"Hon blir första svenskan i rymden"

Svenskamerikanska Jessica Meir kommer att vistas sex månader på rymdstationen där hon skall utföra flera experiment som har med fysiologi att göra. (Foto James Blair/Nasa)

Jessica Meir blir första svenskan i rymden när hon på onsdag den 25.9 skjuts upp till den internationella rymdstationen ISS. Nasa-astronauten Jessica Meir är uppvuxen i Maine i norra USA men är både svensk och amerikansk medborgare eftersom hennes mamma är född i Sverige. Svenska Dagbladet hade i söndagstidningen den 22.9 en bild på henne på halva första sidan och ett reportage på fyra helsidor med ovanstående rubrik. Samma nummer av SvD täckte Greta Thunberg, de globala fredagsdemonstrationerna och FN:s toppmöte för unga på endast, sammanlagt, en och en halv sida.
När man läser om Jessica Meir i detta nummer av SvD, där även Björn Lomborg tillåts komma med en kritik av klimatdebattens "uppblåsta retorik", verkar SvD faktiskt leda tankarna i riktning mot det "internationella uppropet till ungdomen: Förnuftets tidsålder ligger i stjärnorna", som Helga Zepp-LaRouche skrev inför de globala "fredagsstrejkerna för klimatet".
Björn Lomborg skrev en gästledare i samma tidning om klimatdebatten med rubriken "Polariseringen i debatten försvårar smarta lösningar". "Medan somliga felaktigt hävdar att global uppvärmning är ett påhitt finns det långt fler som, lika felaktigt, hävdar att vårt samhälle hotas av en omedelbar klimatkris" , skriver han och fortsätter: "Tyvärr bidrar den ökande polariseringen till att det blir omöjligt att föra ett sansat samtal om åtgärder. Vi får till exempel ständigt höra att klimatförändringarna orsakar extremväder såsom översvämningar, torka och orkaner. Men FN:s klimatpanel menar att det saknas belägg för att dessa fenomen ökar i omfattning. Forskarna säger att 'det finns svaga belägg för en globalt observerad trend' rörande torka, det 'saknas belägg för en trend gällande omfattning av och antal översvämningar globalt' samt att inga tydliga trender har observerats gällande antalet [orkaner] under det gångna århundradet'. Dessutom menar forskarna att nuvarande, mänsklig global uppvärmning inte rimligen kan kopplas till något av dessa extrema väderfenomen: 'globalt finns det svaga belägg för att mänskligt inflytande påverkat [orkan]aktivitet', 'svaga belägg för en koppling till förändringar i torka' samt svaga belägg 'för att antropogen klimatförändring har påverkat antalet översvämningar och deras omfattning'."
"Vad ligger då bakom den uppblåsta retoriken?", frågar Lomborg och svarar själv: "Nära 30 år av misslyckade policyförslag. Löften om utsläppsminskningar som gavs i Rio de Janeiro 1992 och Kyotoavtalet 1997 uppnådde lite eller ingenting. Tre år in i Paris-avtalet är endast 17 länder i fas... Skälet till dessa återkommande misslyckanden - och dagens överdrifter - är att utsläppsminskande åtgärder är oerhört dyra. Parisavtalet kommer sannolikt att kosta 1-2 biljoner dollar om året vilket gör det till den dyraste överenskommelsen i världshistorien."
"Det är smärtsamt dyrt att uppnå nollutsläpp. Även om politiker lättvindigt lovar sådana mål vågar få diskutera kostnaden. En utredning beställd av Nya Zeelands regering kom fram till att kostnaden för att nå nollutsläpp 2050 skulle överstiga hela den årliga statsbudgeten 2050, varje år. Och det är bästa möjliga scenario, mer realistiskt vore dubbelt så höga kostnader, motsvarande 32 procent av BNP."
"De som förespråkar enormt dyra klimatåtgärder verkar tro att det enda sättet att övertyga väljarna om deras nödvändighet är att skrämma livet ur folk. Det är dock osannolikt att en sådan hållning fungerar", skriver Lomborg och pekar på att det "riskerar dessutom att skada vetenskapens trovärdighet om forskningen ses som partsinlaga för en viss sorts politik snarare än en objektiv jakt på sanning. Som politisk strategi är den också dömd att misslyckas; med stigande kostnader följer gatuprotester likt de i Frankrike, eller valförluster, som i Australien, Brasilien och Filippinerna, när väljarna söker sig till politiker som drar tillbaka dyr klimatpolitik."
Lomborg jämför förslagen om att spendera tusentals dollar mer på klimatet med "en ny undersökning som visar att nära sju av tio amerikaner skulle rösta emot klimatutgifter så låga som 120 dollar per år".
Lomborg vill att regeringarna satsar på mera "smarta och kostnadeffektiva lösningar", att de skall satsa på forskning för att "pressa priset på grön energi - när det blir billigare än kol och olja kommer alla att byta".
Björn Lomborg hyfsar den extrema klimatdebatten från några av dess överdrifter, men det han föreslår är ingen hållbar utveckling. Skall världens fattiga kunna lyftas till ett produktivt och människovärdigt liv kommer det att kräva en så snabb utbyggnad av energin att kol och olja kommer att behöva byggas ut stort. Det som ligger på FN:s dagordning är att genomföra Agenda 2030 och då står frågan om fattigdomen långt, långt före klimatet precis som Hussein Askary och Jason Ross skriver i sin artikel "Nödvändigt att omdefiniera 'hållbar utveckling' som 'ihållande utveckling'".
För en mer genomgripande analys av klimatdebatten, håll utkik efter Schillerinstitutets nya dossier "CO2-reduktion är en massmordspolitik" som släpps när FN:s Generalförsamling börjar.

https://www.svd.se/hon-blir-forsta-svenska-kvinnan-i-rymden-manga-fragar-om-jag-ar-radd

https://www.rymdstyrelsen.se/upptack-rymden/sverige-i-rymden/jessica-meir/