Hur förra bankrisen betalades av småföretagarna

Hela rånet mot småföretagarna för att rädda bankerna i bankkrisen 1990-93 berättas av två som var med i en artikel i Sundsvalls tidning den 15.11 2017. Hela lögnen om att statens bankräddningsaktion inte kostade något avslöjas av den förre direktören för Nordbanken Rune Barnéus och Mats lönnerblad som är en av de rånade företagarna och ordförande för Bankrättsföreningen.

Bankerna räddades genom att staten och bankerna tillsammans rånade 60.000 företagare på deras tillgångar för att betala bankernas förluster.

(Artikeln http://www.st.nu/kultur/bocker/ny-bok-lardomar-fran-forra-bankkrisen kan läsas genom ett månadsabonnemang för 1 kr. första månaden.)

Här följer ett utdrag ur artikeln där Mats Lönnerblad har läst och reflekterat över Rune Barnéus nya bok "Cykla i motvind. En bankmans resa genom 1900-talet".

Ett exempel:
En känd affär där företag stod mot bank: Erik Pensers bolag Yggdrasil ägde nästan hälften av aktierna i Nobel Industrier. När bolaget drabbades av ekonomiska problem 1990 tog långivaren Nordbanken kontroll över Nobel genom att köpa Yggdrasil för en krona. Banken köpte därefter ut Nobelaktierna ur Yggdrasil och sålde tillbaka Yggdrasil för en symbolisk summa till Penser, men utan Nobelaktierna. Dem sålde banken senare till holländska Akzo med en vinst på 5,4 miljarder. Penser, här på väg till Stockholms tingsrätt, stämde banken men förlorade.

Kännetecknet på ett demokratiskt land är inte förekomsten av val; utan förekomsten av politiskt oberoende domstolar. Med den definitionen blir det inte så många demokratier kvar i världen - skriver den förre chefen för Nordbanken Rune Barnéus - i sin nya bok, när han förstått vad staten och krisbankerna, med hjälp av domstolarna ställde till med för att rädda de svenska krisbankerna på allmänhetens och företagens bekostnad.

Nordbanken tvingades efter sina stora förluster få massiv ekonomisk hjälp av svenska staten att byta namn namn till Nordea. Rune Barnéus har i sin bok, Cykla i motvind. En bankmans resa genom 1900-talet öppenhjärtigt berättat om hela sin egen livsresa och bakgrund. (Carlssons förlag, 2017).

Efter att ha läst boken fick jag träffa Rune Barnéus och kunde intervjua honom. Jag blev inbjuden till hans hem på Djurgården - som han kunde behålla - trots att han fick sparken från Nordbanken och hela styrelsen tvingades avgå, vid årsskiftet 1990-1991, efter bankens enorma kreditförluster.

Sparkad och förtalad av hela den svenska pressen - hade Manuel Hinds i nödens stund ringt till honom från Washington och erbjudit Barnéus ett nytt jobb på Världsbanken. Han flyttade till Washington där han fick i uppdrag att liberalisera banksystemet i Östeuropa där han stannade fram till 1996, för att sedan resa tillbaka till Sverige och fortsätta sitt arbete för Världsbanken i både Östeuropa och Latinamerika, Indien och Pakistan.

Min känsla när jag talade med Rune att det för honom när han förstått; vilka stora förluster han själv och hela styrelsen orsakat banken - blev till en omvändelse för honom under galgen - när han väl etablerat sig på sitt nya jobb för Världsbanken i Washington. Då tror jag han började inse vad staten och krisbankerna, med de svenska domstolarnas bistånd, ställt till med för att beslagta sina kunders företag och tillgångar som skedde med hjälp av olika "skräpkreditföretag".

Vad som skilde Nordbanken från övriga svenska krisbanker var att dess jättelika förluster, som berodde på bankens stora engagemang inom fastighetssektorn. Nordbanken var mer sårbart än övriga banker - som Handelsbanken och S-E-B - som hade Sveriges stora exportföretag som sina kunder att luta sig mot, trots att även dessa krisbanker deltog i den sanslösa spekulationsekonomin och fick bidrag från både staten för att överleva genom allmänheten och företagens försorg som man lade beslag på under bankkrisen.

Hur illa det stod till med Nordbanken har ekonomijournalisten Bengt Ericson redogjort i boken: Spekulanten. En bok om Erik Penser och hans tid (Lind & Co 2013) Hösten 1991 beräknades Nordbanken under året 1991 förlora drygt 10 miljarder kronor - och värre skulle det bli. Följande år uppgick bankens kreditförluster till hela 19 miljarder. Det innebar att den bara under treårsperioden 1990- 1992 medverkade i en kapitalförstöring på ofattbara 34 miljarder kronor.

Det är det min uppfattning att den nye tillträdande VD:n Hans Dalborg aldrig tog sitt ansvar och vågade inte visa upp hur stora Nordbankens förluster i själva verket var när han tillträdde som ny VD i banken, efter Barnéus frånträde.

I stället valde både Hans Dalborg, Jacob Palmstierna och Björn Wahlström som under olika perioder ingick i bankens ledning att skylla bankens förluster på sina kunder, vilket fick stora ekonomiska och tragiska konsekvenser för många skötsamma framtidsföretag som fick sina krediter uppsagda och tillgångar beslagtagna av både Nordbanken och de andra krisbankerna under denna period.

Samma sak, hävdar jag, gäller för den tidigare chefen för Securum Lars Thunell som försatte Nordbankens kunder i konkurs i stället för att rekapitulera de företag som hamnade i statliga Securums klor och fått alla sina krediter och tillgångar beslagtagna. Som belöning fick han bli VD för S-E-B, och när han slutade på S-E-B blev han ordförande för IFC, som ingår i Världsbanken, där han inte gjorde mycket väsen av sig.

Rune Barnéus konstaterar, i likhet med mig som jag redogör för i mina egna böcker om finanskrisen, hur den svenska staten gick till attack mot enskilda individer för att utkräva ansvar för sviterna av den svenska hemmagjorda bankkrisen och redogör för den unika situationen att det var staten, i dess olika skepnader som uppträdde som käranden i den uppstådda finanskrisen i stället för svaranden.

När jag träffade Barnéus skräder han inte heller orden när han berättar om hur - den skattefinansierade svenska staten utgjorde den perfekta förföljelsemaskinen mot bankernas företagskunder. Det var politikerna som såg till att många företagare fick tillbringa resten av sitt liv i domstol, eftersom individens ställning mot staten är svag i den svenska konstitutionen. EU-medlemskapet har förbättrat situationen, men inte genom de nödvändiga lagändringar som måste komma till stånd för att skydda företagen mot nästa oundvikliga kris.

Barnéus hävdar i sin bok att grunden för krisen lades redan på 1970-talet med en politik som ledde till stagflation men framförallt i mitten av 80-talet genom de avregleringar på kreditmarknaden som genomfördes av dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt och riksbankschefen Bengt Dennis. De svenska bankernas avregleringar försvann och och banker och finansbolag kunder låna ut hur mycket de ville. Det innebar att när krisen kom varade den - enligt min egen uppfattning - i drygt 6 år.

Bankkundernas öden under den självförvållade svenska bankkrisen var att döma av media under denna tid inte någon prioriterad fråga, skriver Rune Barnéus i sin bok. De flesta krisbankerna genomförde en good bank/bad bank lösning där bankernas uppsagda krediter - även för välskötta företag där bankerna inte längre höll fast vid skriftliga, checkkrediter, byggnadskreditiv och lånelöften - överfördes till bad bank.

Alla bankkunder som överfördes till bad bank fick alltså nya kontaktpersoner, som inte visste något om kunderna. Vare sig om kundernas historia, som företag eller som bankkunder. Att arbeta konstruktivt med kunden för att hitta lösningar var inte det primära valet, bara att skydda de bankrutta bankerna, anser Barnéus.

Den 19 november 1992 lät Sverige kronan flyta fritt, i praktiken en devalvering med 20 procent. Vad politikernas fruktlösa försvar av kronans anknytning till ecun kostade svenskarna har vi aldrig fått veta. Sanningen är alltför bister för att politikerna vill bekänna färg.

Regelverket var inte på kundernas sida, skriver Barnéus. Bankerna skulle bli friska på igen så fort som möjligt, det var målet, inte att befintliga kunder skulle få överleva och behålla sina företag och sin upparbetade förmögenhet. Det var därför så många bra kunder och duktiga företagare fick se sina livsverk försvinna och komma till nya ägares händer för en spottstyver.

Den svenska staten skodde sig rejält på företagarna och många nya miljardärer uppstod på ett lättvindigt sätt, vilket måste varit ett trauma för många av förlorarna, som var de ursprungliga entreprenörerna. Själv har jag redan - i flera av mina böcker - beskrivit de orättvisor som skedde i bankkrisens andra etapp, där jag jämfört med vad som hände efter mordet på Ivar Kreuger och den efterföljande Kreugerkraschen på 1930-talet vilket Barnéus också gör.

När detta arbete med statliga Securum och andra bad banks pågick arbetade Rune Barnéus redan på Världsbanken i Washington där han såg och kunde analysera vad som hände i Sverige sedan han avgått från Nordbanken. Den stora slakten som skedde mot både stora medelstora och mindre företag gjorde att entreprenörernas förtroende för de svenska bankerna fortfarande inte har repat sig.

Före den hemmagjorda bankkrisen 1987-1993 hade tidigare detta segment bankernas viktigaste. Tidigare hade bankkontoren specialiserade sig på att ta hand om uppfinnare och flitiga företagare. Den rollen är i dag nästan helt utraderad. I stället har svenska banker blivit bostadslåneinstitut med inriktning på att låna ut till de större fastighetsbolagen, bostadsrättsinnehavare och till villaägare.

Vad som skall hända med alla dessa bolån och lån till de större aktörerna på den svenska fastighetsmarknaden är inte svårt att sia om. Enligt min mening kommer nästa bankkrasch bli ännu större om ingenting sker för att rädda kvar företagsamheten i Sverige. Nya regler blåser upp bankernas svängningar, skriver Afrodite Kellberg i Dagens Industri (DI 2017-10-19) De fyra storbankerna hade vid halvårsskriftet endast reserverat 36,6 miljarder kronor för sina befarade kreditförluster. Med nya regler växer den summan, anser hon.

Själv menar jag att de reserveringar för bankernas befarade kreditförluster i dag - som hittills gjorts varit alldeles för små - och kommit alldeles för sent. Till skillnad mot Rune Barnéus och mig själv har svenska politiker fortfarande inte lärt sig vad som hände under bankkrisen 1987 - 1993 och vilka allvarliga påföljder detta kommer att få för Sverige om ingenting görs för att förhindra nästa svenska bankkris.

Läs hans bok så kommer ni att förstå bättre. Följ hans egen resa som bankman genom 1900-talet. Boken borde vara en väckarklocka för alla politiker, som visar hur humanisten och juristen Rune Barnéus med små ekonomiska förutsättningar i början av livet lyckat vända motgång och trots sin motgång som bankman och genom sitt hårda arbete på Världsbanken, lyckats komma tillbaka igen.

Min egen uppfattning är att nu är vi snart där igen när vi kan låna pengar till nästan ingen alls om ingenting görs för att skydda svenska folket och företagen mot bankerna. Det är därför som vi måste ta varning av vad som hände under den förra hemmagjorda bankkrisen så att inte samma sak händer på nytt.

Se vidare på : http://larouche.se/artikel/forhindra-foretagskatastrofen-skjut-upp-nya-b...
http://larouche.se/nyheter/2016/10/13/bank-plundrade-12000-foretagare-pa...
http://www.bankrattsforeningen.org.se/