Debattartikel för bankdelning dagen för Nordeastyrelsens möte

Denna debattartikel för bankdelning infördes i Realtid.se onsdagen den 2017-06-14 06:35, samma dag som  Nordeastyrelsen möttes för att avgöra i vilket land deras huvudkontor skall vara i framtiden.

Rubrik: Slå vakt om Nordea - men blunda inte för riskerna

Debatten om Nordeas vara eller icke vara i Sverige går hög, men de felaktigheter som framförs kan leda till ödesdigra konsekvenser för landet om de inte rättas till. Dold i Nordeas bokföring ligger stora finansiella risker som verkligen är systemkritiska. Dessa måste hanteras, innan det är för sent, skriver Mats Lönnerblad, författare och skribent i finansrätt och Ulf Sandmark, civilekonom och journalist.

Det är "bra om Nordea lämnar", skrev ekonomie doktor Christian Jansson i en debattartikel i Dagens Industri 1/6. Även om han helt riktigt pekade på riskerna som Nordea utgör för hela svenska samhället är riskerna han tog upp bara toppen på isberget. Man kan inte heller som Bertil Torekull (DI 1/6) nostalgiskt hålla emot en Nordeaflytt likt en trädkramare. Inför de oerhörda summorna stämmer inte heller uttalandena av Riksgäldens avdelningschef Johanna Fager Wettergren (DI 2/6) som hänvisar till EU-regler som slutat gälla sedan pensionärer i Italien begått självmord när deras pengar, likt det som skett på Cypern, beslagtogs för att rädda banker.

Riksgälden hävdar att långivare och ägare kommer att betala för nästa bankkris och inte staten. Slutsatsen att staten inte behöver betala, är att det inte är avgörande i vilket land Nordea är lokaliserat, enligt Riksgäldens avdelningschef Johanna Fager Wettergren.

Hon bortser från att Nordea är en så kallat globalt systemviktig internationell finansiell institution (GSIFI). Enligt det nya EU-styrda regelverket betyder det att Nordea inte får gå under eftersom det skulle kunna hota det internationella finanssystemet. Om ägarkapitalet förbrukas kräver EU-reglerna att banken inte går i konkurs utan rekapitaliseras. När ägarkapitalet på så sätt är förbrukat faller det på någon annan (i klartext staten) att klämma fram ett bankstöd, en gång till. Till det kommer statens insättargaranti.

Långivarna som nämns som bankens garanter i Fager Wettergrens artikel, är främst de företagare, offentliga institutioner och andra storkunder som inte täcks av insättargarantin. I Italien har försöken att beslagta storkundernas tillgångar för att rädda banker, efter självmord och stora folkliga protester, i praktiken lett till upphävning av denna EU-regel om att långivarna skall bidra till att rädda banker i kris, den så kallade Cypernmodellen.

Om staten tvingas till rekapitalisering av banken, och man får svårt att driva in pensionärers och andra storkunders pengar för att betala för en krisbanks fallissemang, faller det på staten att garantera banksystemet, vilket klart framgår av EU:s krishanteringsdirektiv BRRD.

Och i och med att Nordea är GSIFI-bank är det nästan hela banken som staten tvingas garantera. Detta innebär att Jansson har rätt, när han pekar på att risken som staten garanterar utgörs av totalsumman för Nordeas skulder och eget kapital som vid årsskiftet låg på 6 002 miljarder svenska kronor. För alla fyra storbankerna uppger han summan 12 600 miljarder kronor, att jämföra med Sveriges BNP på cirka 4 400 miljarder kronor.

Ändå underskattar Jansson riskerna katastrofalt. Han tar inte med Nordeas derivataffärer i kalkylen. Vid årsskiftet (enligt Nordeas årsredovisning för år 2016, not G18, sidan 119-120) uppgick de i nominella värden till svindlande 74 000 miljarder kronor. Derivaten deklareras endast till 0,009 procent av detta värde, det vill säga 682 miljarder kronor.

Det betyder att det mesta av dessa oerhört omfattande affärer görs utöver balansräkningen, ungefär som borgensförbindelser eller ställda panter.

De är dessutom bankernas mest riskfyllda affärer och betraktas av många erfarna bankmän som ett kasinospel. Bankernas värderingar av i synnerhet derivat av typen nivå 3 ifrågasätts starkt av många experter, eftersom sådana derivat inte har något marknadsvärde. Ändå är alla derivaten prioriterade enligt den EU-styrda bankkrishanteringen eftersom de med sina stora inbyggda hävstångseffekter på räntor, valutor och råvaror betraktas som systemviktiga, även om de är tecknade i knappt reglerade skatteparadis i Karibien eller annorstädes.

Derivaten tillsammans med balansräkningens tillgångar, gör att Nordeas affärer sammanlagt uppgår till över 79 000 miljarder kronor, nästan 18 gånger Sveriges BNP.

Resolutionsfonden med sina sammanlagt 23 miljarder kronor räcker inte på långa vägar för att hantera en sådan storbank som Nordea. Det borde stå klart för alla att bankernas affärer är för stora för att riskhanteras med dyra finansiella beredskapsreserver. Riskerna måste istället begränsas genom bankdelning. De delar av bankerna som staten garanterar kan då radikalt reduceras.

Trots att inte mycket talas om bankdelning är den högst aktuell. I USA:s kongress lades den 9 juni ett förslag till omröstning för återgång till bankdelning enligt den gamla banklagen Glass-Steagall.

Demokraten Marcy Kaptur från Ohio har 49 medmotionärer med sig i representanthuset bakom detta förslag samt åtta namn i senaten. Båda partierna har med det i sina valprogram liksom presidenten och förre presidentkandidaten Bernie Sanders. Liknande förslag har lagts fram i riksdagen och många andra europeiska länders parlament. De går ut på att avskilja den gigantiska värdepappershandeln (inklusive derivaten) från bankerna, så att den blir ett privatiserat ansvar och inte statens.

Bankerna kommer efter en bankdelning åter likna banker igen med en liten återstående affärsbanksdel för hantering av betalningar, konton och krediter. Denna restbank har staten all anledning att garantera eftersom den är samhällsnödvändig.

Riskerna blir hanterbara dels genom neddragningen och dels därför att banken mer blir kopplad till realekonomin i stället för det globala finanskasinot. Med väsentligt sänkt risk blir det möjligt att i en bankkris ge Nordea det stöd de behöver av en nation av Sveriges storlek för att den ska kunna överleva, även om bankledningen ibland inte verkar förstå hur beroende de är av Sverige.

Med bankdelning istället för bankkramande är det möjligt att behålla Nordeas huvudkontor i Stockholm och Sverige.

Mats Lönnerblad, författare och skribent i finansrätt
Ulf Sandmark, civilekonom och journalist

Se debattartikeln här ör att dela den: http://www.realtid.se/debatt/sla-vakt-om-nordea-men-blunda-inte-riskerna

Läs författarnas första debattartikel om Nordea på Realtid: http://www.realtid.se/debatt/nordea-overlater-gigantiska-finansiella-ris...
Läs mer på svenska om bankdelning enligt Glass-Steagal: http://larouche.se/gs
Läs mer på engelska om Glass-Steagall: https://larouchepac.com/glass-steagall