Cypernmodellen införs i Sverige: Kräv omedelbar bankdelning!

Tryck flygblad om Cypernmodellens införande i Sverige

Den 1 februari 2016 införs Cypernmodellen i Sverige när banker hamnar i kris. Det innebär att kunders tillgångar i bankerna, framför allt företagares och storsparares insättningar, nu kan beslagtas för att täcka bankernas förluster i nästa bankkris. Om inte en bankdelning genast införs är detta ett recept för att svenska medborgare kommer att dödas av bankpolitiken.

I Italien begick en pensionär självmord sedan hans livs besparingar hade beslagtagits den 22 november 2015 för täcka förlusterna i hans bank. (1) Svenska företagare kommer att kunna krossas igen, precis som när deras tillgångar beslagtogs för att täcka bankförluster i krisen 1990-93, fast nu mycket snabbare och effektivare med den nya lagen för bankrekonstruktion. Den misär som kommer drabba dessa företagare och deras anställda, kan man lätt inse om man tänker efter. Med den nya lagen kommer en bankkris att direkt slå sönder den reala ekonomin och, när kunderna i panik tar ut sina pengar ur bankerna, även banksystemet. Det enda som kan skydda bankkunder, företag och samhällsekonomin när finansbubblorna nu brister, är att bankerna omedelbart delas, så att bankernas spekulationsverksamheter, och deras förluster, separeras bort från den traditionella bankverksamheten - den som hanterar betalningsförmedling, kontohantering, handelsfinansiering och företagslån.

Cypernmodellen

När kunders tillgångar beslagtogs vid bankkrisens på Cypern i mars 2013 (2) tvärstannade realekonomin så att hamnarna proppades igen av fartyg, när containrarna inte kunde hämtas för att företagen plötsligt inte hade tillgång till sina konton för att betala. Bilder av bankkunder som köade framför bankomaterna dök upp i tidningarna i hela världen. Det belopp som beslagtogs från bankkunderna var först 60 procent, vilket sänktes senare till strax under 50 procent. Privatkunder skyddades av den statliga bankgarantin upp till 100.000 euro. Medan de flesta runt om i världen undrade om detta verkligen var tillåtet, chockades européerna av hur eurogruppens ordförande, holländaren Jeroen Dijsselbloem plötsligt den 25 mars 2013 uttalade sig om detta som en ”Cypernmodell” (eng: ”a Cyprus template). (3) Detta kallas också ”bail-in” eller ”skuldreduktion”.

Nu har Cypernmodellen tröskats igenom alla EU-instanser och Sverige är ett av de sista medlemsländerna att besluta om den. EU-kommissionen hotade tidigt i höstas att dra Sverige inför EU-domstolen om den inte beslutats före den 1 januari 2016, när direktivet är tänkt att träda i kraft i hela EU. Den 2 november 2015 skickade regeringen vidare direktivet som ett svenskt lagförslag till Riksdagens bord, som med största brådska genomdrev denna gigantiska bankreform fram till ett beslut den 16 december. Det blev för knappt att låta lagen börja gälla redan vid årsskiftet, så därför skall den börja gälla först den 1 februari 2016, en månad efter övriga EU. Bankkrishanteringslagen heter Lag om resolution.

EU styr, folket gnyr.

EU:s, eller rättare sagt bankernas makt, visades av att det inte fanns någon antydan i propositionen om att knappt något enda ord hade ändrats i EU:s oerhört komplicerade och långa direktiv för Bankresolution (BRRD). Inte ett ord ändrades i regeringens proposition i Riksdagen (sedan man dragit tillbaka det lilla förslaget om att snabba på bankernas inbetalning av riskavgifter). Inte ett ord nämndes i svenska media om vare sig propositionen eller riksdagsbehandlingen. Ordet Cypern fanns ingenstans att se.

När Cypernmodellen åren 2012-14 debatterades i Europeiska rådet och i Europaparlamenteten pågick en viss debatt, bl.a. från den svenska moderate europarlamentarikern Gunnar Hökmark som var ansvarig rapportör för frågan. Han var också den enda som skrev något på sin blogg när beslutet togs i Riksdagen. Han var nöjd liksom Svenska bankföreningen, som tidigare skrivit att detta direktiv innebär att skattebetalarna inte belastas vid nästa bankkris. Det är deras omskrivning för att bankkunderna betalar bankernas spekulationskalas.

Samma sak skriver Riksgälden i ett meddelande den 29.12 om denna nya lag: ”Förlusterna hanteras genom att institutets aktie- och fordringsägare får sina innehav nedskrivna och/eller konverterade till aktiekapital (s.k. skuldnedskrivning eller bail-in). Därigenom skyddas skattebetalarna och det blir i stället institutets ägare och de professionella investerare som har lånat ut pengar till institutet som får bära förlusterna, på samma sätt som i en vanlig konkurs.” (2)

Men att skattebetalarna kommer undan är fel, åtminstone vid kriser för större eller flera banker. Skattebetalarna kan fortfarande få betala kalaset. I enlighet med en ny lag om ”Förebyggande statligt stöd till kreditinstitut” kan staten fortsätta att ”i förebyggande syfte” ge ”garantier och kredittillskott” banker, förutom Riksbankens extraordinära likviditetsstöd.

Huvudnumret, förutom Cypernmodellen, i den nya lagen om resolution är att bankerna skall ta på sig kostnaderna för bankresolution genom att samla ihop till en ny fond kallad Resolutionsreserven. Men fram till dess bankernas klämt ur sig pengarna till denna resolutionsreserv, skall staten täcka mellanskillnaden. Resolutionsreserv kommer inte att vara påfylld förrän 2020. Dess storlek då på 50 miljarder kr är knappast mer än ett fikonlöv i förhållande till svenska bankernas årliga balansomslutning på mer än 17.000 miljarder kr och inkl. derivaten över 90.000 miljarder kr. När resolutionsreserven inte räcker är det staten som får träda in.

Bankinsättningar upp till 100.000 euro skyddas av den statliga bankgarantin. Det innebär att även dessa pengar kan användas för att täcka förluster i banken och det betalas också av skattebetalarna.

Cypernmodellen i nya svenska lagen

Lagtexten om bankresolution nämner inte Cypernmodellen. Det har EU-kommissionen och EU-parlamentets förhandlare under ledning av Hökmark gjort allt för att dölja i den ytterst komplicerade lagtexten på 147 sidor. Det talas i stället om att syftet med resolutionen (bankkrishanteringen) är att ”skydda insättare enligt lagen om insättningsgaranti” och att kvalificerade insättningar från fysiska personer är skyddade, liksom även insättningar från mikroföretag, samt små och medelstora företag (4). Men det står också att om det finansiella systemets stabilitet hotas skall de stora elefanterna stå först i kön att skydda sina pengar.

Privatkunders och företagares banktillgodohavanden är därför i största fara i detta system för bankkrishantering. Skall de få ut sina pengar hamnar de i kön bland de andra fordringsägarna med ett par stora elefanter före i kön. Prioriterade är säkerställda obligationer och alla derivat relaterade till dem. Många derivat faller också in under den prioriterade kategorin betalningar som förfaller inom sju dagar.

Dessutom anses alla derivat vara viktiga att betala för det finansiella systemets stabilitet. Det allra första förslaget till bankkrishantering för EU kom från de internationella derivathandlarnas organisation. Derivatmarknaden är så gigantisk att varje förlust kan skapa enorma värdesvängningar som rubbar den finansiella stabiliteten. I EU-kommissionens första förslag till direktiv var alla derivat prioriterade (skyddade) på samma sätt som bankinsättningar och säkerställda obligationer. Detta har flyttats bort ur synhåll efterföljande lydelser, men inget i den efterföljande beredningen i Europaparlamentet under Hökmarks ledning antydde att detta har ändrats i sak. Troligen är bankernas samtliga derivat fortfarande prioriterade (skyddade) genom den allmänna och kryptiska formuleringen om ”finanssystemets stabilitet” som dyker upp på många ställen i lagtexten.

Andra elefanter är de kvalificerade skulderna från stora långivare till banken. De kan också sättas före i kön med hjälp av ytterligare tre gummiregler: 1. om det krävs för att den som övertagit verksamheten skall kunna driva verksamheten, 2. att undvik allvarlig störning i det finansiella systemet [igen!], resp. 3. att undvika värdeförstörelse för andra borgenärer. Resonemanget är, att eftersom banken skall hållas i gång och inte slutavräknas krävs ”hänsyn” som gör att ytterligare elefanter går före i kön (5).

Det är nödvändigt att sparka ut elefanterna ur kön för att vanligt folk och företagare skall kunna hämta ut de pengar som är kvar i banken. Det görs genom en bankdelning, som skiljer bort spekulationsverksamheternas förluster eller fordringar. Bankernas gigantiska riskabla affärer flyttas bort tillsammans med relaterade stora skulder. Bankerna blir mycket mindre, men mycket säkrare.

Storbankernas och storföretagens blunder

De svenska storbankerna och de svenska storföretagen behöver också snarast en bankdelning, även om de inte verkar inse det. Svenska bankföreningen har, i sin blinda berusning av marknadsliberalisering och glansen från EU, troligen gjort sin största blunder genom tiderna. Man har drivit på denna nya lag som överlåter bankkrishanteringen för de fyra svenska storbankerna till EU:s myndighet SSM i stället för Riksgälden.

Så fort en svensk bank har dotterbolag inom euroområdet, t.ex. Baltikum, har nämligen EU:s myndighet SSM förtur att sköta bankkrishanteringen (resolutionen). Svenska Riksgälden får ingå i det speciella resolutionskollegium av myndigheter från de länder där banken var aktiv, men om det uppstår tvister är det EU:s myndigheter som bestämmer. ”Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige” står det på många ställen i lagtexten (6).

Det innebär att EU-byråkrater, i praktiken styrda av de internationella storbankerna och deras finansinstitution BIS, får rätt att stuva om i Sveriges bankväsende och näringsliv. Sveriges banker kommer att få mycket svårt att försvara sina tillgångar, när de bli behandlade som småfisk bland de internationella hajarna. Detta gäller även deras storföretagskunder, eftersom en resolutionsmyndighet har till uppgift att gå igenom bankens hela låneportfölj och bestämma hur de skall värderas. Många företag kan då se sina tillgångar nedvärderade, så även de drabbas av förluster och kanske tvingas in i kriser, där de måste säljas eller styckas.

Detta blir något helt annat än de svenska myndigheternas behandling av bankerna under bankkrisen på 1990-talet eller när Kreugerkoncernen plundrades. I stället för att vara vargar, kommer de stora svenska bankerna och företagen att bli villebråd i den internationella huggsexan om olika länders tillgångar.

Det är bråttom för alla delar av svenska näringslivet att få en bankdelningslag i kraft. Det gäller framtiden och livet för många människor i Sverige!

(1) http://www.larouche.se/node/4157
(2) http://larouche.se/artikel/eu-nya-metod-bail-in-istallet-for-bail-out
(3) http://larouche.se/artikel/eu-lurade-riksdagen-stoda-konfiskation-av-bankkonton-a-la-cypern
http://larouche.se/artikel/finansoligarkins-cypernmodell
https://www.riksgalden.se/sv/omriksgalden/Finansiell-stabilitet/Bankkrishantering-resolution/
(4) Finansutskottets betänkande om Lagen om resolution: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/201516Genomforande-av-krishan_H301FiU17/ Se
Lag om resolution t.ex. 1 Kap., paragraf 6 och 5 Kap., paragraf 2
(5) Se Lag om resolution: 22 Kap., paragraf 27, 2-4
(6) Se dito: 25 Kap. paragraf 1-2 och 9 Kap. Beslutsförfarande för gränsöverskridande koncerner, paragraf 14.
Läs mer om bankdelning här: http://larouche.se/gs
Skriv på uppropet för bankdelning här: http://larouche.se/gs-namninsamling