Britterna överger Cypernmodellen för eget bruk

Storbritannien följer sin vana att ställa till det för resten av Europa men själv inte följa reglerna. Genom sitt inflytande över finanssystemet och EU har man lotsat igenom Cypernmodellen att bankerna vid kris skall få beslagta sina kunders bankkonton för att täcka sina spekulationsförluster. Det är denna politik Lyndon LaRouche har liknat med att kapa kabeln för en hiss på 70:e våningen, eftersom det främst riktas mot företagens och institutioners bankkonton och därför slår sönder den reala ekonomin så finanssystemet drastiskt undermineras på sin lilla täckning och dras in i ett accelererat fall.

På EU:s finansministermöte - ECOFIN den 20 mars fastslogs slutgiltigt hur krishanteringen av banker skall genomföras genom den gemensamma krishanteringsmekanismen SRM och krishanteringsdirektivet BRRD, vilka skall dunkas igenom på EU-parlamentets sista möte före EU-valet. Dessa centrala uppgörelser för EU:s Bankunion är nu på väg att överges av Storbritannien, vilket väckt stor ilska i EU enligt en artikel i Financial Times den 7 april.

EU-länder ser sig än än gång inlurade i en omöjlig tvångströja, samtidigt som Storbritannien håller sina händer fria. EU:s gamla kärnländer minns hur Storbritannien tvingade (som villkor för återföreningen efter murens fall) Tyskland att överge sin valuta DM och införa Maastrichtvillkoren och euron, samtidigt som man behöll pundet. På liknande sätt lämnade Storbritannien också den galna tvångströjan guldmyntfoten 1931 och lät Kontinentens länder fortsätta den brutala åtstramningen med åtföljande massarbetslöshet och politiska katastrofer.

Artikeln i FT hade rubriken "EU-avtalet om bankkrisrisker faller samman" och handlade om hur brittiska imperiets banker skall fortsätta med systemet av statliga räddningspaket (bail-out) för "sina Londonbanker", men att "andras banker" skall skötas enligt Cypernmodellen (bail-in). På detta sätt har britterna ställt till ännu mer kaos i EU:s redan galna plan att införa Cypernmodellen.

"Storbritannien möter invändningar från flera andra medlemsstater när de satsar på att förändra ett politisk avtal ... 'Detta är en total röra, en mardröm, och vi måste bestämma vad vi skall göra snabbt', sa en person som är inblandad," skrev tidningen och förklarade:

"Britterna vill göra klart att centralbanker kan ställa upp med likviditet även om man förlitar sig på en särskild statsgaranti, utan att utlösa nedskrivningar för [bankernas] långivare (på eng: "without triggering haircuts on bondholders")."

Som FT beskriver situationen är det alltså bankernas långivare (som också omfattas av Cypernmodellen) man vill värna om, inte de mindre och medelstora företagarna. En person med insyn i Londons finansvärld pekade, vid en diskussion i Sverige om detta, på att företagare inte är så viktiga Storbritannien utan det är långivarna som har blivit än mer viktiga sedan bankerna för att minska sina risker i det internationella finanssystemet flyttat hem sina lån till kollegor i det egna landet. För Storbritannien har det därför blivit viktigare att skydda sina egna än att införa Cypernmodellen.

FT redogjorde också för reaktionerna från EU-länderna som var kraftiga men olika. Genast insisterade några länder som Danmark och Tjeckien, på en hård linje av renodlad Cypernmodell. Andra länder och däribland nämnde FT Sverige, utan att det förekommit någon svensk officiell ståndpunkt i frågan, tillsammans med Frankrike, Italien och Portugal reagerade med att kräva att de också liksom Storbritanniens position också skulle kunna få ge statligt bankstöd (bail-out), utan att tvingas utlösa Cypernmodellen (bail-in). Detta trots att de vid besluten i EU-parlamentet och ECOFIN röstat emot det.

Sverige och de andra EU-länderna har inte råd med några statliga räddningspaket för att rädda storbanker eftersom de handlar om belopp i storleksordningar motsvarande stora andelar av BNP. Britterna kan däremot räkna med att de genom sin förankring på Wall Street skall rädda sina brittiska banker och gigantiska karibiska derivatmarknader med hjälp av den lättlurade amerikanska jättens Federal Reserve.

Det är naturligtvis bra om Sverige drar sig ur EU:s hantering av bankkriser där företagen får ta smällen enligt Cypernmodellen, men lika lite som de mindre och medelstora företagen har råd att betala några förluster från bankernas gigantiska derivatspekulation, har staten möjlighet att ta över det. Den enda slutsatsen av dessa brittiska manövrer är att Sverige och alla andra länder måste sluta vara gisslan i finanssystemets grymma lek om vem som skall sitta med Svarte petter, utan införa bankdelning. Bara så kan både företagens bankkonton och samhället skyddas. Bara så kan staten se till att kreditsystemet börjar användas till stora framtidssatsningar och produktiva jobb som LaRouche pekat på i sin Trestegslösning.

Läs mera om Cypernmodellen här: http://larouche.se/nyheter/2014/03/28/sista-handen-pa-eu-s-totalitara-bankunion

Läs om bakgrunden till bail-in: http://larouche.se/artikel/eu-nya-metod-bail-in-istallet-for-bail-out

Bankdelningslagen Glass-Steagall (kort film på svenska):
http://larouche.se/artikel/att-dela-bankerna-ratt-pa-60-sekunder

Trestegslösningen (svenska):
http://www.larouche.se/artikel/tre-steg-mot-overlevnad

Följ bankdelningsfrågan på http://larouche.se/gs