Hård bankdelningsdebatt i riksdagen

Årets motion om bankdelning avhandlades i Riksdagen med en hård debatt den 2 april, där igen både Miljöpartiet och Vänsterpartiet stödde en klar uppdelning av banker olika ägarbolag som den gamla svenska banklagen före 2004 liksom den amerikanska Glass-Steagall. Det är den linje som, även om det aldrig nämndes i riksdagsdebatten, kan ta den ekonomiska makten från storbankerna och, om det sprids till andra länder, avväpna det brittiska imperiets City of London och Wall Street så att de inte, med risk för världskrig, kan fortsätta utpressa Ryssland, Kina, Indien och Tredje världen att liksom Europa betala finanskrisens orimliga spekulationsskulder och underkasta sig imperiets globalisering.

Nytt för i år var att den socialdemokratiske talesmannen i bankfrågor Bo Bernhardsson nämnde bankdelningen och indirekt uttryckte sympati genom att polemisera mot dess motsats. Även den moderate talespersonen i bankfrågor Jörgen Andersson visade sig inte vara helt avvisande. Han förespråkade högre kapitaltäckning i bankerna, "utan att jag personligen för den skull helt vill utesluta en bankdelning som åtgärd." Att det inte räcker med kapitaltäckning mot bankernas spekulativa excesser slog Ulla Andersson fast i ett senare replikskifte med Carl B Hamilton:
- För att komma till rätta med detta och förebygga en ny finanskris måste man göra någonting mer drastiskt än att öka kapitaltäckningskraven. Det är bara en droppe i havet om det smäller till.

Jörgen Anderssons uttalande visar, att enigheten inom Moderaterna inte är total bakom finansminister Anders Borgs orerande på finansministermötet i Grekland mot bankdelning. Borg kunde där inte ens tåla EU-kommissionens helt tillplattade förslag till en fullständigt otillräcklig uppdelning av verksamheterna inne i några enstaka EU-banker. Borgs linje, att inte skilja bort riskabla kasinoverksamheter från människors och företagens konton och betalningar, upprätthölls tydligast som vanligt av folkpartiets Carl B Hamilton som fortsatte att hänvisa till de små dropparna av kapitaltäckning i finanssystemets oceaner av pengar.

Ändå var det just EU-förslaget som användes som fikonlöv av majoriteten att stoppa bankdelningen. Man ville avvakta EU-behandling av bankdelningsfrågan och lämnade överlevnaden för svenska folket, företagen och hela nationen som gisslan till våra storbanker och de globala spekulationsbubblorna under även det närmast mycket kritiska året. Miljöpartiet och Vänsterpartiet agerade emot, men övermannades av Alliansregeringens partier tillsammans med Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Det senare partiet kan efter detta kryperi inför storbankerna och den internationella finansoligarkin inte fortsätta klaga på "att invandrare kostar pengar" för att de går arbetslösa i Sverige. Sverigedemokraterna stödde här bankernas styrning av hela kapitalmarknaden till finansbubblor och bort från investeringar i infrastruktur och industriinvesteringar, som kunde skapat jobb och välstånd genom alla som vill arbeta. De stödde också brittiska imperiets krigspolitik. Tror Sverigedemokraterna att det kommer att minska flyktingströmmarna?

Vad det blir av socialdemokraternas jobbsatsning efter detta är inte mycket. De kommer att tvingas fortsätta, precis som regeringen, att tassa runt i valrörelsen med små krav på forskning och utbildning, bättre a-kassa och arbetsförmedling. Några riktiga investeringar för att skapa riktiga jobb i nya företag och statliga projekt kommer de inte kunna komma med, även om de försöker ge sken av att de kan det mer än regeringen.

Det går att se den hårda debatten om bankdelning på riksdagens web-TV. Miljöpartiets ekonomiske talesperson Per Bolund är mycket tydlig ioch pedagogisk. Vänsterpartiets vice ordförande och talesperson i ekonomiska frågor Ulla Andersson höll ett brandtal mot den absurda svenska bankpolitken.
Se: http://www.riksdagen.se/sv/Debatter--beslut/Debatter-och-beslut-om-forsl...

Nedan följer utdrag ur protokollet och betänkandet av det som sades och skrevs om bankdelningen.

Riksdagens snabbprotokoll den 2 april 2014

8 § Bank-, försäkrings- och kreditupplysningsfrågor
Finansutskottets betänkande 2013/14:FiU22 Bank-, försäkrings- och kreditupplysningsfrågor föredrogs.

Anf. 1 BO BERNHARDSSON (S):

Herr talman! ... Varje gång finanskriser drabbar oss påminns vi om att samhället till sist måste gripa in, rädda verksamheten och se till att den ekonomiska infrastrukturen fungerar. Staterna, politiken - det är där problemen till sist landar. Jag säger detta för att understryka att det är relevant att vi faktiskt lägger oss i, reglerar och aktivt deltar på bankmarknaden.

Sedan en tid pågår ett omfattande arbete för att få ordning på bank- och finanssektorn, inte minst på europeisk nivå. Det handlar om att förbättra tillsynen och inrätta fungerande krishanteringsmekanismer, om skärpta kapitalkrav och om strukturåtgärder för att förbättra bankernas motståndskraft, som det heter, det vill säga att försöka isolera den riskabla verksamheten från den mer samhällsnyttiga. Det kommer in som en fråga om bankdelning.
Banker är inte vilka företag som helst. Vad de gör och inte gör är en demokratisk angelägenhet, även om bankernas ägare och direktörer ibland ger uttryck för den uppfattningen att vi gärna får socialisera förlusterna, bara vi lämnar vinster och bonusar i fred.

Anf. 2 PER BOLUND (MP):

Herr talman! ... I dessa tider med svåra finansiella kriser som orsakats av oansvarig utgivning av finansinstrument och oansvarig spekulation i ofta oprövade finansiella produkter är det lätt att man glömmer bankernas historia och vad som egentligen drev fram ett bankväsen i världen.
Ursprungligen kom ju banker till för att sköta in- och utlåning och därmed ge dels trygghet åt sparare, dels kapital till investerare. Det är kärnan i bankverksamhet. Nu har i stället handeln med värdepapper och olika typer av ganska komplicerade finansiella innovationer vuxit fram och utgör en allt större del av många bankers verksamhet och omsättning.

Staten stöder banker som hamnar i kris, eftersom banker har en väldigt viktig funktion i våra samhällen för att få ekonomin att fungera. Om banker är på väg att gå under har man ofta ett ansvar för att gå in och stötta dem. Vi har sett detta ske under 1990-talet under den svåra ekonomiska krisen i Sverige. Vi har sett det under den senaste finanskrisen i Spanien och Irland. Det här brukar ibland kallas för en implicit bankgaranti. Har man en stor verksamhet kan man känna sig ganska trygg med att staten går in och stöttar verksamheten om man hamnar i ekonomisk osäkerhet.

Bankgarantin är i praktiken värd många miljarder kronor. Vi anser att det inte är rimligt att en sådan här implicit garanti från skattebetalarna ska utgå även till de banker som har spekulerat oförsiktigt och tagit stora risker för att få till snabba vinster.

Även om EU och Sverige nu höjer kapitaltäckningskraven för bankerna är vi inte alls övertygade om att det kommer att utgöra något verkligt skydd mot nya bankkriser. Vi anser att det behövs mer genomgripande strukturreformer i finanssektorn för att vi ska få ett skydd mot upprepningar av den typen av finanskriser som Europa har sett, framför allt under de senaste åren.

De starka kopplingar som i dag finns mellan traditionell bankverksamhet - in- och utlåning - och spekulation och oförsiktig trading utgör en stor risk för bankerna i Sverige. Vi anser att skattebetalarna inte än en gång ska tvingas att gå in och rädda banker som hamnat i kris på grund av att man har tagit för stora risker, att man har varit för oförsiktig i sin tradingverksamhet.

Vi föreslår därför att regeringen ska tillsätta en utredning som ska föreslå en ny lagstiftning som separerar affärsbankernas traditionella in- och utlåningsverksamhet från tradingverksamhet och investmentbanker. Vi tror att det skulle vara ett sätt att höja skyddsvallarna mot en finansiell kris och mot att skattebetalarna återigen ska tvingas att gå in och täcka upp för oförsiktiga bankspekulationer.

Vi tycker därför att den statliga bankgarantin ska begränsas till att bara gälla för affärsbankernas traditionella in- och utlåning och inte för vidlyftig spekulation. Det skulle vara ett sätt att skydda skattebetalarna från konsekvenserna av nya finansiella kriser i framtiden.

Anf. 4 ULLA ANDERSSON (V):

... Herr talman! Jag tänker nu ta upp en mycket central fråga för hela Sveriges ekonomi, och det är frågan om de fyra storbankernas omsättning.
Sverige har nämligen hamnat i en gisslansituation. Sveriges banksektor växer sig allt större och utgör nu fyra gånger vår bnp, vilket är ohållbart.

Samtidigt vet vi att en grundläggande orsak till att Sveriges banksektor vuxit sig så stor är att staten garanterar dess verksamhet. Med staten i ryggen lånar de fyra storbankerna själva billigare på marknaden och blir dessutom mindre granskade av sina långivare. Statens garantier innebär alltså en direkt subvention av storbankernas verksamhet motsvarande ca 30 miljarder kronor per år, enligt Riksbanken. Det motsvarar hälften av bankernas vinster efter skatt under de här åren.

Vår gemensamma verklighet är numera sådan att vi har en banksektor som är för stor för att tillåtas gå omkull och för stor för att rädda, en banksektor som med statsstöd i ryggen snedvrider konkurrensen och utgör ett hot mot den finansiella stabiliteten oavsett hur strikt reglerad den är.

Att vi har en oligopolistisk bankmarknad - det vill säga en marknad där fyra banker är helt dominerande - får konsekvenser för dessa bankers agerande, vilket påverkar hushållens möjligheter att påverka sina kostnader för lån och avgifter. Ja, till och med en så grundläggande sak som att kunna ta ut kontanter - sina egna pengar - påverkas av den bristande konkurrensen.

Bankerna kan utnyttja sin ställning och gör det. Bankernas vinster är enorma. I fjol var de ca 90 miljarder före skatt. Det betyder att de fyra bankerna gör en vinst på 246 miljoner kronor per dag. Samtidigt har aktieutdelningen ökat med 40 procent, och bonusfesten pågår för fullt. Med avkastningskrav på 15 procent från ägarna medan vi har en tillväxt på 2-3 procent per år utgör bankerna ett direkt hot mot den finansiella stabiliteten. Det får vi alla betala ett högt pris för, inte minst bankkunderna.

Det syns inte minst på de lånemarginaler bolånekunderna tvingas betala. Räntenettot, det vill säga skillnaden mellan det banken själv betalar för att låna pengar och det kunden får betala, har successivt ökat sedan 2010 trots den intensiva debatt som pågått om hur bankerna ökar sina vinster på bolåntagarnas bekostnad. Bolånen ger bankerna ungefär dubbla vinsten jämfört med övriga banktjänster.

Medan bankerna gnuggar händerna av förtjusning sliter de högt belånade bolånekunderna sitt hår i förtvivlan över hur de ska få det här att gå ihop. Var tredje bolåntagare känner oro för sina höga kostnader. Men var och en av oss blir nog upprörd över bankernas oansvariga beteende och utsugning av sina kunder.
Även företagen drabbas hårt av bankernas höga räntenetto och ovilja att låna ut till företagens investeringar. Företagarnas vd menar att småföretagen diskrimineras av bankerna. De har gjort undersökningar som visar på orimliga skillnader i räntenettot regionalt men också mellan företag av olika storlek.

Finanssektorns huvudsakliga uppgift måste vara att se till att in- och utlåning fungerar så att nödvändiga investeringar kommer till stånd. Så är det tyvärr inte i dag, vilket inte minst Företagarnas rapport visar.

Det är inte heller så lätt att byta bank som regeringen gärna vill påskina. Bolåne- och företagskunder knyts upp på alla sätt och vis för att få det så svårt som möjligt att byta bank.

Med statsstöden i ryggen påverkar de fyra bankerna även konkurrensen på bankmarknaden. Ingen annan bank än de fyra stora kan räkna med att staten garanterar dess verksamhet. Med subventionen på ungefär 30 miljarder per år har de mycket större möjligheter att låna billigare än sina konkurrenter. Därmed får konkurrenterna sämre möjligheter att ge sina kunder bättre villkor. Det är inte rimligt att staten agerar på ett sådant sätt att konkurrensen på bankmarknaden snedvrids.

Vi menar att detta inte kan fortgå. Det behövs en politik som tar ett helhetsgrepp om situationen. De statliga garantierna måste bort eller åtminstone minska kraftigt. Samtidigt måste vi få fler lokala banker och banker som sätter samhällsuppdraget före vinsten.

Vi föreslår därför att man ska ha en bankdelningslag som tvingar bankerna att dela upp sin verksamhet i en samhällsnyttig del med in- och utlåning till företag och hushåll och en särskild del där spekulation får ingå. På så sätt skulle skattebetalarna inte behöva garantera den spekulativa verksamheten.

Ett annat förslag vi har är att låta bolåne- och företagskunder förhandla utifrån reporäntan. Alla eventuella påslag ska redovisas för sig, och banken och kunden ska komma överens om dem.

Vi menar dessutom att staten ska underlätta byte av bank och starta upp nya banker genom till exempel lånegarantier. Inte minst borde det statliga bankägandet öka för att garantera medborgarnas inflytande.

Vänsterpartiet har också föreslagit en finansskatt på bankerna, som vi presenterade i fredags. Bankernas vinster plus löner ska beskattas med 15 procent. Det skulle skapa finansiell stabilitet.

Herr talman! Det finns alltså saker vi kan göra. Vi skulle kunna börja med att tillsätta en bankkommission, införa en bankdelningslag, tvinga bankerna att förhandla utifrån reporäntan samt införa statliga lånegarantier för att öka bankkonkurrensen.

Anf. 5 JÖRGEN ANDERSSON (M):

Herr talman! ... Delning av banker är något som förespråkas av många enligt en modell som har grund i 30-talets Glass-Steagall Act. Det har naturligtvis också sin grund i den senaste finanskrisen, som skakade om och visade på en systemkris som med all önskvärd tydlighet synliggjorde obalanserna i finanssystemet. Framför allt skakade den om oss när det gäller den utsatthet för hela staters ekonomier som stora finanssektorer kan innebära. Det finns en rimlig tanke i att skattekollektivet inte ska täcka upp för överdrivet risktagande i en svällande finanssektor.

Det finns en rimlig tanke i att banker inte med hjälp av implicita statliga garantier ska ägna sig åt spekulativ verksamhet. I den bästa av världar vore det en enkel sak att helt enkelt dela upp verksamheterna i nyttig och onyttig finansiell verksamhet, där bankernas in- och utlåning som betraktas som systemviktig kan komma att backas upp av statsfinanserna när så krävs, medan de onyttiga investmentdelarna inte ska räkna med samma stöd. Det finns starka krafter som verkar i en sådan riktning, och det kan säkert uppfattas som rimligt och nödvändigt. Vi vet till exempel att det finns ett förslag från kommissionen som ska förhandlas i närtid. Utskottet har naturligtvis inte för avsikt att föregripa dessa förhandlingar.

Personligen vill jag ändå problematisera lite runt tanken på en bankdelning. Först och främst tror jag att det möjligen är en aning naivt att tro att en sådan åtgärd löser problemen; detta av flera anledningar. Jag tror att det är en väldigt svår gränsdragning när det gäller vad som är normal bankverksamhet och inte: Här finns många komplikationer. Gränsdragning mellan vad som i dag är normal bankverksamhet och vad som inte är det är svår. Att sätta en gräns för vad som är förväntad kundservice och som är integrerad i normal in- och utlåning i dagens bankverksamhet är komplicerat. Till exempel kan marknadslikviditeten i vissa fall hämmas och försämra både för bankerna och för kunderna.

Jag tror också att den uppenbara sammanflätning som finns mellan olika verksamheter, framför allt också genom den globala sammanflätningen inom den finansiella sektorn, i sig gör att det är svårt att begränsa en spridning av en kris bara genom att dela upp bankernas verksamheter. Tvärtom finns det en risk för att det försvagar vissa institut genom försvagade balansräkningar. Jag tror att det är svårt att hitta stöd för att finanskrisens effekter i någon större utsträckning skulle ha kunnat undvikas genom en bankdelning.

Jag tror att vi fortsatt måste hålla finanssektorn i herrans tukt och förmaning. Jag tror att vi måste fortsätta ställa höga krav på ansvarstagande och verka för stabila finansiella system och att till exempel bankerna fortsatt måste hålla en hög kapitaltäckning. Dessa åtgärder ska företrädesvis också baseras på och utgå ifrån vilken riskprofil man har. Det tror jag är en effektiv metod. Sannolikt är den långsiktigt mer effektiv än vad en bankdelning skulle tänkas vara, utan att jag personligen för den skull helt vill utesluta en bankdelning som åtgärd.

Vi måste också förstå att finanssektorn spelar en viktig roll, och vi måste nog inse att skruvar vi tillräckligt mycket på finanssektorns möjligheter att agera enligt de förväntningar vi har på dess roll för tillväxt, kommer vi sannolikt till slut att hamna i ett läge där vi i stället för att undvika en kris kan komma att skapa en kris. Med andra ord finns det anledning att fundera över hur vi på bästa sätt balanserar åtgärderna och noga utvärderar effekterna av alla åtgärder, var och en för sig och alla åtgärder sammantaget. ...

...

Anf. 14 CARL B HAMILTON (FP):

Herr talman! ... Uppdelning av banker har jag inte så mycket att tillägga om. Frågan har varit uppe här redan. I Sveriges fall är det lite att skjuta löss med kanon att säga att vi ska dela upp de fyra eller fem banker som skulle vara aktuella. Jag tror att det är enklare att man har en stark finansinspektion och går in med variationer beträffande kapitaltäckningskraven beroende på konjunkturen och att man har ett robust system för att ta hand om krisande banker i efterhand, som det står i utskottsmajoritetens text.

Att dela upp bankerna är en mycket drakonisk åtgärd. Det tycker jag egentligen återspeglar situationen i en del andra länder, där banker faktiskt är stater i staten. Enda sättet att klippa ned bankerna är att dela upp dem. Men jag tror att vi har en så stark statsmakt och en så effektiv finansinspektion och nya stabilitetsråd och andra saker att vi i Sveriges fall inte behöver vidta denna drakoniska åtgärd. Jag kan inte se att det är en ideologisk fråga, utan det handlar mer om att anpassa åtgärderna för att kontrollera bankerna efter den lokala situationen i olika länder.

Anf. 15 ULLA ANDERSSON (V) replik:

Herr talman! ... Jörgen Andersson talar om herrans tukt och förmaning, och Carl B Hamilton hänvisar till att vi har Finansinspektionen. Men vi har en politik i dag som gynnar de fyra storbankerna på ett sätt som gör att det helt och hållet snedvrider konkurrensen på bankmarknaden. Det är ingen annan verksamhet som har staten bakom ryggen på det sätt som de fyra storbankerna har. Tittar man på vilken effekt det har kan man se att det är ungefär 30 miljarder per år som de fyra storbankerna tillsammans tjänar på detta, det vill säga hälften av deras vinster efter skatt.

Då tycker jag att man ibland behöver vidta drakoniska åtgärder, till exempel en bankdelningslag, för att komma till rätta med den problematiken. Med denna garanti bakom ryggen ökar bankernas spekulativa verksamhet. Det är själva grunden för deras excesser, eftersom mycket vill ha mer. Det gör att de tar större risker, blir mindre granskade och lånar billigare själva och kan på det sättet ha ännu mer spekulativ verksamhet. För att komma till rätta med detta och förebygga en ny finanskris måste man göra någonting mer drastiskt än att öka kapitaltäckningskraven. Det är bara en droppe i havet om det smäller till.

Anf. 16 CARL B HAMILTON (FP) replik:

Herr talman! Det är riktigt, som Ulla Andersson säger, att bankverksamheten till sin karaktär är sådan att regeringar och parlament sedan årtionden eller århundraden har infört olika regler som ska skydda resten av samhället mot en bank som går i konkurs. Detta sade jag också i mitt anförande. På den punkten är vi möjligen inte helt oense, även om vi självklart inte är ense.

Min invändning handlar om att Ulla Andersson säger att bankdelningsreceptet bör tillämpas i Sverige. Jag tror att det är onödigt. Vi har en sådan stark stat, en sådan stark finansinspektion, stabilitetsråd, riksbank och så vidare. Därför är detta att skjuta löss med kanon. Jag tror att vi når syftet att kontrollera bankerna med de instrument vi har. Att dela upp dem tror jag är överdrivet.

Jag tror, Ulla Andersson, att om vi delade upp dem och gjorde denna stora förändring i svensk bankverksamhet skulle vi möjligen lura oss själva att tro att vi har löst problemet. I själva verket tror jag att problemet i huvudsak skulle bestå. I Sverige är det en stark finansinspektion, kapitaltäckningsregler och en ständigt återkommande vaksamhet på överdrifter i banksystemet som är den effektivare lösningen.

Anf. 17 ULLA ANDERSSON (V) replik:

Herr talman! Vi har i dag en banksektor som är ungefär fyra och en halv gånger vår bnp om vi räknar in bankernas verksamhet utomlands. De är alltså för stora för att tillåtas gå omkull, och de är för stora för att räddas. Då talar du, Carl B Hamilton, om att vi ska skjuta med hagelgevär eller vad det var.

Swedbank var faktiskt nära att gå omkull. De var bara timmar från att gå omkull för några år sedan. SEB var några dagar från att gå omkull. Nu är det ungefär som om det aldrig har hänt. De har utdelningsfest, de har bonusfest, och det verkar som om de gör allt de kan för att slippa undan kapitaltäckningskrav och så vidare.
När bankerna har staten, det vill säga skattebetalarna, bakom ryggen driver det fram en verksamhet som inte är samhällsnyttig. Oavsett hur strikt vi reglerar denna verksamhet kommer de att utgöra ett hot mot den finansiella stabiliteten så länge denna garanti finns kvar bakom ryggen. Eftersom de har staten bakom ryggen lånar de själva billigare på marknaden. Det är där som deras stora vinst kommer till stånd. Det gör att de själva kan sätta andra bankers konkurrensmöjligheter ur spel med hjälp av staten, och det är inte bra. Det gör också att de kan spekulera eftersom de spekulerar med andras pengar, kan man säga. Aktierna täcker ungefär bara 4 procent av deras omsättning.

Det är en spekulativ verksamhet som drivs fram av att staten finns bakom ryggen - någon form av moral hazard som inleds. Det är själva grunden till hela denna problematik. Då måste man komma åt den. Det gör man inte med lite högre kapitaltäckningskrav. Så är det. Hur starkt och stort Finansdepartementet än blir går det inte att helt undgå själva kärnfrågan, att staten garanterar bankernas verksamhet. Det måste vi komma till rätta med. Det är därför som vi föreslår en bankdelningslag. Men vi föreslår också en finansskatt på bankerna. Det skulle också påverka den finansiella stabiliteten.

Anf. 18 CARL B HAMILTON (FP) replik:

Herr talman! Vi har hört Ulla Andersson motivera sin ståndpunkt tidigare. Jag ska egentligen påpeka en företeelse snarare än att replikera, vilket jag tycker att jag redan har gjort. Det finns de i Sverige som är mycket negativa till samarbetet inom Europeiska unionen som syftar till att just hantera det problem som höll på att knäcka Swedbank och SEB i Lettland, nämligen bristen på gränsöverskridande bankinspektion och åtgärder som skulle hantera den typen av frågor. Det har blivit mycket viktigare sedan dess för svenska banker och för alla europeiska banker. Man måste ha en stark företrädare för det gemensamma europeiska intresset. I detta fall blir det väl ECB, till att börja med i alla fall, som håller bankerna i herrans tukt och förmaning och ser till att de inte spelar ut sina dotterbanker mot moderbanker, att de inte flyttar vinster och att de inte skapar finanskriser i enskilda medlemsländer som sedan sprider sig till andra länder.

Jag skulle välkomna om till exempel Ulla Andersson med sitt starka intresse för bankerna och bankväsendet anslöt sig exempelvis till Folkpartiet som är mycket intresserade av en starkare europeisk tillsyn och en starkare europeisk mekanism för att ta hand om banker som håller på att gå omkull. På det sättet tror jag att man skulle minska de stora riskerna i sammanhanget, och det är de gränsöverskridande bankernas excesser. Det vore välkommet om vi så småningom kunde få en enighet i detta hus om att den europeiska vägen att lösa dessa problem är den rätta vägen och den nödvändiga vägen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Finansutskottet betänkande 2013/14:FiU22 Bank-, försäkrings- och kreditupplysningsfrågor

Mer om betänkande 2013/14:FiU22 http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankande...
Betänkande 2013/14:FiU22 (pdf, 210 kbyte, nytt fönster) http://data.riksdagen.se/fil/0E354FC2-1ABA-4A72-B97A-5F1E2A861592

Sammanfattning: I betänkandet behandlar utskottet 41 motionsyrkanden om bank-, försäkrings- och kreditupplysningsfrågor från den allmänna motionstiden hösten 2013. Yrkandena handlar bl.a. om kontanthantering, amorteringskrav på bostadslån, kreditupplysning och bluffakturor, sparbankernas villkor och frågan om delning av banker. Utskottet avstyrker samtliga yrkanden. I betänkandet finns nio reservationer och två särskilda yttranden
...

Uppdelning av banker

Utskottets förslag i korthet: Riksdagen avslår ett motionsyrkande om uppdelning av banker. Utskottet avstyrker motionsyrkandet med hänvisning till att ett EU-förslag i frågan nyligen presenterats och att förhandlingarna om detta kommer att inledas under våren 2014. Jämför reservation 3 (MP, V).
Motionen: I motion 2013/14:Fi207 av Jonas Eriksson m.fl. (MP) föreslås att en utredning tillsätts med uppgift att föreslå en ny lagstiftning för den svenska banksektorn i syfte att juridiskt separera affärsbankers traditionella in- och utlåning från trading och investmentbanker. Motionärerna anför att handeln med värdepapper och nya komplexa finansiella innovationer har vuxit och kommit att utgöra en allt större andel av många bankers verksamhet. Att bedöma värdet av dessa produkter är svårt och riskerna är därmed höga. Även om både EU och Sverige successivt höjer kapitaltäckningskraven för bankerna, så förändrar inte detta de finansiella kopplingarna mellan traditionell bankverksamhet och trading. Motionärerna anser att staten inte ska behöva engagera sig för att rädda banker vars kris beror på stora risktaganden i trading. Vidare anser motionärerna att den statliga insättningsgarantin ska begränsas till affärsbankers traditionella in- och utlåning.

Tidigare behandling

Ett likalydande motionsyrkande behandlades av utskottet i betänkande 2011/12:FiU22 och betänkande 2012/13:FiU22. Utskottet avstyrkte yrkandena med hänvisning till det omfattande nationella och internationella arbete som pågår för att stärka stabiliteten i de finansiella systemen.

I oktober 2012 lade EU-kommissionens expertgrupp, ledd av den f.d. finske centralbankschefen Erkki Liikanen, fram en rapport om den senaste finanskrisen. För att minska riskerna föreslogs bl.a. att banker delas upp så att tradingverksamhet skiljs från vanlig bankverksamhet och läggs i ett separat bolag. Med anledning av rapporten anordnade utskottet den 10 september 2013 en offentlig utfrågning om att förebygga och hantera finansiella kriser med Erkki Liikanen.

Kompletterande information

Den 29 januari presenterade EU-kommissionen ett förslag till förordning med nya regler för att hindra de största och mest komplexa bankerna från att ägna sig åt handel för egen räkning (KOM (2014) 43). De nya reglerna ska också ge tillsynsmyndigheterna befogenhet att kräva att dessa banker avskiljer potentiellt riskfylld handel från sin inlåningsverksamhet om det äventyrar den finansiella stabiliteten. Kommissionen föreslår att förbudet mot egenhandel ska börja gälla den 1 januari 2017 och att tillsynsmyndigheternas separationsbefogenheter ska börja gälla den 1 januari 2018.

I regeringens faktapromemoria 2013/14:FPM59 redovisar regeringen sin preliminära ståndpunkt. Även om regeringen är positiv till förändringar som förstärker det finansiella systemet och den finansiella stabiliteten anser den att en separation av tradingverksamhet inte med säkerhet löser det s.k. too-big-to-fail-problemet. Regeringen menar att en ex ante-separation kan försvaga bankernas balansräkningar, vilket i sin tur kan leda till oönskade effekter för den reala ekonomin. Även marknadslikviditeten i olika värdepapper kan påverkas, vilket kan få stor effekt på mindre ekonomier. Dessa motiv tas även upp i kommissionens konsekvensbedömning av förslaget. Regeringen anser att det är lämpligare att arbeta med åtgärder som kapitalkrav och ex post-separation. Ett beslut om separation bör dessutom baseras på institutets risktagande och inte dess storlek, anser regeringen. Dessutom påpekas att kapitalkrav och ex post-separation skulle omfatta alla banker, dvs. även de som enligt förordningsförslaget skulle undantas från förordningen.

Enligt faktapromemorian har det grekiska ordförandeskapet aviserat att förhandlingarna i rådsarbetsgruppen preliminärt ska inledas under senare halvan av våren 2014. Förslaget har underställts riksdagen för subsidiaritetskontroll och tidsfristen för subsidiaritetsprövningen går ut den 16 april 2014.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet har vid tidigare behandling av liknande motionsyrkanden framhållit vikten av stabila finansiella system och system som värnar detta. Utskottet vidhåller denna uppfattning och kan konstatera att frågan om risktagande inom banksektorn och ansvaret för sådant risktagande är mycket aktuell och föremål för diskussioner och åtgärder inom EU. Utskottet finner ingen anledning att föregripa den förhandlingsprocess om förslagen som nu startar och avstyrker därmed motionsyrkandet.
...

Reservation 3

Uppdelning av banker, punkt 3 (MP, V) av Per Bolund (MP) och Ulla Andersson (V).

Förslag till riksdagsbeslut: Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om att regeringen bör tillsätta en utredning med uppdrag att föreslå lagstiftning som juridiskt separerar affärsbanker från investmentbanker och som begränsar den statliga bankgarantin till att endast omfatta affärsbankerna. Därmed bifaller riksdagen motion 2013/14:Fi207 av Jonas Eriksson m.fl. (MP).

Ställningstagande: Bankers ursprungliga affärsidé är in- och utlåning, något som ger trygghet åt sparare och kapital till investerare. Vid sidan av traditionell bankverksamhet har handeln med värdepapper och nya komplexa finansiella innovationer vuxit och kommit att utgöra en allt större andel av många bankers verksamhet. EU och Sverige höjer nu successivt kapitaltäckningskraven för bankerna, vilket kommer att minska riskerna för nya bankkriser. Det kommer dock inte att förändra de finansiella kopplingarna mellan traditionell bankverksamhet och trading. Enligt vår uppfattning ska staten inte behöva engagera sig för att rädda banker vars kris beror på stort risktagande i trading. Regeringen bör därför tillsätta en utredning med uppdrag att föreslå en ny lagstiftning för den svenska banksektorn med syftet att juridiskt separera affärsbankers traditionella in- och utlåningsverksamhet från trading och investmentbanker samt begränsa den statliga bankgarantin till affärsbankers traditionella in- och utlåningsverksamhet.

Även andra viktiga bank frågor behandlades denna dag, framför allt om bankernas nedläggning av kontanthanteringen och om regeringens vägran att skapa bättre förutsättningar för sparbankerna. Det ger ett bra perspektiv på bankdelningsfrågan när man ser hur skamlöst regeringen stöder storbankernas intressen även när det gäller de svagastes behov av skydd.

Läs hela protokollet eller betänkandet här: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankande...
Läs mer om bankdelning enligt Glass-Steagall här: http://larouche.se/g