EU: Katastrof för Östeuropas medlemsstater

Den ryske vetenskapskademiledamoten Sergei Glaziev har lagt fram ett djärvt förslag att länder, såsom Grekland, Cypern och även Turkiet, skall erbjudas klara sig mycket bättre genom att gå med i den Eurasiska tullunionen liksom den Eurasiska ekonomiska unionen som är under bildande.

Artikeln som är i en av flera översiktsartiklar inför nyåret om potentialen i Eurasiens ekonomiska integration och bär titeln "Vem står som vinnare? Politiska och ekonomiska faktorer i regionala integrationsprocesser". Den utkom på engelska den 27 december 2013 i "Russia in Global Affairs" och publicerades i den ryska upplagan i januari. Liksom en tidigare artikel av honom i "The National Interest" under samma vecka, dokumenterar denna artikel de fördelar som Ukrainas ekonomi kommer att ha av att samarbeta i den Eurasiska tullunionenen, till skillnad från den förödelse som landet skulle hamnat i om de anslutit sig till EU:s frihandelsregim. Glaziev, som tidigare var vice generalsekreterare för Eurasiatiska ekonomiska gemenskapen och numera är rådgivare åt president Vladimir Putin, beskrev några av de chockerande exempel på förödelse av den reala ekonomin som de östeuropeiska nationerna erfarit, efter att gått med i EU under 2000-talen. Dessutom inkluderade han även Grekland. Här nedan följer en lista med de mest chockerande exemplen som han tog upp:

Grekland har till följd av de reformer som de på order av EU har genomfört, sett sin bomullsodling reduceras till hälften. Produktionskvoterna inom jordbrukssektorn har slagit hårt mot den lokala vintillverkningen. Den en gång så berömda varvsindustrin har nästintill helt upphört. Greklands redare har köpt 770 fartyg från utlandet sedan landet gick med i Europeiska Unionen.

Ungern har i princip helt avvecklat tillverkningen av de en gång så populära Ikarusbussarna, som under de bästa åren toppade produktionen med 14,000 bussar per år.

Polen stängde igen 90 procent av sina kolgruvor efter inträdet i EU år 2004. Av de över 300.000 personer som hade arbete där, står över 75 procent utan jobb. Varvsindustrin är i en stor kris. Det stora varvet i Gdansk, där det under 1960-70-talen tillverkades flest fartyg i hela världen, har nu delats upp i två overksamma företag. Flertalet mindre varv har tvingats stänga och de anställda har flytt till Västeuropa. Innan Polen gick med i EU hade man en utlandsskuld på 99 miljarder dollar. Vid början av 2013 var siffran uppe i 360 miljarder dollar.

Lettland har helt tvingats ge upp sin elektronik- och biltillverkningsindustri.

I Litauen har man skurit ner 75 procent av nötkreatursbeståndet då enskilda medborgare slutat hålla med kor som följd av kvoteringar inom mjölkproduktionen. På EU:s order har Litauen stängt ner kärnkraftverket Ignalina, vilket ledde till ett importberoende av el. De behöver nu en miljard euro för att avveckla Ignalinaverket.

Estlands nötkreatursbestånd har reducerats med 80 procent av ursprungsantalet sedan jordbruket lagts om till framställning av biobränsle. Maskinfabriken och Voltaverken i Tallinn, som brukade framställa kraftgenereringsmaskiner, har tvingats stänga ner. På EU:s uppmaning tvingades landet att slakta två tredjedelar av elproduktionen, från 19 TWh till 7 TWh.

Medlemskapet i EU har slagit hårt mot fiskeindustrin i Baltstaterna p.g.a. kvoteringar och s.k. "solidaritetsnormer" för fisket i Europeiska vattenområden. Under 2007 utkrävde EU-kommissionen böter från Estland, Lettland och Litauen, när de försökte bygga upp livsmedelslager för att hålla priserna i schack.

Efter denna sammanställning av det "bedrövliga resultatet" av EU-medlemskapet, konstaterade Glaziev att det inte går att ge ett enda seriöst argument om varför ett samarbete med EU för de sex länderna i EU:s s.k. Östliga partnerskap (Armenien, Azerbadjan, Vitryssland, Georgien, Moldavien och Ukraina) skulle vara till fördel för dem. "Opartiska analyser" pekar istället på att det endast finns rent politiska motiv bakom politiken för det Östliga partnerskap som EU arbetat fram, nämligen att de forna Sovjetstaterna genom samarbete med EU, skulle förhindras att ingå i eurasiens ekonomiska integration med Ryssland. Att det finns en antirysk politik framkommer tydligt när man ser till de ständiga försöken av politiker och hemliga underrättelsetjänster i Natoländer att blanda sig i nyligen frigjorda staters inrikespolitiska angelägenheter, piska upp antirysk propaganda och främja politiska krafter som är emot Ryssland. Alla de västerländskt influerade "färgade" revolutionerna i postsovjetiska stater byggde på en rasande ryssofobi med syfte att förhindra integration med Ryssland.

Enligt Glaziev skulle ett svar på rådande EU-politik vara att "bjuda in de länder som utsatts för diskriminering av EU:s överstatliga institutioner till det Eurasiska samarbetet." Där borde både Grekland och Cypern vara högsta prioritet. Cypern skulle kunna bli ett slags "pilotprojekt för de nationer som vill övergå från europeisk till eurasisk integrering, framförallt p.g.a. det ekonomiska beroende nationen har gentemot Ryssland samt att Samväldet av självständiga stater (Commonwealth of Independent States) blivit avgörande sedan landets banksystem försattes i bankrutt. Grekland å sin sida står inför en förödmjukande avkristning och fråntagande av egendom ägd av den ortodoxa kyrkan och staten till förmån för europeiska fordringsägare. Båda länderna är nära sammanlänkande kulturellt och affärsmässigt till Ryssland, poängterar Glaziev. Han pekade också på att Kazakstans president Nursultan Nazarbaiev välkomnat Turkiet att delta i den Eurasiska integrationen.

Även om det i nuläget ter sig en smula orealistiskt med en sådan anknytning till Eurasien på grund av de "externa åtagandena gentemot EU", föreslår Glaziev att "en konstruktiv väg bort från de växande motsättningarna mellan de alternativa integrationsprocesserna i Eurasien skulle kunna vara att avpolitisera dem till ett ömsesidigt ekonomiskt samarbete. Men de euroatlantiska tjänstemännen verkar ännu inte vara beredda att ge upp sina krav på hegemoni i de internationella relationerna, så för närvarande verkar denna möjlighet vara orealistisk. Det tycks nästan vara så att man måste se den euroatlantiska integrationskrisen förvärras, innan det blir möjligt för Europas och Asiens länder att acceptera Eurasiens principer om att samarbetet skall vara jämlikt och ömsesidigt fördelaktigt", skriver Glaziev.

Läs också om det ukrainska förslaget till trepartsamarbete mellan Ukraina, Europa och Ryssland: http://larouche.se/nyheter/2014/01/04/ukraina-fran-tvistefraga-till-brobyggande