Belgien: Fyra parlamentsledamöter och Agora Erasmus i bankdelningsupprop

Den belgiska regeringen lägger just nu sista handen på sitt förslag till en ny bankreform. Fyra ledande parlamentsledamöter och Karel Vereycken, initiativtagare till Agora Erasmus, ett forum för politisk diskussion som är anknutet till LaRouche-rörelsen och Jacques Cheminades rörelse i Frankrike, griper gemensamt in i debatten med ett upprop för en strikt bankdelningslag, byggd på principerna i president Roosevelts Glass-Steagall-lag.

Undertecknarna är: Den förre ministern och ordföranden för det flamländska socialistpartiet (sp. a) Bruno Tobback, kommunalpolitikern från Gent och ordförande för sp.a:s parlamentsgrupp Karin Temmermann, förre viceordförandes för sp.a Dirk van der Maelan, ordföranden för de Gröna i parlamentet Meyerem Almaci och Agora Erasmus´ grundare, Karel Vereycken. I uttalandet betonas att en bankreform måste utformas med den amerikanska Glass-Steagall-lagen som förebild, där en strikt delning av storbankerna står i centrum. Trots att Belgien är ett litet land skulle det med en sådan lag kunna bli ett föredöme för andra länder.

I en intervju med Agora Erasmus i slutet av november uttalade sig Tobback för Glass-Steagall och angrep EU:s bail-in-politik (Cypernmodellen) som leder till att bankkonton beslagtas. Han krävde ett 100-procentigt skydd för banktillgodohavanden. Tobback har också skrivit brev till medlemmar i USA:s kongress och givit sitt stöd till att USA återinför Glass-Steagall-lagen.

Belgiens socialistiske premiärminister Elio di Rupo, har uttalat sig för full bankdelning för att minska bankernas storlek innan de knackar på regeringens dörr igen när det är bankkris. Han vill ha med det i den bankreform regeringen försöker genomdriva före valet 2014. Den som blockerar Glass-Steagall i regeringen, är hans finansminister kristdemokraten Koen Geens, som sagt sig föredra en begränsad uppdelning till olika delar inom respektive bank (liknande den brittiska bankuutredningen Vickerskommissionens förslag om "instängsling"). Premiärministerns förslag har även stötts av den socialistiske vicepremiärministern Laurette Onckelinx och ordföranden för det vallonska socialistpartiet Paul Magnette.

Sedan krisbankerna Dexia och Fortis sögs upp av Frankrike är bara två stora banker belgiska: Belfius (rester av Dexia) och Kredietbank Banque de Crédit (KBC). Som svar på Glass-Steagall-förslagen har banklobbyn kommit med hysteriska motattacker. Parlamentsledamoten Peter Dedecker från separatistpartiet V-A (som kommit ur KBC-kretsarna) har passionerat bloggat till försvar för KBC och i en artikel den flamländska affärstidningen De Tijd talade han om en vallonsk socialistisk konspiration för att stänga den [underbara] flamländska banken KBC.

Chefen för KBC, Thomas Leysen, som samtidigt är chef för Umicore (som är det nya namnet för det gamla belgiska koloniala gruvbolaget Union Minière, som plundrade Kongo och mördade Kongos förste president Patrice Lumumba) klagar i en artikel i den flamländska dagstidnngen De Standaard på "bristen på nyanser" och "den dogmatiska tonen" i den pågående bankreformdebatten. Han förespråkar "en inte så strikt bankreform". Leysen ljuger att det är stor skillnad på hur bankerna beter sig nu jämfört med 2008.
- Men vad är spekulation. I en värld med avreglerade marknader, är derivat oundgängliga för att skydda producenterna från risker, skriver Leysen.

Även chefen i Belgien för den franska banken BNP Paribas Herman Daems kom ut i en artikel i De Tijd och hävdar att det är att gå för långt för Belgien, att gå längre än EU:s bankreformer.

Bankerna gömmer sig således bakom EU. Det är ju genom EU som de får igenom förslaget på Bankunion, som utarbetats av den bankkontrollerade Internationella regleringsbanken (BIS) i Basel. Det andra stora bankargument mot bankdelning var att det är så viktigt att de måste få fortsätta handla med de högspekulativa derivaten "för att skydda producenterna från risker". Bankerna hävdar också att just deras derivathandel skyddar regeringens obligationsutgivning och allmänhetens bolån. Derivaten är en slags försäkring mot förändringar i växelkurser och räntor.

Genom bankdelning separeras derivaten till finansbolag eller
försäkringsbolag, så att staten slipper ge bankgaranti för det
gigantiska globala derivatkasinot. Även om derivaten skulle vara en samhällsnödvändig finansverksamhet, så finns ingen anledning att staten garanterar den. Statliga garantier mot företagsförluster hör normalt inte till ett marknadssystem. Försäkringsbolag t.ex. har inga statliga garantier, inte ens ambulansföretag. Bankerna vill självfallet fortsätta sälja derivaten som de tjänar pengar på, bl.a. genom ökade marginaler på bolån. Skulle banker tvingas köpa derivaten från andra än banker, skulle de säkert dessutom driva ned priset för lånekostnaderna och kanske t.o.m. hjälpa till att avskaffa derivatbehovet genom införandet av system med fasta växelkurser och fasta långsiktiga räntor.

Uppropet som vållat sådan ilska från bankerna finns på engelska här: http://larouchepac.com/node/29202

Läs om Agora Erasmus namninsamling för Glass-Steagall här: http://larouchepac.com/node/28703

Premiärminister Elio di Rupos uttalande för bankdelning finns här (på engelska): http://larouchepac.com/node/23846

Mer från LaRouche-rörelsen i Belgien hittar du här: http://www.agora-erasmus.be/ (Web-sidan är franskspråkig)