EU-parlamentet behandlade bankdelning

Utredningarna om bankdelning och den många inititativen i Europaparlamentet att ta upp frågan, har fått EU-parlamentet att behandla frågan. Den 3 juli beslutade EU-parlamentet att lämna sina synpunkter till EU-kommissionen så att den skall kunna utarbeta ett förslag under det kommande året.

Förslaget som handlagts av EU-parlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor, innehåller både steg fram och tillbaka för en riktig bankdelning. Ledamoten Arlene McCarthy ledde parlamentets arbete i denna fråga som föredragande. Hon sammanfattade vad man kommit ram till i slutdebatten den 2 juli på följande sätt:

- Till de kritiker av denna reform, vilka hävdar att vi bryter sönder universalbanksmodellen, vill jag svara att ingenstans i denna rapport eller från Högnivågruppen [EU-kommissionens utredning under ledning av den finske riksbankchefen Erkki Liikanen] finns något förslag att förbjuda banker att ägna sig åt investmentbankverksamhet, marketmaking och utgivning av värdepapper. Föetag kommer att fortsätta ha tillgång till den service som utförs av uniersalbanker. Vad vi förespråkar är en strukturerad och ansvarfull unversalbankverksamhet för att tillförsäkra att banker kann finansiera den reala ekonomin. Vanliga bankkunder har inga andra alternativ än sina banker de har närmast för att få tillgång för nädvändig service för betalningar, insättningar och kredit och jag menar att som lagstiftare har vi ett övergripande ekonomiskt och socialt ansvar och politiskt krav på oss att se till att kontinuteten för dessa tjänster inte störs. Strukturreformer måste därför vara en del av reformerna.

- Naturligtsvis skulle jag ha önskat en mer ambtiös reform av bankstrukturerna. Jag skulle önska genomförandet av en fullständig och jurididisk delning där den behövs, för att göra den samhällsviktiga nödvändiga delen säkrare, men till syvende och sist handlar det om mer än att hantera den strukturella komplexiteten för vanlig bankverksamhet [retail banking].

Den italenske ledanmoten Claudio Morganti drev dock på för sitt förslag för en fullständig bankuppdelning enligt Glass-Steagall. Han drev fram sitt förslag till formulering till omröstning, torts att det redan hade godkänts av utskottet och fanns med i dess förslag. Idén var att röka ut motståndarna ttill Glass-Steagall även om det fanns en risk att hans förslag då skulle röstas ned helt och hållet. Hans förslag godkändes av EU-parlamentet med 622 Ja-röster, 22 Nej-röster und 19 som avstod att rösta.

Morgantis tillägg löd:
”L. Införandet av den amerikanska Glass-Steagall-akten från 1933 om separation inom banker bidrog till att åtgärda den värsta globala finanskris som ägt rum före den nuvarande krisen, och sedan akten upphävdes 1999 har spekulativa bankinvesteringar och finansiella fallissemang ökat betydligt.”

Detta tillägg störde uppenarligen finansoligarkin så mycket att andra ledamöter lade fram en förslag med motsatt innebörd för omrösning, nämligen:
„T. Högnivågruppen drar slutsatsen att finanskrisen visat att ingen specifik affärsmodell fungerade särskilt väl eller särskilt dåligt i den europeiska banksektorn.”

Detta motförslag godkändes också men med mycket knappare majoritet. 396 ledamöter röstade ja, 288 emot och 17 lade ned sin röster.

Beslutet från Europaparlamentet visar att debatten om bankdelning nu är mycket omfattande inom EU och att argument både för och emot separation samtidigt finns med i debatten liksom i det förslag som EU-parlamentet beslutade om. Här följer ett kraftigt förkortat utdrag ur beslutet som finns i svensk översättning på EU-parlamentets hemsida:

Europaparlamentets resolution av den 3 juli 2013 om reformen av banksektorns struktur inom EU (2013/2021(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

– med beaktande av rapporten av den 2 oktober 2012 från högnivågruppen om reformen av banksektorns struktur inom EU(1) ,
– med beaktande av förslaget av den 6 juni 2012 till Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av en ram för återhämtning och rekonstruktion av kreditinstitut och
– med beaktande av slutsatserna från rådet för finansiell stabilitet (FSB) från oktober 2011 om grunddragen för effektiva avvecklingssystem för finansinstitut (Key Attributes of Effective Resolution Regimes for Financial Institutions) och från november 2010 om intensitet och effektivitet i tillsynen av systemviktiga finansinstitut (Intensity and Effectiveness of SIFI Supervision),
– med beaktande av medlemsstaternas och internationella initiativ till strukturreformer av banksektorn, bland annat den franska Loi de séparation et de régulation des activités bancaires , den tyska Trennbankengesetz , rapporten från Independent Commission on Banking och Vickers reforms i Förenade kungariket samt Volcker rules i Förenta staterna,
– med beaktande av 2012 års rapport från Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) om implicita garantier för bankskulder (Implicit Guarantees for Bank Debt: Where Do We Stand?)(2) , och 2009 års OECD-rapport om hur man ska hantera stora bankers verksamhet (The Elephant in the Room: The Need to Deal What Banks Do)(3) ,[m.m]
– med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A7-0231/2013), och av följande skäl:

A. Sedan krisen bröt ut har statsstöd för mer än 1,6 biljoner euro (12,8 procent av EU:s BNP) beviljats finanssektorn mellan 2008 och slutet av 2011 (inklusive rekapitaliseringen av Northern Rock år 2007). Av detta belopp har 1 080 miljarder euro avsatts för garantier, 320 miljarder euro för rekapitaliseringsåtgärder, 120 miljarder euro för åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar och 90 miljarder för likviditetsåtgärder(6) . Kommissionen har krävt betydande omstruktureringar av banker som mottar stöd, inbegripet neddragningar av viss verksamhet, för att säkra deras framtida bärkraft utan ytterligare offentligt stöd och för att uppväga konkurrenssnedvridningar till följd av det mottagna stödet.

B. Dessa statligt finansierade räddningsaktioner har lett till en väldig ökning av den offentliga skuldnivån i EU:s medlemsstater.

C. Under de fem år som gått sedan 2008 års globala ekonomiska och finansiella kris har EU:s ekonomi befunnit sig i recession och medlemsstaterna har beviljat stöd och implicita garantier till banker, bland annat på grund av ett otillräckligt genomförande av det ekonomiska och finanspolitiska regelverket.

D. I sin rapport från 2012 uppskattar OECD värdet på de implicita statsgarantierna i termer av kostnadsbesparingar för EU:s banker till cirka 100 miljarder USD för 2012, med stora variationer mellan banker och medlemsstater, där de största fördelarna tillfallit de största bankerna, särskilt om de uppfattats vara svaga, och till banker i de medlemsstater som har den högsta kreditvärdigheten. I rapporten konstateras att sådana garantier ges till andra banker än dem som klassificeras som systemviktiga finansinstitut enligt FSB:s metodik.

E. Ett svagt EU-regelverk med alltför hög risktagning, alltför hög skuldsättning, otillräckliga krav på eget kapital och likviditet, alltför hög komplexitet i banksystemet, för stora banksektorer i små ekonomier, bristfällig kontroll och tillsyn, alltför stor expansion av handeln med derivatprodukter, felaktiga kreditbetyg, alltför generösa bonussystem och olämplig riskhantering låg till grund för finanskrisen, som till stor del drevs på av överdrivna exponeringar mot fastigheter snarare än kapitalmarknadsaktiviteter samt av otillräcklig tillsyn. …

I. Inom finanssektorn privatiserades ofta vinster, medan risker och förluster förstatligades. I en social marknadsekonomi måste risktagande kopplas till ansvarsskyldighet.

J. De nuvarande svagheterna i det europeiska banksystemet visar att det behövs en förstärkning av strukturerna för den europeiska finansiella tillsynen och krishanteringen, inbegripet strukturreformer för vissa banker för att tillgodose ekonomins mer generella behov.

K. Bankerna bör inte stå över allmänintresset.

L. Införandet av den amerikanska Glass-Steagall-akten från 1933 om separation inom banker bidrog till att åtgärda den värsta globala finanskris som ägt rum före den nuvarande krisen, och sedan akten upphävdes 1999 har spekulativa bankinvesteringar och finansiella fallissemang ökat betydligt. [Morgantis tillägg, red anm.]

M. Ett antal viktiga EU-initiativ har tagits för att förhindra en ny bankkris, öka skyddet av skattebetalarna och småkunder och skapa robusta och hållbara betalningssystem.

N. Den åttonde utgåvan av kommissionens resultattavla för konsumentmarknaden (från december 2012) visar tydligt att konsumenternas förtroende för banktjänster i EU aldrig har varit så lågt. …

Q. I samband med Cypernkrisen har eurogruppen bekräftat principen om att storleken på banksektorn i förhållande till medlemsstatens BNP bör begränsas i syfte att rätta till obalanserna i banksektorn och främja finansiell stabilitet, vilket innebär, så länge det saknas verkliga avvecklingsmedel på EU-nivå, att begränsningar på storleken, komplexiteten och sammankopplingarna av bankerna kommer att främja systemstabiliteten.

R. En ren separation av finansinstitut i olika grenar för investmentbankverksamhet och vanlig bankverksamhet löser inte problemen med systemviktiga finansinstitut och förhållandet mellan å ena sidan storleken på återhämtnings- och avvecklingsfonden och å andra sidan balansen mellan institut som är systemrelevanta för krediter, betalningar och insättningar.

S. Omvandlingsprocessen mot en mer hållbar, mindre systemviktig och mer bärkraftig banksektor verkar skilja sig åt mellan medlemsstaterna.

T. Högnivågruppen drar slutsatsen att finanskrisen visat att ingen specifik affärsmodell fungerade särskilt väl eller särskilt dåligt i den europeiska banksektorn. [Bankoligarkernas motargument som också antogs red.am.] Högnivågruppens analys avslöjade överdrivet risktagande, ofta i handel med mycket komplexa instrument eller fastighetsrelaterad utlåning som inte omfattades av tillräckligt kapitalskydd, alltför stor förlitan på kortsiktig finansiering och starka band mellan finansinstitut, vilket skapade en hög systemrisk i upptakten till finanskrisen.

U. Högnivågruppen betonar att enkla beteckningar, såsom vanlig bankverksamhet (”retail banking”) och investmentbanking, inte på ett tillfredsställande sätt beskriver en banks affärsmodell och dess resultat och risknivå. Affärsmodeller skiljer sig åt i olika dimensioner, såsom storlek, verksamhet, inkomstmodell, kapital- och finansieringsstruktur, ägande, koncernstruktur och geografisk räckvidd, och har i betydande grad utvecklats över tiden.

V. Det har klargjorts att risker kan uppstå i såväl i bankernas vanliga verksamhet som i deras investmentdelar.

W. Kommissionens förslag bör lägga grunden för en principbaserad strategi för strukturreformer inom den europeiska banksektorn som är förenlig med och kompletterar redan existerande och kommande unionslagstiftning om finansiella tjänster. Europeiska bankmyndigheten (EBA) bör spela en nyckelroll genom att utarbeta relevanta tekniska standarder, som ska säkerställa en konsekvent tillämpning och efterlevnad av behöriga myndigheter, även Europeiska centralbanken (ECB), i hela unionen.

X. Inom medlemsstaternas banksektor har lokalt och regionalt orienterade, decentraliserade institut visat sig vara stabila och gynnsamma för finansieringen av realekonomin.

Y. Banker behöver ha högre kapitalnivåer och kapital av högre kvalitet, större likviditetsbuffertar och mer långfristig finansiering.

Z. Eftersom det varken är möjligt eller önskvärt att genomföra en bankseparation när fallissemanget redan har skett, behövs det ett effektivt återhämtnings- och avvecklingssystem som ger myndigheterna trovärdiga verktyg, däribland en brobank, för att kunna ingripa tillräckligt tidigt och snabbt i kreditinstitut med osunda finanser eller på obestånd så att deras nyckelverksamheter kan fortsätta att fungera, samtidigt som man minimerar inverkan på den finansiella stabiliteten och säkerställer att lämpliga förluster får bäras av aktieägare och borgenärer, som tog risken att investera i det berörda institutet, och inte av skattebetalare eller insättare. Sådana återhämtnings- och avvecklingsplaner är inte nödvändiga för andra typer av privata företag, vilket tyder på att det finns ett särskilt problem med marknaden för finansiella tjänster. Om marknaderna verkligen fungerade ordentligt skulle finansinstitut kunna gå under utan något behov av återhämtnings- och avvecklingsplaner, vilket innebär att problemet ligger i strukturerna och sammankopplingarna mellan finansinstitut. …

AC. Bankerna bör aldrig tillåtas bli så stora att deras fallissemang orsakar systemrisker för hela ekonomin och därför kräver att staten och skattebetalarna ska rädda dem, vilket därmed skulle sätta punkt för problemet med ”för stor för att gå omkull”.

AD. Bankerna får inte heller längre vara så stora – även i enskilda medlemsstater – att de utvecklas till en systemrisk i en nationalstat och skattebetalarna tvingas stå för förlusterna.

AE. EU:s banksektor är fortfarande starkt koncentrerad. 14 europeiska bankgrupper är systemviktiga finansinstitut och 15 europeiska banker har 43 procent av marknaden (i fråga om storleken på tillgångarna) och motsvarar 150 procent av BNP i EU-27. Dessa siffror är ännu högre i enskilda medlemsstater. Förhållandet mellan bankstorlek och BNP har tredubblats sedan år 2000. I Luxemburg, Irland, Cypern, Malta och Storbritannien har förhållandet mellan bankstorlek och BNP fyrdubblats. Det finns ett stort mått av mångfald i den europeiska banksektorn, både när det gäller storlek och affärsmodeller.

AF. Det finns inga historiska belägg för att en separationsmodell skulle bidra positivt till att undvika en framtida finanskris eller minska risken för en sådan.

AG. För närvarande ger staten garantier och implicita subventioner till hela det finansiella systemet genom likviditetsstöd, insättningsgarantisystem och nationaliseringsprogram. Det är endast lämpligt för staten att garantera grundläggande tjänster som säkerställer att realekonomin fungerar friktionsfritt, såsom betalningssystem och kontokrediter. Strukturreformerna handlar helt enkelt om att säkerställa att staten endast garanterar grundläggande tjänster och att andra tjänster prissätts av marknaden.

5. Europaparlamentet insisterar på att kommissionens konsekvensbedömning måste omfatta bedömningar av de förslag till strukturreformer som högnivågruppen, Volcker, Vickers och Frankrike och Tyskland lagt fram, samt ange kostnaderna både för de offentliga finanserna och för den finansiella stabiliteten om en EU-bank skulle hamna på obestånd under den pågående krisen, liksom de potentiella kostnaderna för EU:s banksektor och de eventuella positiva och negativa konsekvenserna för realekonomin, tillsammans med information om utformningen av EU:s nuvarande universella bankmodell, bland annat i fråga om storlek och balansräkning för den vanliga bankverksamheten och investeringsverksamheten för alla universella banker som är verksamma i EU och om eventuella implicita garantier som medlemsstaterna erbjuder bankerna. Parlamentet insisterar på att kommissionen bör komplettera sin bedömning med kvantitativa analyser när detta är möjligt, som beaktar skillnaderna mellan de nationella banksystemen. …

8. Europaparlamentet anser att målet för reformen av banksektorn måste vara att utforma ett säkert, stabilt, ändamålsenligt och effektivt banksystem, som verkar inom en konkurrenskraftig marknadsekonomi och som tillgodoser behoven hos realekonomin under hela den ekonomiska cykeln och kundernas och konsumenternas behov. Parlamentet anser vidare att strukturreformerna måste stimulera ekonomisk tillväxt genom att stödja tillförseln av krediter till ekonomin, särskilt till små och medelstora företag och nystartade företag, och stärka förmågan att hantera potentiella finansiella kriser, återupprätta förtroendet för bankerna, avlägsna riskerna för de offentliga finanserna och framkalla en förändrad bankkultur.

A. Principerna för strukturreformer

9. Europaparlamentet anser att strukturreformerna måste baseras på följande principer:

– De alltför stora riskerna måste minskas, konkurrensen säkerställas, komplexiteten minskas och banksammankopplingarna begränsas, genom separat drift av grundläggande verksamhet, däribland krediter, betalningar, insättningar och annan kundrelaterad verksamhet, och icke-grundläggande riskfylld verksamhet. …
– Ett effektivt återhämtnings- och avvecklingssystem för banker måste införas genom att det säkerställs att bankerna när deras situation blir ohållbar kan tillåtas gå omkull och/eller avvecklas under ordnade former utan behov av räddningsaktioner som betalas av skattebetalarna….
– Bestämmelserna för en konkurrenskraftig marknadsekonomi måste respekteras så att riskfylld handels- och investmentverksamhet inte gynnas av implicita garantier eller stöd, användning av försäkrade insättningar eller räddningsaktioner som betalas av skattebetalarna, och så att handels- och investmentverksamheten, inte kredit- och insättningsverksamheten, bär riskerna och kostnaderna för denna verksamhet.
– Lämplig nivå för kapital, skuldsättningsgrad och likviditet måste gälla för all bankverksamhet.
– De separata enheterna måste ha olika finansieringskällor, utan otillbörliga eller onödiga omflyttningar av kapital eller likviditet mellan dessa verksamheter. Kapital-, skuldsättnings- och likviditetsbestämmelserna måste vara anpassade till verksamheternas affärsmodeller, inbegripet separata balansräkningar, och omfatta begränsningar för exponeringen av grundläggande kredit- och insättningsverksamhet för icke-grundläggande handels- och investeringsverksamhet, inom eller utanför en bankkoncern.

C. Mer rättvis och hållbar konkurrens

27. Europaparlamentet betonar att det krävs en verklig, sund och hållbar konkurrens för att upprätthålla en välfungerande och effektiv banksektor som underlättar finansieringen av realekonomin genom att säkerställa allmän tillgång till banktjänster och minska kostnaderna för dem. …

28. Europaparlamentet uppmanar bestämt kommissionen och medlemsstaterna att samarbeta för att främja en större diversifiering av EU:s banksektor genom att främja och underlätta mer konsumentinriktad bankverksamhet, till exempel genom modeller såsom kooperativ, byggkassor, lån mellan privatpersoner, gräsrotsfinansiering (crowdfunding) och sparbanker, och att de olika risknivåer som konsumenterna exponeras för visas på ett transparent sätt.

29. Europaparlamentet påpekar att det för att öka det europeiska banksystemets konkurrenskraft och stabilitet är absolut nödvändigt att på ett effektivt sätt ta itu med frågan om systemviktiga finansinstitut (dvs, banker som är för stora för att gå omkull), vars problem ledde till en eskalering av de negativa följderna av finanskrisen, och detta genom att rationalisera storleken på bankkoncernernas verksamhet eller minska beroendet inom koncernerna.

34. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) http://ec.europa.eu/internal_market/bank/docs/high-level_expert_group/report_en.pdf
(2) http://www.oecd.org/finance/financial-markets/Implicit-Guarantees-for-bank-debt.pdf
(3) http://www.oecd.org/daf/fin/financial-markets/44357464.pdf

Debatten i EU-parlamentet den 3.7 finns på: http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+CRE+20130703+ITEM-009-14+DOC+XML+V0//SV&language=SV

Antagna texten i svensk översättning finns på: http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+TA+P7-TA-2013-0317+0+DOC+XML+V0//SV