Riksdagen diskuterade bankdelning

Riksdagen diskuterade bankdelningsmotionerna den 17 april. Per Bolund ekonomisk talesperson från Miljöpartiet agiterade kraftigt för att regeringen skall tillsätta en utredning för att införa bankdelning. Ulla Andersson ekonomisk talesperson från Vänsterpartiet började dramatiskt med att peka på hur bankdelning hade behövts på Cypern för att skydda företagares och privatpersoners insättningar. Hon radade sedan rutinerat upp massvis med argument för bankdelning. Även Bo Bernhardsson från Socialdemokraterna var mycket kritisk mot hanteringen av bankkrisen och lovade att man jobbar med att ta fram åtgärder, närmast genom att bjuda in Finlands riksbankschef Erkki Liikanen till riksdagen för att diskutera hans förslag till EU för att införa en ofullständig bankdelning.

Det går att se Riksdagens videoarkiv av dessa tal ifrån Riksdagsdebatten här

Nedan följer Per Bolunds, Ulla Andersson och Bo Bernhardssons tal när de talade om bankdelning:

anf.200 Per Bolund (MP):
Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag självklart står bakom samtliga Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation nr 2. Precis som Bo Bernhardsson var inne på är banksektorn väldigt viktig för samhällsekonomin och också väldigt aktuell på grund av den svåra situation som finns på finansmarknaden just nu och som verkligen har lett till stora problem för bankkunderna och inte minst för de nationer som också drabbas när bankerna får dålig ekonomi. Det kan vara intressant att gå tillbaka och fundera på hur banksektorn såg ut när man började använda banker. Bankerna skapades för att sköta vår in- och utlåning, och man hade en verksamhet som gav trygghet åt sparare och som gav kapital till investerare. Med tiden har den här inriktningen förskjutits mer och mer. Många banker håller inte alls på med den typen av verksamhet. Det är snarare det som kallas för investment banking, investmentbanker, som står för en väldigt stor del av verksamheten på bankmarknaden och finansmarknaden. Det har sina positiva sidor, men det har också negativa aspekter som man måste vara medveten om. Det är framför allt så att det medför stora risker för ekonomin, eftersom investmentbanker rör sig med mycket större riskspridning i sina verksamheter och större risktagande. Det här kan få till följd, som vi har sett nu i eurokrisen och även i USA, att hela banker, när spekulationerna går åt fel håll och när man inte lyckas, skakas i sina grundvalar och riskerar att gå i konkurs. Exempel på vidlyftig spekulation som har lett till bankkrascher har vi sett i många fall, till exempel Lehman Brothers i USA. Och ett antal olika banker har varit väldigt illa ute inom euroområdet. När de här stora bankerna med väldigt vidlyftig utlåning hamnar i akuta ekonomiska problem drabbar det hela nationen och eventuellt hela den världsdel som bankerna agerar i. Det gör att man ofta tvingar staten att gå in eller till och med en hel eurozon att gå in och rädda banker för att inte bankkunderna ska drabbas orimligt hårt - följden därefter skulle bli att landets ekonomi blir ohanterlig. Det är det som brukar kallas för en implicit bankgaranti, att bankerna blir så stora och så viktiga att man inte kan klara av att de går under. Med tanke på de här stora riskerna och de stora problem som de här bankerna har genom att de tar så stora risker anser jag att samhällsekonomin behöver beskyddas från de här riskerna i möjligaste mån. Det är svårt, men det finns förslag som kan gå åt rätt håll i alla fall. Ett sådant förslag kan vara att upprätta en väldigt tydlig gräns mellan det som man kan betrakta som traditionell bankverksamhet, alltså traditionella affärsbanker, och investmentbanker med en mycket mer riskabel verksamhet. En sådan lagstiftning har tidigare funnits i flera nationer, till exempel i USA och Storbritannien, men har tagits bort under den avreglering som rådde under 80- och 90-talen. För några år sedan kunde detta ses som ganska radikala krav här i riksdagen och i andra parlament. Nu är situationen en annan. Nu talar ledarartiklar i Financial Times om behovet av en bankdelning för hela EU. Nu har EU beslutat att tillsätta en kommission för att utreda möjligheten till en bankdelning inom hela EU. Michel Barnier, som är kommissionär för den inre marknaden, tillkännagav inför Europaparlamentet den 22 november 2011 att en sådan här kommission kommer att verka framöver och komma med förslag som sedan kommer att hamna på parlamentets bord. Flera länder i Europa har på egen hand tagit steg i den här riktningen. I finansbranschens förlovade land Schweiz beslutade faktiskt parlamentet redan 2011 att införa en variant av bankdelning. I Storbritannien har en oberoende bankkommission också föreslagit en bankdelning, och det är ett förslag som nu behandlas vidare av parlamentet. Från Miljöpartiets sida tycker vi att vi behöver ha ett bra underlag att gå till beslut på. Vi föreslår därför att regeringen ska tillsätta en utredning som får i uppdrag att föreslå och komma med exempel på hur en sådan här lagstiftning för uppdelning av den svenska banksektorn för att juridiskt tydligt separera affärsbanker från investmentbanker skulle kunna se ut och också hur man skulle kunna begränsa den statliga bankgarantin så att den bara gäller för affärsbankerna och inte för investmentbankerna. Med ett sådant underlag från regeringen skulle riksdagen ha möjlighet att fatta kloka beslut. ...

anf.202 Ulla Andersson (V):
Herr talman! Cypern är väl det senaste exemplet på när en alltför stor banksektor och en finansmarknad får härja fritt. Nu verkar eurogruppen och även tyvärr en del moderater från Sverige anse att det är rätt att företag ska stå för en del av notan, det vill säga mindre företag som trädgårdsodlaren, ägaren till livsmedelsaffären, husfabrikanten och så vidare. Cypern menar vi är ytterligare ett exempel på att en bankdelningslag faktiskt behövs. Genom en bankdelningslag skulle insättarnas och även företagens pengar kunna skyddas. Med en bankdelningslag separeras ju bankernas stora spekulationsförluster bort. På så sätt kan viss bankverksamhet, det vill säga den mest nödvändiga och samhällsnyttiga delen, hållas i gång om än med något mindre stöd, kanske inte något stöd alls, för att kunna leva vidare. Effekterna av finanskrisen 2008 är väldigt svåra att överblicka. Vi har produktionsbortfall på tusentals miljarder dollar, massarbetslöshet på 26 procent i Grekland, Spanien och Portugal och en ungdomsarbetslöshet på över 50 procent i en rad länder. Framtidsdrömmarna är bortsopade. Fattigdomen breder ut sig. Självmorden ökar. Det har till och med gått så långt att politiska partier nu försöker starta hälsocentraler för att rädda sitt folk, som i Grekland där partiet Syriza nu håller på att starta en sådan verksamhet. De svenska bankerna, framför allt Swedbank och SEB, hade under en lång tid jagat marknadsandelar i Baltikum på ett mycket aggressivt sätt. I denna jakt tog de enorma risker i sin kreditgivning, risker som de kunde ta på grund av för låga kapitaltäckningskrav och eftersom det finns en implicit garanti från svenska staten att inte låta banker som dessa gå omkull. De var ju nära konkurs. Det var de bara några timmar ifrån 2009. Även om nu svenska banker har byggt upp ett större eget kapital och kapitaltäckningsreglerna skärpts är det långt ifrån hållbart utifrån den verksamhet de bedriver. Vänsterpartiet står bakom de ökade kapitaltäckningskraven men tycker egentligen att en nivå på 20 procent hade varit mer rimlig, eftersom det också är en nivå som man har forskat sig fram till efter kraschen i USA. Nu har våra banker utdelningsfest, och regeringen säger att det är lugnt. De är välkapitaliserade. Men om vi skulle titta lite på hur det faktiskt ser ut: I Swedbank är de totala tillgångarna, vilket för bankerna är samma sak som utlånade pengar, 1 847 miljarder kronor. Det backas upp av 106 miljarder som är aktieägarnas kapital. Resten, hela 94 procent, är alltså skulder. Den som vill köpa en bostad skulle som mest få låna 85 procent. Om Swedbank skulle lyda under samma lånetak skulle aktieägarna behöva skjuta till 171 miljarder kronor. Det säger en del om vilka risker som finns i svensk bankverksamhet, särskilt med tanke på att vi har en banksektor som har en omsättning som är över fyra gånger vår bnp. Med högre kapitaltäckningskrav kommer vi en liten bit på väg mot en säkrare verksamhet, men vi har absolut inte löst problemet. Det grundläggande som behöver göras är faktiskt en bankdelningslag. I de flesta länder - i alla länder skulle jag vilja säga - finns en implicit garanti från statens sida för att man inte kommer att låta sådana här stora institut gå omkull. Det är också en förklaring till att vissa bolag har kunnat växa sig så stora att de har blivit too big to fail. Irland, Spanien, Portugal, Lettland och Island är några stater jag kan nämna som har drabbats hårt av den struktur som i dag råder, där staterna garanterar systemviktiga bankers verksamhet. Det är ganska lätt för bankerna att riskera skattebetalarnas pengar. Och självklart är det mumma för finanskapitalet att veta att skattebetalarna bär förlusterna medan de själva tar vinsterna. De här implicita eller uttalade statliga garantierna som också Sverige har innebär en kraftig subvention av storbankernas upplåningskostnader, en subvention som också snedvrider konkurrensen på hela bankmarknaden, vilket gör att mindre banker har väldigt svårt att konkurrera på lika villkor med de här stora bankerna. Garantierna innebär också att storbankernas egna kreditgivare inte alls granskar de här storbankerna på samma sätt, eftersom de vet att det finns någon där bakom, så att säga. Riksbanken har uppskattat värdet på den svenska implicita garantin till 30 miljarder per år för de fyra storbankerna. Genom att du och jag garanterar deras verksamhet lånar de själva billigare, motsvarande en ränta på 30 miljarder kronor lägre per år, än vad de annars skulle ha gjort. Det motsvarar ungefär hälften av storbankernas sammanlagda vinster. Man kan också se att det finns motsvarande studier i andra länder som har kommit fram till samma resultat. Regeringen brukar säga att vi har stabilitetsfonden. Man kan ju säga att de egentligen inte har så mycket med varandra att göra. Men regeringen säger också att de årliga avgifter som bankerna betalar till fonden för den subvention som den implicita garantin ändå innebär i snitt är 3 miljarder kronor, vilket ska jämföras med subventionen på 30 miljarder. De betalar 3 miljarder men tjänar 30 miljarder - tio gånger så mycket per år alltså. Problemet med dagens finansiella sektor och de stora instituten är inte bara att de är för stora för att tillåtas gå i konkurs, de är också "för stora för att rädda". Det kunde vi se på Island. Vi kan se det på Cypern. Vi skulle kunna se det i Luxemburg. Alla de länderna har ju en banksektor som är mångfalt större än deras bnp. Även om staterna skulle gå in med stora kapitaltillskott, och därmed få stora budgetunderskott som en direkt konsekvens, skulle det bli en väldigt utsatt situation för de här ländernas befolkningar. Om vi skulle titta på hur det skulle vara i Sverige skulle vi få se att vi har en balansomslutning på fyra gånger Sveriges bnp, vilket också gör att vi ligger i toppskiktet när det gäller storlek på finanssektorn. En så stor finanssektor, oavsett hur strikt reglerad den är, utgör en allvarlig risk för vår makroekonomiska stabilitet. Därför menar vi att det behövs en bankdelningslag. Storbritannien har tillsatt en utredning och är på väg i den riktningen. Island har fattat ett sådant beslut, och vi menar att Sverige borde gå i den riktningen. Det är glädjande att den rapport som Liikanen har lagt fram också tar upp det beslutet som ett alternativ för att lösa finanskrisen. Jag hoppas också att det arbetet kommer att fortskrida. Det verkar så på de signaler vi får. Låt oss titta på bankerna. I Sverige är det ingen som vet hur stora de investmentdelarna är i affärsbankerna. Det är beklagligt i sig när vi säger att vi jobbar med finansiell stabilitet i Riksbanken. Ändå vet man inte hur stora spekulationsdelarna är. I Storbritannien är de enormt stora, ungefär fyra sjättedelar av balansomslutningen. Så stora är de väl inte i Sverige, men det säger ändå något om hur stora problem det kan vara. Det finns ytterligare en anledning till varför det ska vara en bankdelningslag, nämligen att bankernas nuvarande affärsmodeller bygger på att de dels placerar pengarna för kundernas räkning, dels handlar för egen räkning. Det i sig är en stor intressekonflikt. Bankerna kan faktiskt dra nytta av privatpersoners insättningar, som delvis är försäkrade genom den statliga insättningsgarantin för att ägna sig åt mycket stora och riskabla finansiella spekulationer. Detta leder till betydande intressekonflikter och bidrar till att öka instabiliteten i det finansiella systemet. Därför tycker även vi, liksom Miljöpartiet tidigare har krävt, att man borde tillsätta en utredning som separerar traditionell bankverksamhet från så kallad investmentverksamhet. Vi är glada att också Miljöpartiet nu driver frågan. Jag tror att det kommer att genomföras i en rad länder framöver. Man måste göra något åt finanssektorn, och det här är det mest grundläggande man kan göra. Jag vill också säga några ord om sparbankerna. ...

anf.199 Bo Bernhardsson (S):
Herr talman! Bank- och finansmarknadsfrågorna rymmer, för att uttrycka sig försiktigt, stor dramatik. De befinner sig, kan man säga, i centrum av finanskriserna och den europeiska krisen, som fortfarande pågår. Även om dagens ärende behandlar ganska olika motioner, uppsamlade från allmänna motionstiden, rör det också de övergripande större frågorna om hur finansmarknaden ska kunna reformeras och regleras så att den blir långsiktigt hållbar på nationell nivå, på europeisk nivå och på global nivå. Det är viktiga frågor. Det är inte rimligt att vi har en bank- och finanssektor där riskerna har socialiserats, församhälleligats, och där skattebetalare och bankkunder för stå för riskerna, men där vinsterna och vinstmöjligheterna förblir privata. Det pågår alltså ett omfattande arbete för att komma till rätta med de här problemen. Det handlar om skärpta kapitalkrav och bättre krishantering. Det handlar inom EU och eurozonen om att eventuellt skapa vad som kallas en bankunion, etablera gemensam tillsyn för att förebygga nya kriser och krishanteringsramverk som ska kunna ta hand om finanskriser när de ändå uppstår. Det handlar om att så långt det är möjligt hålla skattebetalare och bankkunder skadeslösa och om att ägarna måste ta sitt ansvar i banksektorn. På nationell nivå arbetar Finanskriskommittén för att se över våra egna regelverk och krishanteringsrutiner. En fråga som diskuteras är bankdelning, detta i akt och mening att separera vanlig bankverksamhet från mer hasardbetonade aktiviteter. Finansutskottet har här bestämt sig för att arrangera en utfrågning med anledning av den så kallade Liikanenrapporten. Jag säger bara detta för att understryka att det är ett starkt fokus på de här frågorna, kanske inte så mycket i dag när vi behandlar det här betänkandet men i riksdagsarbetet över huvud taget, i det arbete vi utför i finansutskottet och det som vi gör i det europeiska sammanhanget. Det är verkligen någonting som finns i fokus och som kommer att fortsätta att vara där under lång tid. Det är viktigt att åstadkomma det som jag, med ett lånat uttryck från andra områden, kallar för en uthållig bank- och finanssektor, som vi kan leva med i det långa loppet. Herr talman! En fråga som behandlas i betänkandet rör vikten av mångfald på bankmarknaden ... Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 8 och i övrigt till förslaget i betänkandet.

Finansutskottets betänkande FiU 22, som behandlar motionerna "Finansiell reglering" från Vänsterpartiet och "Stabilisera bank- och finanssektorn" från Miljöpartiet, vilka båda tar upp bankdelningen: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankande...

Glass-Steagall-debatten i svenska riksdagen den 17 april finns översatt till danska, tyska och engelska på nedanstående länkar:

danska: http://schillerinstitut.dk/drupal/node/825
tyska: http://www.solidaritaet.com/neuesol/2013/18/stockholm.htm
engelska: http://larouche.se/svenska/media/EIRGSRiksdagen130417_0.pdf