Tre lögner om bankdelning

I många europeiska länder och i USA finns en växande rörelse för LaRouches förslag att genomföra samma paket, som Roosevelt använde för att dra USA ur depressionen och förvandla landet till den mest framgångsrika ekonomin: bankdelningslagen Glass-Steagall, Pecorakommissionen, New Deal, utbyggnad av infrastruktur och den reala ekonomin. Det finns således ett realistiskt alternativ i krisen.

Men det nuvarande globaliserade finanssystemets lobby går till storms mot detta och sätter de olika parlamentens ledamöter under enormt tryck för att de inte skall genomföra Glass-Steagall. För detta använder olika sorters taktik och lögner som främst bygger på politikernas okunnighet om ekonomiska frågor.

LÖGN NUMMER 1: Om man inför en bankdelning nu skulle det förstöra hela det globala finansiella systemet, med katastrofala följder för den reala ekonomin och sysselsättningen.

SANNING: Det finansiella systemet är redan bortom all räddning. Centralbankernas praxis att skapa obegränsad likviditet har sedan länge upphört att komma realekonomin till godo och har bara förlängt bankernas möjligheter att fortsätta spekulera på en helt ogenomskådlig marknad. Systemets sammanlagda skuld överstiger världens BNP flera gånger. Denna skuld kommer aldrig att kunna återbetalas, och ett försök att göra detta kommer att snabbt leda till en hyperinflatorisk explosion.

Hyperinflation är den mest brutala formen av expropriering av folkets tillgångar. Efter den hyperinflationistiska utplundringen kommer det en ny valuta, och de enda människor som då kommer att äga någonting, är de megaspekulanter som idag tillhör "klubben".

LÖGN NUMMER 2: En uppdelning av bankerna skulle inte ha hindrat Lehman Brothers, som var en ren investmentbank, från att gå i konkurs.

SANNING: Lehman Brothers och AIG:s kollaps, liksom kollapsen av den så kallade IT-bubblan i mars 2000 och den sekundära bolånemarknaden i USA i juli 2007, var ett resultat av den finansiella avreglering som bit för bit har genomförts under ledning av Alan Greenspan från hans utnämning till chef för den amerikanska centralbanken Federal Reserve 1987, fram till det slutliga upphävandet av bankdelningslagen Glass-Steagall 1999. Avregleringen ledde till att derivat och "kreativa" finansiella instrument uppstod. Bankerna drogs in det och finansierade det. Fram till idag, alltså fem och ett halvt år (!) efter krisens början, har inte regeringarna gjort något för att bromsa detta monstruösa system som gynnar megaspekulanter på bekostnad av den allmänna välfärden, och de riskerar därmed att ödelägga samhället totalt.

LÖGN NUMMER 3: En bankdelning riskerar kreditförsörjningen och försvårar den nationella finansiella sektorns konkurrenskraft, jämfört med de brittiska, amerikanska och asiatiska banker, som inte behöver frukta en bankdelning.

SANNING: Det enda sättet den reala ekonomin inte bara kan förses med kredit, utan också utvidgas genom stora "Marshallplaner" för Sydeuropa, Medelhavsområdet, Sydvästasien och Afrika, är genom ett kreditsystem i traditionen från Alexander Hamilton (USA: s första finansminister), Abraham Lincoln, Franklin Roosevelt, tyska återuppbyggnadsbanken efter andra världskriget Kreditanstalt für Wiederaufbau [liksom Gunnar Strängs användning av AP-fonderna och det reglerade svenska banksystemet]. Det innebär att vi måste ersätta det nuvarande, monetaristiska, vinstmaximerande systemet med ett kreditsystem som är orienterat till långsiktig samhällsförsörjning, det vill säga en utökning av basen för den allmänna välfärden, genom en högre energiflödestäthet i produktionsprocessen.

Bankernas nuvarande, obegränsade, hyperinflationära "kreditförsörjning" genom centralbankernas sedeltryckning måste ersättas med krediter till väldefinierade, konkreta ekonomiska projekt som skapar full produktiv sysselsättning och ökar människors livskvalitet från generation till generation, och framför allt gör det möjligt för den unga generationen att få en människovärdig framtid.

Sanningen är att effekten av den förestående hyperinflationen har samma effekt som ett världskrig. När det väl har brutit ut, fortsätter det och eskalerar och slutar först när miljoner eller miljarder människor har gått under. Alla som försvarar det nuvarande systemet, gör sig skyldiga - skyldiga inte bara konsekvenserna av trojkans politik i Grekland, Italien, Spanien och Portugal, för att inte tala om Afrika, utan också för de följder ett fortsatt fasthållande vid kasinoekonomin kommer att leda till för hela världens befolkning.

Endast ett nytt paradigm, som återigen sätter människor i centrum för politik, ekonomi och kultur, kan övervinna denna kris, som redan har fått alla de institutioner som vi en gång tog för säkra och givna att vackla. Införandet av den verkliga bankdelningen enligt Roosevelts traditionella Glass-Steagall - och inte några "kaffesurrogat" à la Steinbrück, Schäuble, Liikanen, Vickers, Volcker, o.dyl. varianter - är det första steget i denna nya paradigm.
(Översättning ur artikel av Helga Zepp-LaRouche den 16 februari 2013)