Revolten mot Wall Street

Den första dagen för den nyvalda amerikanska kongressen den 3 januari användes för att återinföra bankdelningslagen Glass-Steagall på kongressens dagordning. Det var de tidigare initiativtagarna i representanthuset Marcy Kaptur, demokrat från Ohio, och Walter Jones, republikan från North Carolina, vilka lämnade in motionen.

Lyndon LaRouche och hans rörelse har hela helgperioden bearbetat kongressen för att de skall driva igenom Glass-Steagall som en prioritet innan den amerikanska ekonomin bryter samman i den hyperinflationspolitik som Obama och centralbankschefen Bernanke bedriver.

Det är minst tio som redan har uttalat sig för Glass-Steagall av de nya ledamöterna som kom in i Representanthuset. De är. Kyrsten Sinema (D-AZ), Julia Brownley (D-CA), Elizabeth Esty (D-CT), Tulsi Gabbard (D-HW), John Delaney (D-MD), Carol Shea-Porter (D-NH), Hakeem Jeffries (D-NY), Suzan DelBene (D-Wa), Denny Heck (D-WA) och Mark Pocan (D-WI). Av de 85 ledamöter som var medmotionärer för den förra kongressens Glass-Steagall-motion HR1489, återvaldes 66 till den nya kongressen. Av de 19 som inte återvaldes var det två som valdes till den högre kammaren Senaten, några ställde inte upp till omval och några kom inte in, flera av dem pga av att partiledningen motarbetat dem dem genom att ändra valdistrikten.

I senaten är det minst fem nyvalda senatorer som är kända för att de stöder Glass-Steagall. Det är dels de två som var medmotionärer redan i Representanthuset, Mazie Hirono (D-HW) och Tammy Baldwin (D-WI). Den mest aktiva förespråkaren är Elizabeth Warren (D-MA) som aktivt drev bankdelningsfrågan och startade en namninsamling för den. Den förre guvernören i delstaten Maine Angus King (I-ME) har aktivt drivit frågan i flera tidningsintervjuer nyligen samt Dean Heller (R-NV) som också aktivt drev bankdelningsfrågan i sin kampanj. Redan tidigare fanns det en majoritet i Senaten för Glass-Steagall när senatorerna Maria Cantwell (D-WA) och John McCain (R-AR) tog upp det i december 2009, fast lagen stoppades när Obama och Vita huset ingrep i behandlingen för att hjälpa Wall Street och Londons City.

Sedan dess har bred styrka av delstatskongresser, stadsfullmäktige, fackföreningar (inklusive amerikanska landsorganisationen AL-CIO och det stora IAM), lokalbanker, jordbrukarorganisationer och andra anslutit sig till LaRoucherörelsens enträgna krav på återinförande av Glass-Steagall. Framträdande personer som driver frågan är förre chefen för Federal Reserve i Kansas i 20 år Thomas Hoenig, som nu är chef för insättargarantimyndigheten FDIC, och dessutom förre ordföranden för jättebanken Citibank Sandy Weill, som i juli 2012 erkände att han hade gjort fel när han 1999 ledde striden för att avskaffa Glass-Steagall.

Glass- Steagall borde ha varit huvudfrågan under hela den cirkus om budgetstupet som pågått i Washington de senaste veckorna. Det handlade ju om att USA:s regering hade överskridit det skuldtak som kongressen dittills tillåtit på 16,4 biljoner dollar (eng: trillions). Men det mesta av dessa skulder är egentligen värdelösa och beror på att den amerikanska staten gott i god för bankernas spekulationsskulder. Med Glass-Steagall hade därför mycket av dessa skulder kunnat avskrivas och då hade all diskussion om budgetnedskärning blivit onödig. Dessutom hade staten inte behövt sätta sig i ytterligare statsskuld i en takt på 120 miljarder dollar i månaden genom centralbankschefens nya enorma sedeltryckning för att rädda bankerna genom stödköp av statsobligationer och bostadsobligationer från bankerna. Den fjärde i ordningen av de s.k. kvantitativa lättnaderna. Hela uppgörelsen för att undvika budgetstupet och sedeltryckningen är värdelös eftersom ingenting går till några projekt i den reala ekonomin eller till att hjälpa de 27 miljoner amerikaner som är arbetslösa eller felsysselsatta liksom de 49,7 miljonerna som lever i fattigdom.

Tillbaka till Ny Solidaritet