Skuggbudgetarna helt otillräckliga

Regeringens vårbudget och oppositionspartienas skuggbudgetar har långt kvar till ett program att ta Sverige och världen bort från de faror som uppstår vid ett sammanbrott av det nuvarande globaliserade finanssystemet. Trots att IMF talar om gigantiska hål på 10 (först stod det 25) procent i eurozonens banker gäller fortfarande statens oändliga implicita garanti till de svenska fyra storbankerna. Det går fortfarande alldeles för långsamt med diskussionen om att skydda medborgarna med en bankdelningslag enligt Glass-Steagall så att den oändliga bankgarantin kan begränsas till den lilla del av banksystemet som faktiskt behövs för att människor och företag skall kunna fungera.

Återtag av saknade investeringar på sammanlagt 9.000 miljarder kr under 30 år skall betalas med vad man kan skrapa ihop från besparingar eller skattehöjningar i statsbudgeten. Det är inte seriöst att bygga Sverige med återinförandet av restaurangmomsen eller liknande små femmiljardersslattar. Sverige behöver återgå till den investeringsvolym som rådde när landet verkligen byggdes under 1960-talet. Då var det 30 procent av BNP som investerades totalt. Idag är det 20 procent dvs 700 miljarder och med lite återhämtning av investeringsgapet borde det investeras 500 miljarder till. Det är 100 gånger restaurangmomsen varje år.

Bara EAP:s vårproposition har möjlighet att klara detta. Ett kreditsystem där Riksbanken används för riktad produktiv kreditexpansion kan släppa lös de slumrande produktivkrafter som finns landet. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt har börjat att tala om att använda pensionsfonderna för att bygga landet, som gamle Gunnar Sträng gjorde, men i Vänsterpartiets skuggbudget är det bara gnetandet från budgeten som skall samla 60 miljarder för att sätta 120 000 arbetslösa i arbete. Helt riktigt bryter de med ramverket, börjar återta Riksdagens kontrollen över riksbanken och vill återinföra en separat investeringsbudget som man kan låna till. Men varken några lån eller Riksbankskrediter syns till för att göra den skillnad som kan knäcka massarbetslösheten.

Eftersom inga andra partier i Riksdagen enligt budgetförslagen kan tänka sig att att peta på vare sig bankerna eller budgetreglerna, blir i alla fall Vänsterpartiets skuggbudget en klass för sig.

Här följer utdrag ur årets skörd av skuggbudgetar med de avsnitt som på något sätt vill ändra på det monetaristiska paradigmet:

För Vänsterpartiet "är full sysselsättning det överordnade målet för den ekonomiska politiken" Till skillnad från de andra oppositionspartierna i Riksdagen, vilka också talar mycket om jobb och investeringar i infrastruktur, så kan Vp åstadkomma en del just genom att man mer än de andra befriar sig från det monetaristiska finanssystemet. Man attackerar regeringens "direkt åtstramande finanspolitik mitt i en konjunkturavmattning, i bjärt kontrast till vad tunga myndigheter på området föreslår."

För att komma bort från denna "politiska låsning" föreslår Vp en omläggning av hela den nu gällande svenska politiken för statsbudgeten: "Dagens finanspolitiska ramverk måste moderniseras. Det som var gårdagens svar på de problem som var då är inte dagens svar. Sedan 90-talskrisen har vi fått en allt högre strukturell arbetslöshet och en allt lägre sysselsättningsnivå. Dessa problem måste vi ta oss an. Därför föreslår Vänsterpartiet ett alternativt ramverk, där sysselsättningsmålet får den tyngd det behöver i både finans- och penningpolitiken. Vi vill att överskottsmålet och kommunernas balanskrav ersätts av mål om budget i balans över en konjunkturcykel. Vi menar också att värdet av investeringar behöver synliggöras i budgetprocessen."

Resultatet blir att Vp kan starta en massa projekt andra inte kan finansiera: "Vi vill bygga ut och förbättra landets infrastruktur, för att ta itu med uppgiften att bygga ett hållbart transportsystem i Sverige. Vi föreslår bl.a. en särskild satsning på kollektivtrafiken genom en utbyggnad av tunnelbanan i Stockholm. Vi föreslår en rad direkta stöd till bostadsbyggandet för att skapa fler hyresrätter, och en omfattande upprustning av miljonprogrammen och av välfärdslokaler som skolor, förskolor och äldreboenden. Med våra investeringar bedömer vi att vi 120 000 nya jobb i privat och offentlig sektor kan skapas."

I kapitlet om "Ett alternativt ramverk för finans- och penningpolitiken" skriver Vp:
"Efter 90-talskrisen lades den svenska ekonomiska politiken om. Man införde s.k. ramverk för finans- och penningpolitiken. Till det finanspolitiska ramverket hör överskottsmålet för den offentliga sektorns finansiella sparande, kommunernas balanskrav, utgiftstaken för statsbudgeten, förfarandet att investeringar i infrastruktur i normalfallet direktavskrivs via anslag i statsbudgeten samt riksdagsordningens bestämmelser om den s.k. rambesluts-modellen. Penningpolitiken styrs av en från politiker oberoende riksbank, vars verksamhet regleras i riksbankslagen och som föreskriver ett ensidigt mål för penningpolitiken om prisstabilitet.

... Vi menar att ramverken i dess nuvarande utformning har nått vägs ände. Den ekonomiska politiken har under de senaste decennierna inte varit i närheten av att åstadkomma full sysselsättning.
... arbetsmarknaden egentligen aldrig återhämtat sig efter 90-talskrisen. Sysselsättningsgraden är i dag fortfarande 8,8 procentenheter lägre jämfört med vad den var under 90-talets början, vilket motsvarar ca 529 000 färre sysselsatta.
De nuvarande ramverken för finanspolitiken består främst av olika budgetmässiga restriktioner i syfte att säkerställa starka offentliga finanser. Men de offentliga finanserna är inget problem i Sverige. Det är däremot arbetslösheten. Vi menar därför att de finanspolitiska ramverken behöver kompletteras med ett ramverk för full sysselsättning. Vi föreslår därför att det skrivs in i budgetlagen att regeringen till riksdagen två gånger per år ska presentera en åtgärdsplan för full sysselsättning. Åtgärdsplanerna bör också innehålla olika medelfristiga mål, bland annat för arbetslöshet, sysselsättningsgrad och undersysselsättning. (Vänsterpartiet föreslår följande medelfristiga mål; att arbetslösheten på 5 års sikt ska pressas ned till 4 procent och att sysselsättningsgraden (16-64 år) under samma tidsperiod ska stiga till minst 80 procent.)

Budgetlagen föreskriver att investeringar i infrastruktur, fastigheter m.m. i normalfallet ska finansieras via anslag i statsbudgeten. Detta innebär att investeringarna bokförs som kostnader i statsbudgeten i takt med att utgifterna uppstår. Konsekvensen av detta förfaringssätt är att kostnaderna för investeringar i infrastruktur direktavskrivs. Vi menar att detta är ett märkligt förfaringssätt. En investering i infrastruktur är ju något som konsumeras över en lång tidsperiod. Därför är det rimligare att kostnaden fördelas över hela dess livslängd.

Sättet som staten redovisar infrastrukturinvesteringar blir särskilt problematiskt i kombination med systemet med utgiftstak. Kombinationen av snålt tilltagna utgiftstak och infrastrukturinvesteringar som direktavskrivs innebär att investeringar får konkurrera om utrymmet under utgiftstaken med löpande utgifter som sjukpenning, barnbidrag med mera. Detta riskerar att leda till att viktiga samhällsinvesteringar inte kommer till stånd eller skjuts på framtiden.

Vänsterpartiet menar att staten, i likhet med vad som är fallet i kommuner och företag, bör införa en investeringsbudget. Förslaget skulle möjliggöra att staten i högre utsträckning skulle kunna fördela investeringskostnaderna över hela investeringens livslängd. Detta skulle förbättra regering och riksdagens beslutsunderlag beträffande avvägningar mellan långsiktiga strategiska investeringar och mer kortsiktiga reformförslag. Vi menar att budgetlagen bör ändras så att lånefinansiering kan utgöra huvudprincip. Frågan att ändra redovisningsprinciperna för vissa av statsbudgetens utgifter och ändamål är emellertid en komplicerad fråga och måste därför föregås av en grundlig parlamentarisk utredning.
Överskottsmålet innebär att de offentliga finanserna måste gå med ett överskott på minst 1 procent av BNP över en konjunkturcykel. Målet infördes bl.a. mot bakgrund av den kraftiga ökningen av statsskulden under 90-talskrisen. Vänsterpartiet stod bakom överskottsmålet då det först aviserades i mitten av 90-talet då vi menade att det var viktigt att få ner statsskulden till rimliga nivåer. Detta syfte med överskottsmålet är sedan en lång tid tillbaka uppfyllt och de svenska offentliga finanserna hör i dag till de starkare i världen."

Vp vill även ta tillbaka Riksbanken i avsnittet "Demokratisera styrningen av penningpolitiken":
"Det operativa ansvaret för penningpolitiken vilar i dag på Riksbankens direktion. Ledamöterna i direktionen utses av riksbanksfullmäktige. Riksbankslagen föreskriver att "ledamöter av direktionen får inte söka eller ta emot instruktioner när de fullgör penningpolitiska uppgifter". Som nämndes ovan beträffande målen för penningpolitiken säger riksbankslagen endast att Riksbanken har till uppgift att upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbanken har sedan på egen hand bestämt att penningpolitiken ska styras av ett inflationsmål, att detta ska vara 2 procent, samt att KPI ska utgöra det mått som inflationsmålet baseras på. Först därefter har riksdagen i olika dokument sagt sig stå bakom utformningen av penningpolitiken. Detta har emellertid ingen praktisk betydelse eftersom "ledamöter av direktionen inte får söka eller ta emot instruktioner när de fullgör penningpolitiska uppgifter".

Vi menar att denna ordning är orimlig. Det ska vara riksdagen som utformar de mer exakta målen för penningpolitiken. Detta ska omfatta nivån på inflationsmålet, vilken målvariabel inflationsmålet ska baseras på samt mål för utvecklingen av den reala ekonomin. Utifrån dessa mål ska sedan Riksbanken självständigt utforma den löpande penningpolitiken. På detta sätt skapas en tydlig ansvarsfördelning. De folkvalda i riksdagen beslutar om politiken och Riksbanken verkställer."

Vp har också ett stort avsnitt att ta tillbaka regleringen av de bankerna i avsnittet "Reformera banksektorn - dela bankerna"
"Effekterna av finanskrisen 2008 är svåra att överskatta; produktionsbortfall på tusentals biljoner dollar, massarbetslöshet och en valutaunion i gungning. Företrädare för den svenska banksektorn brukar hävda att den svenska banksektorn är stabil och väl kapitaliserad. Det är en sanning med stor modifikation. Enligt finansminister Anders Borg var två svenska banker under sommaren 2009 endast "timmar från konkurs", som han uttryckte det på SNS:s seminarium den 19 januari 2011 med anledning av Konjunkturrådets rapport. Borg syftade på svenska bankers exponering i Baltikum och effekterna på svenska banker i händelse av en devalvering i Lettland. De svenska bankerna, framför allt Swedbank och SEB, hade under en lång tid aggressivt jagat marknadsandelar i Baltikum. I denna jakt tog de enorma risker i sin kreditgivning. Risker som de kunde ta p.g.a. för låga kapitaltäckningskrav och eftersom det finns en implicit garanti från staten att inte låta stora banker gå i konkurs.
I de flesta länder (för att inte säga alla) finns en implicit garanti från statens sida att man inte kommer att låta stora finansiella institut gå i konkurs. Denna försäkran är en förklaring till varför vissa bolag kunnat växa sig så stora att de just blivit "too big to fail", samt utgör den bärande bjälken i en incitamentsstruktur bland de stora finansiella företagen som var en utav huvudorsakerna till finanskrisen.

Implicita eller uttalade statliga garantier innebär en kraftig subvention av storbankernas upplåningskostnader. Garantierna innebär också att det inte finns någon större anledning för storbankernas kreditgivare att ta reda på bankernas finansiella situation. Riksbanken har nyligen försökt uppskatta värdet på den svenska implicita garantin. Deras bedömning är att den i genomsnitt har uppgått till 30 miljarder kronor per år för de fyra storbankerna under tidsperioden 2002-2010. Detta motsvarar drygt hälften av storbankernas sammanlagda vinster före skatt under samma tidsperiod. Motsvarande studier i andra länder har kommit fram till liknande resultat.

Regeringen har i olika sammanhang framfört åsikten att den s.k. stabilitetsfonden där bankerna står för en del av finansieringen i form av årliga avgifter innebär att bankerna betalar för den subvention som den implicita garantin innebär. För det första har de två egentligen inget med varandra att göra. För det andra betalar bankerna, mycket högt räknat, sammantaget i genomsnitt 3 miljarder kronor per år till fonden, vilket då ska jämföras med den årliga subventionen som uppgår till 30 miljarder kronor per år.

Problemet med dagens finansiella sektor och dess stora institut är inte bara att de är för stora för att kunna tillåtas gå i konkurs, utan att de också i princip är "för stora för att rädda" - i alla fall med mindre än massiva statliga kapitaltillskott och stora budgetunderskott som en direkt konsekvens. De svenska finansinstitutens sammanlagda balansomslutning är ca 4 gånger större än Sveriges BNP, vilket gör det svenska finansiella systemet till det fjärde största i Europa. En sådan finanssektor, oavsett hur strikt reglerad den är, utgör en allvarlig risk för Sveriges makroekonomiska stabilitet. Vänsterpartiets utgångspunkt är att om en bank är "too big to fail" - då är den nog just "för stor" - och då måste en reformerad finansiell reglering ta sikte på detta.

Vänsterpartiet har i olika sammanhang, till exempel i vår motion på 2011 års ekonomiska vårproposition, föreslagit en rad reformer för att komma tillrätta med "too big to fail"-problematiken. I denna motion begränsar vi oss till att utveckla vårt förslag om en bankdelningslag i likhet med vad en brittisk bankutredning föreslagit och som nu den brittiska regeringen är på väg att genomföra.

Utredningen tillsattes mot bakgrund av finanskrisens effekter på det brittiska banksystemet. När den brittiska staten gav olika former av stöd till bankerna under finanskrisen visade det sig att det var mycket svårt att separera traditionell samhällsviktig verksamhet från investmentverksamhet. Detta innebar att hela bankerna fick räddas, även de delar som inte ansågs samhällsviktiga, vilket blev mycket kostsamt. Bland annat mot denna bakgrund föreslår utredningen en slags separation (ringfencing) av bankernas verksamhet i dels traditionell bankverksamhet, dels investmentverksamhet. Utredningen uppskattar att så mycket som fyra till fem sjättedelar av de brittiska bankernas sammanlagda balansomslutning härrör från det som definieras som "investmentverksamhet", vilket motsvarar 40-50 biljoner kronor. Det finns i dagsläget inga beräkningar över storlekarna på investmentdelarna i de svenska bankerna. Dessa är förmodligen lägre jämfört med vad som är fallet i Storbritannien. Men med tanke på hur stor den svenska banksektorn är i förhållande till BNP så är det troligt att även de svenska bankernas investmentverksamhet är betydande.

Ett annat skäl till att en bankdelningslag borde införas har sin grund i den ovan nämnda implicita bankgarantin. Den implicita bankgarantin innebär en kraftig subvention av storbankernas verksamhet. Garantin är stötande även om bankerna enbart skulle ägna sig åt traditionell bankverksamhet i form av in- och utlåning till privatpersoner och mindre företag. Men den blir helt absurd när bankerna kan använda subventionen till att spekulera med egna pengar i olika finansiella instrument. Det är inte helt enkelt att förstå varför staten ska subventionera privata företags finansiella spekulation. Och sedan dessutom gå in och rädda företagen om de riskerar att gå i konkurs som ett resultat av denna spekulation.
En lag om bankdelning bör också införas för att minska risken för intressekonflikter. Bankernas nuvarande affärsmodeller där de dels placerar pengar för kundernas räkning, dels handlar för egen räkning kan leda till betydande intressekonflikter. Bankerna kan dra nytta av privatpersoners insättningar, som delvis är försäkrade genom den statliga insättningsgarantin, för att ägna sig åt mycket stora och riskabla finansiella spekulationer. Detta leder till betydande intressekonflikter och bidrar till att öka instabiliteten i det finansiella systemet.

Mot bakgrund av ovan nämnda skäl bör regeringen skyndsamt tillsätta en parlamentarisk utredning i syfte att utarbeta ett lagförslag som separerar traditionell bankverksamhet från s.k. investmentverksamhet. Detta bör riksdagen besluta."


Socialdemokraterna nämner inte problemen med bankerna alls och har inga förslag om det. Skuldkrisen i Europa beskrivs i neutrala termer som "I en rad europeiska länder har brustna tillgångsbubblor och finansiell kollaps i privat sektor nu omvandlats till en mycket allvarlig statsfinansiell kris."

Man vill absolut inte ändra på det ramverk som Göran Persson införde efter bankkrisen 1990-94. Det är t.o.m. en demokratifråga. Man vill inte lämna besluten till de "flinande finansvalparna på Wall Street" som Persson mötte, men vill inte heller välja bort marknaden med någon reglering av finanssystemet över huvud taget:

"Starka offentliga finanser är kärnan i vår ekonomiska politik. En solid offentligfinansiell ställning är en förutsättning för uthållig tillväxt och stabil välfärd. Friheten som starka statsfinanser ger ska användas till att stärka arbetslinjen och öka sysselsättningen. Det finanspolitiska ramverk som utvecklats av tidigare socialdemokratiska regeringar är en central förklaring till att de svenska statsfinanserna är starkare än i de flesta andra jämförbara länder. Systemet med årliga budgettak, en rambeslutsmodell som försvårar en kostnadsdrivande riksdagsbehandling samt överskottsmål har tjänat Sverige mycket väl och kommer under överskådlig tid vara en given utgångspunkt för vår ekonomiska politik. ... Under de år som gått sedan det nuvarande finanspolitiska ramverket utformades har betydelsen av starka offentliga finanser knappast minskat. Tvärtom har det förmodligen aldrig varit viktigare än nu att upprätthålla ordning och reda i den offentliga ekonomin. ... Häri finns också en tydlig demokratisk aspekt. Om skenande budgetunderskott och växande offentlig skuldsättning rubbar det grundläggande förtroendet för ett lands ekonomi så snävas också politikens spelrum in. Olika typer av strukturreformer, hur ambitiösa och välgenomtänkta de än är, får helt enkelt svårt att påverka den ekonomiska utvecklingen om det samtidigt finns ett latent misstroende mot den underliggande stabiliteten i finanspolitiken. På så vis innebär stora obalanser i den offentliga ekonomin att den politiska makten de facto flyttar bort från de valda församlingarna och in i börssalar och styrelserum. Det här skänker oss en helt central insikt: Tror man på att politiken kan göra skillnad, då måste man också per definition vara övertygad om vikten av sunda statsfinanser."

(S) vill föra in ett sysselsättningsmål i ramverket, men vågar inte låta det ifrågasätta budgetens ramverk räknat i pengar.
Jobbpolitiken går ut på att driva fram innovationer med hjälp av den enorma offentliga upphandlingen (detta föreslås också kortfattat av Vänsterpartiet).

"Det faktum att så många svenska exportföretag vuxit fram som en direkt följd av samverkan med staten belyser en viktig insikt; Sverige är en extremt liten marknad för teknik- och innovationsdrivna företag. Stora investeringar i FoU är synonymt med dels hög risk, dels betydande skalfördelar i produktionen. Under många decennier kompenserades den lilla hemmamarknaden genom att staten övertog risk i stora utvecklingsprojekt och bidrog till skalfördelar genom egna beställningar. Detta har varit tydligast inom försvarsindustrin, men gäller också i varierande grad flera andra industrigrenar. Funktions- eller innovationsupphandling har varit en viktig faktor bakom svenska industriella framgångar. Under de senaste decennierna har dock förutsättningarna för samverkan mellan stat och näringsliv förändrats i grunden. Företagen agerar idag på en väsentligt mer internationaliserad marknad. Sverige, hemmamarknaden, är inte längre det naturliga brohuvudet för kommersialisering av nya innovationer. Vidare är några av de statliga monopol som tidigare var spelplanen för ett långtgående FoU-samarbete mellan stat och näringsliv idag avreglerade, till exempel telemarknaden. I och med EU-medlemskapet har det också satts upp betydligt snävare juridiska ramar för samverkan mellan staten och enskilda bolag. Som en följd av den snabba globaliseringen och utvecklingen mot mer specialiserad och innovationsdriven tillväxt har emellertid den svenska hemmamarknadens relativa litenhet inte blivit mindre uttalad, tvärtom. Det finns en uppenbar risk att Sverige nu tappar mark jämfört med länder som har en tätare koppling mellan politik och näringsliv. För att öka svensk konkurrenskraft vill vi därför vidta åtgärder för att öka inslagen av så kallad innovationsupphandling. Innovationsupphandling kan definieras som upphandling av i förväg okända lösningar på ett definierat problem eller behov för vilka det ännu inte har etablerats någon marknad. Den offentliga upphandlingen i Sverige berör tiotusentals upphandlande myndigheter och enheter och värdet av den offentliga upphandlingen uppskattas till cirka 500 miljarder kronor per år. Offentlig upphandling borde kunna nyttjas på ett mycket bättre sätt som ett verktyg för att driva på förnyelsen av svensk ekonomi."

Den enda försöket att runda de monetaristiska heliga reglerna är att låta Riksgälden finansiera vissa infrastrukturprojekt där man lyft ut investeringen till ett separat bolag utanför statsbudgeten och kan ta ut trängselskatt för att betala: "Investeringar i vägar och järnvägar ska finansieras på ett ansvarsfullt sätt. I det ligger att investeringar i infrastruktur huvudsakligen ska finansieras över anslag i statsbudgeten. Vi är dock på sikt öppna för att i vissa väl avgränsade fall pröva den modell för avgiftsfinansiering som regeringen tillämpat inom ramen för Stockholmsöverenskommelsen och det västsvenska infrastrukturpaketet, där lån i Riksgälden finansierar större väg- och järnvägsprojekt, bland annat Förbifart Stockholm och pendeltågstunneln Västlänken i Göteborg. I finansieringslösningen ges emellertid staten full kostnadstäckning för dessa lån genom att räntor och amorteringar betalas med överskottet från trängselskatt. På så vis skapas en robust ekonomi i projekten som står i mycket god samklang med intentionerna bakom det finanspolitiska ramverket. Vi ser även en stor potential i att utveckla andra former av alternativ finansiering, inte minst genom att på olika sätt utnyttja de ibland mycket betydande markvärdesstegringar som blir effekten av att man bygger ny infrastruktur. En finansieringsmodell byggd på exploateringsintäkter har bland annat prövats med framgång vid bygget av Köpenhamns tunnelbana. För att få utrymme för fler angelägna investeringar anser vi att man utöver trängselskatt även bör kunna öka inslaget av andra typer av brukaravgifter."


Miljöpartiet anser att det är orimligt att konsumenter och skattebetalare skall betala notan för bankerna, men föreslår mycket lite åtgärder:

"Europas banksektor har ett stort ansvar för den pågående skuldkrisen. Många banker har lånat ut stora belopp trots att kreditvärdigheten varit svag. Det är av stor vikt att banksektorn agerar mer ansvarsfullt gentemot såväl privata som offentliga låntagare för att undvika framtida skuldkriser. Det är orimligt att bankerna gör gigantiska vinster samtidigt som de bidragit till den osäkra och allvarliga situationen i en lång rad europeiska länder som lett till att konsumenter och skattebetalare i slutändan får betala notan."

Man talar inte något om bankdelning utan bara om transaktionsskatt: "Miljöpartiet delar EU-kommissionens uppfattning om att Europa bör införa en skatt på finansiella transaktioner. Nio EU-länder, med Frankrike och Tyskland i spetsen, är positiva till förslaget ... Dessvärre har den svenska regeringen motsatt sig detta vilket bidragit till att det varit svårt att gå i mål. Miljöpartiet har drivit frågan länge och ser en stor fördel i att skatten skulle få en stabiliserande effekt och bromsa skadliga spekulationer som kan drabba de finansiella systemen negativt. Skatten skulle också minska utrymmet för datoriserad högfrekvenshandel. En annan rimlig effekt vore att de finansiella marknaderna - som bidragit till krisen och även tjänat väldiga summor på tvivelaktiga lån - också skulle vara med och bekosta krissaneringen. En förutsättning för skattens införande är att den implementeras på EU-nivå men att intäkterna går till medlemsländerna."

Miljöpartiet håller sig till ramverket och får därför inte mycket pengar till några investeringar:

"En stabil ekonomisk utveckling förutsätter ordning och reda i statens finanser och en budget som långsiktigt är i balans. Såväl tidigare socialdemokratiska regeringar som den nuvarande borgerliga regeringen har levererat budgetar i balans, vilket Miljöpartiet också gör i våra budgetförslag. Sveriges finanspolitiska ramverk och budgetpolitiska mål fungerar väl och vikten av att inte leva över sina tillgångar har blivit extra tydlig i samband med den ännu pågående skuldkrisen."

Sverigedemokraterna "ställer sig otvetydigt bakom de finanspolitiska hörnstenarna om överskottsmål för den offentliga sektorn, utgiftstak och krav på kommuner och landsting om god ekonomisk hushållning."

Sd behöver inte ändra finanssystemet eftersom de tänker spara så mycket på att "minska massinvandringen". Det räcker till hela deras önskelista.