Sex nordiska vänsterledare kräver bankdelning

Den nyvalde partiledaren Jonas Sjöstedt i Vänsterpartiet har gjort en rivstart med att kräva bankdelning vid den ena debatten efter den andra. Det gör att alla politiker i Sverige nu måste ta ställning till kravet och att det kommer att diskuteras brett i hela landet.

Den 18 januari tog han ytterligare ett steg, genom att samla sex partiledare från vänsterpartiets systerpartier i Norden till ett gemensamt uttalande för bankreglering, inkl bankdelning. De som framträdde tillsammans med honom i en artikel på DN debatt den dagen var Kristin Halvorsen, Sosialistisk Venstreparti, Norge, Paavo Arhinmäki, Vänsterförbundet, Finland, Steingrimur Sigfusson, Vänstergröna, Island, Högni Höydal, Tjodveldi, Färöarna och Kuupik Kleist, Inuit Ataqatigiit, Grönland. Detta innebär att man nu även på Grönland diskterar bankdelning. Det innebär också att bankdelningsfrågan är på regeringsnivå i genom Arhinmäki som är Kulturminister i Finland, Halvorsen som är Kunskapsminister i Norge, Sigfusson som är Finansminister på Island och Kuupik Kleist som är premiärminister på Grönland.

De skriver: "Som företrädare för vänsterpartier i ett antal nordiska länder kräver vi att finansmarknaden regleras så att skattebetalarna slipper stå för notan när bankerna ska räddas. Samhällsviktig bankverksamhet måste skiljas från finansiell spekulation och kraven på bankernas förmåga att leva upp till sina åtaganden måste stärkas."

Katastrofalt är dock att man inte ansluter sig till Glass-Steagall, utan till den Lord Vickers fuskdelningsförslag. "• Bättre reglering. För länder där marknadsfinansierade investeringsbanker utgör en betydande del av finanssektorn bör en bankdelningslag införas som skiljer traditionell bankverksamhet från spekulativ investmentverksamhet i likhet med vad en brittisk bankutredning nyligen föreslagit. När den brittiska staten gav olika former av stöd till bankerna under finanskrisen visade det sig att det var mycket svårt att åtskilja traditionell samhällsviktig verksamhet från investmentverksamhet. Detta innebar att även de delar som inte ansågs samhällsviktiga fick räddas, vilket blev mycket kostsamt. Utredningen uppskattar att fyra till fem sjättedelar av de brittiska bankernas sammanlagda balansomslutning härrör från investmentverksamhet, vilket motsvarar 40–50 biljoner kronor. Den implicita bankgarantin, som den ser ut i dag, får inte göras implicit för enbart en del av banksystemet. Men om bankerna delas kan den implicita bankgarantin, i lägen då det blir nödvändigt att använda den och då bara med starka krav på ägare och styrelser, begränsas till att enbart omfatta den del av storbankernas verksamhet som är samhällsviktig. Således kan statens subventioner av privata företags finansiella spekulation kraftigt begränsas. Utmaningen är att hitta bra modeller för att skilja mellan vad som kan anses som ordinär finansiering av ekonomisk verksamhet och vad som bör betraktas som spekulation, och skapa regler som håller över tid då bankernas affärsmodeller förändras."

Den sista meningen ovan visar, att de inte helt lagt fast sitt förslag, vilket är avgörande om det skall ha någon positiv effekt över huvud taget. Vickersförslaget syftar inte till att lösa dagens kris alls utan skall vara infört först om åtta år 2019. Det hindrar inte att hela finanskrisens kostnader vältras över på fattiga människor och hindrar inte världskriget. Vickersdiskussionen visar att det är nödvändigt att återinföra den gamla fullständigt separerade banklagstiftningen Glass-Steagall till punkt och pricka. Ger man efter det minsta på det kravet, kommer allt urvattnas med det ena tillägget efter det andra och göra hela bankdelningsdiskussionen till ett slag i luften.

Läs hela DN-Debattartikeln här