Franska ekonomer förordar "gemensam avveckling av euron"

I den franska dagstidningen Le Monde den 23 december kunde man läsa ett upprop för en "gemensam avveckling av euron", undertecknat av tolv högt ansedda franska ekonomer, som företräder hela det franska politiska spektret.

Ekonomerna förordar en "stängning av bankerna" i stil med den som Franklin D. Roosevelt genomförde 1933 och pekar på avskaffandet av hans Glass-Steagall-lag som en orsak till den pågående finanskrisen. Så långt förefaller deras upprop vara inspirerat av LaRoucherörelsens franska företrädare Jacques Cheminades kampanj. Även rekommendationen att upphäva den s.k. Giscard-lagen från 1973, som förbjuder centralbanken att ge ut krediter, ingår i Cheminades förslag. Men i övrigt håller sig uppropet inom de rådande monetaristiska ramarna och säger ingenting om fysisk ekonomi, stora projekt eller framtidens teknik och vetenskap.

Efter en genomgång av de stora skillnader som de olika ekonomierna i eurozonen uppvisar konstaterar de tolv ekonomerna att regeringarnas beslut att köra "full fart framåt in i eurons återvändsgränd" bara kommer att försämra det ekonomiska läget i Europa. För att undvika denna "katastrof" föreslår man en förenad europeisk ansträngning i riktning mot "den nödvändiga nedmonteringen av euron". Detta kan göras i de följande sex stegen, skriver man:

1. De nationella valutorna återskapas i varje land i eurozonen. Det sker genom att varje euro byts ut mot en enhet i den nya valutan. För sedlarna behövs en kort övergångstid, under vilken de gamla eurosedlarna – tryckta av de enskilda centralbankerna och märkta med en speciell bokstav för varje land (med U för Frankrike) – stämplas över, tills man hinner trycka tillräckligt många av de nya sedlarna. Med mynten blir det enklare, för ena sidan har redan en nationell prägling.

2. Från och med den dag då euron avskaffas bestäms de nya nationella valutornas inbördes växelkurser i en gemensam överenskommelse, som skapar förutsättningarna för normal handel. Detta är det enda sättet att på sikt lösa huvudproblemet, vilket är nettoutlandsskulderna. Hänsyn måste tas till prisstegringar i de olika länderna sedan euron infördes och till utrikeshandelns läge. Nödvändiga upp- eller nedskrivningar bestäms i förhållande till en europeisk räkneenhet, vars internationella värde utanför eurozonen, beräknas som ett viktat medelvärde av de nationella valutornas växelkurser, precis som med den gamla ecun (den europeiska räkneenheten före euron).

3. Priser på varor och tjänster, liksom värdet på tillgångar och bankkonton, förblir desamma. När euron försvinner räknas varje stats statsskuld i det egna landets valuta, oberoende av vem som är fordringsägare, med undantag för dem som har handelsfordringar. Utlandsskulder som innehas av privata aktörer, inbegripet deras utrikeshandelsskulder, omräknas däremot i europeiska räkneenheter. Denna lösning gynnar visserligen starkare länder till nackdel för de svagare länderna, men det är den enda framkomliga vägen att säkra de redan ingångna avtalens kontinuitet.

4. För att slippa införa valutaregleringar skall alla regeringarna låta bankerna stänga under en viss begränsad period. Detta för att fastställa vilka banker som är livsdugliga och vilka som behöver hjälp från centralbanken. Handel med deras aktier fryses under denna period. Lösningen grundas på den allmänna principen att garantin stöttas upp av centralbankerna, som slutar vara oberoende och återfår den ställning de hade före 1970-talet. Staten skyddar insättarna genom att, om så behövs, ta över delar av banksystemet.

5. Under denna period behåller de nationella valutorna sina nominella växelkurser, såsom överenskommits. Därefter tillåts de fluktuera på marknaden, inom ett överenskommet spann på 10 procent. Det nya europeiska valutasystemet kan då utformas med målet att fastställa de verkliga växelkurserna.

6. Allt detta skulle underlättas om eurons växelkurs gentemot andra valutor kraftigt skrevs ned, innan den avskaffades. Ingen av våra europartners och inte heller ECB skulle gå med på att sätta punkt för en dyr euro, men Frankrike skulle kunna dra sitt strå till stacken genom att riva upp Giscard-lagen från 1973. Den lagen, som förbjuder centralbanken att finansiera statlig upplåning, stadfästes genom Maastrichtfördragets [ramverk för statsbudgeten], och därefter en andra gång genom Lissabonfördraget.

De tolv franska ekonomerna avslutar sitt upprop med att slå fast: "Vi tror inte att det i framtiden går att undvika att ta itu med de problem som maskerats av eurokrisen, framför allt inte det privata penningskapandet som har exploderat och det banksystem som har släppt förtöjningarna, till följd av Glass-Steagall-lagens avskaffande."

De tolv ekonomerna är: Gabriel Colletis, Alain Cotta, Jean-Pierre Gérard, Jean-Luc Gréau, Roland Hureaux, Gérard Lafay, Philippe Murer, Laurent Pinsolle, Claude Rochet, Jacques Sapir, Philippe Villin och Jean-Claude Werrebrouck