LaRouches råd efter fiaskot i Polen: Dags att knipa käft och lyssna på mig

De europeiska finansministrarnas möte kom inte fram till mycket på sitt möte (Ecofin) den 16 och 17 september. De gick inte med på den amerikanske finansministern Timothy Geithners självmordspakt, de kom inte överens om en tobinskatt och de kom inte fram till ett datum för införande av ESM, European Stability Mechanism. De lyckades inte heller komma överens om varifrån nästa runda med pengar till Grekland ska komma.

Den goda nyheten är att eurozonens ledare avvisade Geithners plan, nämligen att utlösa hyperinflation efter tvådagarsmötet i Polen genom att lova obegränsat med dollar till eurozonen på vissa villkor. Lyndon LaRouches kommentar den 18 september var: "Geithner misslyckades i Polen och det blev inget transatlantiskt räddningspaket. Vår policy är nu den enda som är kvar på agendan. Vi håller oss till den principen och är på väg att vinna."

Bloomberg News skrev samma dag att Geithner "lade fram en variant av den policy som han utvecklade 2008 som chef för New Yorks Federal Reserve, vilken skulle inkludera att EFSF (European Financial Stability Facility) använder hävstångseffekten i ett samarbete med ECB..."

Den idén var inte så populär, framför allt inte bland tyskarna.

Den tyska centralbanken Bundesbanks chef Jens Weidmann sa till ett uppbåd av journalister om EFSF:s räddning av medlemsstaters statsfinanser, att "om det görs genom ECB så utgör det en penningpolitisk statsfinansiering", vilket är förbjudet enligt EU-fördragens regler för eurozonen.

"Jag tror inte att realekonomiska och sociala problem kan lösas genom penningpolitik", tillade den tyske finansministern Wolfgang Schäuble, som stod bredvid Weidmann. "Det har aldrig varit den europeiska modellen, och kommer aldrig att bli det heller."

Medierapporteringen gjorde dock inte klart exakt hur hårt Geithner behandlades. Till skillnad från vad medierna rapporterade var han inte inbjuden till Ecofin-mötet, utan hade mer eller mindre trängt sig in efter att ha bjudit in sig själv. Och hans närvaro uppskattades inte.

Tydligast var den österrikiska finansministern Maria Fekter, som för övrigt nyligen uttalat sitt stöd för en bankdelning à la Glass-Steagall. Hon sa: "Jag finner det märkligt att USA, som har anmärkningsvärt mycket sämre ekonomiska fundament än eurozonen, talar om för oss vad vi ska göra, men när vi kommer med förslag ... så blir det kalla handen direkt."

LaRouche.se har under gårdagen försökt nå Sveriges representant på mötet, Anders Borg, för en kommentar, men han ville inte prata om det. Kanske för att det var en jobbig upplevelse för honom. Men det kan vi bara spekulera i, och sådant är vi ju emot.

Den dåliga nyheten är att Grekland med flera är slutkörda, och att inget har lösts i och med mötet. Greklands statsminister Papandreou, som var på väg till London och USA för en rad möten, vände på klacken och återvände till Grekland dagen efter Ecofin-mötet. Den grekiske finansministern tillbringade merparten av den dagen med att försöka förklara för omvärlden att månen i själva verket är en stor gul ost: "Det här betyder inte att Grekland stött på oväntade finansiella problem" eller står inför en omedelbar statsbankrutt. Allt sådant prat "är oansvarigt och löjligt".

Efter Geithners fiasko i Polen hörs nu en del skrik från den undervärld där det transatlantiska banksystemets alla lik bor (London). De hävdar: "Vi har inte dött, och förresten så är det enda som krävs för att blåsa liv i oss igen att man i all evinnerlighet 're-capitalize the banks'" (på svenska: "gör bankerna likvida igen", eller skämtsamt: "likviderar" bankerna).

LaRouche förklarade den 19 september vad som menas med "re-capitalize". Han sa: "De vill att någon ska var vänlig nog att med all ömhet sy på deras avhuggna huvuden, men det kommer inte att ske. ... Faktum är att systemet är slutkört, och det omedelbara målet nu måste vara att hålla saker och ting någorlunda på plats, tills jag ger instruktioner om exakt vilka mått och steg som nu ska tas. Systemet är dött, och alla andras så kallade lösningar är, i bästa fall, löjliga."

Frågan är hur man ska sy ihop ett nytt system utan att hoppa över något led.

"Jag vet hur man gör det. Jag hade rätt, hela tiden. Mina fiender, liksom välmenande oliktänkande, har haft fel -- hela tiden", fortsatte LaRouche, och riktade sig till den amerikanska regeringen, ekonomer och andra experter. "Knip käft och rör er inte tills jag har hunnit lägga fram vad nästa steg nu måste bli. Dra inte igång ytterligare en runda av desperata påhitt, som bara kommer att göra saken värre. Det vore mycket bättre om de inte fattar några beslut alls, tills jag hunnit med dem."

Det är nu ställt utom allt tvivel att samtliga ledande personer och institutioner i världen inte har någon som helst aning om vad som ska göras. Bland dessa säger en del: "LaRouche hade rätt", och det är det enda förnuftiga som de kan mäkta med i nuläget. LaRouche har redan lagt fram lösningen i stora drag ur ett amerikanskt perspektiv, och upprepade det den 19 september, återigen:

"Dumpa Obama, direkt. Stabilisera läget genom att frysa tillgångar. Sen kommer vi med en politik som kommer att omorganisera röran. Det kommer att vara radikalt, men det kommer att vara humant, och bringa framgång. Vi kommer omedelbart att genomdriva Glass-Steagall, för att kunna skapa ett kreditsystem, som då ersätter dagens bankrutta penningsystem. På så sätt kommer inget av värde att gå förlorat, vi kommer inte att kasta något åt vargarna, förutom de ting som förtjänar det ödet."

Vad LaRouche föreslår för att få igång världsekonomin är ett "FDR plus"-program, inklusive en trepartsallians mellan Ryssland, Kina och ett USA som befriats från Obamas massvansinne.

"Vi måste agera idag, för att ens få uppleva morgondagen. Jag vet exakt vad som ska göras, det är det som alla har så svårt för. De har inte kompetensen, det har jag. Det är den centrala frågan i världspolitiken idag", avslutar LaRouche.

För Sveriges del betyder det att vi med blixtens hastighet måste höja kompentensen på innehavarna av maktpositioner, eller ersätta dem. Fler bör göra som Jonas Sjöstedt (v) och Ulla Andersson (v) och organisera för Glass-Steagall i riksdagen, även om det bara är första steget och andra mäktigare nationer måste med ombord om det ska fungera. Det vore bra om Anders Borg och Fredrik Reinfeldt kunde följa den nyvalda danska regeringschefens exempel och verka för bankdelning för att skydda och främja den allmänna välfärden.

Läs mer om det amerikanska megapaketet för at rädda Europas (och därmed USA:s) banker här