“Indignados” i Madrid kräver bankdelning

Den spanska proteströrelsen mot åtstramningspolitiken och räddningspaketen har antagit kravet på bankdelning av typ Glass-Steagall. Den 15 juni presenterade M15-rörelsen (uppkallad efter protestdagen den 15 maj) en 31-sidig sammanställning kallad "Öppet förslag från ekonomiarbetsgruppen", där man kan läsa följande under punkt 10:

"Demokratisk kontroll och insyn i statliga och privatägda bankverksamheter. Underställande av finansmakten under den demokratiska makten. Bortskiljande av placerings- och spekulationsaktiviteter. Utkrävande av ekonomiskt och rättsligt ansvar för finansverksamheter, kreditvärderingsinstitut och sådana institutioner som Spaniens centralbank, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden."

Längre fram vidareutvecklar man detta med hänvisning till 1978 års grundlag, vars portalparagraf garanterar en "rättvis ekonomisk och social ordning":

"Vi vill därför, som Grundlagen föreskriver, återvinna den demokratiska kontrollen över dessa maktbefogenheter. Denna kontroll är konkretiserad genom uppdelningen av verksamheterna för affärsbanker och finansbolag och försäkringsbolag. Affärsbanker ägnar sig de insättningar människor gör för sitt sparande, och skapar en nytta åt samhället, vilken vi därför anser vara nyttig och nödvändig. Däremot ägnar finansbolag och försäkringsbolag sig huvudsakligen åt kapitalskapande som är improduktivt för helheten [av samhället], grundat på spekulation med de insättningar spararna gjort, med avsikt att berika individer genom transaktioner på finansmarknaden. Denna åtgärd syftar således till att skydda folkets insättningar från marknadsrisker."

Det Öppna förslaget tar också upp följande punkter:

* Nej till fler räddningspaket: Vi säger nej till åtstramningspolitiken och varje form av räddningspaket, eftersom de är en attack på ländernas självständighet, genom att de påtvingas emot deras befolkningars intressen. ... Varje förslag till räddningspaket och anpassnings- eller nedskärningsåtgärd påbjuden av internationella institutioner som IMF, ECB eller EU-kommissionen, vilken ingriper i landets självständighet, måste bli föremål för en bindande folkomröstning. Låt dem som skapade krisen betala för den. Vi utkräver rättsligt och ekonomiskt ansvar för finansverksamheter, kreditvärderingsinstitut och sådana institutioner som Spaniens centralbank, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden.

* Återskapa allmänägda banker: Vi anser att en allmänägd banksektor behövs. Banker utför en nödvändig allmännyttig tjänst, som dessutom hanterar det som är ett statsmonopol, nämligen pengar. Allmänägda banker kan åtminstone vara en referenspunkt och motvikt till privata, spekulativa intressen. Staten måste ta på sig rollen att förse den produktiva ekonomin med krediter, vilket ej görs av den privata sektorn idag.

* Skuldmoratorium: Inför ett moratorium för betalningar av utlandsskulder som andra stater har ingått med den spanska staten, till dess en total revision genomförts för att avgöra dess legitimitet eller illegitimitet. [Detta skall gälla även för länder som har skuld till Spanien, t.ex Portugal] I de fall man finner att skulden är illegitim, skall den avvisas ... inför [också] ett moratorium för betalningar av spanska statens utlandsskulder ... [ifråga om utvecklingsländerna] en stor del av dessa länders utlandsskulder är illegitim och skall avskrivas ... Deras utländska skuld har redan betalats ...Mellan 1980 och 2000 har skuldländerna betalat sju gånger skulden som upptogs från långivarna, och var ändå vid den senare tidpunkten skyldiga fyra gånger den summan.

Andra punkter kräver nedstängning av skatteparadisen och skatt på finansiella transaktioner.

LaRoucherörelsens kommentar:
Vad gäller en s.k. Tobinskatt på finansiella transaktioner måste påpekas att den förutsätter en fortsättning på det monetära finanssystemet och att den inte tar itu med de enorma bubblor som redan skapats i det nu helt konkursfärdiga internationella finanssystemet. Ren derivatspekulation var illegal före Alan Greenspan tillät dem och kan utan saknad göras illegal igen, precis som föreslagits i amerikanska kongressen av förre senatorn Blanche Lincoln.

Likaså är det viktigt att skilja mellan det Glass-Steagall-förslag som förespråkats över hela världen av LaRoucherörelsen och det Brittiska förslaget. Det gäller att hålla sig till Glass-Steagalls ursprungliga totala åtskillnad av affärsbanker, finansbolag och försäkringsbolag. Britterna trycker på för det förslag till "inhägnad av kasinoverksamheterna" som föreslagits av Engelska centralbankens chef Mervyn King. Enligt hans förslag skall affärsbankverksamheterna och spekulationen separeras, men under gemensamt tak, och bank. Banken skall där dela upp verksamheten i två interna avdelningar, varav bara affärsbanksdelen har statlig insättargaranti. Detta inkompetenta förslag upphäver inte ägarnas intressekonflikt, som i den amerikanska Glass-Steagall, där ingen person får ha något att göra med den andra verksamheten vare sig som ägare, ledningsperson, anställd, placeringsrådgivare, konsult eller revisor. Ändå försöker britterna spela ut sitt förslag som ett alternativ till Glass-Steagall.