Efter Angelides attackerar nu Barofsky räddningspaketen

Allt fler demokrater attackerar Obamas politik: att rädda bankerna på Wall Street och i Londons city, på bekostnad av den egna befolkningen. Först ut var Phil Angelides, ordförande i den s.k. Angelides-kommissionen. Nu kritiserar ytterligare en f.d. Obama-trogen tungviktare den kollapsande Obama-regimen i hårda ordalag.

I ett debattinlägg med rubriken "Var räddningspaketet gick fel", som publicerades i New York Times den 30 mars, avslöjade Neil Barofsky, som från 2008 fram till den 30 mars 2011 var chef för granskningen av bankräddningspaketet TARP, att TARP är ett totalt misslyckande. Detta är praktiskt taget ett åtal mot regeringen Obama och USA:s finansminister Tim Geithner.

Barofsky påpekar att regeringen Obama har "uttalat att uppdraget är utfört" på samma sätt som Bush gjorde beträffande Irakkriget, och tillägger: "Jag måste tyvärr säga att jag absolut inte håller med."

Räddningspaketet lyckades bara se till att de stora bankerna "nu har rekordhöga vinster och en till synes permanent konkurrensfördel som kommer sig av att de anses vara för stora för att gå under". I övrigt har TARP-programmet misslyckats med att uppnå alla de "målsättningar avsedda att hjälpa vanliga människor", som var väsentliga för att TARP skulle få tillräckligt med röster i kongressen för att kunna röstas igenom.

Barofsky fortsätter:

"Lagens betoning på att bevara äganderätt till hus var i synnerhet avgörande för att lagen antogs. Man sade till kongressen att TARP skulle användas för att köpa upp till 700 miljarder dollar i bolånepapper, och i syfte att nå det antal röster som var nödvändiga lovade det amerikanska finansdepartementet att det skulle ändra dessa huslån för att hjälpa husägare som har det svårt. Visserligen föreskriver lagen uttryckligen att departementet ska göra precis det. Men det har inte gjort mycket för att hålla sig till denna överenskommelse om lagen. Nästan omedelbart ändrades finansdepartementets planer för TARP, vilket tilläts av lagens breda formulering, från att köpa bolånepapper, till att pumpa in hundratals miljarder dollar i USA:s största finansinstitutioner. Denna förändring kom tillsammans med ett uttryckligt löfte om att det skulle återställa utlåningen.

Finansdepartementet gav dock pengarna till bankerna, utan någon effektiv policy eller ansträngning för att tvinga dem att ge ut mer krediter. De gavs ut villkorslöst: inga krav och inte heller någon stimulans för att utöka utlåningen till husköpare, och, i motsats till vår starka rekommendation, inte ens en begäran om att banker skulle redovisa hur de använder pengarna från TARP. Det var inte förrän i april förra året, som reaktion på rekommendationer från vårt kontor, som finansdepartementet bad bankerna att tillhandahålla denna information, men det var långt efter att de största bankerna redan hade betalat tillbaka sina lån. Därför var det ingen överraskning att utlåningen inte ökade, utan fortsatte att sjunka långt in på återhämtningen.

Emellertid blev lagens syfte, att hjälpa husägare som har det svårt, bordlagt fram till februari 2009 då 'Home Affordable Modification Program' offentliggjordes, med löftet att hjälpa upp till fyra miljoner familjer med att ändra sina huslån. Programmet har varit ett väldigt stort misslyckande. ...

Medan programmet knogar på, stiger antalet utmätningar; prognosen är 8 miljoner till 13 miljoner (hushåll) under programmets löptid. ...

Till slut lovades vi att tillsynsreformer skulle göra någonting åt det hot mot vårt finanssystem som de stora bankerna utgör; banker som faktiskt garanterats av regeringen, oavsett hur hänsynslöst de betett sig. Detta löfte verkar också förbli ouppfyllt. De största bankerna är 20% större än de var före krisen och behärskar en större andel av ekonomin än någonsin. De antar förstås att regeringen kommer att rädda dem igen, om det skulle behövas. Det stämmer att kreditvärderingsinstituten i sina bedömningar av de största bankerna räknar med framtida statliga räddningspaket, vilket förstorar snedvridningen av marknaden och ger dem en orättvis fördel gentemot mindre institutioner som fortsätter att ha det svårt.

Vad som är ännu värre är att finansdepartementet har bestämt sig för att ignorera, i stället för att stödja, försök till  riktiga reformer, som till exempel de som förespråkas av Sheila Blair, ordförande i Federal Deposit Insurance Corporation (den amerikanska insättargarantifonden), för att förenkla eller förminska de mest komplexa finansinstitutionerna.

I slutanalysen var det finansdepartementets svikna löften som förvandlade TARP-programmet -- som var avgörande för att rädda finanssystemet till en relativt måttlig kostnad för skattebetalarna -- till ett program som allmänt betraktas som en gåva till direktörerna på Wall Street.

Det var inte meningen att det skulle bli så. Finansdepartementets misskötsel av TARP och dess ignorerande av TARP:s målsättningar för vanliga människor -- oavsett om det uppstod på grund av inkompetens, svaghet i krishanteringen eller ett tankesätt som var alltför nära knutet till de banker som man skulle reglera -- kan ha försvagat regeringens trovärdighet som helhet, så att framtida lagstiftare inte kan komma att ha den politiska möjligheten att kunna vidta de nödvändiga åtgärderna för att rädda systemet, nästa gång en kris uppstår. Denna politiska verklighet, som skulle ha gått att undvika, kan bli TARP:s bestående, och beklagliga, arv."