Bankdelningslag diskuterad i Riksdagen

Talespersonerna i Riksdagen för ekonomiska frågor för både Vänsterpartiet, Ulla Andersson, och för Kristdemokraterna, Anders Sellström, tog upp Glass-Steagall-politiken i samband med Finansutskottets öppna utfrågning den 1.3. De tog upp möjligheten att minska riskerna i det svenska banksystemet genom antingen en bankdelningslag eller genom att på annat sätt skilja ut spekulationen. Det innebär att svenska folket har givits en chans att undvika att bli krossade under ett berg av skulder de inte själva är skyldiga till att ha skapat, utan bara övervältrats ett betalningsansvar för från bankerna.

De som utfrågades i Finansutskottet inför många riksdagsledamöter och ett stort pressuppbåd var finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman från regeringen, samt riksbankschefen Stefan Ingves och Finansinspektionens generaldirektör Martin Andersson. Debatten har nu förts upp på högsta politiska nivå i Sverige, trots att alla närvarande journalister hittills valt att tysta ned den. I själva verket är tystnaden så kompakt, att den är talande. Inför den masstrejkprocess som nu går över världen från Tunisien och Nordafrika till Wisconsin i USA, Irland och krisländerna i södra Europa lyser rädslan hos dagens khaddaffisar igenom. Det är just denna typ av förslag som mycket snabbt kan slå igenom även i Sverige.

Ulla Andersson ställde följande fråga:
- Det är väldigt positivt med progressiv kapitaltäckning och det verkar vi vara många som är överens om. Finansinspektionen tog ju också upp hur man skulle kunna ha särskilda krav på mer risktagande och kanske systemviktiga banker och det är ju väldigt bra, men jag ser ju också problem med det hela. Vi har ju en finanskris som bl.a beror på att man inte såg de stora risker som faktiskt finanssektorn tog och därför kan jag också se att det kan vara lite problem med de här ökade kapitaltäckningskraven utifrån det perspektivet. Så min fråga är till Riksbanken: Skulle det inte vara bättre för stabiliteten att totalförbjuda bankerna från att handla i egna pengar eller att ha någon form av bankdelningslag, så att skattebetalarna slapp garantera det stora risktagande som sker i den finansiella sektorn?

- Sen har jag en fråga till finansmarknadsministern, som han säkert känner igen. Det är en gammal goding i repris. Och det handlar om de implicita statliga garantierna. Vi är väldigt många nu som är överens om att de ökar risktagandet och snedvrider konkurrensen. Den norska centralbanken har räknat ut vad de här implicita statliga garantierna innebär för Norge. En kommission i Schweiz har räknat ut att de ökar kreditvärdigheten med 2 till 9 gånger för de schweiziska bankerna. Bank of England har räknat fram att för de fem stora engelska bankerna betyder det 50 miljarder pund, och det är lika med den totala bankvinsten i England för 2007. Så min fråga till finansmarknadsministern är: Kommer regeringen också att ta initiativ till att räkna ut vad den implicita statliga garantin faktiskt innebär för de här systemviktiga bankerna, så att de också får betala en form av avgift för den garantin, eftersom regeringen har som ingång att man vill att banksektorn skall betala för det skydd den faktiskt får, och det tycker jag är bra, men man kan inte betala om man inte faktiskt vet vad det innebär i kronor och ören?

Nästa fråga avslutade Anders Sällström på följande sätt:
-Kan man någonstans hitta en linje här, där man angriper problemet på rätt sätt? Martin Andersson var ju inne på detta. Det som är kreditförluster oftast för bankerna, det är ju den här spekulationsmarknaden, där man är ute och spekulerar ganska kraftigt och där man har en tendens att ha följa John: där den ene spekulerar, följer den andra. Så min fundering är lite grand till finansministern och finansmarknadsministern, men även till Martin Andersson: Vilken verktygslåda skulle man kunna vidta för att kunna skilja det här åt, dvs. att klämma åt så den här spekulationsdelen helt får stå på egen risk, på egna ben och inte hamna i skattebetalarnas händer så småningom där medborgarna får vara med och betala? Kan man hitta åtgärder som är mer pricksäkra än att kanske enbart fokusera på skuldsättning bland hushållen?

De båda höga tjänstemännen öppnade för en diskussion om detta, även om de undvek att direkt kommentera. Anders Borg valde att tala om annat och styrde Peter Norman till att enbart tala om de implicita statliga bankgarantierna.

Martin Andersson välkomnade en diskussion om bankriskerna pga spekulationen:
- När man ser på det här och det är väl lite grand vad vi försökt göra idag och det är att bredda diskussionen. För det är väldigt mycket fokusering på hushållen och det finns, som vi ser det på finansinspektionen, [problem som] framför allt handlar om enskilda konsumenter som kan komma i kläm, framför allt handlar det om konsumentskydd, men det är inte på hushållsutlåningen som bankerna kommer att få problem och det är när bankerna får problem och inte kan sköta kreditförsörjningen, det är då svensk industri får problem och vi får handelsekonomiska stora problem och det är därför det är viktigt att bredda den här diskussionen. ...

Stefan Ingves svarade att det inte är omöjligt att förbjuda banker att göra vissa saker:
- Det här med att förbjuda vissa typer av bankverksamhet, det är en evig fråga och det har alltid diskuterats i alla tider och det gäller att hitta något som är lagom i detta. Och här finns det redan idag ett myller av regler av olika slag. T.ex. så får man inte låna ut hur mycket pengar som helst till ägarna av en bank och man får inte heller låna ut hur mycket pengar som helst till enbart ett enskilt bolag eller en grupp av företag. ...

Frågorna och svaren kan ses på Riksdagens webb-TV fortsättning 8 från utskottsförhöret med början efter 3:08 min här