Bankreformen Basel III: Medicinen värre än sjukdomen.

Både riksbankschefen Stefan Ingves och Finansinspektionens generaldirektör Martin Andersson presenterade den 6 oktober i Dagens Nyheter bankreformen Basel III som en "global grund för ett stabilare finansiellt system". Det är käpprätt fel. I själva verket är medicinen värre än sjukdomen. Med Basel III växer kasinot.

Basel III tar överhuvudtaget inte upp huvudproblemet i finanssystemet nämligen de växande högarna med giftavfall i form av spekulationsskulder.

För det andra är det som Basel III reglerar med ökade restriktioner endast bankerna, medan hela den mycket större delen av finanssystemet, i gråzoner vid sidan av bankerna, inte berörs. Därför tar inte Basel III överhuvudtaget itu med finanscentra som London, där finansaktiviteterna i huvudsak bedrivs av icke-banker.

För det tredje passar de nya reglerna ihop med den deflationära budgetpolitik som EU nu tvingar på medlemsstaterna. Basel III kommer att få en deflationär effekt, när bankerna tvingas höja sitt kapital i förhållande till tillgångarna, vilket kommer att tvinga dem att dra ner på utlåningen.

För det fjärde kommer bankerna genom de nya höjda "kvantitativa likviditetskraven" från centralbankerna, drivas att köpa mer statsobligationer. Detta kommer kanske förbättra de statsbalanser som just försämrats av ha övertagit bankernas dåliga lån, men en sådan monetär rundgång kommer bara snabba på krisen. Nya skulder kan inte lösa en skuldkris.

Svidande italiensk kritik av Basel III

Den enda lösningen - att dela bankerna efter förebild från den amerikanska banklagen Glass-Steagall för att senare stryka bort derivatbubblan - finns inte med i Basel III. Ekonomiredaktören Massimo Muccheti skrev om detta i den italienska dagstidningen Corriere della Sera den 14 september:
- Den internationella bankkrisen är resultatet av skuldekonomin, som pumpas upp med andra människors pengar. Bankerna har varit orsak, motor och effekt av denna dopade ekonomi. Botemedlet är en stegvis (och smärtfull) minskning av skulderna, för att i morgon åter kunna växa på ett sundare och rättvisare, och låt oss säga ärligare, sätt. Det är svårt att gå in på nya vägar ... men just därför att det är svårt, skulle detta botemedel leda till att reformansträngningarna skulle nå alla områden, inte bara de finansiella. På 1930-talet delade New Deal inte bara upp de siamesiska tvillingarna affärsbanksaktiviteterna och finansplaceringarna - vilket gjorde Wall Street rasande - det förändrade också det västerländska levnadssättet. Har Basel III en lika genomgripande effekt? Svaret på det är nej."

- Eftersom inga kapitalreservkrav kan stå emot en verklig likviditetskris ... [skulle en verklig lösning] behöva ett par av de nya århundradets Rooseveltar och inte centralbanker och regeringar som håller sig till det förgångna. I det ledande landet USA sammanfattas detta med två siffror: I juni 2007, dvs strax före finanskrisen, utgjorde den amerikanska skuldsättningen 47.000 miljarder dollar, medan den nu uppgår till 52.000 miljarder dollar. Inte bara Italien, utan hela Västvärlden, flyter vidare, i förhoppningen att besvärligheterna skall lösa sig självt.

Om Basel III, skrev en annan italiensk ekonomianalytiker Guido Salerno Aletta i dagstidningen Milano Finanza, att i stället för att ta itu med hedgefondernas, ickebankernas och andra handlares system av handel "Over The Counter" [OTC = oregistrerad handel av värdepapper], har Baselkommittéen bestämt sig för att slå till mot bankerna:
- Bankcentrerade system får betala först och troligtvis för alla andra.

Särskilt Kontinentaleuropas länder bygger sina finanssystem på banker och därför, fortsatte han:
- Ett noll, till fördel för det anglosaxiska finansväsendet, som idag inte har någon nytta av ett banksystem övervakat av en centralbank, eftersom det är helt baserat på OTC-handel och handlare som är ickebanker, dvs de som efter Baselbesluten kommer att fortsätta vara fria från varje reglering.

Många företagare och företrädare för företagarföreningar som intervjuades i ekonomitidningen Il Sole 24 Ore protesterar mot Basel III därför att de ansåg att det skulle tvinga bankerna att dra in än mer på krediterna till de mindre och medelstora företagen och mindre banker att gå upp i stora.

EU hyllar Basel III

Parallellt med införande av de nya Basel III reglerna har EU-kommissionären Michel Barnier lagt fram en plan för "Reglering av derivat", och propagerat för det med en massa dimridåer. Barnier föreslår att avvecklingen av alla OTC-derivat skall göras "under the counter", dvs tillkännages för kontrollmyndigheter. Han vill också blockera naken blankning och kreditförsäkringar (CDS = Credit Default Swaps), om dessa hotar den finansiella stabiliteten för ett medlemsland. Detta är något som aldrig kommer att fungera, eftersom det är samma med derivat och med havandeskap - man kan inte vara "lite" havande.

Barniers egentliga avsikter kom fram i en intervju i den franska tidningen Les Echos den 15.9. Tidningen frågade:
- Varför inte helt enkelt förbjuda naken blankning av högspekulativa produkter?
- Därför att vi behöver naken blankning, svarade han. Dessa säljtransaktioner ökar likviditeten. Förbud mot spekulation kommer inte på fråga. De är sedan långa tider del av näringslivet. Det vore som om man ville förbjuda att det regnar.

Det är en sådan attityd som gör nästa finanskris förutsebar och den kommer mycket snabbare än de flesta människor anar. I stället för att blåljuga om Basel III borde herrarna Stefan Ingves och Martin Andersson förespråka en bankdelning enligt Glass-Steagall-modellen, så att staten kan skydda affärsbanksdelen av bankerna och slippa använda kreditsystemet för att rädda kasinot i både bankerna och de oreglerade hedgefondernas gigantiska spekulationer. Förutom återuppdelningen av dagens blandbanker till affärsbanker, finansbolag och försäkringsbolag borde de också se till att finanskasinot begränsas genom ett förbud mot den skadliga spekulationen med derivat och naken blankning.