Varför räddningspaketen bara gör saken värre

Lyndon LaRouche har upprepade gånger varnat för att det internationella finans- och valutasystemet går mot sitt fullständiga sammanbrott. I sin webcast den 1 augusti i år presenterade han en uppdaterad version av den "typiska kollapsfunktion" som han utvecklade i mitten av 1990-talet. Den förklaras här av EIR:s ekonomiredaktör John Hoefle.

Kollapsfunktionen består av tre kurvor som alla utgör en och samma integrerade funktion. Den övre kurvan representerar finansvärdena, d.v.s. den stadigt stigande mängden derivat, aktier, obligationer och andra finanspapper. Mittenkurvan representerar penningmängden i det globala finanssystemet. Penningmängden har i början en tendens att stiga parallellt med finansvärdena, eftersom ju mera de ökar desto mera pengar behövs det för att kunna handla med dem. Den nedre kurvan visar tillståndet i den fysiska ekonomin, och den kurvan faller hela tiden. Det är faktiskt den nedre kurvan som är den viktigaste, eftersom den avspeglar den reala ekonomin, som vi alla är beroende av för vår överlevnad.

Innebörden av kollapsfunktionen är att medan mängden finansvärden ökar och penningmängden ökar, så krymper den fysiska delen av ekonomin, eftersom det är all den här finansspekulationen som suger till sig de pengar som i stället borde investeras i den fysiska delen av ekonomin. Funktionen visar utvecklingen i den amerikanska ekonomin från 1968 fram till i dag. Under hela den perioden har vi haft en kontinuerlig och accelererande nedgång i den fysiska ekonomin.

Omkring 2000-2001 korsade de två översta kurvorna varandra - penningmängden började öka snabbare än finansvärdena, eftersom det pumpades in mer och mer pengar i systemet, för att förhindra en kollaps. Detta är början på hyperinflation. Hyperinflation betyder att pengarna förlorar sitt värde i allt snabbare takt, och därför måste man pumpa in mer och mer mengar för att få samma effekt. Penningmängdskurvan går förbi finansvärdeskurvan. Detta är början på hyperinflation. Det är då systemet börjar bryta samman.

I juli 2007 bryter finanssystemet till slut ihop. Det faller samman. Man ser det genom att kurvan över värdet på finanspapperen slutar stiga och börjar falla. Från och med den tidpunkten är det en brutal deflation i finansvärden. För att försöka täppa till hålet som det skapar tillför man hela tiden mer pengar med hjälp av räddningspaketen, vilket betyder att man samtidigt får både deflation och monetär hyperinflation på en och samma gång. Det är det som får systemet att fullständigt gå i bitar. Lägg märke till att den nedre kurvan, den fysisk-ekonomiska kurvan, fortsätter att falla, i allt snabbare takt, under samma period. Vi ser det i form av alla jobb som försvinner, konkurserna och den ena branschen efter den andra som bryter ihop, att den fysiska ekonomin kollapsar. Och det betyder USA:s undergång, om det inte ändras snabbt.

Kollapsfunktionen är en enda sammanhängande process, inte tre åtskilda delar. Den illustrerar varför räddningspaketen inte kan fungera, varför systemet är stendött och måste bytas ut. Det finns inget som kan rädda det, det här systemet är redan dött. Det är det anglo-holländska monetära systemet som har brutit ihop, och vi måste byta ut mot ett kreditsystem, som det som infördes av USA:s första finansminister Alexander Hamilton. Annars kommer systemet att fortsätta bryta ihop, och hela världen kommer att falla sönder.

Se EIR:s ekonomiredaktör John Hoefle förklara kollapsfunktionen