Vilka sprider den sjuka behavioristiska ekonomin i Europa?

Det finns olika slags institut som sysslar med behavioristisk ekonomi runt om i Europa så som Center for Psychoeconomics vid universitetet vid Konstanz, men det finns en huvudorganisation, vars syfte är just att sprida denna sjukdom, vilken går under namnet European Network for the Advancement of Behavioral Economics (ENABLE). De flesta, om inte alla, Europeiska institut överlappar eller är i kontakt med ENABLE på ett eller annat sätt.

Nätverket kring ENABLE inkluderar institut för behavioristisk ekonomi vid universiteten i Amsterdam, Zürich (av Ernst Fehr, medlem av Runda Bordsgruppen), München och Mannheim vilket årligen arrangerar Mannheim Empirical Research Summer School där Daniel Kahneman och David Laibson, samt tyskarna Urs Fischbacher och Martin Weber har undervisat, tillsammans med andra behavioristiska ekonomer. Även Institut d'Economie Industrielle i Frankrike och Handelshögskolan i Stockholm är en del av nätverket.

Denna inavlade grupp, som mestadels består av akademiker, känner varandra från konferenser, forskargrupper etc. De frambringar märkliga undersökningar, så som en vetenskapsartikel, främst författad av Magnus Johannesson som leder den behavioristiska skolan i Sverige, med titeln "Ett randomiserarat test av effekter av östrogen och testosteron på ekonomiskt beteende". Det är inte någon större idé att gräva djupare i artikelns detaljer eftersom titeln är talande för artikelns idioti (istället för att undersöka kreativitetens och olika fysikaliska principers effekt på ekonomin, så svamlar artikelns författare om hormonsvängningars möjliga betydelse).

Vad som däremot är mer intressant att granska, är Centre for Economic Policy Research (CEPR), vilket är medlem av ENABLE och fungerar som nätverkets koordinator och kan förklara vad det är för nätverk som sponsrar de galna behavioristiska ekonomerna.

Med sitt huvudkontor i London och har CEPR ett nätverk bestående av 725 ekonomer av alla dess slag, vilka arbetar vid universiteten runt om i Europa och annorstädes. Många av dessa ekonomer lyckas tillskansa sig olika positioner i olika centralbanker, vilka jobbar aktivt tillsammans med CEPR. Liksom det mesta som är av ondo, så är CEPR finansierat av EU-kommissionen och de flesta centralbanker i Europa, samt 33 privatägda finansinstitutioner, där Credit Suisse, Barclays, BNP Paribas, UBS och Lloyds TSB hör till de mer framträdande.

Medlemmar i CEPR slutar ofta med att bli knutna till olika centralbanker, olika regeringsfinansierade ekonomiska kommissioner eller att tillskansa sig rådgivande positioner i Europakommissionen. Tre av medlemmarna fick positioner inom olika centralbankers styrelser, Ann Sibert och Jean-Pierre Danthine. Den förra är en professor vid Brikbeck College, som nominerades till styrelsemedlem i Islands centralbank och den senare från universitetet vid Lausanne som fick samma position fast vid den Schweiziska centralbanken. En annan medlem som förtjänar att nämnas är Karolina Ekholm som nyligen blev Sveriges vice riksbankschef.

CEPR grundades 1983 av Richard Portes, för närvarande ekonomiprofessor vid London Business School. Genom att ha förlänats ett Rhodesstipendium och arbetat som forskardocent vid Oxfords Balliol College, så är han en del av kolonialistiska arvet efter Runda Bordsgruppen med Lord Milner och Cecil Rhodes som dess förgrundsgestalter. Bland dem som examinerades från Balliol, vilka var en av de viktigaste utbildningsfabrikerna för Runda Bordsgruppen, återfinns Adam Smith, Julian Huxley och Aldous Huxley. Portes har undervisat vid Harvard och Princeton, vilka var och är utbildningsfabriker för den andra delen av Runda Bordsgruppen, och utnämndes 2003 till Commander of the British Empire. Han innehade posten som sekreterare för Royal Economic Society längst, sedan John Maynard Keynes.

Bland CEPR: s styrelsemedlemmar finner vi den ryske oligarken Petr Aven, ordförande för Alfa Banken i Ryssland och tillhör även Rysslands s.k. reformister; Guillermo de la Desha (medlem i Group of 30) och ordförande i den anglofila Banco Santander samt vice ordförande för Goldman Sachs, den brittiske parlamentsledamoten Quentin Davies (tillhörde tidigare de Konservativa med gick sedan över till Labour). Davies är nu statssekreterare inom försvarsministeriet och har hand om frågor gällande anskaffning av varor och tjänster, en position som han kombinerar med sina kontakter inom BAE. Längre ner på listan av styrelsemedlemmar finns en av LaRoucherörelsens gamla fiender, och numera en av Tremontis fiender, Fransco Giavazzi från Innocenzo Gasparini Institute for Economic Research; P.G. Gyllenhammar som ville ge bort Volvo och nu jobbar vid Rotschild Europe; Herman Verwilst, mannen som var ansvarig för att Fortis bank blev bankrutt vilket tvingade Frankrike, Belgien och Holland att köpa ut den. Dessa är de främsta nyliberala ekonomerna i Europa, vilka kommer att bli huvudmål för vilken tilltänkt Europeisk Pecora kommission som helst.