Ledande fransk advokat om Sarkozys Lissabon-kupp: Högförräderi!

"Högförräderi" var titeln på en krönika i Marianne den 18 oktober 2007 som attackerade sättet på vilket Lissabonfördraget tvingats på det franska folket. Krönikan var skriven av den ledande franska juridikprofessorn Anne-Marie Le Pourhiet, som är specialist på statsrätt.

"Det hade i praktiken varit lättare att använda orginaltexten [den nedröstade EU- författningen] och stryka de delar som övergivits", förklarar hon.

När hennes artikel publicerades på engelska i WorldPoliticsReview på nätet den 24 oktober 2007 skrev hon: "Det är dock inte svårt att räkna ut varför det alternativet avvisades, eftersom det skulle gjort föraktet för det franska och holländska folkets vilja - som avvisade författningen i folkomröstningar sommaren 2005 - alltför uppenbart."

Det nya fördragets författare beslutade sig för att presentera allt upp och ner. "Tricket som används lyser igenom extra tydligt beträffande de grundläggande rättigheterna, vilka, till skillnad från den europeiska författningen, inte är en del av texten, utan dyker upp i form av artikel 6, som lyder: 'Unionen erkänner rättigheterna, friheterna och principerna som deklareras i förklaringen av grundläggande rättigheter från den 7 december 2000, vilka ska ha samma juridiska tyngd som fördragen.' Vi har alltså här ett 'tilläggsfördrag' som således hävdar att ett dokument som inte är en del av det har samma juridiska kraft som det fördrag som skulle modifiera det! En mer skruvad juridisk process har aldrig skådats."

Precis som många andra som försökt tyda fördraget när det antogs, noterade Le Pourhiet att regeringarna ville få parlamenten att ratificera en del av ett traktat vars helhet redan avvisats av folket."Det ger för handen en fundamental fråga: såtillvida det franska folket har avvisat hela detta fördraget genom en juridisk bindande handling, hur kan då republikens president helt på egen hand bestämma att majoriteten av dess utsagor skall ratificeras av parlamentet? President Sarkozy har rättfärdigat sitt beslut med att de berörda utsagorna 'inte var föremålet för invändningarna.'"

Alla som följde de många debatterna inför omröstningen den 29 maj 2005 kommer ihåg att kritiken och oppositionen var så långtgående att det inte går att påstå att en del var avvisat och en del godkänt i den folkomröstningen. La Pourhiet fortsätter: "Agerandet av republikens president, att hävda att han själv kan tolka det franska folkets vilja, är fullständigt godtycklig och gränsar till diktatur. ... Om presidenten är övertygad om att utsagorna i tilläggstraktatet [Lissabonfördraget] implicit har godkänts av fransmännen, så måste han bara organisera en folkomröstning för att få deras uttalade stöd."

"Hur ska då en sådan här statskupp beskrivas och bestraffas? Den populära franska konstitutionen från 1793 väger knappast orden i sådana här frågor. Dess artikel 27 säger att 'varje individ som tillskansar sig suveränitet omedelbart skall dödas av fria män.‘ Vi borde utan tvivel respektera den nuvarande konstitutionen, vilken förbjuder dödsstraff, och hellre se till artikel 35 av 1793 års text. Den senare hävdar att 'när regeringen bryter mot folkets rättigheter, har folket rätt, och är skyldigt, att göra uppror‘ Deklarationen om mänskliga och medborgerliga rättigheter från 1789 [av Lazard Carnot], vilken är en del av portalparagrafen i den nu gällande franska konstitutionen, innehåller också den rätten till motstånd mot förtryck, som en naturlig och oförytterlig mänsklig rättighet."

Den franska konstitutionen stadgar att republiken är en "regering av folket, med folket och för folket" och att presidenten är ansvarig för att försvara den principen. Således är "uttrycket som gör sig påmint för att beskriva presidentförakt för den allmänna viljan uppenbarligen 'högförräderi‘. Den termen har nyligen ersatts med 'misslyckande med att fullgöra sina skyldigheter, uppenbarligen i strid med utövandet av sitt ämbete.‘" Hon understryker sedan att parlamentarikerna hellre än att delta i brottet borde bilda en domstol för att straffa de skyldiga parterna.

Hennes slutsats: "I avsaknad av uppror eller riksrätt, har vi inget annat alternativ än att begråta vår frivilliga träldom, med insikten att våra folkvalda representanter faktiskt representerar precis vad vi själva har blivit: dörrmattor."