Zepp-LaRouche i Peking: "Mänsklighetens högsta ideal kan bli verklighet i framtiden"


1 352 representanter från alla de 47 länderna i Asien, från många andra länder och från internationella organisationer deltog i Conference on Dialogue of Asian Civilizations (CDAC) i Peking den 15 maj 2019. President Xi Jinping höll inledningstalet på konferensen, vars tema var "utbyten och ömsesidigt lärande mellan de asiatiska civilisationerna och en gemenskap med en gemensam framtid för Asien".

En av talarna på konferensen var Schillerinstitutets internationella ordförande Helga Zepp-LaRouche. Under sin tio dagar långa vistelse i Kina hade hon många viktiga möten och gav många intervjuer. Hennes skrivna tal på CDAC, som publicerades i rapporten från konferensen, följer här i översättning från det engelska originalet:

Det är kännetecknande för vändpunkter i historien att de flesta människor inte har något begrepp om vad det är som händer. Endast de visionärer som tydligt kan skönja de positiva möjligheter som hägrar i framtiden förmår ingripa i skeendet i avgörande ögonblick, för att avstyra annalkande katastrofer, och i stället inleda en ny epok för mänskligheten. Vi befinner oss nu i en sådan fasförändring: den gamla världsordningen, som fick sin form efter andra världskriget och särskilt efter Sovjetunionens sammanbrott, är i upplösning, men hur den nya ordningen kommer att se ut är på intet vis avgjort än. Vi är inne i en period då till och med folkrätten verkar vara överspelad, eftersom varken FN eller någon annan institution för närvarande tycks vara i stånd att hävda den.

Men det går inte att bestrida att pendeln som under de senaste århundradena varit i den västerländska civilisationens favör – även om Asien i flera tusen år dessförinnan hade intagit en enastående och ibland ledande ställning i universalhistorien – för länge sedan har svängt tillbaka. Detta underblåses givetvis av den demografiska utvecklingen i Asien, helt nya strategiska interventioner som Belt & Road Initiative (BRI) och tydliga målsättningar, till exempel "Made in China 2025" och de övriga mål som president Xi Jinping har satt upp för Kina till 2050.

Detta öppnar fantastiska möjligheter för Asien, och tillsammans med dem kanske också en helt ny ansvarsställning, som kan vara ett incitament till att formulera tankar om hur hela mänskligheten kan gå framåt. Det står klart att det är precis den inställningen som president Xi Jinping har när han talar om "en gemenskap för mänsklighetens gemensamma framtid". Vi upplever nu ett dyrbart ögonblick, för aldrig förr i historien har den medvetna gestaltningen av en ny epok, med idén om en enda mänsklighet som vägledande tanke, varit så tydligt formulerad som en uppgift. Om vi vill skapa en mer mänsklig ordning måste den byggas med hjälp av de bästa idéer som har frambringats av olika kulturer. Dessa idéer måste, kan man säga, vara av ontologisk karaktär, eftersom ingenting i dem får vara tillfälligheter eller enbart bära samtidens prägel, om de ska få bestämma dharma – morallagen – som de andliga ledarna, och därmed de asiatiska samhällena, ska följa i detta nya kapitel i universalhistorien.

Det står också klart att impulsen till bestämmandet av denna "rätta väg" måste komma från de gamla traditionerna i Asien, såsom konfucianismen, buddhismen eller jainismen, som så tydligt talar om människans livslånga förpliktelse till förkovran och om mänsklighetens moraliska förädling. Även om västvärlden hade samma anspråk i sina humanistiska perioder under den klassiska tiden och renässansen, så är föreställningen om människans etiska förbättring som en livsuppgift nästan raka motsatsen till den västerländska liberala modellen, som våldsamt vänder sig emot att något moraliskt krav skulle ha företräde framför ett annat eller någon filosofi vara överlägsen en annan.

Hur måste principerna då se ut för att det nya paradigmet för en framtida mänsklig gemenskap ska kunna vila på en så säker grund att det kan tillgodose behovet av både en modern naturvetenskap och ett nytt system för de internationella förbindelserna?

Den frågan måste besvaras på olika nivåer. En god utgångspunkt är De fem principerna för fredlig samexistens, eller panchsheel, som fick sin första formella formulering i handels- och transportöverenskommelsen som slöts mellan den kinesiska regionen Tibet och Indien den 29 april 1954. I inledningen konstateras att de båda regeringarna har enats om följande principer: 1. Ömsesidig respekt för den andres territoriella integritet och suveränitet, 2. Ömsesidig icke-aggression, 3. Ömsesidig icke-inblandning, 4. Jämlikhet och ömsesidiga fördelar, samt 5. Fredlig samexistens.

De oberoende asiatiska och afrikanska staternas första konferens, som hölls i Bandung 1955 under ledning av den kinesiske regeringschefen Zhou Enlai och den indiske premiärministern Jawaharlal Nehru, utökade De fem principerna till De tio Bandung-principerna. Samma principer framhölls som en central komponent i folkrätten vid den alliansfria rörelsens konferens i Belgrad 1961. Med BRI har Kina för första gången gjort föreställningen om sådana förbindelser mellan nationer till grundvalen för en global omorganisation som står öppen för alla nationer. President Xi underströk i sitt tal på det första Belt & Road Forum som hölls i maj 2017: "Vi är villiga att dela med oss av våra utvecklingserfarenheter till andra länder. Vi avser inte att lägga oss i andra länders inre angelägenheter, exportera vårt eget samhällssystem eller vår egen utvecklingsmodell, eller påtvinga andra vår vilja."

Dessa principer för fredlig samexistens har djupa rötter i flera asiatiska kulturer. Några av dessa föreställningar är filosofiska till sin natur, andra hör hemma i teologiska frågeställningar. Den föreliggande framställningen handlar om att identifiera de betraktelsesätt som har fört mänskligheten framåt och är relevanta för ett framtida samförstånd mellan folken. Detta är också det betraktelsesätt som president Xi har gett uttryck för vid sina besök i andra länder, vilket han framhöll i ett tal i New Delhi inför den indiska eliten 2014: "Redan i forntiden kom människor i Kina till insikt om att en krigisk stat, hur stor den än är, till slut faller. Fred går före allting annat. Harmoni utan likriktning, och allomfattande fred måste uppnås. De kinesiska begreppen 'allomfattande fred' och 'allomfattande kärlek' ligger mycket nära de indiska begreppen 'vasudhaiva kutumbakum' (världen som en familj) och 'ahimsa' (skada inte andra)."

I de gamla indiska skrifterna, Vedaböckerna, Upanishaderna och den klassiska sanskritlitteraturen, återfinns alltså många viktiga begrepp som har både en religiös och en praktisk politisk betydelse. Det gäller till exempel ahimsa-principen som Xi nämnde, respekten för alla levande varelser – inte bara ett förkastande av allt fysiskt våld, utan också av att på något sätt skada den andre, i ord eller tanke. Ahimsa är också en metod för att förhindra krig och lösa konflikter, inklusive komplexa utmaningar i den verkliga världen.

Rigveda-samlingarna är det äldsta bevarade kompletta litterära verket, som traderades muntligt i århundraden med hjälp av komplicerade mnemotekniska metoder. I Rigveda finns grundläggande tankar om den kosmiska ordningen, vilka ytterst sett också ger vägledning för människans handlande på jorden.

I Upanishaderna finns fem principer som återspeglar samma grundläggande inriktning. Mest grundläggande är idén om den allomfattande brahman. "Ishawaram idam sarvam jagat kincha jagatvam jagat" – Allt som finns, var det än finns, är genomsyrat av samma gudomliga makt. Denna tanke återfinns i liknande form i Gottfried Leibniz' idé om monaden, där i varje monad hela universums lagbundenhet finns innesluten.

Den andra principen är att brahman, skaparprincipen som hela den realiserade världen är ett uttryck för, finns i varje enskilt medvetande, atman. Atman är en återspegling av den allomfattande brahman, det är det enskilda medvetandet, men det är inte i grunden skilt från brahman. "Ishwara sarvabhutanam idise tishtati" – Herren bor i hjärtat på var och en. Förhållandet mellan atman och brahman är kärnan som hela den vediska läran kretsar kring. I Nicolaus Cusanus' filosofi motsvaras detta av samhörigheten mellan makrokosmos och mikrokosmos, som gör det möjligt för en immateriell kraft – en tanke skapad av ett skapande förnuft – att frambringa en fortsatt utveckling av det fysiska universum.

En tredje vedisk princip är att alla människor genom sin gemensamma andlighet är medlemmar i en enda familj. Upanishaderna talar om mänskligheten som amritashya putra, "odödlighetens barn".

Det fjärde begreppet som framställs i Upanishaderna är idén om alla religioners, alla andliga vägars väsensenhet. "Ekoham svat virpra bahuda vadanti" – "Sanningen är en enda, den vise mannen benämner den med många namn." Denna tanke motsvarar "sanatana dharma", den enda religionen, som står över alla religioner, en tanke som även Nicolaus Cusanus formulerar i sin platonska dialog "De pace fidei" (Om trons fred), som han skrev direkt efter Konstantinopels fall 1453 och de därmed sammanhängande blodiga konflikterna. I denna dialog vänder sig företrädare för olika religioner och nationer till Gud och ber om hjälp, eftersom de alla ligger i krig och dödar varandra i Hans namn. Gud upplyser dem om att de alla också är filosofer i sina respektive nationer och religioner – höjda över alla religiösa sedvänjor och olika profeters läror – och därför kan de förstå att ovanför religionen finns en enda Gud, och ovanför de olika sedvänjorna finns en enda sanning. Den hinduiske munken Swami Vivekananda förde för övrigt samma resonemang i sitt berömda tal inför World Parliament of Religions i Chicago den 11 september 1893: Anhängarna av olika religioner har grälat och bråkat med varandra bara för att deras synfält har varit för snävt, och att de inte har förstått att det högsta väsendet är oändligt.

Ett femte vediskt begrepp handlar om alla varelsers välgång. "Bahujana shukhaya bahujana hitaya cha" – den hinduiska filosofin eftersträvar "det goda för alla människor och alla livsformer på den här planeten." Släktskapen med den konfucianska idén om allas harmoniska utveckling är tydlig, eftersom Konfucius uttryckligen säger: "De som har framgång ska hjälpa andra att nå framgång." Det är naturligtvis den idén som ligger till grund för BRI och föreställningen om ett "vinn-vinn-samarbete" mellan olika länder. Den konfucianska filosofin skänker också namn åt den nya era som ska inledas med den blivande japanske kejsaren Naruhito: "Reiwa", vilket bokstavligen betyder "att söka harmoni". Japanska kommentatorer framhåller att detta uttryck är hämtat från den berömda klassiska diktantologin "Manyoshu", även om forskaren Wang Peng påpekar att uttrycket ling-he användes redan av de gamla kinesiska kejsarna för att beteckna deras styre, precis som man i dagens Kina önskar varandra fred och harmoni.

Föreställningen om allas harmoniska utveckling som grund för en världsfredsordning finns alltså i flera asiatiska kulturer, och står i direkt motsatsställning till tanken att de mellanstatliga förbindelserna är ett nollsummespel. Men för att den ska kunna omsättas i praktiken fordras uppenbarligen ett nytt utvecklingsstadium i människans evolution, den andliga människans tidsålder, för att tala med Sri Aurobindo; eller noosfärens ökande dominans över biosfären, något som Vladimir Vernadskij såg som en utveckling i enlighet med den naturliga lagen i universum.

Universum har en inneboende lagbundenhet som tar det till ständigt högre utvecklingsstadier. Vernadskij betraktade människans kreativa förnuft som en grundläggande komponent i detta universum, som en geologisk kraft, som under hela den mänskliga evolutionen kvalitativt har drivit på denna högre utveckling. Inom den fysisk-ekonomiska vetenskapen formulerade Lyndon LaRouche beviset för den mänskliga kreativitetens absoluta verkningskraft, som skiljer människan från alla andra kända levande varelser, med sitt begrepp potentiell relativ befolkningstäthet.

Denna anti-entropiska högre utveckling är dock varken linjär eller ett automatiskt resultat av objektiva processer – som i exempelvis växlingarna som beskrivs i den historiska eller dialektiska materialismen – eftersom människans subjektiva intellektuella och moraliska högre utveckling, tillsammans med den objektiva inverkan som nya upptäckter av fysikaliska principer har på produktionsprocessen, nu har blivit en väsentlig komponent i denna process.

När det gäller att fullgöra den inledningsvis nämnda uppgiften att avsiktligt forma ett nytt paradigm för mänskligheten är det givetvis till enorm fördel för den kinesiska och andra asiatiska kulturer att, tack vare Konfucius' filosofi, danandet av den moraliska karaktären har varit utbildningens främsta mål i stora delar av Asien. Trots allt tal om digitaliseringen av ekonomin och den roll som artificiell intelligens kommer att spela i framtida ekonomiska plattformar, kommer det alltid att vara frågan om människors moral som kommer att avgöra huruvida den nya tekniken används till nytta för mänskligheten, eller för onda syften. Av största strategiska betydelse är därför det brev som Xi Jinping skrev för några månader sedan till åtta professorer vid den Kinesiska akademin för de sköna konsterna, där han underströk hur utomordentlig viktig den estetiska utbildningen är för de kinesiska ungdomarnas utveckling. Estetisk utbildning har en avgörande betydelse för utvecklingen av en skön själ, den uppfyller eleverna med kärlek och befordrar skapandet av stora konstverk.

Tack vare det obrutna inflytandet från konfucianismen – endast undantaget de tio åren under kulturrevolutionen – finns det en flera tusen år gammal tradition som har haft danandet av den moraliska karaktären som utbildningens främsta mål. Det ses därför som självklart i Kina att en hög samhällsmoral och försök att komma till rätta med dåliga karaktärsdrag hos invånarna är en förutsättning för ett högt utvecklat samhälle. I en rapport från 1906 om Qing-regeringens utbildningsmål slogs till exempel fast att viktigare än allt kursinnehåll var att eleverna undervisades i samhällsmoral (gongde) och Konfucius' lära om dygden, med målet att "var och en bryr sig lika mycket om andra som om sig själv, och älskar staten lika mycket som man älskar sin egen familj".

Men nyckeln till att förstå den speciella ställning som den estetiska utbildningen har i Kina idag ligger inte bara i Konfucius' läror – som tilldelade sysslandet med poesi och god musik en särskild roll i danandet av en moralisk karaktär – utan i den person som mer än någon annan har satt sitt avtryck på Kinas moderna utbildningssystem: den provisoriska kinesiska republikens första utbildningsminister, Cai Yuanpei. Cai förvärvade den akademiska titeln xiucai vid 15 års ålder, tack vare sin extraordinära intelligens och flit, den högsta titeln jingshi vid 24 års ålder, och blev en bianxiu 1894 – 26 år gammal hade han tagit den högsta akademiska examen som fanns i Qing-dynastin. Han hade utmärkta kunskaper om de klassiska handskrifterna och var känd för sin vackra klassiska stil.

Cai och hela den kinesiska eliten var vid den tiden chockade av att Kina hade besegrats i kriget mot Japan, och hade stått som förlorare vid i stort sett varje invasion sedan opiumkrigen, fått betala stora krigsskadestånd och gett upp rättigheter till inkräktarna. Det stora samtalsämnet bland intellektuella var hur Japan – i århundraden ansett som underutvecklat – hade kunnat växa sig så starkt under Meijerestaurationen, och man ville dra lärdom av denna omvandling.

Skulden för de nesliga nederlagen lades också på Qing-dynastin. Cai var förvissad om att statens enda chans att överleva var om det skedde en förändring i människornas inre, och denna förändring kunde bara komma till stånd genom ett bättre innehåll i undervisningen. Cai började med att undersöka det japanska och därefter de europeiska utbildningssystemen. Till slut reste han till Frankrike och Tyskland, där han studerade västvärldens civilisations- och kulturhistoria i Leipzig från 1907 till 1911, varefter han utsågs till utbildningsminister av Sun Yat-sen 1912.

Cai fördjupade sig i Alexander Gottlieb Baumgartens, Immanuel Kants och Friedrich Schillers estetiska författarskap, och även i Wilhelm von Humboldts tankar om utbildning. Inspirerad av Wilhelm Windelbands förträffliga studier av filosofins historia, och av sina egna studier av Kant, Schiller och von Humboldt, insåg han mycket snart att Schillers syn på estetisk fostran inte bara var i full överensstämmelse med den konfucianska moralläran – Schillers begrepp "den sköna själen" motsvarade det konfucianska begreppet junzi – utan också att Schiller talade om dessa frågor med större klarhet och från en högre ståndpunkt än någon annan av de tidigare eller samtida filosoferna. "Friedrich Schillers vittomspännande teori och tankar om estetisk fostran var mycket klargörande för alla", skriver Cai. "Från den tiden har vi mycket att hämta från den europeiska idén om estetisk fostran när det gäller att utveckla vår egen förståelse av detta ämne." Cai Jianguo citerar vidare Cai Yuanpei: "I Tyskland gjorde den estetiska utbildningen stort intryck på mig. Jag vill ägna all min kraft åt att verka för den." Cai myntade den kinesiska termen meiju, som inte hade funnits förut på det språket.

Schiller skrev "Estetiska breven" som svar på den franska revolutionens misslyckande, och hävdade att varje förbättring på det politiska området hädanefter bara kunde komma från en förädling av individen. Bara om människan höjer sig över den sinnliga världens flyktiga lycka, och ägnar sina krafter inte bara åt sig själv, utan åt det gemensamma; inte bara åt det nuvarande ögonblicket, utan åt framtiden; inte åt sinnlig njutning, utan åt andens kreativitet; bara då kan staten blomstra. I "Breven" och i sina andra banbrytande estetiska skrifter utvecklade Schiller varför denna förädling av karaktären kan uppnås genom ett flitigt umgänge med stor konst.

Cai Yuanpei uppfattade den slående likheten mellan Konfucius' lära och Schillers estetik. Den som på sina lediga stunder omger sig med poesi, musik och bildkonst upplever en estetisk njutning som varken hyser begär till eller förnekar den sinnliga världen. I stället förfinas smaken och känslorna förädlas. Den estetiska känsligheten hyllar det sköna och det sublima, och spänner därmed en bro mellan den sinnliga världen och förnuftet. Alla människor har förnuft, men alla är inte kapabla att producera stora och ädla gärningar. Därför måste detta förnuft stärkas som drivkraft, genom att förädlas.

1912 författade Cai "Teser om den nya utbildningen" och "Lärobok i moral och personlig utveckling för sekundärskolan", där han beskrev samvetets röst som människans främsta rättesnöre. I en uppsats den 10 maj 1919 skrev han: "Jag tror att roten till vårt lands bekymmer är kortsyntheten hos så många människor som vill ha snabb framgång eller snabba pengar utan några högre moraliska överväganden. Det enda botemedlet är estetisk fostran."

Det måste naturligtvis påpekas att Cai, som rektor för Pekinguniversitetet, ledde denna institution till internationellt erkänd vetenskaplig ryktbarhet, som anammade många delar av Wilhelm von Humboldts upplägg för universitetet i Berlin, där man hade förenat forskning och undervisning, och där danandet av karaktären var ett mål för undervisningen. Tack vare Cais goda anseende blev Pekinguniversitet snart en magnet för många kinesiska studenter som återvände från utlandsvistelser, och han blev också en inspirationskälla för många andra konsthögskolor och akademier.

Jag menar att Cai Yuanpeis syn på staten också är av största vikt om man vill förstå president Xi Jinpings politik och hans idé om "en gemenskap för mänsklighetens framtid". Cai såg på staten som den större familjen, där statens intressen måste gå före enskilda familjers intressen, eftersom statens välgång är en förutsättning för medborgarnas lycka. Men samtidigt går världens intressen, som hemvist för alla levande varelser, före den enskilda statens intressen. Cai skrev: "Inte förrän världens 'stora gemenskap' blir verklighet kan samhällets intresse sammanfalla med världens intresse." Han betonade också att när man uppfyller plikten mot staten får man vara noga med att inte bryta mot plikten mot världen. Han drömde om en hela världens "stora gemenskap" (datong shijie), som skulle vara fredlig och harmonisk, utan klasskillnader och nationsgränser, utan arméer och krig. Alla människor skulle förstå varandra i denna världsgemenskap och hjälpa varandra. Cai såg "dialogen mellan kulturerna" som vägen till detta mål: "Jag har ofta tänkt att en nation med nödvändighet måste ta till sig andra folks kulturer. Det är som en människas kropp som inte kan växa om den inte får andas luften i världen utanför, inte får äta och dricka." Ja, han såg detta möte mellan kulturerna som ett absolut villkor för en högre utveckling: "Om man tar en titt på världshistoriens utveckling, så ser man att en konfrontation mellan olika kulturer alltid leder till uppkomsten av en ny."

Ett förverkligande av denna vision är absolut skönjbar genom den "Nya Sidenvägsandan" och den dynamik den skapar. Principerna som måste bestämma den "rätta vägen" för det nya paradigmet är inga statiska axiom, utan utgörs av de framtidsutsikter som öppnar sig genom den estetiska utbildningen av, i slutänden, alla människor. I en värld där ekonomin inte bygger på principerna vinstmaximering och största möjliga tillfredsställelse av den individuella girigheten, utan på den bästa tänkbara stimulansen av den mänskliga kreativiteten som motorn i ett universum som utvecklas anti-entropiskt; om, så att säga, den "kosmiska ordningen" får vägleda det politiska, ekonomiska och kulturella livet, då är det Konfucius', Schillers, Cai Yuanpeis, Xi Jinpings och Lyndon LaRouches drömmar som är mänsklighetens politiska lagstiftare. Som Tagore uttryckte det i sin berömda dialog med Einstein: "När vårt universum är i harmoni med människan erfar vi det eviga som vi känner som sanning, som skönhet."

-----------------------

Dialogkonferensen i Peking den 15 maj 2019 resulterade i följande uttalande:

"The 2019 Beijing Consensus of the Conference on Dialogue of Asian Civilizations"

We believe that the ancestors of Asian nations have created splendid civilizations, promoted cultural progress, raised living standards and developed diverse social systems. Today, Asian civilizations are conducting exchanges with openness and thriving as a result of mutual learning. The flowers of Asian civilizations are in full bloom in the garden of world civilizations. The peoples of Asian countries should build strong confidence in their own civilizations and endeavor to achieve greater splendor in the future.

The world is undergoing major development, transformation and adjustment, but peace and development remain the call of our times. Meanwhile, we are facing a number of severe global challenges. An effective response to these challenges requires not only economic, scientific and technological strength, but also the power of culture and civilization. The Conference on Dialogue of Asian Civilizations provides a broad platform for promoting dialogue, exchanges and mutual learning on an equal footing, and for the development of civilizations in Asia and the world at large.

We believe that the diversity of civilizations is an essential feature of our world. Every civilization, with its unique appeal and roots, is a treasure of humanity. Diverse civilizations should respect each other in a spirit of inclusiveness and mutual learning. In light of history and reality, we should ensure that respect for diversity will replace a sense of superiority, harmonious coexistence will replace clashes, exchanges and sharing will replace estrangement, and joint progress will replace isolation. In this way, all civilizations can appreciate each other's beauty while valuing that of their own, and achieve common development.

We believe that all peoples aspire for peace and tranquility, common prosperity, openness and interconnectivity in Asia and the world at large. Exchanges and mutual learning among civilizations act as a major driver for world progress, peace and development, and hold the key to building a community with a shared future for mankind. We need to strengthen dialogue and promote mutual understanding and trust, as well as people-to-people exchanges between countries, ethnicities and cultures. In doing so, we will lay solid cultural and social foundations and cement public understanding for building a community with a shared future for Asia and all mankind.

We hope that the Conference on Dialogue of Asian Civilizations will provide Asia and the international community with a new starting point for conducting more extensive and in-depth intercivilizational dialogue, and building a diversified communication mechanism and a multi-level dialogue platform. We should pursue development through innovation and keep pace with the times while maintaining our cultural traditions, so as to maximize the driving forces for cultural progress. We should promote cooperation among different countries in the fields of culture, tourism, education, media, think tanks, health and nongovernmental exchanges. We should look out for each other and work in solidarity. We should join hands to provide Asia and the world with wisdom and the impetus for peaceful development, and build a better future for Asian and world civilizations.

We highly appreciate China's contribution to promoting dialogue among Asian civilizations and its excellent organization of this conference. We will join China in pushing forward exchanges and mutual learning among all civilizations.