Det bästa G20-resultatet var mötet mellan Putin och Trump

Veckoanalys av Helga Zepp-LaRouche, ordförande för det
internationella Schillerinstitutet och ordförande för det tyska partiet
Medborgarrätsrörelsen Solidaritet.

Presidenterna i de två viktigaste kärnvapenmakterna, Trump och Putin, träffades under G20-mötet för sitt första personliga samtal, och den amerikanske utrikesministern Tillerson konstaterade efteråt att "kemin mellan dem var klart positiv", samtalet var konstruktivt, och det intygades även av den ryske utrikesministern Lavrov. Och Trump sa: "Vi ser fram emot väldigt mycket positiva saker för Ryssland och för USA, och för alla inblandade."

Konkret beslutades om en vapenvila i Syrien och en ny kommunikationskanal för Ukraina, och man talade bl.a. om Nordkorea, terrorism, cybersäkerhet och tillsättandet av nya ambassadörer. Vem i hela världen, som månar om världsfreden, kan känna annat än djup lättnad över ett sådant resultat, som självklart måste följas av ett fortsatt samarbete? Bara inbitna krigshetsare och blodtörstiga redaktörer som de på Washington Post kan inte hålla inne med sin ilska över att de båda listiga rävarna – detta sagt med all respekt – har överlistat det transatlantiska nyliberala etablissemanget. För det är precis för att förhindra denna form av amerikansk-ryskt samarbete, ett av Trumps vallöften, som de brittiskstyrda, av Obama-administrationen alltjämt bemannade amerikanska underrättelsetjänsterna har spelat sitt uppgjorda spel med "Russiagate"-fantasierna.

Frånsett detta utomordentligt viktiga möte visade G20 i Hamburg än en gång att bräckligheten i den gamla ekonomiska modellens nyliberala globalisering inte kan skylas över med några tjusiga skyltfönsterdekorationer. Förbundskansler Merkel hade uppenbarligen tänkt sig Hamburg som ett sådant skyltfönster, som en "port ut till världen", som en symbol för den globala frihandeln.

Och hur gick det? 130 miljoner euro för ett arrangemang där G20-ländernas statschefer, eftersom de inte kunde enas om innehållet, tvingade sina sherpas att in i det sista fila på formuleringarna i slutkommunikén, i vilken klimatfrågan praktiskt nog helt hade utelämnats. Ingen diskussion om och absolut ingen lösning för ett globalt finanssystem som med sina himmelsskriande orättvisor ständigt vidgar klyftan mellan fattig och rik, som den fredliga delen av demonstranterna protesterade mot och som när som helst kan utlösa en mycket värre kris än den 2008.

Till kostnaderna får läggas ytterligare några miljoner euro för skadegörelsen som de maskerade våldsverkarna ställde till med – brända bilar, krossade fönsterrutor, plundrade butiker m.m., för att inte tala om sjukvårdskostnaderna för mer än 230 skadade poliser och ett okänt antal ytterligare personer. Hur kunde man göra en så katastrofal felbedömning av säkerhetsläget? Inför G20-mötet förklarade inrikesminister de Maiziere belåtet att allt våld hade kvävts i sin linda. Det såg vi ju.

I maj förkunnade Hamburgs inrikessenator Andy Grote arrogant: "Det finns en chans att regeringschefer med en autokratisk, populistisk bakgrund får uppleva hur ett levande demokratiskt samhälle fungerar och även hur intensiva motsättningarna är", "Det är i princip en festival för demokratin", och "G20-mötet blir också ett skyltfönster för det moderna polisarbetet". Regeringstalesmannen Seibert förklarade i juni 2016 att området uppfyllde alla "logistiska och säkerhetstekniska krav" för ett G20-möte.

Det tyska polisförbundets ordförande i Hamburg Jan Reinecke lägger hela skulden för det stora antalet skadade poliser och skadegörelsen i staden på politikerna. "Hamburg borde aldrig fått vara skådeplats för G20-mötet." Det har han rätt i. Det som uppenbarligen var tänkt som en lysande scenbild för Merkels världsdiplomati – en önskedröm som en kompetent bedömning av säkerhetsläget stod i vägen för – slog rejält fel.

En fråga är förstås hur det alls kunde göras en så uppenbar felbedömning av våldspotentialen hos en del av demonstranterna. Med tanke på den totala övervakning av världsbefolkningen som sker genom NSA, GCHQ och deras olika samarbetsavtal med BND och andra europeiska säkerhetstjänster är det ändå förvånande att politikerna kunde vara så fel ute. Lika besynnerligt är den redan citerade inrikessenatorn Grotes argument att polisen inte ingrep mot vandalerna som härjade i stadsdelen Schanzen därför att det hade utgjort en risk för "polismännens liv och lem". När staten inte längre kan skydda medborgarnas säkerhet har den förlorat sitt våldsmonopol.

Det som hände på detta G20-möte borde därför ge alla anledning att tänka över grundvalarna för den nu förda politiken. Kan ett forum som G20 över huvud taget leverera lösningar på de existentiella utmaningar som världen står inför, när de s.k. sherpas, i stället för att enas om principer, sitter och slipar på formuleringar som ska skyla över motsättningarna? G20, som bildades 1999, visade sig redan i systemkrisen 2008 inte kunna utnyttja detta tillfälle till en verklig omorganisation av det redan då bankrutta finanssystemet. I stället blev G20-mötet i Washington den 15 november 2008 början på den mirakulösa likviditetsökningspolitik som är förknippad med alla de orättvisor som har underblåst den globala revolten mot denna politik – från Brexit, över president Trumps valseger och den italienska befolkningens nej i folkomröstningen om en författningsändring, till den fredliga delen av protesterna mot G20 i Hamburg.

En helt annan modell för samarbete mellan stater visades upp på Sidenvägskonferensen, det s.k. Belt & Road Forum, som hölls i Peking i maj. Här deltog 110 länder i en konferens där det ömsesidiga utbytet grundades på ett win-win-samarbete om utbyggnaden av de nya sidenvägarna. Detta initiativ har många aspekter, som t.ex. utbyggnad av den internationella infrastrukturen, utbyggnad av industri och jordbruk, samarbete om vetenskap och forskning, kulturellt utbyte och samarbete om rymdfärder, för att bara nämna några av de viktigaste områdena.

Eftersom denna samarbetsmodell handlar om reala principer, som tar hänsyn till de ömsesidiga intressena och sammantaget etablerar en högre förnuftsnivå, fungerar den på ett harmoniskt vis. Som väl är håller den på att slå igenom.

Vid sidan av mötet mellan Trump och Putin kunde man se en annan potentiellt mycket positiv utveckling på G20 i Hamburg. Särskilt den pånytt förvärrade flyktingkrisen, tillsammans med den positiva effekten av Kinas omfattande investeringar i järnvägar, dammbyggen, kraftverk, industriparker och jordbruk i Afrika, har tydligen fått fru Merkel att inse att Tyskland måste lägga om sin politik gentemot Afrika. Relativt nära inpå Hamburgmötet fick alla tyska ministerier instruktioner om att utarbeta nya koncept för handels- och näringslivsförbindelserna med Afrika.

I samband med mötet mellan president Xi och förbundskansler Merkel tillkännagavs ett kinesisk-tyskt samarbete om ett vattenkraftkomplex i Angola, och Merkel betecknade detta som en modell för fortsatta sådana samarbetsprojekt. Samtidigt hölls ett möte i Berlin med medverkan av flera departement, där man diskuterade en intensifiering av de gemensamma tysk-kinesiska satsningarna i Afrika. Ett tecken på att detta är ett steg i rätt riktning är att brittiska Economist tyckte att de måste angripa Merkels nya Afrikapolitik och framhålla att hon på intet vis är "den fria västvärldens nya ledare".

I övrigt gjorde Washington Posts hysteriska kommentar om mötet mellan Trump och Putin klart inte bara att detta möte verkligen var en framgång utan också att mainstream-medierna faktiskt är mänsklighetens motståndare.

Även om G20-mötet var en katastrof så är allt inte dåligt, och därför finns det absolut möjlighet att förverkliga det som G20 försummade att ta upp: en omorganisation av det transatlantiska finanssystemet genom införande av Glass-Steagall-lagen, skapandet av ett nytt kreditsystem i traditionen från Alexander Hamilton, samt ett samarbete från USA:s och de europeiska ländernas sida med sidenvägsinitiativet – framför allt om uppbyggnaden av ekonomierna i Sydvästasien och Afrika.

av Helga Zepp-LaRouche
8 juli 2017