EAP:s program för EU-valet 2014


EAP:s valfilm visas varje vecka i direktsändning på lokaltevekanalen Öppna kanalen (se tablån här). Öppna kanalen visar alltid också sina program samtidigt över internet på sin hemsida här.

Lägg ner EU

Rösta på EAP

EU: Företagsslakt för bankerna

Storbankernas EU har klubbat den nya Bankunionen som final på fem års krishantering sedan förra EU-valet. Bankerna har satts före allt annat: arbetslösa ungdomar, gamla, sjuka, skolor, infrastruktur, försvar osv. I och med besluten om Bankunionen på sista sammanträdet för EU-parlamentet den 15 april ska även existerande företag slaktas för bankerna och med det miljontals existerande jobb och därmed också hoppet om nya.
    Det var moderaternas Gunnar Hökmark som var huvudansvarig i EU-parlamentet för detta Bankunionsdirektiv där EU införde Cypernmodellen för hela Europa – att vid en banks kris kunna beslagta företagens bankkonton för att täcka bankens spekulationsförluster. Det gäller bankkontobelopp över 100.000 euro, så det handlar mest om företag, men också föreningar och offentliga och privata institutioner. När bankerna satt företagen på obestånd genom att ta deras kassor, kan de berika sig genom att ta över företagens övriga tillgångar för struntsummor precis som i bankkrisen i Sverige 1990-93 då Nordbanken (nuv. Nordea) ”köpte” hela Boforskoncernen av Erik Penser för fyra kronor.
    Trots denna kommande företagsslakt vid nästa bankkris har Hökmark inte undanröjt faran för att hela samhället får ta på sig bankernas skulder och hamna i en grekisk eller irländsk situation. Statsgarantin för de svenska storbankernas spekulationsbubblor på 4 gånger BNP i banktillgångar, och 22 gånger inklusive bankernas derivataffärer, gäller fortfarande. För Hökmark finns tydligen inget på jorden kärare än banker!

EAP: Bankdelning

EAP:s alternativ till bankkramare som Gunnar Hökmark är den bankdelning han så ivrigt motsätter sig. Då hamnar bankkonton, liksom betalningssystem, bankomater och företagskrediter, i en så kallad affärsbank, som helt skiljs från bankernas spekulation och handel med värdepapper, vilka i stället hamnar i det som förut i Sverige kallades finansbolag. Förlusterna i finansbolaget kan då inte täckas av pengar från kundernas bankkonton, eftersom de finns i ett helt annat bolag, affärsbanken, med andra ägare.
    Detta är den avgörande regleringen för att folket genom sina folkvalda skall kunna ta kontroll över vad bankerna används till. De jättelika skuldbubblorna från spekulationen får behållas av spekulanterna. Staten har inte med dem att göra, då ju enbart affärsbanker garanteras av staten. Spekulanterna i finansbolagen får fritt gå i konkurs och med konkurserna förlorar finanssystemet makten att styra ekonomin. Staten behöver inte göra oändliga räddningsinsatser för växande globala finansbubblor. De kan begränsas till att bara garantera pensionerna för pensionärerna eller förbjuda bankerna från att vräka bostadsägare som förlorat värdet på sina bostäder och inte har täckning för lånen. Staten kan koncentrera sina kreditresurser på det som behövs: Att skydda och sätta fart på den reala ekonomin!

EU: Räddningspaket och åtstramningspolitik

”När nästa kris inträffar, för det vet vi att den förr eller senare gör, kommer möjligheten för världens länder att motverka den med aktiva åtgärder vara mindre än vid tidigare kriser. … Som en liten, öppen och konjunkturkänslig ekonomi är Sverige ständigt sårbart för ekonomiska orkaner som sveper över världen. För att vi också vid nästa kris ska kunna värna jobb och välfärd ska vi nu återigen bygga upp skyddsvallarna runt svensk ekonomi och återvända till överskott.”
    - Finansminister Anders Borg, DN den 9 april 2014

Vi måste alltså göra det marknaden kräver för att rädda det kroniskt krisande systemet. Detta är helt i linje med EU:s s.k. bail-in-politik. Den går ut på att ge ett antal banker den prestigefyllda graden ”systemviktig”, SIFI (Systemically Important Financial Institution) – dvs. de kan åsamka länder och folk så pass mycket lidande när de får problem att de måste få högsta prioritet. Det är det Borg menar med ”nästa kris”, vilket hans hänvisning, att ”aktiva åtgärder” (räddningspaket) inte längre kan vidtas, visar.
    SIFI sköter det som ekonomer kallar ”marknaden” och som politiker låter diktera den ekonomiska politiken. Den ideologiska basen för nämnd praxis är brittiska imperiets gamla regler för sina kolonier, idag främst ökänd genom Internationella valutafondens (IMF:s) folkmordspolitik, att så länge regeringen inte blandar sig i marknaden kommer tingen på sikt att ordna sig på det effektivaste sättet, dvs. det mest lönsamma. Att olönsamma människor dör är effektivitetens pris. Borg överför detta på hela länder och ser sig tydligen, som styrelseordförande i Aktiebolaget Sverige, anförtrodd att göra det konkurrenskraftigt på världsmarknaden. Med tanke på att denna i stort sett utgörs av SIFI går Borgs politik alltså ut på att som investeringsobjekt, genom fin bokföring (budgetöverskott), små skulder och låga kostnader (löneläge), falla SIFI på läppen.
    Som utmanare står den Harvardmeriterade socialdemokraten Magdalena Andersson. Hon fördömer Borg, vilket många svenskar med rätta uppskattar. De som tittar närmare på vad hon egentligen kritiserar upptäcker dock att hennes synpunkter inte alls gäller uppfattningen om nationen som aktiebolag som ska locka investerare, utan att Borg inte gör detta tillräckligt! Borgs enda egentliga fel är enligt henne underskott orsakade av skattesänkningar.
    De beskyllde nyligen varandra i TV för att i sin finansiella oansvarighet ”stå med rumpan bar”. Sanningen är att både Anders Borg och Magdalena Andersson viftar med rumporna bara i fåfänga hopp om att fnaska till sig en plats bland överlevarna i ”nästa kris”.
    Om någon undrar om det finns ett beprövat alternativ till denna ödesdigra ömsesidiga prostitution mellan banker och stater, arbete och kapital, kallad brittisk nationalekonomi, är svaret ett rungande JA!

EAP: Kreditsystem

Om det var något gott bankräddningspolitiken efter krisen 2008-09 förde med sig var det beviset för att pengar alltid finns om den politiska viljan gör det. Vi har en valuta av en anledning. Den är en kredit. Dess uppgift är att för Rikets räkning avsätta arbetskraft till insatser som höjer befolkningens prestationsförmåga. Värdet på den eventuellt utökade penningmängd investeringen medför garanteras av det än mer utökade mervärde befolkningens utökade prestationsförmåga möjliggör.
    Investeringar av detta slag kommer aldrig att göras av privata aktörer, oavsett hur attraktivt som investeringsobjekt en Anders Borg eller en Magdalena Andersson med sin ”ansvarsfulla politik” gör Sverige. Insatser i infrastruktur och grundforskning är indirekt mycket lönsamma, men då den avkastning de genererar uppstår på så olika och oförutsägbara sätt och håll, kommer endast staten fullt ut att beröras av dess effekter och således är insatserna endast lönsamma som statliga investeringar.
    För det andra handlar det om så stora ingrepp i landets tillstånd att det också vore fullständigt odemokratiskt att inte sanktionera sådant i Riksdagen. För det tekniska har vi allt vi behöver i Riksbank, Riksgäld och av Finansinspektion beviljade affärsbanker, så snart dessa sanerats från spekulation genom en Glass-Steagall-banklag, för att omgående kunna sanktionera krediter till att avsätta arbetskraft, både intellektuell och fysisk, till de projekt som inte bara säkrar Rikets överlevnad och välmående, utan gör oss rustade att tillsammans med andra länder i mänsklighetens tjänst införliva nya delar av universum i människans ekonomiska sfär.

EU: Krigspolitik

Länder utanför EU som kan misstänkas vilja föra en annan politik än EU:s åtstramningspolitik utsätts för Tony Blairs regimförändringsidéer. För att genomföra dessa förändringar är alla medel tillåtna. Stöd till och beväpning av jihadister, nazister och andra högerextremister, som bekämpas inom unionen, är regel i närområdet. Resultatet av detta ser vi i Syrien, Libyen, Irak, Afghanistan och nu i Ukraina. Denna politik är naturligtvis helt samordnad med NATO i enlighet med Lissabonfördraget. Där står: ”Unionens politik … ska respektera de förpliktelser som vissa medlemsstater har enligt Nordatlantiska fördraget (NATO) och vara förenligt med den gemensamma säkerhets- och försvarspolitik som upprättats inom den ramen.” Ukraina måste, enligt Bryssel, välja EU-politiken som betyder greklandsbehandlingen, avindustrialisering och fattigdom. Därför stöds en nazistledd statskupp som ledde till att den första regeringen i Europa med nazistiska ministrar sedan andra världskriget kom till makten.
    Vi lever i en 40-årig tragedi där vi i Sverige sedan mitten av 1970-talet slutade bygga och planera för framtiden och mer och mer förlitade oss på att leva på spekulationsvinster. Nu handlar allt om att spara pengar och inga investeringar görs för framtiden. Samma politik fördes i Västeuropa och USA med undantag av Västtyskland. När sedan järnridån försvann runt 1990 tvingades Västtyskland och länderna i före detta Sovjetimperiet att införa samma åtstramningspolitik.
    När Vladimir Putin blev president i Ryssland år 2000 förändrades allt. Han gjorde slut på åtstramningspolitiken och Jeltsins vanstyre. Reaktionen från NATO och EU blev snabb. Ryssland måste inringas och demoniseras så att dess ekonomiska framsteg inte spred sig. År 2004 fick NATO sju nya medlemmar: Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Slovenien, Rumänien och Bulgarien. Redan 1999 hade Ungern, Tjeckien och Polen blivit NATO-medlemmar. EU gick samma väg och anslöt alla dessa länder 2004, utom Bulgarien och Rumänien som blev medlemmar 2007.
    Carl Bildt tog 2009 initiativet till EU:s östra partnerskap för att fullborda inringningen. Till detta inbjöds Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland, samtliga före detta sovjetrepubliker. Idén är att lura in dessa länder i avtal med EU så att de inte frestas att följa Rysslands exempel att avsluta åtstramningspolitiken och börja bygga sitt land. Det är detta som är bakgrunden till dagens kris i Ukraina. Vitryssland hade redan sagt nej till EU. De ville inte utsättas för City of Londons och Wall Streets greklandsbehandling. När det hände drogs planerna för en regimförändring, som fanns på plats inför nästa presidentval, igång i förtid. De senaste 25 åren har enbart USA satsat $5.000.000.000 på att bygga upp en USA-styrd opposition i Ukraina och resultatet ser vi nu med en nazistledd statskupp i Kiev.

EAP: Utveckla hela världen

Istället för krig föreslår EAP och dess internationella samarbetspartners en utvecklingspolitik för hela världen. Vi föreslår att statens riktade krediter, som blir möjliga enligt kreditsystemet ovan, ges ut av varje enskilt land för att finansiera stora infrastrukturprojekt. Det rör sig om magnettågsnät över hela landet, spårtaxi i städerna, stora satsningar på gruvdrift och tung industri – samt en ny energipolitik baserad på kärnkraft.
    Konceptet med utvecklingskorridorer längs det vi kal­lar Världslandbron är helt avgörande. Med 100-150 km breda utvecklade zoner för vi civilisationen till det som nu är underutvecklade områden. Fattigdomen i världen kan på så sätt helt elimineras inom loppet av en till två generationer.     Världslandbro-konceptet utvecklades av Lyndon LaRouche efter Berlinmurens fall som en strategi för ömsesidig utveckling mellan västvärlden, den före detta kommunistiska världen och den så kallade tredje världen. Industritäta områden i väst skulle knytas samman med befolkningscentra i Asien som ett första steg. Detta kallade vi den Nya Sidenvägen, eller den Eurasiska Landbron.     Att fysiskt öka välståndet och levnadsstandarden för hela världens befolkning, är målet med bankdelning och kreditsystem – och endast med de inledande stegen blir detta tredje steg möjligt. Det är viktigt att förstå att det är här i västvärlden som politiken måste ändras. Resten av världen skulle mer än gärna samarbeta med oss, om vi styrde våra länder enligt de westfaliska fredsprinciper som vi här presenterar. Låt oss bygga en bättre värld genom att fysiskt bygga upp den.