Trump och Putin bedriver fredspolitik! Viktiga lärdomar för hela världen!


Veckoöversikt av Helga Zepp-LaRouche
21 juli 2018

Egentligen borde det vara uppenbart för varje tänkande människa att förbättrade relationer mellan USA och Ryssland – mellan de två nationer som tillsammans innehar 90 procent av världens kärnvapen, vilka, om de kom till användning, skulle utplåna mänskligheten – är nånting bra. Presidenterna Trump och Putin har därför absolut gjort sig förtjänta av erkännande för att med toppmötet i Helsingfors ha visat vägen för hur den nuvarande krisen mellan de båda länderna kan övervinnas med dialog och samarbete.

Men den exempellösa hysteri som det nyliberala etablissemanget i USA och de etablerade medierna på båda sidor om Atlanten reagerade med på detta toppmöte visade också med all önskvärd tydlighet att denna maktelit är beredd att hellre riskera den mänskliga civilisationens utplåning, än gå med på ett samarbete med Ryssland.

Denna omständighet fordrar en omvärdering av det strategiska läget, inte bara men särskilt i europeiska länder som Tyskland, där befolkningens bild av Trump är präglad av en medierapportering som i exempelvis ARD:s fall är 98 procent negativ till Trump, och där demoniseringen av Putin har blivit ett "grupptänk" i hela etablissemanget.

Faktum är att omkring hälften av de amerikanska väljarna röstade på Trump i presidentvalet inte minst för att han under valkampanjen lovade att återupprätta relationerna mellan USA och Ryssland, efter att de under George W. Bushs och framför allt Obamas administration hade sjunkit till en historisk absolut bottennivå. Trump förklarade att de försämrade relationerna primärt berodde på dumheter från amerikansk sida, något som pseudonymen Publius Tacitus levererade detaljerade argument för på den välrenommerade säkerhetsanalytikern Pat Langs blogg Sic Semper Tyrannis. Beträffande beskyllningarna om rysk "inblandning" i valet 2016 skrev Publius Tacitus att USA har en lång, bloddrypande historia av interventioner i andra länder och störtanden av folkvalda regeringar. Beträffande beskyllningen om datahackning påpekade han att USA med hjälp av CIA, NSA och Pentagon förfogar över de största och mest robusta datanätverken och hackningsmöjligheterna. Man sitter alltså själv i det största glashuset.

En mycket intressant effekt av det amerikanska etablissemangets hysteriska reaktion på Trumps försök att normalisera relationerna med Ryssland, är faktiskt att den s.k. "djupa statens" strukturer blir transparenta. När John Brennan, CIA-chef under Obama-administrationen, anklagar Trump för att ha begått högförräderi på mötet i Helsingfors, så infinner sig självfallet frågan mot vem eller vad detta förräderi skulle ha begåtts. Mot det amerikanska folket? Mot den amerikanska författningen? När blev det högförräderi att en president försöker säkerställa den egna befolkningens fysiska överlevnad med en politik för diplomati och dialog?

Det som får detta etablissemang och dess "presstituerade" (som Paul Craig Roberts kallar de etablerade mediernas företrädare) att gå så fullständigt överstyr är snarare det faktum att Trumps valseger skakade om det nyliberala anglo-amerikanska imperiet. Trump lovade under valkampanjen att han skulle förbättra relationerna med Ryssland och upphöra med politiken för interventionskrig. Med de båda historiska toppmötena i Singapore och Helsingfors har han trots det enorma motståndet från etablissemanget visat att han håller dessa löften. Justin Raimondi skrev på bloggen Antiwar.com, under rubriken "Trumps 'förräderi': Utmaningen mot imperiet": "Den totala illviljan hos vår politiska klass dramatiserades i allt sitt mörker av reaktionen på toppmötet i Helsingfors." Vanliga amerikaner tänker inte som Elit-Amerika, som ser på USA som "den liberala internationella ordningens väktare, en roll vi ärvt från britterna", konstaterade han. "Trumps utrikespolitiska mission (vare sig han vet det eller ej) är att rensa bort kallakrigsepokens föråldrade strukturer och fördomar, och inleda en ny epok i våra relationer med resten av planeten."

De internationella reaktionerna på toppmötet i Helsingfors signalerar att de flesta länder ser mötet som manifestationen av en ny ordning. Det kinesiska utrikesministeriets talesperson Hua Chunying välkomnade mötet: Kina gläder sig åt att se en förbättrad relation mellan USA och Ryssland, det främjar världsfreden och hjälper det internationella samfundet att tillsammans ta sig an gemensamma utmaningar. Israels premiärminister Netanyahu välkomnade mötet liksom till och med förbundskansler Merkel, som underströk att dessa möten måste bli normalitet och det är "bra för alla" att nästa samtal redan är inplanerat. Italiens inrikesminister Salvini välkomnade närmandet och betecknade det som bra för Italien och Europa.

Huruvida hoppet om en seger över kallakrigsmentaliteten, som blixtsnabbt kan utvecklas till ett hett krig, och införandet av en ny, bättre världsordning kommer att infrias hänger framför allt på hur kriget mellan det amerikanska etablissemanget och Trump kommer att sluta. Den senaste episoden i denna kraftmätning utgjordes av det amerikanska justitiedepartementets åtal mot tolv ryska militära underrättelseagenter, vilka man opportunt nog bokstavligt talat dagen före mötet i Helsingfors anklagade för inblandning i det amerikanska valet, i ett uppenbart försök att förgifta atmosfären på mötet. Den kände juridikprofessorn vid Harvard, Alan Dershowitz, fördömde detta agerande som ett fruktansvärt övertramp från justitiedepartementets sida, som inte får lägga sig i USA:s utrikespolitik.

Putin, en mästare på flankprincipen, bjöd sedan under den gemensamma presskonferensen med Trump i Helsingfors in den särskilde åklagaren Mueller, det amerikanska etablissemangets spjutspets, till Ryssland, där han och hans team skulle få förhöra dessa tolv militära underrättelseagenter – mot att ryska utredare fick rätt att fråga ut den f.d. amerikanske ambassadören i Moskva McFaul och Bill Browder – stor bidragsgivare till Hillary Clintons valkampanj och ansvarig för fabrikationen av Magnitskijlagen – som i Ryssland är dömd i sin frånvaro för undanhållande av skatt. Även den "tidigare" MI6-agenten Christopher Steele, affärspartner till Browder och författare till den beryktade Trump-dossiern, som låg till grund för hela iscensättandet av kuppen mot Trump, vill Ryssland få möjlighet att fråga ut, sa Putin.

Ett sådant ömsesidigt utredningsförfarande vore naturligtvis den enda metoden för att komma bort från att bara kasta beskyllningar mot varandra och för att på ett sanningssökande sätt kunna skapa juridisk klarhet i frågan. Och då skulle man ofrånkomligt stöta på den brittiska underrättelsetjänstens roll i kuppförsöket mot Trump, den brittiska övervakningsapparaten GCHQ:s hemliga pm till Obama med krav på övervakning av Trump Tower, hela Christopher Steeles extremt professionellt upplagda operation för att manipulera valkampanjen 2016. Det som skulle komma fram, skulle vara bevisen för hur Obama-administrationens underrättelsechefer spelade under täcket med den brittiska underrättelsetjänsten MI6 i ett kuppförsök mot den folkvalde presidenten i USA.

Bara fyra dagar efter Putins förslag röstade den amerikanska senaten i ett fullkomligt hysteriskt upphettat klimat kring Trumps påstådda förräderi med en överväldigande majoritet på 98 röster mot 0 mot att ett sådant ömsesidigt utredningsförfarande skulle få ske. McFaul, som inte bara sägs ha nära kontakt med Browder utan också vara aktivt engagerad i en politik för regimskifte mot Putin, blåste upp sig som en martyr för ryska angrepp, vilka de 98 senatorerna sedan i ett feberanfall av patriotism menade sig måsta beskydda honom från. Men detta är långtifrån slutet på historien. Den brittiska underrättelsetjänsten och flera anställda i FBI och justitiedepartementet fortsätter att vara föremål för utredningar som bedrivs i kongressen, av Trumps advokater och av med namn utpekade ryssar, och enskilda domare har redan krävt fängelsestraff för dessa personer.

Och sedan har vi den i Amerika så viktiga frågan: "Hur kommer detta att slå i Peoria?" – en omskrivning för "Pampas", delstaterna mitt i USA, som har ett helt annat politiskt spektrum än de båda kustområdena eller Washington innanför den s.k. Beltway. De flesta medborgarna i dessa delstater röstade på Trump, därför att de var offren för det amerikanska etablissemangets politik, och inte minst därför att de ville ha bättre relationer med Ryssland. Kongressvalen i november kommer att föra upp detta till ytan.

Denna inrikespolitiska kraftmätning i USA har direkta implikationer för hela världen. Om Trump tar hem spelet så finns det, trots det nuvarande spända förhållandet med Kina på grund av det amerikanska handelsunderskottet, chansen till en helt ny internationell politik mellan länderna i världen, grundad på erkännande, suveränitet, icke-inblandning i inre angelägenheter, dialog och ömsesidiga fördelar. Om Trumps motståndare tar hem spelet så är vi antagligen inte långt bort från ett tredje världskrig. Det har alltså blivit dags för anhängarna av en "progressiv", "liberal" och "vänster"-politik, som sedan Trumps valseger har suttit i samma båt som CIA, FBI och MI6, att fundera över om inte de etablerade medierna har manipulerat in dem i fel hörn.

zepp-larouche@eir.de

Läs "Publius Tacitus" genomgång av "amerikanska dumheter" här:
http://turcopolier.typepad.com/sic_semper_tyrannis/2018/07/
americas-russia-derangement-syndrome-by-publius-tacitus.html

Läs Justin Raimondis kommentar om hur Trump utmanar imperiet här:
https://original.antiwar.com/justin/2018/07/18/trumps-treason-challenging-the-empire/