Xi Jinping, estetisk fostran och Afrika – och västvärldens djupa moraliska kris


Veckoanalys av Helga Zepp-LaRouche 1 september 2018:

Medan det politiska etablissemanget i Europa fortfarande anser sig vara i besittning av den allena saliggörande visdomen vad gäller de "västerländska värderingarnas" förmenta överlägsenhet, så upptäcker alltfler såkallade "vanliga människor" att den officiella bilden av det som händer, så som det framställs av politiker och i medierna, skiljer sig mer och mer från verkligheten, så som den uppträder i de mest olikartade aspekter av livet. Många börjar misstänka att den negativa medierapporteringen om Kina och den Nya Sidenvägen kanske också är "fake news". Faktum är att vi ifråga om de såkallade "västerländska värderingarna" och tanken bakom den "Nya Sidenvägen" har att göra med två diametralt motsatta värderingssystem och helt olika människosyner.

Genom att Kina, med början för ungefär tio år sedan och förstärkt under de senaste fem åren, inom ramarna för sitt Sidenvägsinitiativ har engagerat sig i många infrastrukturprojekt i Afrika – järnvägsbyggen, industriparker, vattenkraftverk, industrialisering av jordbruket – har många afrikanska statschefer liksom befolkningen i stort fått en helt ny självsäkerhet: De ser för första gången en realistisk chans att övervinna fattigdom och underutveckling inom en överskådlig framtid. Tack vare hjälpen från Kina sätter en hel rad afrikanska länder upp målet att på medellång sikt uppnå en mycket god levnadsstandard för hela befolkningen.

Inför FOCAC-toppmötet i Peking (Forum on China-Africa Cooperation), som 53 afrikanska stats- och regeringschefer väntas delta i, gav Ghanas ambassadör i Kina Edward Boateng i en kommentar i Global Times uttryck för den Nya Sidenvägsandan som sprider sig på den afrikanska kontinenten: "Kineserna menar att det är möjligt för ett land som Ghana att förvandlas till en tekniskt utvecklad och modern ekonomi inom loppet av en generation."

Under det år som gått sedan Boateng fick sin ackreditering i Kina har han besökt minst 16 provinser och många städer, för att på nära håll studera "Kinas ekonomiska under", och sedan dra slutsatsen i sin GT-kommentar: "Jag tror att Ghana kan använda Kina som en spegel för att reflektera hur vi kan åstadkomma en lika framgångsrik utvecklingsväg. Jag noterar särskilt det faktum att Kina har förvandlats till ett betydande ekonomiskt och teknologiskt kraftcentrum samtidigt som man har lyckats behålla distinkta aspekter av sin rika kultur."

Boateng framhöll att en stark industriell grundstruktur, investeringar i mänskligt kapital, utbredd disciplin, en seriös inställning till problemlösning på alla nivåer i samhället, ständiga innovationer, företagstillväxt och utbyggnad av infrastrukturen har bidragit till detta, och att uppgiftsorienterad disciplin och tro på sina egna kulturella/traditionella och humanistiska värden är en inställning som Ghana skulle ha mycket att vinna på. Han påminde om att Ghana var först i Afrika med att kasta av sig det koloniala oket och att landets första president dr Kwame Nkrumah var mannen bakom panafrikanismen, som är djupt rotad i Afrikas och afrikanernas medvetande.

Kolonial attityd i Väst

Européerna kunde självklart ha utvecklat den afrikanska kontinenten industriellt och infrastrukturellt för länge sedan, precis som Kina nu gör sedan tio år tillbaka. Det som hindrade dem var den kvardröjande koloniala inställningen, bl.a. uttryckt i IMF:s brutala lånevillkor och Världsbankens politik att hålla tillbaka Afrikas ekonomiska utveckling. Medan Kina och de afrikanska länderna betonar den vänskap som förenar dem, verkar det fåtal européer som så sakteliga får upp ögonen för de gigantiska förändringarna i Afrika mest vara bekymrade över att Kina och andra asiatiska länder säkerställer sin tillgång till Afrikas råvaror.

Den tyske biståndsministern Müller kritiserade under sin senaste Afrikaresa, som tog honom till sju länder, EU:s och den tyska regeringens Afrikapolitik för att den hittills bara handlat om att bygga murar mot flyktingarna.

– Under de kommande tio åren kommer det att byggas mer i Afrika än i hela Europa de senaste hundra åren, slog Müller fast. I Moçambique hade han sett vilka stora resurser denna kontinent förfogar över, och kineserna, Indien, Japan och amerikanerna är redan där, men inte tyskarna, som låter många chanser gå dem förbi.

Förbundskansler Merkel, som samtidigt besökte Senegal, Nigeria och Ghana, där hon sammanstrålade med Müller, slogs plötsligt efter ett möte med Ghanas president Nana Akufo-Addo av insikten att EU bara kommer att gå en välmående framtid till mötes om man kan "fixa" frågan om migrationen och frågan om ett partnerskap med Afrika; annars trodde hon inte att EU:s sammanhållning kunde garanteras.

Nu återstår att se vad detta "fixande" konkret betyder, och om det är något annat än den hittillsvarande cyniska politiken att bara sluta överenskommelser med afrikanska regeringar om att stoppa migrationen och bygga läger som påve Franciskus redan har liknat vid koncentrationsläger. Det senaste förslaget från den tyska regeringens särskilda sändebud för afrikanska angelägenheter Günter Nooke bådar inte gott. Nooke föreslår på fullt allvar en ny kolonialism (Reuters 29 aug.): "Varför inrättar man inte särskilda utvecklingszoner, i vilka staterna avsäger sig sina maktbefogenheter i femtio år och eventuellt EU garanterar det juridiska ramverket för investeringar från företag i utlandet?"

Ännu mera upprörande är artikeln "På väg till Eurafrika" i Bayernkurier den 26 augusti, vilken till största delen återger de absolut hårresande teserna i Stephen Smiths senaste bok La Ruée vers L'Europe ("Rusningen till Europa: Det unga Afrika på väg mot den gamla kontinenten"). Där hävdas att Afrika upplever den "våldsammaste befolkningsökning" som världen någonsin skådat, det är en "befolkningsexplosion", Afrika "svämmar över av ungdomar"; med sitt utvecklingsbistånd "skjuter de rika länderna sig själva i benet", citeras Smith, och vidare: "genom att hjälpa de fattiga länderna att nå upp till välståndströskeln som gör att människorna över huvud taget kan ge sig iväg, sätter de en premie på migrationen". Scenariot "återgång till protektoratet" är enligt Smith den enda möjligheten att hejda "migrantstormfloden" (vilket även Nooke kräver), och ansatser till detta ser han i EU:s ansträngningar att få till stånd överenskommelser med afrikanska "diktatorer".

Med knappt sju veckor kvar till delstatsvalet drar sig tydligen inte Bayernkurier för att mobilisera helt i Björn Höckes och AfD:s anda. Alltså med andra ord: Inget utvecklingsbistånd och absolut inga investeringar, låt hellre människorna förbli fattiga och dö så fort som möjligt. Är det med dessa "kristna värderingar" som Bayernkurier vill hjälpa CSU i valet?

Konfucius och Schiller

Helt andra toner hörs från Kinas ledande nyhetsbyrå Xinhua, vars toppnyhet den 31 augusti var att president Xi Jinping i ett brev riktat till professorerna vid den kinesiska akademien för de sköna konsterna (Central Academy of Fine Arts, CAFA) betonade vikten av "estetisk fostran" för landets ungdom, för deras såväl fysiska som psykiska utveckling. Presidenten konstaterade att den estetiska utbildningen spelar en viktig roll i danandet av ett vackert inre, en skön själ.

Även om den pseudovärld som de etablerade medierna i Tyskland försöker upprätthålla aldrig skulle låta en ana det: Världen rör sig med snabba steg i den riktning som Lyndon LaRouche och den med honom förbundna rörelsen har arbetat i årtionden för att förverkliga. Kina förverkligar till exempel idag den politik som vi drog upp redan 1980 i en bok om Afrikas industrialisering, och därefter har presenterat på många konferenser, bl.a. i delstatsvalet i Hessen 2009 där BüSo ställde upp med parollen "Hessens framtid ligger i Afrika!"

Och att president Xi lyfter fram den estetiska utbildningens betydelse bevisar också riktigheten i den tes jag själv lade fram i ett tal i New York i april 2017, nämligen att det finns en nära släktskap mellan Konfucius och Schiller i människosyn och i den estetiska utbildningens metod. Skillnaden är att Kina värdesätter sin klassiska tradition, medan vi Tyskland har avlägsnat oss långt bort från vår klassisk-humanistiska kultur.

Men kanske är det inte för sent – vi måste bara göra Nicolaus Cusanus, Kepler, Leibniz, Bach, Beethoven, Schiller, von Humboldt, bara för att nämna några, levande igen i våra ungdomars hjärtan och själar, och lägga mera vikt vid deras estetiska fostran än vid karriär, tjäna så mycket pengar som möjligt och tillfredsställelse av alla behov här och nu.

Om du, kära läsare, kan instämma med ovan sagda, då borde du engagera dig aktivt i Schillerinstitutet.

zepp-larouche@eir.de

Läs Helga Zepp-LaRouches tal om Konfucius och Schiller här, på engelska:
https://larouchepub.com/eiw/public/2017/eirv44n17-20170428/19-25_4417.pdf

Läs Helga Zepp-LaRouches tal i tysk översättning här:
https://solidaritaet.com/neuesol/2017/17/hzl.htm

Läs Friedrich Schillers brev "Om människans estetiska fostran" i svensk översättning här:

http://larouche.se/svenska/media/schiller-estetiska-breven_0.pdf