Vilken verkan gör kulturen?

Omsvängningen bort från president Franklin D. Roosevelts ledarskap, i riktning mot det katastrofala tillstånd som USA nu befinner sig i, inleddes, som vi har visat i tidigare publicerade skrifter, som ett led i en operation i vilken John Foster Dulles’ bror Allen, sedermera chef för USA:s Central Intelligence Agency, spelade en avgörande roll, i slutet av andra världskriget. Detta är en roll som han spelade, under sitt livs senare decennier, tillsammans med bland andra James Jesus Angleton. Dulles och Angleton är typiska för de personer som spelade en avgörande roll i att en del av det nazistiska SS underrättelseapparat fördes in i det som senare skulle bli Nato-systemet.

Att viktiga element i den nazistiska SS-apparaten på detta sätt införlivades i vårt underrättelsesystem efter kriget, var resultatet av en process som hade inletts när ledande nazister, däribland en grupp kring Hermann Göring, förstod att nazisternas nederlag i Stalingrad, tillsammans med den amerikanska flottans seger vid Midwayöarna, förebådade slutet för Adolf Hitler-skedet i Nazityskland. Till dessa nazistiska kretsar hörde Dulles’ kontaktman i Genève François Genoud, Walter Schellenberg och nazisternas f.d. ekonomiminister Hjalmar Schacht och hans Otto ”Scarface” Skorzeny, vilka var f.d. nazister under anglo-amerikanskt beskydd i Europa, som användes bland annat för operationer utförda med hjälp av Spaniens fascistdiktator Franco. Genom bland annat den berömda ”råttgången” omlokaliserades betydande delar av nazistapparaten till Nord- och Sydamerika, där kretsarna som byggts upp kring ättlingar till dessa nazistiska resurser nu utgör ett hot mot säkerheten på det västra halvklotet, inbegripet USA:s inre delar. Samtidigt, vilket falangistideologen Blas Piñars nuvarande ledarställning bland kvarlevande nazister i Europa och Amerika visar, utövar de delar av den nazistiska SS-aparaten som räddades kvar med Dulles’ och andras hjälp, ett aktivt inflytande och säkerhetshot, i Nazistinternationalens nuvarande skepnad, i både Europa och Amerika generellt.

Dessa nazister var själva bara en del av problemet. Som vi har dokumenterat i tidigare skrifter om ”odjursmännisko”-fenomenet, tjänade fascistorganisationerna som tog över västra och centrala Kontinentaleuropa 1922–45 som de politiska verktygen för ett nätverk av privata finanshus, ett nätverk som fördes samman mot bakgrund av det odugliga internationella finans- och valutasystem som hade införts efter första världskriget, genom Versaillesfördraget. Denna apparat, som var heltigenom kontrollerad av dessa finanskretsar, förs i kontraspionagetermer lämpligen in under kategorin Synarkistinternationalen. Nazisterna var bara ett av många varumärken i det varierade utbud av politiska konspirationer till både ”höger” och ”vänster” som hade skapats av denna Synarkistinternational. (1)

När det stod klart för de tyska ledarna att slutet troligen var nära för Hitler, så tidigt som första hälften av 1942, inriktade sig den inre kretsen nazister runt Hermann Göring på att rädda kvar nazistsystemets finansiella kärna och vissa ledande personer, för att de skulle kunna spela en roll i världen efter kriget. Tanken var att skapa ett universalfascistiskt system, ett imperiesystem, en ny version av romarriket, som antingen skulle undanröja alla nationalstater, eller suga upp dem i ett imperiesystem enligt den modell som våra dagars Michael Ledeen har kallat ”universalfascistisk”, vilket är hans namn för, i praktiken, Allgemeine SS. Dessa nazistiska och andra varianter av filosofiskt existentialistiska element samlades ihop för att bilda ett kontinentaleuropeiskt fascistiskt nätverk, som gick hand i hand med det anglo-amerikanska nätverk som hatade Franklin D. Roosevelt, och som var inblandat i Henry Luces då redan påbörjade projekt ”A New American Century”.

Inlemmandet av dessa element i ett gemensamt, anglo-amerikanskt dominerat nätverk, som var ett slags ”Höger-international”, skedde helt och hållet under ledning av ”Bilderbergarna” eller liknande uttryck för det fascistiska internationella finansmannasyndikatet. Samma Synarkistinternational, som hade skapat Hitler, producerade också den subversiva fiende till oss som senare dök upp med sådana etiketter som ”Congress for Cultural Freedom”. Om du vill sälja nazismen i dag, förpacka den då i en burk med en orwellsk etikett, till exempel ”Project Democracy”.

Bakgrunden till sambandet mellan synarkismen och Congress for Cultural Freedom innehåller följande, särskilt relevanta historiska inslag.

I likhet med medgrundaren till det som blev Mussolinis, Hitlers och Francesco Francos fascism, den pro-sataniske greve Joseph de Maistre, och i likhet med förelöparen till Adolf Hitler, Friedrich Nietzsche, kännetecknas de onda krafter som tar sig uttryck både som fascism och som anhängare av Allen Dulles och den filosofi som den s.k. Congress for Cultural Freedom representerar, av sitt hatiska ”Silenos”-rop mot framstegstanken i den europeiska civilisationen. Maistre uttryckte sitt hat mot 1400-talets renässans, genom sin dyrkan av den sataniske antisemiten Tómas de Torquemadas framtoning som en odjursmänniska. Den Kristus-hatande antisemiten Nietzsche vände tillbaka till den frygiske Dionysos’ hedniska djuriskhet.

Om vi ska kunna förstå synarkismen i dag, måste vi förstå att fascismen, då liksom nu, leder sitt ursprung tillbaka till det martinistiska frimureri som organiserade det franska Skräckväldet ihop med Lord Shelburnes London. Detta är samma frimurarorden som frambringade Napoleon Bonaparte, och de utbytbara delar som går under namnen Talleyrand och Fouché. Det tar sig i dag också uttryck i den form av fascism som släpptes lös av de sammansvurna finansmännen i 1900-talets Synarkistinternational, som gav oss Mussolini, Hitler och Franco.

För att kunna förstå detta envist återuppdykande hot mot den moderna civilisationen, måste vi rikta uppmärksamheten mot de historiskt specifika särdrag hos denna europeiska civilisation som först kom i dagen i Grekland genom det som Sokrates skulle ha kallat ”barnmorskorna”, vilka en stor egyptisk tradition höll med. Det onda arv som Congress for Cultural Freedom är ett uttryck för i dag, är en potentiellt livshotande infektion som är det främsta specifika hotet mot en speciell typ av kultur, den specifika kulturen hos en europeisk civilisation som i sina ursprungliga bästa egenskaper kan spåras, som Platon gjorde, till Thales, Solon och Pythagoras.

När den saken ställs i detta historiska ljus, kan alla den globalt utbredda europeiska kulturens problem, från antikens Grekland och framåt, identifieras på det rätta elementära sättet. En frågeställning höjer sig i betydelse över alla de andra: Hur identifierar, eller förkastar, denna europeiska civilisation förekomsten av en grundläggande principiell skillnad mellan människan och djuren? Hur fungerar denna föreställning, principiellt och i praktiken? Vilka viktiga lärdomar kan den verkligt tänkande amerikanen, den som jag vänder mig till här, dra av historien, den riktiga historien? Vad kan den lära honom, eller henne, om den viktiga fråga som ställs av CCF:s och dess gelikars inflytande?

Är du människa eller apa?

Ett närmare nutida studium av de astrofysiska principerna bakom arkitekturen i de stora pyramiderna i Gizeh har levererat klara vetenskapliga belägg för Egyptens bidrag till den speciella storhet som det som vi i dag kallar Thales’, Pythagoras’, Solons och Platons klassiska grekiska kultur nådde upp till. Den av detta klassiska arv präglade europeiska civilisationen har tagit sig sitt typiska uttryck i den moderna idén om en suverän nationalstatsrepublik, som föddes ur den renässans som strålade ut från Italien under 1400-talet. Denna nya institution, den suveräna nationalstaten, som hade krävts av sådana tidigare ledande personer som Dante, och vars grundläggande principer hade beskrivits av kardinal Nicolaus Cusanus, växte fram under 1400-talet, och blev den mest effektiva formen av institutionell maktutövning för en förbättring av mänsklighetens villkor.

Det utmärkande för det moderna Europas tillkomst i kampen för att befria sig från den medeltida imperialismens ultramontana form, är att, i hägnet av Filippo Brunelleschis konstruktion av Florenskatedralens kupol, gav det förråande imperiearvet för första gången vika för en idé om en gemenskap av suveräna nationalstater, var och en förpliktad att verka för mänsklighetens gemensamma bästa. Detta var samma uppställda mål som hade eftersträvats sedan Solons tid i Athen, enligt den klassiska sokratiska grekiska, och kristna, agape-principen.

Olyckligt nog, så som illustreras av den pro-sataniske Tómas de Torquemadas roll, slog de från Venedig styrda ultramontana reaktionära krafterna tillbaka mot denna renässans med djurisk, mördande kraft. Så fick vi perioden 1511–1648 med religiösa och andra krig som inte upphörde förrän den franske kardinalen Mazarin lyckades få till stånd den storartade Westfaliska freden 1648. Principen för denna Westfaliska fred är den bedrift som det civiliserade moderna Europa har vilat på ända sedan dess, fram till våra dagar.

Tyvärr var konflikten som hade bilagts i detta fredsfördrag därmed inte slut. Ett nytt hot mot civilisationen uppstod när en ny imperiepretendent, det anglo-holländska liberala partiet, steg till rangen av världsimperiemakt 1688-1763, i form av Lord Shelburnes med fleras brittiska Ostindiekompani. Den allt skarpare konflikten mellan detta kompanis imperiemakt och patrioterna som samlades kring de nordamerikanska koloniernas främsta intellekt, Benjamin Franklin, är den konflikt som alla viktigare, långvariga globala konflikter har varit en fortsättning av, från 1763 fram till i dag. Även om det brittiska Ostindiekompaniet har gått i graven, har dess efterlämnade arv fortsatt att påverka det globalt utsträckta Europas historia, ungefär som en smittsam epidemisk sjukdom, ända in i våra dagar. Verkningarna av detta arv har fortsatt att forma de globala konflikterna, från 1763 fram till i dag.

För att riktigt kunna förstå vad arvet från Allen Dulles med flera fortsätter att representera, som ett stående fascistiskt hot i världen i dag, måste vi sätta fingret på martinismens ursprung, och dess avläggare, som till exempel synarkismen. Det som vi känner till som 1900-talets fascism, eller synarkism, och som vi bekämpade under president Franklin D. Roosevelts ledarskap, var ett led i ett ständigt pågående försök att kullkasta de principer för civiliserade relationer mellan suveräna nationalstater som hade antagits i Westfaliska freden 1648.

Det som ömsom kallades ”det venetianska partiet”, ömsom den empiristiska ”Upplysningstiden” i 1700-talets England och Frankrike, uppstod som ett nytt försök att bli en världsomspännande efterträdare till det romerska riket. Denna imperieroll etablerades i och med det brittiska Ostindiekompaniets triumf i freden i Paris 1763. Den martinistiska frimurarorden som släppte lös 1790-talets franska Skräckvälde och Napoleon Bonapartes tyranni var själv ett verktyg för det imperiala brittiska Ostindiekompaniets Lord Shelburne (1737–1805) och USA-fientliga krafter på den europeiska kontinenten. Den martinistiska orden var ett verktyg som hade skapats med den ursprungliga avsikten, hos kompaniets Lord Shelburne och hans lakej Adam Smith, att undergräva de engelsktalande nordamerikanska koloniernas sak och att ruinera och krossa det liberala Londons mäktigaste rival på kontinenten, den storartade traditionen från Ludvig XI, Mazarin och Colbert som var det bästa Frankrike hade vid den tiden.

Ledande amerikanska patrioter i det tidiga Cincinnatussällskapets tradition hade fått en allt klarare insikt i att det var så det förhöll sig, särskilt efter det att John Quincy Adams fick upp ögonen för detta, samtidigt som han faktiskt skapade den fungerande formen av USA:s State Department. (2) Mot den bakgrunden lanserade John Quincy Adams, när han senare blev USA:s president och ledamot av den amerikanska kongressen, det som skulle bli Abraham Lincolns presidentskap och den tradition som jag själv, som presidentkandidat i USA i dag, är en upplyst talesman för.

Som jag redan varit inne på, sträcker sig den moderna europeiska civilisationens rötter mycket långt tillbaka. Det var från pyramidernas Egypten och grundaren av forntidens Israel, Moses, som denna europeiska civilisation fick en rigorös föreställning om att människan på ett grundläggande, principiellt sätt är skild från djuren. Det första förverkligandet av det som kom att kallas den europeiska civilisationen skedde huvudsakligen som en effekt av just denna, med den förallmänligade mosaiska mänskliga naturen förknippade idé, i formandet av den klassiska traditionen i det som nu kallas den grekiska antiken.

Även om den mänskliga naturen överallt är densamma, och det därmed finns en nödvändig, långsiktig tendens för nationerna att enas kring gemensamma principer för hur man skall förhålla sig till varandra, har historien om utvecklingen av en europeisk kultur, med det namnet, och rotad i den grekiska antikens historia, en tydlig historiskt specifik prägel, från början fram till i dag. Det betyder att kompetenta tänkare måste behandla den inre utvecklingen i de forntida europeiska kulturernas utlöpare från Solons Athen och framåt, som en historiskt specifik process av konvergerande kulturell utveckling, som måste studeras som ett eget särskilt ämne.

Det mest grundläggande, centrala inslaget i denna historia är den långa kampen, från Solons Athen och framåt, mellan strävan att upprätta en nationalstat som är en verklig medborgarrepublik, och den motsatta strävan, som vi finner till exempel hos Sparta under Lykurgos’ författning, hos de babyloniska, persiska, romerska och bysantinska imperierna, och hos det under medeltiden ultramontant styrda, av Venedig dominerade Europa. CCF-projektets uppbackare representerar den senare imperieimpulsen, en impuls som pekar i riktning mot ett avskaffande av suveräna nationalstater, det som vi nu ser i den sanslöst utopiska offensiven för att driva hela jordklotet in i den imperiala ”globaliseringens” fördärv.

Frågan som därmed ställs av arvet från CCF, i synnerhet, är hur den funktionella, konstitutionella skillnaden mellan människor och apor är beskaffad. Denna principiella skillnad definieras på följande sätt.

Den egyptiska vetenskapen, som pythagoréernas, Thales’ och Platons vetenskap var ett återsken av, såg på matematiken på ett för-aristoteliskt sätt, som hade sitt ursprung i astronomin, ett fysikalisk-geometriskt synsätt, snarare än en aprioristisk matematik som till exempel Euklides’. Denna för-euklidiska, och till sin natur anti-euklidiska naturvetenskapliga metod benämndes vid den tiden ”kunskapen om sfärerna”. Utifrån denna föreställning om en fysikalisk geometri, grundad på ett begrepp om ”sfärer”, snarare än en aprioristisk, rent formell geometri, kunde man experimentellt bevisa en grundläggande fysikalisk princip, en princip som inom vår tids matematik benämns ”potens” (grek. dynamis). Carl Gauss’ angrepp 1799 på Eulers och Lagranges bedrägeri, i Gauss’ första formulering av algebrans fundamentalsats, är en i grund och botten geometrisk framställning av det matematisk-fysikaliska potensbegreppet.

Typiska bevis för detta potensbegrepp var dubbleringen av linjen, kvadraten och kuben. Till detta lades också, och framför allt, föreställningen om konstruktionen av en serie platonska kroppar, som beskrevs av Platon, och som senare har behandlats av kardinal Nicolaus Cusanus (3) och hans efterföljare, Luca Pacioli och Leonardo da Vinci, och av den uttalade efterföljaren till alla dessa, den moderna astronomins fader, Johannes Kepler, vilken slog an tonen för Fermats, Pascals, Huygens’, Leibniz’ och Jean Bernouillis enastående bedrifter.

Den experimentellt grundade upptäckten och viljemässiga användningen av sådana fysikaliska principer, var ett uttryck för den bevisbara, absoluta skillnaden mellan en människa och ett djur, skillnaden mellan människa och apa. Dessa principer var av två allmänna kategorier, dels principer rörande människans påverkan på naturen, dels principer rörande de samhällsprocesser varigenom människosläktet ökar sin arts makt i och över naturen.

Den mest betydelsefulla innebörden av detta är annars människosläktets prometeiska sätt att föra upptäckten av denna sin makt (experimentellt påvisbara universella principer) vidare från en person till en annan, och därmed från generation till generation. Förmedlandet av den reproducerbara handlingen att göra sådana upptäckter av universella principer, är det enda sätt på vilket människosläktet har kunnat öka sin potentiella relativa befolkningstäthet, från det fåtal miljoner individer som en art människoapor kan komma upp till, till mer än sex miljarder nu levande människor.

Dessa principer har framför allt följande tre särdrag.

1. En giltig universell fysikalisk princip kan i sig aldrig förnimmas av sinnena, men dess experimentellt påvisade allmängiltiga verkan är ett verksamt existerande föremål för tanken. Med andra ord: effekten av principens tillämpning måste kunna beskrivas matematiskt, men själva principen är ingen matematisk formel, utan snarare ett sammanhållet, odelbart föremål för tanken, på samma sätt som föreställningen om ett oreducerbart föremål för våra sinnesförnimmelser är föremålets idé. (4)

2. Det ”sfäriska” synsättet, som pythagoréerna med flera anslöt sig till, delade således in den mänskliga erfarenheten av den fysiska världen i osynliga, men verksamma principer, och dessa principers synliga, d.v.s. med sinnena förnimbara effekter. Inom den moderna matematiska fysiken uttrycks denna ontologiska distinktion av de komplexa talen, ett begrepp som infördes av Carl Gauss och förfinades av hans efterföljare Bernhard Riemann.

3. En universell fysikalisk princip är aldrig bara ett sätt att förklara naturen (betraktelse), utan den är en metod för att verksamt handla för att förändra naturen på sätt som blir möjliga först genom den verksamma förståelsen av denna upptäckta universella fysikaliska princip. Den uttrycker en avsikt, antingen hos universums Skapare, så som Kepler beskrev den av honom själv upptäckta universella gravitationens princip, eller hos människan när hon handlar på ett sätt som liknar Skaparens. Vi måste förmoda att, åtminstone så här långt, alla principer i universum fanns till före människans medvetande; men, när människan upptäcker att hon kan använda en sådan förut befintlig princip, så förändrar människan genom sitt handlande, som en avsikt, det sätt på vilket det universum vi handlar inom är beskaffat. (5)

Prometheusprincipen i historien

I de samhällen däremot där ett relativt fåtal håller de andra som mänsklig boskap, är det styrande skiktet i detta samhälle, i likhet med den romerske kejsaren Diocletianus före dem, noga med att se till att samhället inte får utbilda dem som är menade att vara dömda till att vara mänsklig boskap, över deras givna plats i livet. Det betyder, att det samhälle som har bestämt sig för att hålla människor som mänsklig boskap, eller kanske apor, inte vill tala högt om den tankeförmåga som höjer människan över djuren. I den europeiska civilisationen från antikens Grekland och framåt har det systemiska uttrycket för denna önskan att hålla ett stort antal människor som mänsklig boskap varit det som kallas ”filosofisk reduktionism”, så som detta kommer till uttryck i traditionen från de motståndare till pythagoréerna som kallas eleater, sofister och radikala euklidister, eller våra dagars filosofiska empirister, positivister och existentialister, som till exempel Nietzsche, nazisten Martin Heidegger och hans meningsfränder Hannah Arendt, Theodor Adorno och Karl Jaspers.

Den här frågan skildras berömt i den antike grekiske dramatikern Aischylos’ ”Den fjättrade Prometheus”. De ondskefulla gudarna på Zeus’ Olymp tillfångatog den odödlige Prometheus, kedjade fast honom vid en klippa och plågade honom oupphörligt, för att få honom att ge upp avsikten att ge kunskap om universella fysikaliska principer till de människor som Zeus avser att hålla som ingenting mer än avhumaniserad, mänsklig boskap. Denna fråga, illustrerad av Aischylos’ bild av den fjättrade Prometheus, har visat sig vara den viktigaste frågan i hela den europeiska civilisationens historia, ända tillbaka till den civilisationens grundande i antikens Grekland.

Det handlar om den enskilda personens rätt att upptäcka, och att äga experimentell kunskap om bevisbara universella fysikaliska principer, och att använda dessa kunskapsprinciper för att förändra människans förhållande till naturen på ett sätt som ökar människosläktets potentiella relativa befolkningstäthet. Det handlar med andra ord om rätten att känna till och göra bruk av den sanning som den sataniske olympiske Zeus och hans oligarki hatar så intensivt. Människosläktet har rätt att njuta framåtskridandets välsignelser, rätt att förbättra den mänskliga individens villkor i det ordets vidaste och djupaste bemärkelse. Det är agape-begreppet, formulerat av Platons Sokrates, som står mot de historiskt skildrade personerna Glavkon och Thrasymachos, i Platons ”Staten”.

Kunskapen om experimentellt påvisbara universella fysikaliska principer, som förs vidare från en person till en annan, från generation till generation, är ett uttryck för att den förgängliga individens roll i samhället har en odödlig karaktär. Som Platon bestämt hävdar, och som den kristne aposteln Paulus understryker i Första korintierbrevet 13:e kapitlet, är den så förstådda agape-principen den högsta lagen i moraliskt och annat hänseende för människors beteende. Det sätt på vilket Jesus Kristus uttrycker Skaparens kärlek till mänskligheten, som agape, är den mest fundamentala naturrättsliga principen i civilisationsutövningen. Mot det onda som John Locke stod för, satte Leibniz således agape, som principen för strävan efter lycka, över all annan lag. Den centrala principen i USA:s författning, och avsiktsdeklarationen i 1776 års Oavhängighetsförklaring, slår således fast Leibniz’ begrepp ”strävan efter lycka” som vår högsta författningsrättsliga princip.

Benämningen ”satanisk” skall förstås, i sin praktiska innebörd, som ett uttryck för ett elakartat förnekande av den enskilda individens likhet med Skaparen, och därmed av varje människas liv som okränkbart. Fångvakterna i USA-styrda fängelser i Irak som har betett sig som odjur, är exempel på personer som, precis som lägervakterna i nazisternas koncentrationsläger, har sänkt sig till att likna omänskliga, bestialiska vilddjur. Det vanliga försöket att tolka USA:s federala författning som en ”affärsjuridisk lagsamling”, särskilt bland dem som handikappas mentalt av den tyngande traditionen från Sydstatskonfederationen, till exempel den radikale ”lexikonpositivisten” Antonin Scalia, är ett uttryck för samma ”sataniska” fenomen, människors förnedring till egendom (till exempel ”aktieägarintresse”). Att behandla en annan människa utifrån ett sådant ”värde för aktieägarna” (egendom i Lockes mening), vilket man nu gör i det ”reformerade” sjukvårdssystemet efter avskaffandet 1973 av Hill-Burton-lagen, är därför ett i grund och botten sataniskt beteende. Detta sataniska drag är det utmärkande för sådana ondskefulla celebriteter i det brittiska Fabiansällskapet som H.G. Wells, Bertrand Russell, deras kumpan Aleister Crowley, och deras trollkarlslärlingar Aldous och Julian Huxley. Inflytandet från Wells, Russell med flera har smugit sig in som ett sataniskt inflytande i USA:s intellektuella och övriga beteende.

På detta naturrättsliga område är det inte handlingen i sig som är juridiskt viktig. Det viktiga är avsikten som kommer till uttryck i handlingen – det som inom juridiken kallas ”uppsåt”. Här måste vi definiera ”uppsåt” på det sätt som Kepler definierade Skaparens avsikt, så som den visar sig i den universella gravitationsprincip (Keplers, inte empiristen Galileos) som styr solsystemets komposition. Okunnighet om det uppsåt utifrån vilket en handling kan dömas, befriar till viss del från skuld, såsom till exempel är fallet med en person som saknar förmåga eller vilja att skilja på rätt och fel. I mänskligt beteende är det den avsikt som personen bestämmer skall vara meningen med sitt liv, som avgör hur samhället måste bedöma graden av faktisk skuld till, och botemedel mot, ett brott mot en naturrättslig princip.

Vi förstår detta bättre om vi betraktar den experimentellt validerade upptäckten av en universell fysikalisk princip, till exempel Keplers heltigenom självständiga upptäckt av gravitationsprincipen, som ett uttryck för Skaparens avsikt. Vår avsikt måste vara att uppmuntra sådana former av vetenskapligt framåtskridande som leder till upptäckter av Skaparens avsikt, och vi måste se oss som moraliskt, författningsrättsligt förpliktade till avsikten att följa denna kurs, och förverkliga innebörden av sådana upptäckter, så effektivt som möjligt.

Innebörden av denna distinktion, och dess betydelse, framstår klarare, när vi tänker på de vilsna personer som vägrar förstå att 1776 års amerikanska Oavhängighetsförklaring och portalparagrafen till den federala författningen är verkställningsbara avsikter som måste ligga till grund för all tolkning av alla andra delar av denna författning, dess tillägg och federala lagar. Varje stiftad lag, varje affärskontrakt som strider mot dessa avsikter, som till exempel Scalias onda tolkning av ”aktieägarvärde”, måste rivas upp, nästan axiomatiskt, även retroaktivt. Eller, varje avtal som ingåtts i synbar god tro, måste rivas upp på de punkter som upptäcks bryta mot naturrätten.

Det faktum att en person, i USA:s och andra länders historia, hade varit egendom (t.ex. en slav) på grund av tidigare bestämning, eller från födseln, behandlades till exempel enligt en tolkning av John Lockes slaverivänliga lära, som hade förkastats av andan och bokstaven i Oavhängighetsförklaringen. Ett annat exempel är de skulder som godtyckligt tvingades på länderna i Central- och Sydamerika, med hjälp av de nya regler som infördes 1971 med de flytande växelkurserna, till skillnad från skulder som låntagaren ådrar sig av fri vilja; dessa skulder skulle rätteligen upphävas av varje med naturrätten överensstämmande domslut. Inget avtal är i sig oantastbart, såvida ingenting i villkoren strider mot naturrätten.

En riktig nationell författning, som vår egen Oavhängighetsförklaring, tillsammans med den federala författningens portalparagraf, får sin auktoritet från avsiktsförklaringar som uttrycker föreställningen att lagar stiftade av människan måste vara förenliga med samma vetbara avsikter som kan tillskrivas Skaparens lagar. I denna sak måste mänskligheten hålla sig själv och sina nationer ansvariga för att valla suveräna staters nationella lagstiftning in i fåror av avsedda effekter som är förenliga med samma föreställning om avsikt som rätteligen kan tillskrivas universella fysikaliska lagar.

I hela denna och andra härmed sammanhängande frågor måste den mänskliga individens och samhällets rätt att få del av det vetenskapliga och tekniska framåtskridandets fördelar drivas som en fråga om naturrätt. Denna rättsprincip inom statskonsten måste betraktas med utgångspunkt från den absoluta skillnaden mellan människa och apa. (Om du säger nej till vetenskapligt och tekniskt framåtskridande, som de maskinstormande ludditerna gjorde, då kan du ansöka om att få erhålla juridisk status som apa: En domare med skämtlynne skulle kanske bifalla din ansökan.) Människans natur är hennes likhet med universums Skapare, i den meningen att människans förmåga att upptäcka och använda universella fysikaliska principer är en egenskap som den mänskliga naturen bara delar med Skaparen, och att varje undertryckande av denna rättighet, av Zeus eller någon annan kraft, är sataniskt till sin innebörd.

Det betyder, att det enda rättvisa samhället är ett samhälle som befrämjar vetenskapligt och tekniskt framåtskridande, i en förändring av både naturen och människans arbete för att åstadkomma detta. För att tala med den fysisk-ekonomiska vetenskapen, innebär detta att arbetet utvecklas och tillämpas på ett sätt som åstadkommer en ökning av mänsklighetens potentiella relativa befolkningstäthet, per capita och per kvadratkilometer. De två besläktade begreppen ekonomisk tillväxt och fysikalisk lönsamhet begränsar sig därför till fysikaliska mått, snarare än, och ofta i motsättning till, de finansiella räkenskapernas penningmått. Försöken att kedja fast samhällets fysikaliska praxis vid budgetkontoret, d.v.s. ocker, är i grund och botten en form av satanism, och har ofta visat sig vara just det i många praktiska fall. Den enda riktiga vinsten är det som innebär ökad godhet för mänskligheten som en varelse skapad till Guds likhet.

Det viktigaste att tänka på är därför behovet av att befrämja utvecklingen av den tankeförmåga hos individen som åstadkommer revolutionära förändringar i samhällets praxis vilka får till följd att samhällets nettoproduktivitet per capita och per kvadratkilometer ökar.

Den största ökningen av arbetets produktivitet, per capita och per kvadratkilometer, tog till exempel sin början när 1400-talets renässans lanserade den moderna formen av suverän nationalstat, vars principer finns beskrivna bl.a. i Cusanus’ ”Concordantia catholica” och ”De docta ignorantia”. Det var när fler nationer uppnådde moderna former av suveränitet, till exempel Indien och Kina, genom rätten att sköta sina angelägenheter på ett sätt som liknade den europeiska formen av modern suverän nationalstat, som det blev möjligt att åstadkomma det som redan har åstadkommits, till följd av den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelts anti-koloniala politik, och större förutsebara förbättringar av dessa folks villkor med ett förnyande av den presidentens avsikter i dag. Detta är den politik som i dag skänker oss inte bara en möjlighet att undslippa hotet om en världsomspännande ny mörk tid som nu kastar sin skugga över världen, utan också ljusare framtidsutsikter för mänskligheten som helhet.

Det onda arvet från Shelburne

Genom sin iscensättning av det s.k. sjuårskriget på den europeiska kontinenten, lyckades det brittiska Ostindiekompaniet styra bort Frankrikes uppmärksamhet från världen i stort, till strider på kontinenten, tillräckligt mycket för att det kompaniet skulle kunna sno åt sig kontrollen över det som vi nu kallar Kanada, Indien och en del andra platser. Freden i Paris 1763, som lagfäste detta resultat, gjorde därmed det brittiska Ostindiekompaniet (snarare än den brittiska monarkin som sådan) till ett de facto globalt, till namnet brittiskt imperium.

Det system med s.k. ”oberoende centralbanker” som då infördes med Bank of England i huvudrollen, har satt sin prägel på både Englands och den europeiska kontinentens historia, ända fram till i dag. Då kallades det ”Venedigpartiet”. Den slemmiga massa av finansoligarkiska intressen som i praktiken hade utövat en imperiemakt med hjälp av medeltidsalliansen mellan Venedig och det normandiska ridderskapet, hade så att säga reinkarnerat sig, från 1600-talets slut och framåt, som en ny, anglo-holländsk ”venetiansk” finansoligarki, med säte i kustområdena i det protestantiska norra Europa. Makthavarna i kompaniets imperium talade holländska, engelska och så vidare, men de tänkte venetianskt, som Francesco Zorzi (Giorgi), Giovanni Botero, Paolo Sarpi, Galileo Galilei, Antonio Conti, Voltaire och Giammaria Ortes hade lärt dem att tänka.

Mot denna fond steg Lord Shelburne upp som den rent ut sagt diaboliska, allt mer inflytelserika gestalten i detta kompani. Shelburne och kretsen av hans egna lakejer, däribland Adam Smith, Edward Gibbon och den raktigenom pro-sataniske Jeremy Bentham, spelade en avgörande roll i att bereda väg för konsolideringen av kompaniets imperium som en permanent efterträdare till det avsomnade romarriket.

Shelburnes roll och regler drog upp huvuddragen i den världskonflikt med centrum i Europa som i hög grad har bestämt det lopp som världshistorien har följt, från den tiden fram till i dag.

Det som bekymrade Shelburne och hans krets var faror, såväl yttre som inre, som kunde hota detta imperiums eviga fortbestånd. Framför allt var de rädda för den amerikanska revolutionen, som en modell som kunde smitta av sig till Europa. I övrigt fortsatte de på den väg som slagit så väl ut i sjuårskriget, en politik för att hålla Europas nationer i luven på varandra, som ett sätt att förhindra uppkomsten av en stark kontinentaleuropeisk makt som kunde välta den av Bank of England företrädda imperiemakten över ända. I detta sistnämnda sammanhang var Shelburne-kretsen framför allt inriktad på att krossa USA:s bundsförvanter i frihetskriget 1776-83, Karls Spanien och Ludvid XI:s Frankrike, i första hand den ekonomiska makt som den i Frankrike alltjämt levande colbertistiska traditionen representerade.

President Abraham Lincolns seger över Lord Palmerstons resurs, de upproriska slavägarna i den amerikanska Sydstatskonfederationen, blev ett betydande hot mot detta brittiska imperiums fortsatta världsherravälde. Det segerrika USA hade inte bara stigit fram som en nationalstat och kontinental makt som inte längre kunde krossas med angrepp utifrån och inre undergrävning, de metoder som Storbritannien ditintills hade använt. Den amerikanska ekonomiska modellens häpnadsväckande framgångar, under perioden 1861-76, fick också stormakter som Alexander II:s Ryssland, Bismarcks Tyskland och andra, inklusive Japan, att under och efter 1870-talet på väsentliga punkter kopiera Hamiltons, Careys och Lists amerikanska nationalekonomiska system, som det föredragna alternativet till det brittiska systemet.

Resultatet blev att pro-brittiska krafter gjorde en massiv ansträngning för att undergräva Lincolns republikanska parti, utöver det inflytande man redan hade inom det demokratiska partiet, som traditionellt var för slaveriet. Samtidigt smidde prinsen av Wales, sedermera kejsaren, kung Edvard VII, ränker för att utlösa det som vi kallar det första världskriget, vilket ledde till det därpå följande anstiftandet av det som blev det andra världskriget, av de brittiska medlöparna till den på kontinenten baserade Synarkistinternationalen.

Under andra världskriget var det kretsen kring H.G. Wells och Bertrand Russell som levererade den starkaste avsikten för imperiets bevarande efter krigsslutet, genom t.ex. Russells offentliga gillande av Wells’ ”Open Conspiracy” från 1928 och Russells nyckelroll i införandet av krigföring med kärnklyvningsvapen som ett verktyg för att införa en form av imperialism som då kallades ”världsregering”, och nu ”globalisering”. Detta är de nu aktuella formerna för hur det under Shelburnes ledning utvecklade imperieperspektivet tänks fortsätta. Den av premiärminister Tony Blairs kumpan, vicepresident Dick Cheney förespråkade doktrinen för ”permanent krig” i form av ”preventiv, kärnvapenladdad krigföring”, är den form i vilken den av Wells och Russell förespråkade imperiepolitiken nu uppträder.

Under hela efterkrigstiden fram till i dag har ”The Sexual Congress for Cultural Fascism” varit ett komplement till utvecklingen av kärnvapen, som ett led i samma imperiala avsikt att krossa och utrota den suveräna nationalstaten som institution. Tanken bakom denna ”Sexual Congress for Cultural Fascism”, kopplad till CIA-projektet i samband med tidningen Commentary och andra, har varit att rycka undan grunden för den suveräna nationalstaten USA: dess anslutning till det ”amerikanska ekonomiska system” som är förknippat med det konstitutionella grundandet av republiken USA och med USA:s uppstigande till rangen av varaktig världsmakt under presidenterna Abraham Lincoln och Franklin D. Roosevelt.

Att USA efter Lincoln kunde korrumperas på detta sätt berodde på en politisk allians mellan den med London lierade finansoligarkin, med säte på Manhattan, och resterna av den slavägande Sydstatskonfederationen. Den legendariska konflikten mellan New York- och Ohio-republikanerna är ett utslag av detta. USA togs över med hjälp av mordet på president William McKinley och det inflytande som två presidenter med djupa rötter i Sydstatstraditionen utövade på samhällslivet i USA under de därpå följande tre decennierna: Theodore Roosevelt och Ku Klux Klan-entusiasten Woodrow Wilson. Det var genom inflytandet från denna kombination, som slöt upp kring The Teddy & Woody Show, som början till USA:s roll i Versaillesfördraget efter första världskriget och lanseringen av det som blev ”The Sexual Congress for Cultural Fascism” tog form.

När vi blickar tillbaka på USA:s historia efter Franklin D. Roosevelts död, kan vi förstå hur det kom sig att vissa transatlantiska engelsktalande partners stödde Wells och Russell i den vikt de lade vid ansträngningarna att krossa och utrota USA:s traditionella anslutning till vetenskapligt och tekniskt framåtskridande, i utvecklingen av den grundläggande ekonomiska infrastrukturen, och i jordbrukets och industrins produktionsmetoder och sysselsättning. För att kunna besegra USA måste imperialisten dra ut den typiskt amerikanska anslutningen till det vetenskapliga och tekniska framåtskridandets fördelar ur amerikanen, på det sätt som detta utdragningsförfarande har varit i full gång under de senaste fyra decennierna.

Detta mönster för hur det brittiska strategiska synsättet förändrades efter händelseutvecklingen i USA 1861–76, signalerades av bildandet av kretsen kring Thomas Huxley, och av de därmed besläktade kretsarna kring George Bernhard Shaw och andra kända namn i Fabiansällskapets historia. Huxleys egen Zauberlehrling, H.G. Wells, en nyckelperson i förberedelserna för första världskriget, är ett typiskt exempel. Det gemensamma onda uppsåt som Wells och Bertrand Russell enades bakom efter första världskriget har fortsatt att ta sig uttryck i efterkrigstidens värld, långt efter det att Wells och Russell gått hädan.

Roosevelts ledarskap i USA:s ekonomiska återhämtning, och den roll som USA spelade i kriget under hans ledarskap, visade att de tidigare försöken att krossa den amerikanska patriotiska karaktären hade misslyckats. Nu, bestämde de, skulle de utrota den. Projektet Congress for Cultural Freedom, och den närbesläktade ”Frankfurtskolan”, liksom Fabiansällskapet, exemplifierar de undergrävningsmetoder man bestämde sig för att använda för att uppnå detta.

”Ny mörk tidsålder”-syndromet

De som, i likhet med skällgumsarna Cheney och Tony Blair, har kommit att inta nyckelpositioner i den anglo-amerikanska makten, utmärker sig, allmänt talat, inte genom sin intelligens, inte ens sin mentala hälsa. Den mest lättlurade av dem, den stackars presidenten George W. Bush, skulle väcka sympati som en ömkansvärd, löjlig person med mindre än ordinärt intellekt, vore han inte så förbannat tarvlig. Om de så skulle erövra hela världen, så som de har konspirerat om att erövra och plundra Irak, skulle de ändå misslyckas på mer eller mindre exakt det sätt som intelligenta professionella observatörer i USA och andra länder tolkar lärdomarna av den fortsatta asymmetriska krigföringen i Irak. Deras framgång, om den skulle inträffa, betyder bara att hela planeten skulle gå in i lång ny mörk tidsålder för mänskligheten, under vilken världsbefolkningen skulle krympa ihop till avsevärt mycket mindre än en miljard dystra själar, eller kanske ännu mycket mindre. Dessa tyranner in spe skulle få Djingis Khan att gråta av förtvivlan över den dåliga kvalitet på monster som världen tydligen är kapabel att producera i dag. De är inga riktiga ledare, inte ens onda sådana; de är bara vrickade och slemmiga.

Det finns ingen seger för någon, varken för USA, Storbritannien eller någon annan, om de får fortsätta att utöva sin sammantagna nuvarande makt över en stor del av världens policybeslut. Dessa sittande regeringar är fiaskon, katastrofer ända från början. Frågan är, om vi skall välja att låta vår eftervärld följa med dem till helvetet.

Det är inget speciellt märkvärdigt med att förutsäga att en ny mörk tidsålder blir konsekvensen om det som Cheney och Blair representerar i dag inte dumpas. Människan skiljer sig från djuren genom individens utveckling av den kreativa kognitiva förmåga som förmågan till klassiska vetenskapliga och konstnärliga kompositioner kommer från. Förr i tiden, då de flesta män och kvinnor levde under mer eller mindre förråade förhållanden som formlig mänsklig boskap, lyckades ett relativt fåtal undslippa det gängse vansinnet, och bli de kreativa personligheter som skapar förutsättningar för ett möjligt framåtskridande, även under karga förhållanden för samhället i stort. Det som ”The Sexual Congress for Cultural Fascism” har försökt göra, och i hög grad redan har gjort, är att riva upp till och med de relativt begränsade arrangemang under vilka tillräckligt många kreativa individer skapades för att hålla samhället i ett hanterbart tillstånd av någorlunda kontinuerligt framåtskridande. Commentary-stollarnas och deras gelikars försök att utforma det perfekta programmet för att förhindra återkomsten av ett allmänt vetenskapligt och kulturellt framåtskridande, har lyckats alldeles för väl. En fortsättning av den föreslagna formen av imperialism, eufemistiskt kallad ”globalisering”, skulle betyda ett formligt utrotande av all kvarvarande, institutionaliserad förmåga att organisera en återhämtning av mänsklighetens potentiella relativa befolkningstäthet, ända tills det nuvarande maktsystemet hade dött ut på grund av sina egna, självförvållade effekter.

Genom hela den europeiska civilisationens historia har de förhållandevis mest effektiva sätten att förråa åtminstone en stor del av befolkningen, alltid varit förknippade med en formell metod att tänka och argumentera, som kallas reduktionism. Ett exempel på detta är olika härledningar av det som i dag kallas euklidisk geometri, ett bristfälligt sätt att se på geometri som infördes för att eliminera den metod för vetenskapliga upptäckter som var förknippad med Thales, pythagoréerna och Platon, den metod som var förknippad med ”kunskapen om sfärerna”. Alla effektiva former av systematisk korruption av den europeiska tankens potential att göra vetenskapliga upptäckter, har haft den euklidiska geometrins taktik som utgångspunkt och modell. Beroende på tid och plats tar sig taktiken mer eller mindre radikala former, men grundprincipen är samma lurendrejeri som den s.k. euklidiska geometrin, som infördes för att ersätta ”kunskapen om sfärerna”.

I den klassiska, för-euklidiska vetenskapssynen var den form av geometri som var förknippad med pythagoréerna, liksom med Platon, och senare med till exempel Kepler och Bernhard Riemann, inte en abstrakt geometri, utan snarare en fysikalisk geometri, ett fysikalisk-geometriskt synsätt som underförstått försvarades av Carl Gauss’ skrift 1799 mot d’Alemberts, Eulers och Lagranges reduktionistiska finter, ett försvar som senare utvecklades till Riemanns sätt att se på de komplexa talen.

Kärnfrågan i det fula trick som Euler, Lagrange m.fl. kopierade, var att de anammade den form av euklidisk geometri som är känd som den cartesiska modellen, en abstrakt apriori-modell av rum, tid och materia, som grundar sig på de obevisade, men godtyckligt förfäktade definitionerna, axiomen och postulaten i en euklidisk eller liknande form av skolgeometri. Det är en geometri som utesluter det sätt som universella fysikaliska principer tar sig uttryck i form av komplexa tal, och i stället ersätter dessa grundläggande fysikaliska principers reella existens med en linjär matematisk approximation. Därmed är både själva upptäckten och metoden bakom det faktiska beviset för den upptäckta principen, bannlysta från klassrummet och läroboken. Därmed är själva idén om hur en universell fysikalisk princip upptäcks mer eller mindre bannlyst till och med bland de förmodat högutbildade i samhället.

Samma brott begår den sluge plagiatorn Galileos elaka elev Thomas Hobbes, som bannlyser klassisk ironi och konjunktivens därmed besläktade roll från språket! Jag förklarar denna kritiska punkt.

I muntlig kommunikation, särskilt i klassisk poesi och drama, framställs principiella begrepp för publiken, vilka den publiken inte har något namn för i sin tidigare kända vokabulär. Det är sådana förut okända begrepp som alla klassiska former av drama och poesi i grund och botten försöker förmedla. Bryggan, som leder över till att det förut okända begreppet kan ges ett namn, och förmedlas, är klassisk ironi. Klassisk ironi begagnar sig av skapandet av en paradox (t.ex. en ”tvetydighet”), som utmanar åhöraren att göra en upptäckt av ett slag som är jämförbar med en experimentell upptäckt inom naturvetenskapen, t.ex. Keplers upptäckt av en universell gravitationsprincip. Personen i publiken motiveras, och stimuleras till att upptäcka den nya idén, genom att utmanas av paradoxen som författaren eller talaren ställer upp. Identifieringen av denna paradox blir nu det utsägbara namnet på den nyupptäckta idén, på samma sätt som namnet på upptäckaren ofta knyts till föreställningen om den ifrågavarande upptäckten som ett identifierbart objekt för kommunikation. Eleven måste göra om upptäckten av det tankeobjekt som vi kallar princip, så som den ursprungliga upptäckaren upplevde sin upptäckt, för att själv kunna bilda sig ett eget tankeobjekt (Geistesmasse). På så vis införlivas idén i vokabulären genom den klassiska ironins mekanismer, på samma sätt som en universell fysikalisk princip upptäcks och lever vidare i naturvetenskapens arbete och undervisning, genom identifieringen av denna princip som ett avgränsat tankeobjekt.

En upptäckt princip är inte en matematisk utsaga med vars hjälp idén om en princip konstrueras. En upptäckt princip är en fysikalisk princip som existerar utanför den förut kända matematiken. Den är ett helt, odelat objekt för tanken; den matematik som med rätta kan förknippas med uttrycket för denna princip, är inte själva principen, utan snarare det spår den lämnar efter sig i sin rörelse. Man härleder inte en princip ur matematiken; man härleder en ny matematik, på det sätt som Riemann beskrev det, ur upptäckten av ett objekt för tanken som vi kallar en universell fysikalisk princip, en princip vars bana kan avbildas i en pånyttskapad, berikad matematik.

Att sänka nivån på undervisning och kommunikation till att handla om system för deduktiva och induktiva härledningar ur föregivet självklara definitioner, axiom och postulat, är det effektivaste sättet att förvandla förmodat välutbildade befolkningar till personer som är okunniga om, och fientligt inställda till ett verkligt kreativt tänkande. Människor som förråats på det sättet är som de människor vilka Zeus förbjöd Prometheus att utbilda i deras egen kreativa tankeförmåga. Till och med de högutbildade i samhället förleds därmed att sänka sig i sitt mentala beteende till att likna mänsklig boskap.

I antikens Grekland användes sådana metoder för reduktionistisk hjärntvätt av den eleatiska skolan, och senare av sofisterna, vilkas sätt att tänka och bete sig var orsaken till att Athen dukade under i samband med det peloponnesiska kriget.

Det som görs i dag mot befolkningen i USA, i de mer radikala programmen som ”The Sexual Congress for Social Fascism” står för, är en extremt radikal version av samma sorts ”fördumning” av en hel generation som vi förknippar med de gamla sofisterna i Athen.

En vanlig effekt av en sådan ”fördumning” av massor med människor till att likna mänsklig boskap, är en ökad tendens till spridning av bindgalna religiösa och andra kulter, av den sort som finns bland de religiösa fanatikerna på den amerikanska högerkanten i dag. Upplysningstidens bruk av reduktionistiska metoder på 1700-talet producerade till exempel såväl fysiokraten Francis Quesnays som Adam Smiths galenskaper. Quesnays ”laissez-faire”-idéer byggde på inställningen att lantgodsets vinst inte producerades av den mänskliga boskapens arbete, utan av den magiska kraften i godsägarens rätt till sitt ”aktieägarvärde”. Detta speciella stycke galenskap, förespråkat av Quesnay och Turgot, plagierades av Shelburnes Adam Smith i form av den ”osynliga handen”, den hand som Cheney och hans kumpaner sticker ned i din egen ficka, till exempel. I sådana fall blir godtyckligt hopsatta grupper av ord ”som jag har bestämt mig för att tro på”, hur godtyckligt som helst, hur fantasifullt som helst, ett substitut för sanning. Resultatet är en form av massvansinne, som påminner oss om flagellanternas utgjutelser under 1300-talets ”nya mörka tid”.

Kristendomens verkliga idéer framgår tydligt, bortom allt tvivel, om man inte bara läser, utan återupplever Nya Testamentets historiskt specifika erfarenhet mot bakgrund av det platonska inflytande som genomsyrade de utbildade skikten, däribland aposteln Paulus, och även Filon från Alexandria, i den tidens hellenistiska kultur. Sålunda komponerade J.S. Bach sina Matteus- och Johannespassioner, för att församlingarna skulle få återuppleva denna historiskt specifika erfarenhet vid ett lämpligt tillfälle. Att Kristus offrades av den tidens romerska ockupationsmakt i Judéen, i likhet med många av hans apostlar som handlade i Kristi efterföljd, liksom Jeanne d’Arc och pastor Martin Luther King, utgör kärnan i tron på kristendomen som en lära om Skaparens kärlek till en mänsklighet som denne Skapare anser är kapabel till frälsning, eftersom den är den ädlaste skapade varelsen i hans Skapelse, en varelse skapad till Hans egen avbild. Kristendomen är en tro som bygger, inte på sataniskt hat uttryckt av en Storinkvisitor eller en John Crowe Ransom-”fundamentalist”, utan på den kärlek till mänskligheten som Platons Sokrates talar om som agape.

Den dånande hatkakafonin däremot, som spys ut av den oanständiga unionen av krigiska pseudo-katoliker och protestantiska neo-flagellanter, har, liksom Storinkvisitorn Tómas de Torquemadas antisemitiska utfall, ingenting med kristendom att göra, men en hel del med det mer eller mindre sataniska fördärv som kraftigt har ökat i djup och vidd genom den elakartade irrationalitet som uppammats av den kulturella omvandlingen i Nord- och Sydamerika, och på andra håll, de senaste fyrtio åren.

Med tanke på effekterna som redan kunnat ses av en regim ledd av den ”troende” vicepresident Cheney, kan ingen förnuftig person uppriktigt hävda att det program som vi har fördömt här, är annat än sataniskt i bokstavlig mening.

Det enda botemedlet är att säga till de tongivande institutioner som bär ansvaret för den förda politiken att helt enkelt ”Lägga av!” Förr eller senare kommer det förstås en renässans, som det gjorde efter den ”nya mörka tid” som Venedig och dess normandiska bundsförvanter lät sänka sig över 1300-talets Europa. Den mänskliga naturen är gudomlig i den meningen; befriad från förtryck kommer mänskligheten, eftersom människan är god av naturen, att hitta fram till sin försoning med sin Skapare. I det avseendet kan Satan inte segra på sikt; det rakt motsatta resultatet är till slut garanterat, eftersom det ligger i människans natur att arbeta för att uppnå det.

Vad jag vill säga är därför att den annalkande ”nya mörka tiden” inte är så oundviklig som de stackars svagsinta kommentatorerna misstänker. Den är inte oundviklig, om vi bestämmer oss för att förhindra att den inträffar.

Vi har kommit till en tidpunkt i mänsklighetens utveckling då principen bakom 1648 års Westfaliska fred konsekvent måste tillämpas för att åstadkomma en världsordning bestående av en gemenskap av fullkomligt suveräna nationalstatsrepubliker, vilka var en bekänner sig till principen ”den andres väl”. Vi i USA måste varmt rekommendera denna förändring till våra medmänniskor i Storbritannien, till exempel: ”Lägg av! Ni har hållit på alldeles för länge; titta vart det har lett oss! Imperier i alla former, styrda av vem det vara må, är ett uttryck för den dödligaste av mänsklighetens alla moraliska barnsjukdomar.” Varje persons, och varje nations, egentliga egenintresse är inte det som han eller hon kan ta med sig från livet, utan det som hans eller hennes utvecklade begåvning tillför mänskligheten i stort. Alla föds vi, och kommer att dö, förr eller senare. Låt oss följaktligen vara visa; låt oss inte hoppas på att få behålla det som, under alla omständigheter, dör med oss, utan värdera det som består, särskilt det som har blivit till på grund av att vi har levat.

En underbar person, Gertrude Pitzinger, en av det förra seklets stora sångerskor, som hade blivit vår vän under det föregående decenniet, bjöd in min hustru och mig, sin bror, och en vän, att tillbringa några timmar tillsammans, en kort tid innan hon skulle dö. Hon lade upp dessa timmar på så sätt att hon bad min hustru Helga, som är känd i Tyskland som en person med utomordentligt goda insikter i de tyska klassikerna, att gå till vår värdinnas bibliotek, och hämta en bok som innehöll en dikt som fru Pitzinger ville att Helga skulle läsa för oss. Sedan valde fru Pitzinger ut en inspelning av ett av hennes egna framföranden av en tonsättning av den dikten. När samvaron gick mot sitt slut, utbrast fru Pitzinger med en särskilt känsla av belåtenhet: ”Jag har levat för att sjunga dessa sånger.” Kort därefter dog hon.

En stor konstnär, uppvuxen under enkla förhållanden i Olmütz, den ort där Lafayette en gång hölls fängslad för att göra britterna till lags, med en extraordinär begåvning, en i kretsen av sin tids största konstutövare, kunde nöjd sammanfatta sitt liv: Jag har levat för att ge detta. Hennes framförande av Brahms ”Fyra allvarliga sånger” och Schumanns ”Frauenliebe” hör till våra dyrbaraste minnen av henne. Hon var, i Schillers och min hustrus tycke, och även mitt, en skön själ, som gav mycket, mycket mer än hon tog, på det sätt som varje patriot som samtidigt är en världsmedborgare borde göra.

Detta, enkelt sammanfattat, är det slags sakernas tillstånd i världen som vi borde vara till freds med att bygga. Det är på tiden att en ny president i USA, som är djupt hängiven sådana saker, träder fram som samlingspunkten för en värld som, vid det här laget, borde ha fått mer än nog av att leva med den dårskap som jag har pekat på här. Låt oss samla världens suveräna folk, kring den typ av gemensam strävan som president Franklin D. Roosevelt inte skulle behövt skämmas för. Låt oss ge något gott, och i tid, till den framtida mänskligheten, innan vi i vår tur går vidare.

-----

Fotnoter:

1. Av USA:s militära underrättelsetjänst under andra världskriget även betecknad som ”Synarkistisk: Nazi-kommunistisk”, ett nätverk vari då ingick sådana betydande synarkistiska resurser som de Menil i Houston, Soustelle i Mexico och Soustelles f.d. lärare Paul Rivet, i Ayacucho i Peru. USA:s underrättelsetjänst i Paris kallade det också för Banque Worms-konspirationen. Soustelles senare operationer, inklusive mordförsöken mot Frankrikes president Charldes de Gaulle från baser i Francos fascistiska Spanien, är typiska för detta nätverk.

2. Att det amerikanska Federalistpartiet föll samman berodde närmast på att president John Adams’ administration begick misstaget att låta sig luras av ett bedrägligt propagandastycke, Sir John Robisons ”The Roots of the Conspiracy”, som spreds i USA av det franska Skräckväldets kontrollör Jeremy Benthams brittiska Foreign Office. Tolkningen av Alien & Sedition Acts, som gjordes i spridningen av Robisons bluff, är typisk för den dumheten. President Adams’ tolerans av sin hustrus, Abigail Adams’, dåraktiga, ständiga tirader mot den mest klarsynte av de amerikanska ledarna vid den tiden, Alexander Hamilton, exemplifierar den förvirring som ledde till det federalistiska och de demokratisk-republikanska partiernas självförvållade undergång.

3. T.ex. ”De docta ignorantia”.

4. Jämför Herbarts och Bernhard Riemanns överensstämmande men skilda användningar av det tyska ordet Geistesmasse (ung. ”tankeobjekt”).

5. Detta synsätt bygger på en uppfattning som är minst lika gammal som den antika grekiska kulturen, nämligen att universum är uppbyggt av tre specifika, samverkande klassifikationer av universella fysikaliska principer: icke-levande, levande och kognitiva, där den sistnämnda visserligen är universellt förefintlig, men en kraft som är unik för den mänskliga individen, bland de förgängliga individerna av levande arter. Det klassiska grekiska synsättet fick sin nutida formulering genom den store ryske biogeokemisten Vladimir I. Vernadskijs arbete, och i hans definitioner av biosfären och noosfären. Det är människans upptäckt och användning av universella fysikaliska principer som överenstämmer med uppfattningen att man och kvinna i lika mån är skapade till Guds avbild, som i Första Mosebokens första kapitel.