Ett gott råd till säkerhetskonferensen i München: "Dags att lyssna på Lyndon LaRouches kloka ord!"

"När man betraktar sakernas nuvarande tillstånd på det internationella planet kan man inte undgå intrycket att världen inte bara upplever en rad mindre och större kriser. Hela den liberala internationella ordningen verkar vara i upplösning – inget kommer att förbli vid det gamla. Sedan Sovjetunionens sammanbrott har det globala säkerhetslandskapet aldrig varit farligare. Vi upplever en epokgörande förskjutning, där en era går mot sitt slut och endast de grova konturerna av en ny geopolitisk tidsålder kan skönjas. Även om några stater försöker bevara den liberala internationella ordningen, är det tveksamt om de – ofta distraherade av andra in- och utrikespolitiska utmaningar – kan axla den rollen."

Så beskriver Munich Security Report 2019, utgiven inför årets säkerhetskonferens i München, det rådande internationella läget – och det västerländska etablissemangets uppenbart desperata känsloläge. Detta läge kännetecknas av att Kina, understött av Ryssland, erbjuder världen ett alternativ till den bankrutta "liberala internationella ordningen", den geopolitiska ordning som har rått de senaste decennierna, och som i allt väsentligt har gått ut på att det västerländska etablissemangets finansiella och ekonomiska makt har använts till att hålla tillbaka och plundra de underutvecklade länderna, och om så behövts slå ned motståndet mot denna politik med regimskiften eller militärt våld.

Men nu lockas allt fler länder av detta alternativ, vars mest synliga uttryck är Kinas Bälte & Väg-initiativ, den "nya Sidenvägen". Till detta kommer att USA sedan två år tillbaka med Donald Trump har en president som uttryckligen inte är beredd att låta sitt land missbrukas som en "världspolis" för denna liberala världsordning, utan eftersträvar goda relationer med Ryssland och Kina.

En ytterligare aspekt är att Ryssland (överljudsvapen) och Kina (rymdfärder, IT, höghastighetståg, fusionskraft) mycket medvetet satsar på teknologiska framsteg och på några områden är på väg att bli världsledande eller redan är det. Västvärlden däremot halkar teknologiskt allt längre efter, därför att man på grund av finanskrisen inte har tillräckligt med medel till teknologiutveckling och de medel som finns går på grund av den rådande "gröna" ideologin till största delen inte till den högteknologiska utvecklingen, utan slösas bort på galna projekt som att försöka stoppa "klimatförändringen". Den massiva satsningen på denna högteknologi inom militären och i den civila ekonomin betyder därmed att även den strategiska tyngdpunkten kan förväntas förskjutas mer och mer i Rysslands och Kinas favör.

Därmed ställs faktiskt frågan om de liberala demokratiernas "andra led", som de kallas i Munich Security Report – alltså Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Kanada och Japan – kommer att klara av att fylla tomrummet efter USA och vidmakthålla den "liberala internationella ordningen". Japan under premiärminister Abe satsar klart på samarbete med Ryssland och Kina, de "tre M" – Macron, May och Merkel – sitter på vacklande taburetter och tampas med en massiv opposition i sina egna länder, och inom EU kräver allt fler länder en ändring av politiken. I ljuset av denna utveckling framstår Macrons och Merkels "Aachenfördrag" som ett desperat försök att skapa ett bålverk inom EU, utifall att motståndarna till den "liberala internationella ordningen" i Europavalet i maj också får majoritet i Europaparlamentet och det västerländska etablissemanget förlorar ännu ett viktigt instrument för försvaret av sina intressen.

LaRouches varningar

Den här utvecklingen borde inte komma som en överraskning för någon. Redan vid Berlinmurens fall för snart 30 år sedan varnade Schillerinstitutets ordförande Helga Zepp-LaRouche för konsekvenserna om man bara skulle byta ut det bankrutta kommunistiska systemet mot det lika bankrutta frihandelssystemet; visserligen skulle man genom en politik för ursprunglig ackumulation – plundring – kunna plocka ut värden från de post-kommunistiska länderna under en begränsad tid, men därefter skulle det bli en ännu större kollaps, som också skulle drabba hela den västliga världen.

Men de som fick överhanden i västvärlden var de som trodde att det efter kommunismens sammanbrott bara fanns en världsmakt kvar, nämligen västalliansen, uppbyggd kring den anglo-amerikanska speciella relationen. Och eftersom man trodde att man nu var befriad från konkurrens, trodde man också att det hädanefter inte behövdes några teknologiska framsteg, och satsade i stället på finansspekulation och grön politik.

En typisk kollapsfunktion - Lyndon LaRouches Trippelkurva: Nedersta kurvan visar förändringstakten för den fysiska ekonomin. Den mittersta vid början längst till vänster visar förändringstakten för penningmängden och den översta visar förändringstakten för mängden finansiella värdepapper.

Som reaktion på detta publicerade den nyligen avlidne amerikanske ekonomen Lyndon LaRouche 1995 sin "trippelkurva", den "typiska kollapsfunktionen", som beskrev varför växelverkan mellan en tilltagande spekulation, en växande penningmängd och en krympande fysisk ekonomi oundvikligen måste leda till ett sammanbrott av systemet, och han konstaterade ifråga om det västliga systemet:

"Det nuvarande globala finansiella och monetära systemet kommer att braka ihop inom en nära framtid. Kollapsen kan komma den här våren, eller till sommaren, eller nästa höst. Den kan också ske nästa år; den kommer med all sannolikhet att ske under president William Clintons första mandatperiod. Hur som helst kommer den att ske snart. Sammanbrottet är oundvikligt, eftersom det enda som kan stoppa det är politiskt osannolika beslut av de tongivande regeringarna att dra de berörda finansiella och monetära institutionerna genom ett konkursförfarande. Detta är min prognos nummer nio."

Finanskrisen som LaRouche förutsåg inträffade faktiskt, den slog först mot de ryska statsobligationerna och de asiatiska finansmarknaderna, och kulminerade sedan med spekulationsfonden LCTM:s kollaps. Men i stället för att i grunden lägga om sin politik, underlättade de västliga regeringarna och centralbankerna tvärtom spekulationen ännu mer och höll spekulanterna flytande genom en sedeltryckningspolitik, samtidigt som den fysiska ekonomin fortsatte att försvagas och demonteras.

Redan vid tiden för Berlinmurens fall utvecklade LaRouche ett motförslag, för hur man så snabbt som möjligt skulle kunna återuppbygga den fysiska ekonomin i de forna kommunistländerna, västvärlden och utvecklingsländerna: genom att bygga infrastrukturkorridorer. Efter Sovjetunionens sammanbrott vidareutvecklades denna idé, till en eurasisk landbro – ett nätverk av infrastrukturkorridorer, som skulle förbinda Europa med Östasien (och resten av världen), övervinna den ekonomiska knappheten och på så vis skapa grundvalen för en fredsordning för 2000-talet.

I den transatlantiska världen avfärdades dessa idéer av eliten, men i Kina studerades LaRouches idéer intensivt, och de fann sin väg in i de politiska beslut som lade grunden för Kinas uppgång. Den intellektuella släktskapen mellan LaRouches idé om den eurasiska landbron och Kinas idé om Bälte & Väg-initiativet är lika vittomfattande som den är framgångsrik.

Uppbyggnadsdynamiken i den nya Sidenvägen visar sig faktiskt redan vara den "fredsordning för 2000-talet" som Lyndon LaRouche föreslog:

• Perspektivet om att binda in Nordkorea i denna uppbyggnadsdynamik är ett väsentligt inslag i de stora framstegen i riktning mot en fred på Koreahalvön som skulle sätta punkt för den 60 år gamla konflikten;

• Japan och Ryssland ligger i förhandlingar om ekonomiskt samarbete och en uppgörelse om ögruppen Kurilerna och ett fredsfördrag för denna alltsedan andra världskriget fortfarande olösta konflikt;

• Det pågår intensiva diplomatiska samtal om en fredsuppgörelse för Afghanistan, som faktiskt befunnit sig i krigstillstånd sedan 1980-talet, och om att inlemma landet i det eurasiska infrastrukturnätet;

• Mer än 220.000 flyktingar har återvänt till Syrien, där man efter segern över Islamiska staten nu har återuppbyggt tiotusentals bostäder och hundratals skolor och sjukhus;

• I Östafrika, där Kinas uppbyggnadspolitik i Afrika hittills har skördat sina största framgångar, har fred kunnat slutas i flera militära konflikter som har pågått i decennier, inom och mellan länder.

Eliten i väst saknar självinsikt

Den västliga eliten däremot ser sin politik rämna. Det enda som den kan åstadkomma med sitt halsstarriga fasthållande vid den "liberala internationella ordningen" är en total nedmontering av ekonomin i västländerna, en upplösning av sina egna allianser – som visas av utvecklingen i EU – och sin egen förlust av all betydelse.

Men i stället för att erkänna att den förda politiken har misslyckats och äntligen lägga om kursen 180 grader, försöker man undertrycka det växande motståndet mot sin politik. Det västliga etablissemanget upplever sig vara under belägring, och utvecklar mer och mer av en bunkermentalitet. Med ständigt nya lögner och provokationer försöker man kuva misshagliga regeringar och hetsa sina potentiella partner i en ny världsordning, grundad på mänsklighetens gemensamma mål och intressen, mot varandra.

Detta är bakgrunden till Russiagate-bluffen i USA, och till sanktionspolitiken mot Ryssland. Och detta är den enda orsaken till att "sedan Sovjetunionens sammanbrott har det globala säkerhetslandskapet aldrig varit farligare". Faran kommer inte från Ryssland eller Kina, utan från västländernas egen förda politik och brist på självinsikt.

Att det också går att göra på ett annat sätt visade den italienske premiärministern Conte, när han i ett tal inför Europaparlamentet den 12 februari framhöll att den europeiska gemenskapen "ända sedan 1989 har saknat en politisk vision", och efterlyste en "radikal omprövning av EU:s former och institutioner". Conte varnade EU för att göra Washington, Moskva och Peking till fiender. Ryssland och Kina måste alltid vara "en del av lösningen", och det finns "inga fördelar med att avbryta förbindelserna med Ryssland och Kina". Slutligen efterlyste han en ny inställning till Afrika, grundad på ett partnerskap mellan jämbördiga parter – samtliga ståndpunkter som LaRouche verkat för i decennier.

Alltså kan man bara ge deltagarna i säkerhetskonferensen i München det viktiga råd som den tidigare presidenten i Mexico, José Lopez Portillo, formulerade redan 1998: "Det är dags att lyssna på Lyndon LaRouches kloka ord!"

Alexander Hartmann