Vernadskij-strategin

Vilka grundläggande vetenskapliga frågor behöver besvaras, för att det ekonomiska återhämtningsprogrammet kring de eurasiska landbroarna ska bli framgångsrikt? Med den följande artikeln slog Lyndon LaRouche an tonen inför Schillerinstitutets internationella konferens i Bad Schwalbach den 4-6 maj 2001.

Det viktigaste strategiska faktumet som måste erkännas av var och en som inte vill bli betraktad som antingen sinnessjuk, okunnig eller dum, är att hela världen, inklusive den interna situationen i USA, befinner sig mitt uppe i en historisk kris, med konsekvenser som hotar att bli jämförbara med plantagenetättens imperiala styre i olika delar av Europa, vid olika tider, och i England under hela den tiden. Tack vare individer som Ariel Sharon och ”civilisationernas kamp” och andra ”Project Democracy”-galenskaper från Zbigniew Brzezinskis Samuel B. Huntington, balanserar världen på randen till ett allmänt utbrott av religionskrig liknande det som Europa upplevde mellan 1511 och 1648.

USA kan omöjligt överleva en fortsättning av den politik som nu förs av Bushregeringen. Antingen gör man sig av med den politiken, och återgår till någonting som liknar Franklin D. Roosevelts ekonomiska återhämtningspolitik, eller så blir USA:s ekonomiska självdestruktion snart oundviklig. I det senare fallet betyder emellertid ett fortsatt anglo-amerikanskt världsherravälde, av den typ som Thatcher-Bush-politiken inledde 1989-91, att hela den här planeten så gott som säkert kommer att gå in i en ny mörk tid, lika allvarlig, eller värre än den i Europa vid 1300-talets mitt.

För att formulera det så enkelt och kortfattat som möjligt: Den reala ekonomin i västra och centrala Kontinentaleuropa kan inte klara sig utan en förhållandevis sund tysk ekonomi. Den tyska ekonomin kan i sin tur inte klara sig om den inte kan återta sin forna roll som teknikexportör. Inget av dessa eller därmed sammanhängande problem i Kontinentaleuropa, eller Eurasien som helhet, kan lösas utan ett nytt kreditsystem, baserat på staters suveräna befogenheter att ge ut långfristiga krediter till stora infrastrukturbyggen och andra teknologiska förbättringar av produktiviteten i Eurasien som helhet.

Metoderna för att åstadkomma ett sådant ekonomiskt uppsving i Tyskland, och i hela Kontinentaleuropa, är desamma som dr Lautenbach föreslog på ett möte med Friedrich List-sällskapet 1931, ett förslag som, om det hade genomförts, hade kunnat förhindra Hitlers maktövertagande, och därmed även det andra världskriget. Lautenbachs politik var i grunden densamma som president Franklin D. Roosevelt förde med framgång i USA.

Den allmänna inramning som krävs för att dessa länder ska kunna räddas från den annars oundvikliga katastrofen, är ett system med fasta växelkurser mellan valutorna, kapitalregleringar, valutaregleringar och protektionistiska metoder för pris- och handelsöverenskommelser mellan de deltagande nationerna. Det betyder, som en självklarhet, att den senaste tidens fördärvliga ”frihandel”, ”avregleringar” och ”globalisering” måste överges, till förmån för en återgång till suveräna nationalstater av den protektionistiska, eller s.k. ”hamiltonska” modellen. (1) Det betyder en allmän omorganisation av den nuvarande massan av internationella betalningsåtaganden, som i alla fall aldrig kommer att kunna betalas, en omorganisation som genomförs med Roosevelt-regeringens konkursförfaranden enligt ”Chapter 11” som förebild.

Möjligheten som finns

Om Europa vill överleva, måste det dra de slutsatser som situationen kräver av det, och löpa linan ut.

Det är här Ryssland kommer in. Det faktum att Västeuropas enda chans att överleva den nuvarande trenden är ett långsiktigt samarbete med president Putins Ryssland, och det faktum att Ryssland, tack vare djupt rotade instinkter i sin nationella kultur, är kapabelt att tänka i termer av globala lösningar, tillhandahåller nästan all den uppmuntran som det kontinentala Västeuropa annars saknar, för att tillvarata sina vitala suveräna intressen i detta hänseende.

Ryssland är också viktigt för samarbetet mellan staterna i framför allt östra, centrala och södra Asien. En grupp nationer, som förs samman med hjälp av ett triangelsamarbete mellan Ryssland, Kina och Indien, och därmed omfattar de flesta staterna i Asien, ger oss rimliga utsikter till ett fast förankrat, långsiktigt samarbete, där ett sådant samarbete annars skulle vara nästan omöjligt att få till stånd.

Möjligheterna till ett långsiktigt samarbete på den eurasiska kontinenten (naturligtvis inkluderande Japan (2)), är således den hörnsten som möjligheten till en global ekonomisk återhämtning bygger på. Utan denna hörnsten är läget för det redan ruinerade Afrika hopplöst bortom all beskrivning, och läget för nationerna som nyligen samlades i Quebec även det hopplöst.

Jag har redan tidigare framhållit att en utveckling av den grundläggande ekonomiska infrastrukturen i centrala och norra Asien, inbegripet tundraområdet, är absolut nödvändig för att en långsiktig global ekonomisk utveckling av den typ jag talar om ska kunna lyckas. Jag har också framhållit, att om vi vill förstå vad en sådan utveckling av den grundläggande ekonomiska infrastrukturen innebär i praktiken, måste vi betrakta den med den store biogeokemisten V.I. Vernadskijs ögon.

Vi måste förstå, att det som vi kallar grundläggande ekonomisk infrastruktur är en förbättring av biosfären utöver biosfärens förmåga att utvecklas och hävda sig utan hjälp av den mänskliga kognitionen. Vi måste se den av människan förbättrade biosfären som ett uttryck för det som Vernadskij kallade ”naturliga produkter” av den mänskliga kognitionen, producerade som de kvalitativa förbättringar av biosfären som behövdes för att biosfären skulle utvecklas till en ännu högre form, en noosfär.

Finns det liv, finns det hopp

Vi riktar uppmärksamheten på två av Vernadskijs synpunkter på hur Jorden är naturligt organiserad.

Vernadskij betonade att det finns ofullständiga, men ovedersägliga bevis för att levande processer ger upphov till mätbara fysikaliska förändringar hos icke-levande processer, förändringar som icke-levande processer inte själva ger upphov till. Han kallade detta för biosfären.

Han betonade också att människan genom sin kreativa vetenskapliga förmåga ingriper i biosfären på ett sätt som ger upphov till mätbara fysikaliska förbättringar av biosfären, vilka inte sker utan ett sådant mänskligt ingripande. Han kallade vår planet, i vilken levande processer omvandlar icke-levande processer, och kognitiva processer omvandlar levande processer, för en noosfär.

Han betonade att dessa experimentellt påvisbara effekter som levande processer har, och som inte produceras av jämförbara icke-levande processer, är naturliga produkter av levande processers påverkan på icke-levande. På samma sätt kan de effekter som den mänskliga kognitionen ger upphov till i form av förbättringar av biosfären, experimentellt betecknas som naturliga produkter av den mänskliga kognitionen.

Med endast ett viktigt, tvåfaldigt utelämnande, innebar Vernadskijs organisation av sina egna och andras experimentella upptäckter av anomalier och principer, i noosfärbegreppet, en nödvändig revolutionering av världens sätt att se på vetenskaplig kunskap över huvud taget. Trots det nämnda utelämnandet, som jag ska återkomma till, har Vernadskijs arbete betydelse för Eurasiens utveckling på följande, förhållandevis uppenbara sätt.

1. Av skäl som jag redan pekat på, är djupet och bredden i utvecklingen av den grundläggande ekonomiska infrastrukturen och de däri inbegripna utvecklingskorridorerna den största utmaningen hittills för såväl den vetenskapliga som den vanliga ekonomiska föreställningen om människans bemästrande av biosfären, som en del av noosfären. Vernadskijs revolutionerande syn på biosfären innebär en viktig förändring, på djupet, av hur politiska beslutsfattare bör tänka på både biosfären och grundläggande ekonomisk infrastruktur som sådan.

2. När vi utvecklar den grundläggande ekonomiska infrastrukturen i centrala och norra Asien i den omfattning jag indikerat, satsar vi mycket, för det kommande kvartsseklet eller mer, på det välbetänkta i de val vi träffar nu. Vi måste lägga en motsvarande betoning på en förstärkt satsning på naturvetenskapliga undersökningar, inklusive grundforskning, efter de linjer som redan finns implicita i Vernadskijs arbete.

3. En av de viktigaste implikationerna av Vernadskijs arbete på detta område, är att det tvingar oss att titta närmare på kända, och tidigare okända egenskaper hos de fysikaliska principer som skiljer levande processer från icke-levande. Världen står t.ex. inför en allvarlig kris när det gäller kontrollen av smittsamma och andra sjukdomar bland människor, djur och växter, en utmaning som driver oss att söka efter förklaringar på ett djupare plan, utöver de nu gällande metoderna som hotar att översvämmas av problemet.

Dessa tre skäl borde vara tillräckliga för att ge Vernadskijs arbete en hedersplats i det eurasiska utvecklingsarbetet. Två ytterligare synpunkter behöver fogas till de redan gjorda.

4. Vernadskij, kanske mer än någon annan under det gångna seklet, konfronterade den vetenskapliga världen med den djupare innebörden av bland andra Louis Pasteurs arbete.

5. Till följd av detta stimulerades den vetenskapliga forskningen i Ryssland och Ukraina, och den har, även under de senaste decennierna, fortsatt att hålla en högre kvalitet där än i resten av världen. Det är ett område på vilket framstående experter från dessa länder fortfarande, trots de förödande effekterna av de senaste decenniernas ekonomiska problem, kan bidra på ett betydande sätt till forskning och framsteg i hela världen.

Av dessa fem och därmed sammanhängande skäl personifierar Vernadskij fördelarna, för hela mänskligheten, av att ta itu med kärnan i det nya eurasiska samarbetet: utvecklingen av Eurasiens grundläggande ekonomiska infrastruktur, såsom varande detta samarbetes varaktiga gåva till hela den framtida mänskligheten.

Frågan om Riemann

Vernadskijs resonemang kring noosfären, och de belägg han stöder det på, har en så djupgående innebörd för hela det vetenskapliga tänkandet att det, precis som alla stora vetenskapliga upptäckter, Johannes Keplers till exempel, lämnar kvar fler frågor till dem som kommer efter, än färdiga svar. Vernadskijs arbete kräver således av oss i dag, att vi tar med i beräkningen de upptäckter som Bernhard Riemann gjorde, förutan vilka mycket av det som Vernadskij presenterade som frukten av sitt eget och andras arbete inte kan presenteras på ett tillräckligt sammanhängande sätt. Och om inte noosfärbegreppet sätts in i sammanhanget av mitt eget område, den fysiska ekonomins vetenskap, blir det inte heller möjligt att praktiskt tillämpa noosfärbegreppet på nationalekonomin.

Det begreppsmässiga problemet ser i sina huvuddrag ut som följer.

Helt avgörande är föreställningen att det finns en universell fysikalisk princip för livet som sådant, en princip skild från allt som gäller för icke-levande processer utom genom påverkan från levande processer. Denna föreställning har en lång historia även inom den experimentella matematiska fysikens område.

Det första viktiga exemplet är det som redovisas av Platon i dialogen ”Timaios”, föreställningen, stödd på innebörden av upptäckten av de fem platonska kropparna, att det finns en universell, mätbar livsprincip, som inte finns hos icke-levande processer.

Luca Pacioli och Leonardo da Vinci, två efterföljare till kardinal Nicolaus Cusanus som bland mycket annat grundade den moderna experimentella naturvetenskapen, anslöt sig till Platons resonemang; det gjorde även Johannes Kepler, som var en uttalad anhängare av Cusanus, Pacioli och Leonardo. Kepler grundade alla sina naturvetenskapliga upptäckter, inklusive sin upptäckt av den allmänna gravitationen, på dessa principer.

I och med Paolo Sarpis införande av empirismen har emellertid den officiella moderna naturvetenskapen varit delad mellan den klassiska naturvetenskapen, med Platon, Cusanus, Pacioli, Leonardo, Gilbert, Kepler, Huygens, Leibniz, Gauss, Monge, Alexander von Humboldt, Riemann m.fl. på den ena sidan, och empiristerna och cartesianerna på den andra. Alla empirister, särskilt de radikala empirister som kallar sig logiska positivister, hävdar bestämt att livet är en produkt av mekaniska principer. Det senare, extremistiska synsättet exemplifieras av den reduktionistiska elfenbenstornsläran som säger att livet bara är en produkt av molekylärbiologin.

Inflytandet från den empiristiska skolan och dess efterföljare har således kraftigt hållit tillbaka det som hade kunnat åstadkommas, om inte den radikalreduktionistiska metoden hade varit relativt hegemonisk inom de välfinansierade grenarna av den naturvetenskapliga forskningen. Mycket på grund av detta ligger de belägg som Vernadskij tog som bevis för en livsprincip i spridda högar vid horisonten. Vi förfogar över en ansenlig samling experimentellt validerade anomalier, som visar att livet är en distinkt universell fysikalisk princip, skild från icke-levande processer; men vi saknar det välorganiserade lagarbete som krävs för att ordna en stor anhopning av bevisade anomalier, i den form som behövs för att vi så småningom ska kunna formulera en motsvarande universell princip rörande livet som sådant.

Vernadskij gjorde rätt i att omnämna förslaget att frågan om sambanden mellan olika typer av anomalier borde behandlas, begreppsmässigt, utifrån Riemanns arbete rörande flerfaldigt sammanhängande, hypergeometriska mångfalder. Det är precis det problem vi stöter på inom min specialitet, den fysiska ekonomins vetenskap, inom vilken en kognitionsprincip måste härledas ur sina verksamma uttryck i olika medier, där det faktum att sambandet är flerfaldigt sammanhängande i riemannsk bemärkelse, har en avgörande betydelse.

Olika experters arbete på relevanta typer av anomala biogeokemiska effekter måste främjas, och grupper av begåvade studenter och forskare sysselsättas och förses med utrustning, så att vi kan fylla ut de många experimentella luckorna i våra studier av relevanta anomalier. Särskilt viktiga är de som redan har erfarenhet av sådant arbete i Ryssland och Ukraina. Om forskningskapaciteten rörande dessa biogeokemiska frågor ses i sitt rätta sammanhang, nämligen hur den fysisk-ekonomiska vetenskapen kan tillämpas på den eurasiska infrastrukturutvecklingen, kan dess återuppbyggnad också tjäna som ett stöd för att återuppbygga den på senare tid kraftigt nedmonterade allmänna forskningskapaciteten i särskilt Ryssland och Ukraina.

Slutligen bör påpekas att vetenskaplig forskning, när den är effektiv, alltid är mycket personlig. Det psykiska intryck som den framstående forskaren gör, är en del av den kompetens som denna forskare förmedlar till sina studenter och medarbetare. Vetenskaplig forskning är lika beroende av samarbete som Archimedes skrikande ”Eureka!” till alla inom hörhåll; men den är samtidigt mycket personlig och individuell. Det är när studenten försöker återuppleva en validerad upptäckt av en universell fysikalisk princip som gjorts av en föregångare, som studenten själv, i sitt eget inre, upplever samma upptäckt som föregångaren gjorde. På så sätt fortsätter de största upptäckarna i historien, även efter det att de är längesedan döda, att ha en oundgänglig personlig inverkan på hur dagens studenter och aktiva forskare tänker.

Må därför den store Vernadskijs verkliga tankeprocess reproduceras hos vår tids vetenskapsmän och begåvade studenter. För att åstadkomma denna önskade effekt, bör man börja med att minnas hans namn.

-----

Fotnoter:

1. Efter USA:s första finansminister
2. En eller två järnvägslinjer, från Sibirien och/eller Korea, som förbinder det eurasiska fastlandet med de japanska öarna, skulle underlätta.