Vem är rädd för freden?

Monitor Nr 5
15 Aug. 2005


Vem är rädd för freden?

Innehåll i Nya Monitor augusti 2005:

1) LaRouches varnade den 27.7 för anfallsförberedelserna mot Iran, planer som även omfattar användning av taktiska kärnvapen skall omedelbart kunna verkställas i händelse av en ny terrorattack mot USA. Varningen har utlöst en omfattande diskussion världen över och gjort att ännu mer information kommit ut.

2) Terrorismens anatomi är mest utredd i Italien som utsattes för Spänningens strategi på 1970-80-talen. Efter 20 år av modiga utredningar kommer fortafarande nya explosiva avslöjanden.

3)Varning för fastighetskraschen

4) Varför eurosystemet är ohållbart som professor Dr. Wilhelm Hankel förklarar det.

5) Göran Persson börjar testa den nya friheten som eurosystemets kollaps ger.

6) Så bestäms en valutas värde. Ett utdrag ur Lyndon LaRouches diskussion med ekonomer från hela världen för att förbereda det Nya Bretton Woods, som kan få igång världsekonomin mitt i finanskrisen.

 

 

Ledare: Vem är rädd för freden?

Nu laddas det upp i medierna för ett nytt krig - mot Iran. Varför? Vad är det för problem med freden? Det går inte att svara på den frågan utan att bryta ett tabu, det största tabuet som finns i svensk politik, nämligen sambandet mellan krigspolitiken och globaliseringen. För renläriga marknadsliberaler är globaliseringen en naturkraft, som enligt Darwins lagar fördelar rikedomar och makt till den lämpligaste, d.v.s. till de mäktigaste och därmed de mest framgångsrika och hyllade i vårt samhälle. De förtiger att globaliseringen uppstod när USA blev den enda supermakten.

I detta nummer av Monitor kan man läsa om professor Wilhelm Hankel, som påpekar att globaliseringen missgynnar verklig produktivitetsutveckling i ekonomin eftersom den lever på billig arbetskraft. När lönerna pressas kan köpkraften inte ökas på den egna marknaden. Globaliseringen kräver därför ständigt nya jaktmarker, både för att finna arbetskraft och för att kunna dumpa sina varor. Följden blir en aggressiv expansion, ytterst baserad på militär styrka, precis som i de gamla imperierna.I Centralasien ser man nu att globaliseringen inte har upplöst spänningarna mellan stormakterna, utan tvärtom. Spänningarna har hela tiden funnits under ytan och kommer fram i en hotande militär konfrontation mellan USA och Asien. Centralasien blir en spänningspunkt, när den världshärskande anglo-amerikanska ordningen utmanas av Asiens ekonomiska tillväxt. Fred i ett tiotal år till och dagens imperiala världshärskare är förlorade.

Om man dessutom vet att fastighetsbubblan riskerar att spricka, kan man förstå att paniken lurar runt hörnet. Den ekonomiska krisen kan lösas med ett Rooseveltliknande ekonomiskt uppsving, som LaRouche fört upp på dagordningen i USA. Fred ett år till och nationerna skulle kunna ta kontrollen över sina ekonomier. En sådan fred skulle betyda slutet för spekulanternas makt. Den liberala marknadsekonomins pendelrörelse mellan frihet och fascism, beror på dess bristande förmåga att producera ett allmänt välstånd. Länder ruineras av den ena hysteriska spekulationsbubblan efter den andra och till slut återstår bara åtstramning. När diktaturlagar behövs för att pressa ner levnadstandarden, blir kriget ett medel.

Undantagslagar och krig är vad de neokonservativa makthavarna i Bush-administrationen har satt i system. De tror att krig är mänsklighetens naturliga tillstånd, och är därför alltid hotade av freden.Motståndet mot planerna på ett Irakkrig tvingade vicepresident Cheney och hans medarbetare att ta till den ena lögnen efter den andra. Deras övermänniskosyn fick dem att arrogant roffa åt sig vinster på kriget och att fuska till sig valsegern 2004. När kongressen samlar en majoritet för att utreda korruptionen och avsätta Cheney, ser de neokonservativa freden som ett hot.

När LaRouche fick vetskap om att Cheney hade satt i gång planeringen för att anfalla Iran med kärnvapen, kontaktade han sina vänner för att få stopp på det. De bekräftade, men vågade inte själva uttala sig. LaRouche och hans medarbetare drog då i gång en stor, internationell kampanj för att varna för Cheneys krigshot.Resultatet lät inte vänta på sig. Efter några dagar avslöjade Washington Post innehållet i en hemlig rapport om Iran sammanställd av paraplyorganisationen för alla amerikanska underrättelsetjänster. Rapporten slog fast att Iran allra tidigast kan skaffa kärnvapen om tio år. Detta visade att uppladdningen mot Iran inte har ett dugg att göra med Iran, utan med dem som hotas av freden. Vi som inte är rädda för freden, gör därför bäst i att stöda LaRouche, som ger ledarskap åt krigsmotståndet inne i USA.

 

Cheney planerar krig mot Iran

Lyndon LaRouche varnade den 27 juli för att USA:s vicepresident Dick Cheney, i samarbete med de "liberala imperialisterna" kring Storbritanniens premiärminister Tony Blair, planerar ett "preventivt" militärt angrepp på Iran, där även taktiska kärnvapen kan komma att användas. Angreppet på Iran skulle vara "svaret" på ett nytt terrorattentat mot USA, efter bombdåden i London och de därpå följande polisstatsåtgärderna i Storbritannien.

LaRouche baserar sin varning på strategiska och finansekonomiska rapporter som han tagit del av, bl.a. en artikel skriven av den f.d. CIA-medarbetaren Philip Giraldi i tidskriften American Conservative.Det har varit känt i några månader att Bushregeringen har ställt taktiska kärnvapen under de regionala militärbefälhavarnas kontroll. Det har skett som ett led i en ny plan, Global Strike, som har sitt ursprung i början på 1990-talet då Cheney var försvarsminister under Bush d.ä.Det tydligaste tecknet på krigsplanerna, hävdar LaRouche, är ögonvittnesskildringar av Cheneys sinnestillstånd. Enligt samstämmiga uppgifter lever Cheney ut en amerikansk version av Hitler i bunkern. Han far ut mot republikanska senatorer som dristar sig att säga emot honom och kallar alla som motsätter sig hans beslut - även framstående senatorer - för "förrädare" eller värre.

Mycket kvalificerade källor inom kongressen, militären och underrättelsetjänsterna betonar att anfallsplanerna inte enbart är militär beredskapsplanering, utan uttryck för Cheneys politiska avsikter.LaRouches varning har nu spridits i form av ca en miljon flygblad, satts in på tusentals webbsidor och översatts till de flesta stora språken - och är därmed ett av de mest diskuterade dokumenten bland ledande kretsar i världen i dag.

 

Cheneys krigsplan avslöjad

I American Conservative den 1 augusti skriver den f.d. CIA-medarbetaren Philip Giraldi:

"På instruktion från vicepresident Dick Cheneys kontor har Pentagon uppdragit åt USA:s strategiska kommando (StratCom) att utarbeta beredskapsplaner som ska kunna sättas in som svar på en ny, 11-septemberliknande terroristattack mot USA. Planen inkluderar omfattande flyganfall mot Iran med både konventionella bomber och taktiska kärnvapen. I Iran finns mer än 450 stora strategiska mål, varav flera misstänkta anläggningar för utveckling av kärnvapen. Flera mål är förstärkta eller belägna djupt under marken och kan ej slås ut med konventionella vapen, varför kärnvapen finns med som ett alternativ. Precis som i fallet med Irak, är vedergällningen inte avhängig av om Iran faktiskt är inblandat i något terrordåd riktat mot USA. Många höga flygofficerare som deltagit i planeringen sägs vara upprörda över implikationerna av vad de håller på med - att Iran har valts ut för ett oprovocerat kärnvapenanfall - men ingen är beredd att spoliera sin karriär genom att säga ifrån."

Motståndet tar sig uttryck i läckor till pressen. Washington Post berättade den 2 augusti om en underrättelserapport, som läckts till tidningen, med slutsatsen att Iran kan skaffa sig kärnvapen tidigast om tio år och det bara om de drar på för fullt med att tillverka plutonium och inte stöter på några problem på vägen.Floden av artiklar och böcker som underblåser de neokonservativas propagandaoffensiv mot Iran, möts också med protester. Ett exempel är boken "Countdown to Crisis: The Coming Nuclear Showdown with Iran" (Nedräkning för kris: Den kommande kärnvapenkraftmätningen med Iran) av Kenneth Timmerman och Richard Pipes. Den mosades i Washington Post av Ray Takeyh på Rådet för utrikesförbindelser.

 

Spänningens strategi - då och nu

För 25 år sedan, den 2 augusti 1980, exploderade en bomb på centralstationen i Bologna. Den största massakern på oskyldiga civila i den italienska efterkrigsterrorismens historia var ett faktum: 80 personer dödades och mer än 200 skadades. Utredningarna och rättegångarna efter Bolognamassakern, som var många och långa, riktade strålkastarljuset mot "synarkistiska" maktstrukturer, däribland Licio Gellis hemliga P2-loge och dess anglo-amerikanska uppbackare, som ansvariga för iscensättningen av det som kom att kallas en "spänningens strategi" i Italien. Den årliga minneshögtiden för offren för massakern fick en särskild betydelse i år. Till de många som hade samlats i Bologna delade LaRoucherörelsen i Italien ut flygblad med överskriften "Dick Cheneys och George Shultz' nya spänningens strategi". Man jämförde hur politiska och polisiära krafter agerade efter Bolognaattentatet och de andra terrorattentaten som följde under 1970- och 1980-talets spänningens strategi, med det som hände efter den 11 september 2001, bombdåden i Madrid och nu senast bombdåden i London. Då kastades skulden snabbt på "vänsterterrorister", medan det i själva verket var nyfascistiska krafter, styrda av P2-nätverket som sträckte sig in i regeringen, rättsväsendet, underrättelsetjänsterna, militären och polisen, som låg bakom. Nu är det "islamistiska terrorister" - mer behöver man inte veta. För att bevara sitt imperiesystem, som nu kallas "globalisering", iscensätter man påhittade inrikespolitiska och internationella konfrontationer, genom att "dra i trådarna utifrån och hindra alla försök att återupprätta den moderna nationalstatens suveränitet", hette det i flygbladet.

På 25-årsdagen sände den tyska statliga radion Deutschlandfunk intressant nog ett 20 minuter långt reportage om Bolognamassakern. Bland annat intervjuades Bolognaåklagaren Libero Mancuso, som sa att det främsta beviset mot P2-logen var "terror på tåg"-episoden. Officerare från den militära underrättelsetjänsten hade skickats in för att placera ut villospår, som skulle leda polisutredningen bort från P2-logen och dess nyfascistiska, terroristiska fotsoldater, som hade utfört bombdådet i Bologna. Deutschlandfunk förklarade att P2-logen var en kvarleva från Mussolonis fascism. Anglo-amerikanska underrättelsenätverk, ledda av Allen Dulles och James Jesus Angleton, hade skyddat tusentals radikala fascister och nazikollaboratörer och "återcirkulerat" dem in i västländernas underrättelse- och militärapparat, under förevändningen att dessa "anti-kommunister" skulle vara bra att ha i det kalla kriget.

 

Ryssland, Kina och Iran

Kina och Ryssland kommer att hålla sin första gemensamma krigsövning den 18-25 augusti. I västmedier, bl.a. SvD, har övningen beskrivits som att "USA utmanas" i Öst- och Centralasien. Övningen, med namnet "Peace Mission 2005", hålls utanför den ryska Stillahavskusten och i Gula havet utanför den kinesiska Shandonghalvön. Närmare 10 000 soldater ur armén, flottan, flygvapnet, luftburna förband, marinkåren och underhållsförband från den ryska och kinesiska krigsmakten deltar. Den ryske armégeneralen Vladimir Moltenskoi har förklarat att "övningen syftar till att stärka vår förmåga att gemensamt stå emot nya utmaningar och hot". Han gjorde klart att den inte har någonting med Taiwan att göra. Den ryske försvarsministern Sergej Ivanov har sagt att han inte bryr sig om vad pressen skriver om övningen. Ryssland deltar med sitt moderna stridsflyg och sina strategiska bombplan.

För att bevaka övningen som observatörer har Kina och Ryssland bjudit in Shanghai Cooperation Organization (SCO), såväl de fyra övriga medlemsstaterna (Kirgizistan, Kazachstan, Tadzjikistan och Uzbekistan) som de fyra medlemmarna med observationsstatus (Indien, Pakistan, Iran och Mongoliet). Att Shanghaigruppen finns med på övningen är intressant, eftersom det har långtgående såväl geopolitiska som ekonomiska implikationer. Shanghaigruppens länder representerar tillsammans nästan hälften av världens befolkning och de sitter på världens största reserver av råvaror och energitillgångar. Samarbetet mellan dessa länder kan komma att rita om hela det ekonomisk-politiska landskapet i Eurasien. De kan dra in Tyskland och andra europeiska länder i ett långsiktigt ekonomiskt samarbete om råvaruutvinning och transportinfrastrukturprojekt av den typ som Lyndon LaRouche syftar på i sin omtalade "Vernadskijstrategi".Ett sådant fredligt ekonomiskt samarbete har emellertid varit en mardröm för det brittiska imperiet ända sedan 1850-talet, och är fortfarande det som oroar det anglo-amerikanska lägret allra mest.

De senaste månaderna har flera försök att kuppa igenom USA-stödda "regimskiften" i Centralasien misslyckats. Ryssland, med stöd från Kina, har stoppat dem med "motkupper". I ett av dessa länder, Uzbekistan, har den nya ryskvänliga regeringen bett USA att lämna flygbasen Karsji-Khanabad, som USA har disponerat sedan 2001 för kriget mot Afghanistan. Även Kirgizistan har bett USA att förbereda en evakuering av sina 1 000 anställda från flygbasen Manas. Shanghaigruppens länder har blivit varse att kriget i Afghanistan är en källa till nya hot mot deras säkerhet, t.ex. den brottslighet, med knarksmugglarligor och extrema islamistiska grupper, som följer i spåren av en ökad opiumodling i Afghanistan. Det har också funnits en medvetenhet om att flygbaserna "öppnar för en amerikansk front mot västra Kina", som SvD skriver. I och med att Cheney-Blair-krafterna nu ställer in siktet mot Iran, hotas Shanghaigruppens "veka liv" i söder. Man kan utgå från att Ryssland och Kina skulle sätta upp ett enormt hårt motstånd, om frågan om Irans kärnkraftsprogram kom upp i FN:s säkerhetsråd. Man ska komma ihåg att Irans kärnkraftssatsning har skett med stöd från Ryssland, att det är genom Iran som Ryssland, Centralasien och Kina har tillgång till Persiska viken, och att Iran numera har utvecklats till en landbro mellan Ryssland och Indien. Varje hot mot Irans säkerhet kommer därför att uppfattas som ett direkt hot mot Shanghaigruppens länder.

 

Varningar för fastighetskrasch

Lyndon LaRouche och Monitor har länge varnat för att de husbubblor som byggts upp med stöd av centralbankernas massiva penninginjektioner kan bli det som utlöser en global krasch på finansmarknaderna. Krediterna som centralbankerna strör omkring sig har lett till en explosionsartad ökning av bostadslånen i USA, Storbritannien och andra länder. Nu börjar det dyka upp alarmistiska artiklar i ämnet lite varstans.

Många utgår från det som brittiska Economist skrev den 16 juni, efter att ha undersökt husmarknaden: "Den världsvida husprisökningen är den största bubblan i historien. Bered dig på att det kommer att göra ont när den spricker ... Aldrig förr har de reala huspriserna stigit så fort, så länge, i så många länder. ... Stigande fastighetspriser hjälpte till att hålla världsekonomin på benen efter det att börsbubblan sprack 2000. Tänk om husuppsvinget nu förbyts i en krasch?"

Enligt Economists genomgång "steg bostadsfastigheternas samlade värde i de utvecklade länderna med mer än 30 000 miljarder dollar under de senaste fem åren, till mer än 70 000 miljarder dollar, en ökning med lika mycket som dessa länders sammanlagda BNP. Detta får inte bara alla tidigare husprisstegringar att förblekna, utan det är större än den globala börsbubblan i slutet av 1990-talet (en ökning över fem år med 80 procent av BNP) och större än Amerikas börsbubbla i slutet av 1920-talet (55 procent av BNP). Det ser med andra ord ut att vara historiens största bubbla."

Economist noterar också att på alla husbubblemarknader har huspriserna klättrat till rekordhöga nivåer i förhållande till hyrorna, och de är också rekordhöga i förhållande till inkomstnivåerna. Särskilt farlig är tendensen att folk köper hus som en "penningplacering". Placerare har lättare att sälja om priserna börjar falla, och de kan då förstärka fortsatta prisras. Många har också lockats in på husmarknaden med låga, men rörliga räntor och andra kortsiktigt attraktiva finansieringsknep från bankernas sida. För sådana husägare kan det räcka med att priserna stagnerar, för att de ska tvingas sälja. En krasch på husmarknaden skulle få ännu mer omfattande konsekvenser för finanssystemet och ländernas ekonomier än IT-kraschen, som sopade bort värden för 15 000 miljarder dollar på tre år.

 

Varför eurosystemet är ohållbart

Den gemensamma europeiska valutan har varit ett fiasko ända från starten och euroländerna borde gå tillbaka till sina nationella valutor; det skulle inte vara svårare än det var att en gång införa euron. Det säger den tyska ekonomiprofessorn Wilhelm Hankel i en intervju som publicerats i det amerikanska nyhetsmagasinet EIR och i den tyska tidningen Neue Solidarität. Hankel var en av de fyra tyska professorer som 1998 vände sig till den tyska författningsdomstolen för att stoppa Tysklands inträde i valutaunionen.

I intervjun förklarar Hankel: - I eurozonen har konkurrenssituationen blivit helt förvrängd: Relativt fattiga och mer outvecklade ekonomier konkurrerar med de utvecklade ekonomierna, och de konkurrerar just med sin underutveckling. Länder som förut hade en svag valuta och svag kapitalbildning har i och med euron fått en valutarisk som är nära noll. Ekonomier som p.g.a. fattigdom har låga löner och låg social standard, och som inte har råd med dyr infrastruktur och därför också har lägre skatter, kan locka med skattefördelar, lägre sociala kostnader och lägre löner, och drar på så vis till sig investeringar, bort från de mer utvecklade länderna.

Hankel understryker: - Denna utflyttning av investeringarna till Europas periferi bryter mot produktivitetslagen! De högproduktiva länderna, som mödosamt har kämpat till sig den dyra infrastrukturen, den höga sociala standarden, de höga lönerna, de bestraffas nu för sin välfärd! De förlorar kapital, jobb, investeringar och tillväxtpotential.

- Under de första ärorika fyrtio åren med den gemensamma marknaden kunde Europa skydda sig mot detta - till stor del genom valutakonkurrensen. I länder som Irland, Portugal, Spanien, Italien och fram till helt nyligen även Frankrike devalverades valutorna vartannat eller vart tredje år, av lättförståeliga skäl. En utländsk placerare måste räkna med att han vid en devalvering kunde förlora en del av sitt kapital över en natt. - Tyskland å sin sida hade ett enormt övertag med sin hårda och stabila valuta; här kunde utländska investerare till och med inkassera revalveringsfördelar. Och här fanns Europas lägsta räntor, både nominellt och reellt. När D-marken föll bort förlorade Tyskland magneterna i sin högproduktiva ekonomi.

- Av de fyra instrumenten i en aktiv ekonomisk politik har tre försvunnit i och med införandet av euron: växelkursen, räntan och budgeten. Bara det fjärde instrumentet återstår: löne-"anpassning" - och det är livsfarligt. Schröders Agenda 2010 är bara en etikett för att sänka den tyska lönenivån till den europeiska genomsnittsnivån. Hankel slår fast att "en social marknadsekonomi - för att inte tala om om den tyska socialstaten - är oförenlig med euron". Hankel understryker sedan att det inte möter något oöverstigligt juridiskt eller tekniskt hinder att gå tillbaka till de nationella valutorna: - Folkrättsliga fördrag ska vara till nytta för den egna nationen, och när det villkoret inte uppfylls har man enligt den av Hugo Grotius definerade folkrätten rätt att säga upp detta fördrag, även om det inte innehåller någon utträdesklausul.

Det första steget, föreslår Hankel, skulle kunna vara att man behåller euron, men gör den till räkneenhet, som ecun var före EMU. Den skulle då vara en referenspunkt för växelkurserna mellan de respektive nationella valutorna. Och den europeiska centralbanken ECB skulle kunna förvandlas till en gemensam institution som skulle sköta samordningen av valutapolitiken i Europa, den funktion som European Monetary System, EMS, hade för växelkursarrangemangen efter 1979.

Beträffande övergången från euron tillbaka till de nationella valutorna förklarar Hankel: - Det är inget problem att räkna om alla fordringar och betalningsåtaganden från euro tillbaka till D-mark. Man kan utgå från de gamla växelkurserna och lägga på olika inflationsindex. Logistiskt är det inget problem alls. Efter erfarenheterna av växlingen av DDR-mark till D-mark 1990 och växlingen av D-mark till euro i januari 2002 har valutaväxlingar närmast blivit en rutinsak.

Hankel pekar sedan på den verkligt avgörande skillnaden med en återgång till D-marken: - Den tyska grundlagens artikel 109, som klart och tydligt gör 1967 års stabilitets- och tillväxtlag till själva meningen med grundlagen, kan träda i kraft igen. I klartext: i händelse av obalanser i hela ekonomin är det finansministerns uppgift, för att inte säga plikt, att föra en aktiv, underskottsfinansierad tillväxtpolitik. Då kan vi bekämpa arbetslösheten och den ekonomiska krisen på allvar, med hjälp av låga räntor, offentliga investeringar och sysselsättningsprogram. Utträdet ur Maastrichtfördraget och återgången till en EMS-liknande valutaregim i Europa med nationella valutor, måste kombineras med införandet av ett nytt Bretton Woods-system, säger prof. Hankel:

- I trettio år nu, sedan Bretton Woods-systemets slut, upplever vi samma sak som vi upplevde under 1930-talet: Med flytande växelkurser och oreglerade finansmarknader är alla krediter osäkra. Och när krediterna är osäkra finns hela tiden risk för att kreditpyramiden vacklar och störtar samman. Systemet är sådant. - Antingen lever man med det, tills det kraschar på riktigt, eller så går man tillbaka till ordnade förhållanden i det internationella finanssystemet: Det skulle bli Bretton Woods II.

 

Göran Persson prövar vingarna

Möjligheten till en självständig svensk ekonomisk politik har ökat sedan de franska och holländska väljarna sagt nej till EU-konstitutionen och öppnat grinden för alla som vill kliva ur den guldmålade, men avflagade, euroburen. Eurosystemet med sin åtstramningspolitik håller på att falla samman. I samband med sitt sommartal i Björkvik prövade Göran Persson den nya friheten genom att prioritera arbetslösheten före utgiftstaket i statsbudgeten.

Utgiftstaket är samma slags frivilliga bur som eurons EMU-regler. Enda skillnaden är att den svenska buren är fem procent mindre. EMU-regeln säger att underskottet i statsbudgeten får vara högst tre procent av BNP, medan Sveriges regering och riksdag i sann Bror Duktig-anda satt upp som mål att den offentliga sektorns utgifter ska minskas med motsvarande två procent av BNP över en konjunkturcykel. I Björkvik började Persson tala om att staten ska kunna låna till statliga projekt, som kan sätta folk i arbete. Problemet med Perssons förslag är att visionerna är så patetiska. Han vill använda statliga medel, inte för att bygga landet, utan för att några arbetslösa ska få några servicejobb.

Persson pratar om att sätta upp gardiner och gå och handla (kanske är det mest han och Anitra som behöver hjälp med det, i sitt stora hus ...), samtidigt som byggstarten för Haparandabanan riskerar att skjutas upp ett helt år p.g.a. Banverkets ökade kostnader för Gudrunstormen. Det järnvägsbygget är den enda länk Sverige behöver bygga för att förbättra transportkapaciteten för utvecklingskorridoren N.E.W., den korridor som sätter Norden i centrum för ett ekonomiskt samarbete mellan USA och Kina. För att inte tala om alla andra färdigutredda projekt, som bara väntar på att dras i gång runt om i landet. Om sådana projekt fördelas mellan regionerna, kan de flesta kommuner öka sina inkomster och själva få råd med gardiner och mycket mer.

EAP bedömer att Sverige behöver komma tillbaka till en investeringsnivå motsvarande tidigt 1970-tal, med dagens BNP blir det ytterligare ca 250 miljarder kr per år för huvudsakligen infrastruktur, bostäder och industri. Men finansmarknaden räcker inte till för att få fram sådana summor; dessutom är det onödigt att betala räntan till bankerna, även om den är låg.

Därför behöver riksbanken hjälpa till genom att ge 15-50-åriga lågräntelån specialinriktade till investeringar. Så länge det finns outnyttjad produktiv kapacitet skapar en sådan "sedeltryckning" inte inflation, snarare tvärtom, eftersom skatter kan sänkas om arbetslöshetskostnaderna minskar, samtidigt som bättre infrastruktur sänker kostnader för transporter, sjukvård m.m. Dagens sedeltryckning däremot går till kortsiktiga spekulationsbubblor, som inflaterar boendekostnaderna och göder börsspekulanterna.

Den nytillträdde chefen för Svenskt Näringsliv, Urban Bäckström, använde sitt sommarprat i radion för att slå vakt om riksbankens självständighet mot de folkvalda politikerna. Det är väl gott och väl att i ett sådant nostalgiprogram tala om sin gamla tid som riksbankschef, men i sin nuvarande egenskap som företrädare för industrin borde Bäckström i stället tala om behovet av en riksbank som är SJÄLVSTÄNDIG FRÅN FINANSMARKNADERNA OCH BANKERNA. Bäckströms jobb nu är att fförsvara industrin, om så behövs även mot dess storägare bland bankerna. Industrin gynnas inte av spekulation utan behöver i stället en riksbank som i samarbete med riksdag och regering tar tag i de projekt som landet behöver.

 

Fysisk Ekonomi augusti 2005

 

Så bestäms en valutas värde

Hur bestämmer man en valutas värde? Den frågan fick den amerikanske politikern och ekonomen Lyndon LaRouche, vid ett strategiseminarium som hölls i Berlin den 28-29 juni under rubriken "För ett Nytt Bretton Woods". På seminariet deltog ekonomer och politiker från Ryssland, Kina, Indien, Egypten, Israel, Ungern, Kroatien, Slovakien, Tjeckien, Polen, Schweiz, Italien, Frankrike, Tyskland och USA. Frågan om hur man bestämmer värdet på en valuta och vilka växelkurser som ska gälla i det nya valutasystem som världens ledande nationer snabbt måste enas kring, ställdes av den ryske professorn Stanislav Mensjikov. LaRouche svarade så här:

LaRouche: Värdet på en valuta är inget statistiskt medelvärde, värdet på en valuta kommer från dess verkningskraft, uttryckt i ekonomisk tillväxt. Investeringar är samtidigt investeringar i valutan. Vad är en valutas verkligt förtjänade värdestegring? Det är denna värdestegring som bestämmer valutans relativa värde. Vad bestämmer en valutas verkningskraft? Det måste vara ett politiskt beslut taget av de berörda regeringarna. Poängen är att vi kan bestämma värdet på valutan.

Nyckeln till alltihop är kreditgivningen! USA till exempel har inte investerat tillräckligt mycket pengar, d.v.s. krediter, i infrastrukturen. Om jag var president skulle jag, med kongressens stöd, och i enlighet med den amerikanska författningen, ge ut nya krediter, och jag skulle öronmärka dessa krediter för en uppbyggnad av den grundläggande ekonomiska infrastrukturen, som det redan finns mer eller mindre färdiga planer för - vatten- och energiprojekt, masstransporter, sjukvård och liknande - med vars hjälp vi redan i år skulle kunna få den amerikanska ekonomins produktion att visa på plus! Den har länge visat på minus. Sedan 1999-2000 har USA drivits som ett bankrutt företag. Men det är inte bankrutt, för det är en nation, och en nation har makten att bestämma att den inte ska vara bankrutt. Med ett enkelt beslut. Om vi bestämmer att vi ska öka utgivningen av lågräntekrediter, och om vi har en fast växelkurs, då skulle dollarn, som nu är i risigt skick, plötsligt stiga i värde.

Det var det som Roosevelt gjorde, särskilt från 1940 och framåt - plötsligt var den amerikanska ekonomin starkast i världen. Valutans värde är alltså en effekt av beslut som fattas av regeringar.

 

Fallet Kina

Mensjikov:Får jag avbryta lite? Igår hörde jag kinesernas inlägg. De talade om precis det som du talar om. De sa: "Okey, USA vill att vi ska ändra vår växelkurs mot dollarn. Men det var ju precis den växelkursen som hjälpte vårt land att utvecklas långsiktigt, tillväxt o.s.v." Du kommer ihåg. "Det var den växelkursen som hjälpte oss att bevara ekonomisk tillväxt och politisk stabilitet." De är i närheten av den idén - fast jag antar att din idé är mer sofistikerad.

LaRouche: Nej. De är inte i närheten. De närmar sig den i sina intentioner, men de är inte nära den i praktiken.

Mensjikov: Jag förstår, de närmar sig den i sina intentioner. Men huruvida det är rätt växelkurs eller inte, det är en annan - de är ju mera uppknutna till den mera näraliggande frågan om konkurrenskraft, om att sälja sina varor på världsmarknaden.

LaRouche: Det måste vi omedelbart ändra på, hur som helst.

Mensjikov: De vill göra det. Men då kommer du och säger: "Titta här. Ni säljer era grejer för priser som är för låga. Fem eller sex gånger lägre än de borde vara" - eller hur? Om de börjar sälja dem för det pris som du pratar om, får de aldrig något överskott i sin ekonomi.

LaRouche: Det stämmer inte. Det stämmer inte.

Mensjikov: Enligt nuvarande regler - enligt nuvarande regler.

LaRouche: Aha!

Mensjikov: Det är klart att det inte stämmer! Det skulle ju vara en helt annan sak. Men - ja, man måste gå till väga på ett helt annat sätt, någonting i stil med det som du talar om nu. Det är svårt - att beräkna dessa växelkurser, på basis av dessa långsiktiga, dynamiska faktorer, är ingen lätt sak. Men det går. Och de tänker i den riktningen.

LaRouche: Kina är lätt för mig. Kinas problem är ett väldigt lätt problem i det här avseendet.

Mensjikov: Därför att de har en regering som kan göra vad den vill.

LaRouche: Nej, nej. Det är inte det. Det är att Kina har en förpliktelse till sitt folk.

Mensjikov: Jo, det stämmer.

LaRouche: I Indien har vi ett problem med kastväsendet, som är ett hinder för att vissa ledande kretsar ska ta på sig ansvaret för de fattiga. I Kina finns det folk i ledningen som tänker på Kinas framtid, över de kommande två generationerna. Hela det kinesiska folkets framtid. Det som alltså behövs är en makt som är hela det kinesiska folkets makt. Vilket är ett problem som Kina har nu. Vi hörde ju föredraget igår - Kina vill inte bara vara ett verktyg som används, genom att ta in vissa saker från andra länder, förädla det, och sedan exportera det igen. De vill ha en självständig ställning som nation och kunna bestämma över sin egen ekonomi. Och de borde få det.

Men problemet är att de nu tvingas sälja under marknadsvärdet, det riktiga marknadsvärdet, på världsmarknaden. Resultatet är att vissa kinesiska miljardärer skummar av pengar som inte kommer den kinesiska ekonomin till del. Men resultatet av de internationella förhållandena är att inflödet till Kina är för litet för att hålla i gång den snabba kapitalbildning de behöver för att de ska kunna nå sina mål, som är satta av den kinesiska regeringen för i princip de kommande 25 till 50 åren - mål som sträcker sig över två generationer.

 

Se två generationer framåt

Alltså, när man ska bestämma hur valutors verkningskraft förhåller sig till varandra, så tittar man minst två generationer framåt i varje land. Man bestämmer valutans värde, på basis av en tvågenerationersberäkning. Varför? Därför att vi skapar tillväxt med hjälp av skulder. Vi ska öka världens skuldsättning. Men vi ökar den på ett kalkylerbart sätt: det vill säga vi ger ut krediter som löper över 25-50 år. Vi skapar en skuld som kommer att kunna betalas tillbaka inom 25 till 50 år. Därför vill vi veta var vi kommer att befinna oss, när det blir dags att betala tillbaka skulden.

Vi vill inte hamna i den situation som USA var i 1957, när jag började göra mina prognoser på det här området. Man vill inte hamna i en situation där krediten löper över en längre tid än produkten för vilken den getts ut varar. Man kan ge ut hur mycket krediter som helst, så länge som den ekonomiska nettotillväxten ökar snabbare än betalningsförpliktelsernas nettosumma.

Om vi kan utveckla en ekonomi upp till en viss nivå, inom loppet av 25-50 år, då kan vi också skapa de krediter som gör denna utveckling möjlig. Om den inte kan växa med den takten så kan man inte heller skapa krediterna för det - det vore helt galet.

 

Långa utvecklingscykler

Ekonomins verkningskraft, valutans relativa verkningskraft, ligger alltså i den potentiella tillväxttakten under den tidsperiod som man räknar med. Ett kärnkraftverk till exempel har en livstid på 25 eller kanske 35 år, vattenanläggningar brukar ha en livstid på 50 år. Inom jordbruket får man räkna med minst tre år, för att få ut en vanlig skörd, och att iordningställa marken så att man kan odla på den kan ta mellan fem och tio år.

Dessa långa cykler är det som utmärker den fysiska ekonomin. Och om vi kan bestämma den fysisk-ekonomiska utvecklingskraften, då kan vi lägga fast växelkurserna i relation till den tillväxttakt som vi kan förutse - förutsatt att vi för en politik som ser till att det också sker! På en valutakonferens så säger man: "Håll bokhållarna borta, för de kommer bara att krångla till diskussionen med strunt, och man får inte den diskussion man vill ha för man kommer att prata strunt i det oändliga, och bli osams om det."

Så man slänger ut bokhållarna, och så frågar man: "Vilken politik har nationerna - vilken politik måste de ha?" Och företrädarna som är där och förhandlar, rapporterar tillbaka till sina regeringar: "Så här ser förslaget ut. Om vi antar den politiken, kommer vår valuta att få den här verkningskraften, och andra regeringar kommer att respektera det, och skriva på överenskommelsen."

Man får alltså en överenskommelse som inte bygger på bokhållarnas kalkyleringar, utan på frågan: Vilka fysisk-ekonomiska investeringsbeslut kommer ni att fatta, för de kommande 25 till 50 åren? För de kommande två generationerna? Vi måste få folk att enas kring vad de är beredda att göra, för att stödja varandras utveckling. I stället för att ha en överenskommelse på basis av en hobbesk konfliktbasis, måste man ha en överenskommelse grundad på de medverkande nationernas önskan om att hjälpa varandra. Den princip som låg till grund för Westfaliska freden. Det kan vi åstadkomma.

Mensjikov: Ja. Mycket bra.

 

Mer information:

EIR:s Berlinseminarium gav en inblick i hur ett fungerande nytt valuta- och kreditsystem faktiskt kan komma till stånd. Den monetaristiska dominansen innebär att medierna och den offentligt förda ekonomiska debatten visar upp en närmast total blindhet inför den diskussion som faktiskt förekommer. I Sverige är det endast Monitors och Ny Solidaritets läsare som haft möjlighet att stifta bekantskap med bl.a. de italienska parlamentariker som fått hela det italienska parlamentet att kräva att den italienska regeringen tar initiativ till en valutakonferens i Bretton Woods-anda. Berlinseminariet bjöd därför på unika rapporter om vilka åtgärder som vidtagits och förbereds i olika världsdelar för att skydda finansmarknaderna från spekulation och finanskriser.

Talen och inläggen på seminariet finns nu publicerade i tidskriften EIR nr 27, 28, 29 och 30 (på engelska). Dessutom finns intervjun med professor prof. Wilhelm Hankel om varför euron inte är hållbar i EIR nr 32. Alla dessa fem nummer av EIR kan beställas från Schillerinstitutet för 350 kr inkl porto. Sätt in pengarna på institutets pg 580049-5 och skriv Berlinseminariet på talongen! Eller kontakta Schillerinstitutet på e-post; larouche@nysol.se, fax 08/98 30 90, tel. 08/98 30 10 eller brev: Box 11918, 161 11 Bromma.

Det går också att ta en tre månaders provprenumeration på EIR från och med nr 27 för att följa den fortsatta diskussionen. Pris 750 kr. Flera av artiklarna finns också på EIR:s hemsida www.larouchepub.com. På www.larouchepac.com hittar man bl.a. Lyndon LaRouches tal.