Vårt tack till glädjens skald!

Om vi ser med Schillers ögon, vad skulle vi då säga att mänskligheten saknar mest i dag? Utan att förringa alla myriader av problem i världen, är jag ändå ganska säker på att vår älskade skald, utan ett ögonblicks tvekan, skulle peka ut det som vårt stackars människosläkte saknar allra mest, nämligen förmågan att känna sann mänsklig glädje. Och då menar jag glädje i Schillers bemärkelse, den glädje som han själv kände - inte banaliteten i en sinnlig tillfredsställelse för stunden, utan glädje över det finaste som mänskligheten äger, över universums storhet och lagbundenhet, över individens kreativa förmåga - ja, glädje över den minsta antydan till godhet, oavsett i vilken form den uppträder.

Det är naturligtvis uppenbart att många i dag aldrig har hört Schillers namn förut, men det är i alla fall ett obestridligt faktum att ingen i sin egen person förkroppsligar en vackrare mänsklighet, och att ingen har funnit ett högre uttryck för mänsklig värdighet - idén om republikansk frihet och den mänskliga själens skönhet - än denne man Schiller. Det är helt enkelt så att världen blir oändligt mycket fattigare när vi glömmer bort de pärlor som vi har att tacka för vår utveckling, och om Schiller i dag tycks vara i fara att falla i fullständig glömska så beror det inte alls på att hans ideal "har blivit inaktuella". Det betyder bara att vi har gått tillbaka till en primitivare, mer barbarisk kulturnivå.

Alla som har studerat Schillers liv och gärning vet, att ingen har kunnat väcka större lidelse och entusiasm för människoidealet än han. Men var hämtade han denna oerhörda kraft, som inte bara finns i hans lysande verk, utan också nådde ut till många miljoner människor i generation efter generation - en kraft som om och om igen tände den gudomliga gnistan i deras hjärtan och plötsligt fick dem att upptäcka sin egen skaparkraft?

Denna kraft kommer ur det faktum att Schiller var ett geni - eller, med andra ord, att han medvetet och oförtröttligt arbetade med att utveckla sig själv som människa; att han älskade sanningen mer än någon av livets bekvämligheter; att han aldrig svek de ideal han ställde upp för sig själv; och att hans karaktär var alldeles för ädel för att låta sig korrumperas av triviala ting.

Det är fascinerande att se hur medveten Schiller var om sin egen metod. "Människans högsta mål är inte att sträva efter lycka. Någon trivial smaksak kan lätt vinna inflytande om man låter plikten underordnas njutningens krav. Allting hänger här på begreppet människans värdighet, som grundar sig på att hon låter sig styras av sitt förnuft, på hennes frihet från sinnernas tvång", förklarade han för sina studenter. Människans värdighet är alltså grundad på att hon låter sig styras av sitt förnuft, på hennes frihet från sinnenas tvång? Vad skulle då Schiller ha att säga om vår samtid, som hela tiden talar om att man måste "förverkliga sina konkreta behov"!

Och hur uppnår människan värdighet - denna fria, självbestämda strävan av vårt förnuft? Mot slutet av sitt alltför korta liv beskrev Schiller den inställning som gjorde att han kunde vara så utomordentligt kreativ: "Det enda som gör livet uthärdligt är vår strävan mot ett bestämt mål. Nyckeln till detta är hårt arbete, eftersom det inte bara ger oss medlen att fortsätta leva, utan också är det enda som skänker det ett värde. Min bästa sysselsättning är min egen glädje; den gör mig till freds med mig själv."

Schiller visste att endast konsten och konstnärerna kunde levandegöra idealet om en förädlad mänsklighet. I dikten "Konstnärerna" - hans stora hyllning till mänskligheten - undervisar han just en sådan konstnär i denna ädla uppgift:

I edra händers vård är givet

vårt dyra arv, vårt släktes värdighet:

bevara det -

med er det dör, med er det lyfts mot livet.

Så tjäne diktningens magi

den stora, visa gudaplanen

och lede oss till oceanen

av evig harmoni.

(Övers. Johannes Edfelt)

Ett annat råd som Schiller gav till alla som vill försöka sig på att skriva poesi, var detta:

"Allt som skalden kan ge oss, är sin individualitet. Denna måste alltså vara värd att ställas ut för världen och eftervärlden. Att förädla denna sin individualitet, till den renaste härligaste mänsklighet, är hans första och viktigaste uppgift, innan han tillåts röra det förträffliga. Det högsta värdet hos hans dikt kan ej vara något annat, än att den är det rena fulländade avtrycket av en intressant sinnesstämning hos ett intressant, fulländat sinne. Endast ett sådant sinne skall avteckna sig för oss i konstverk; vi känner igen det i dess minsta yttringar, och förgäves skall det som icke är det söka dölja denna väsentliga brist genom konst. För det estetiska gäller samma som för det sedliga; liksom det i det förra fallet endast är människans moraliskt förträffliga karaktär som kan trycka den moraliska godhetens stämpel på en av sina enskilda handlingar, är det i det andra fallet endast från det mogna, det fullkomliga sinnet som det mogna, det fullkomliga härflyter."

Detta är förutsättningen för att konst skall vara verklig konst, som förädlar människorna. Men vad krävs för att uppnå detta höga ideal? Vi måste beundra Schillers metod, som gjorde att han inte bara kunde förvärva insikter som är lika giltiga i dag som de var då, utan att han också kunde förutse början till en utveckling, som vi ännu bara anar.

Bland Schillers opublicerade skrifter finns ett litet fragment kallat "Två filosofiska utkast", där han delar in den första punkten, "Mänsklig verksamhet. Dess ursprung och gränser", i två grundkategorier: rädsla och glädje. Rädsla, skriver han, strävar mot orörlighet, medan glädje strävar mot framsteg. "Rädslans ideal är att utsträcka det nuvarande. Glädjens ideal är att förhöja det nuvarande. Rädsla existerar inom ramarna för det som är. Glädje skapar det som ej är. Rädslans makt leder till slavisk underkastelse", medan glädje är själva förutsättningen för att varje människa skall kunna förverkliga ett ideal. (Och har vi inte här nyckeln till lösningen på dagens kris för den mänskliga civilisationen?) Vi konstaterade att det råder brist på sann glädje. Och är det inte dessutom så att vårt samhälle i dag är helt dominerat av rädsla - rädsla för krig, rädsla för en skenbart obegriplig teknologi, rädsla för så många saker att rädsla har blivit det allmänna sinnestillståndet; och just denna rädsla leder oss in i en slavisk underkastelse. Bristen på glädje och rädslans makt har lett oss in i kulturpessimism, och till och med nihilism.

"Släng ut din rädsla för världsliga ting", uppmanar Schiller oss. "Skynda bort från ditt inskränkta, dystra liv, hän till idealens rike!"

Endast geniet, konstnären och den sköna själen, som för Schiller är samma sak, kan lagbundet utvidga det som redan existerar, endast de kan dra upp stora planer, som det kanske tar hundra år att förverkliga, och endast de kan finna en lösning, på ett högre plan, på en till synes hopplös situation, där mindre själar endast skulle reagera med rädsla. Och den känsla som är mest typisk för ett geni är glädje. Det är därför vi behöver Schiller lika mycket som vi behöver vårt dagliga bröd. Antingen börjar vi att sträva mot det människoideal som han framställde skönast av alla, eller så kan vi redan nu förutsäga att en utsvulten mänsklighet inte kommer att överleva särskilt länge till.

Den nya Schiller-renässansen är speciellt viktigt för ungdomarna. Ungdomar som tvingas växa upp i en värld av umbäranden och rädsla, utan att kunna glädjas åt denna rena mänsklighet, blir lurade på sitt livs bästa löfte. Schillers skrifter var det som hade den största betydelsen för mig under min ungdom, och jag har honom att tacka för allt jag har kunnat utveckla senare i livet; och jag tackar mina lärare som gjorde mig bekant med honom.

Mer än 200 år har gått sedan Schiller började arbeta som skald och som människa. Han har berikat många människors liv och han har tänt glädjens vackra, gudomliga gnista i oräkneliga hjärtan. Om vi kan utbilda våra barn till glädje, lekfullt och med poetisk skönhet, då väntar storartade tider för mänskligheten.

"Och vem bland er, hos vilken ett ljust förstånd förenats med ett känsloömt hjärta, skulle kunna erinra sig denna höga förpliktelse utan att en tyst önskan väcks att till det kommande släktet betala den skuld som han inte längre kan gottgöra det förgångna? En ädel längtan måste glöda hos oss att även med våra medel ge ett bidrag till det rika arv av sanning, sedlighet och frihet som vi fått av förfäderna och ansenligen tillökt överlämna det åt efterkommande och därmed fästa vår flyende existens vid denna oförgängliga kedja som sträcker sig genom alla människoåldrar."

Mitt tack till Friedrich Schiller, denna stora sköna själ!