Världsordningen behöver byggas på nya principer, för världsfredens skull

Veckoöversikt av Helga Zepp-LaRouche 18 januari 2020.

Timmarna efter att Qassem Soleimani, Irans viktigaste general och praktiskt taget nummer två i den iranska regeringen, hade mördats genom en amerikansk drönarattack nära flygplatsen i Bagdad höll världen andan. De flesta tänkande människor förstod att vi stod på randen till en potentiellt okontrollerbar upptrappning. Sedan kom den iranska regeringens "måttfulla" reaktion – ett robotangrepp på en militärbas i Irak som användes av amerikanska soldater, i vilket inga amerikaner dödades tack vare den iranska förvarningen till den irakiska regeringen – och för många människor var krisen därmed över.

Den 3 januari gjorde jag ett krisupprop om att det bara är de tre viktigaste kärnvapenmakternas regeringschefer – presidenterna Putin, Xi Jinping och Trump – som på ett gemensamt möte kan lägga grunden för att det akuta hotet ska kunna avvärjas och en varaktig fredslösning nås för Sydvästasien. I en internationell aktionsdag den 15 januari spreds uppropet av Schillerinstitutets vänner till flera hundra institutioner, genom möten, presskonferenser och interventioner i dussintals städer i Nord- och Sydamerika, Europa och Australien, i avsikt att skapa en världsomspännande kör av röster som kräver ett sådant toppmöte.

Men under denna mobilisering blev också ett annat fenomen tydligt: Den allra största delen av befolkningen i de olika länderna har inget som helst begrepp om den akuta faran för att det strategiska läget fortfarande kan trappas upp till ett tredje världskrig. Sådana varningar är bara "skrämselpropaganda", Trump har läget "under kontroll" eller "Det är i alla fall för sent, det tredje världskriget pågår redan": vox populi visade upp hela spektret från verklighetsflykt till pessimistisk uppgivenhet, mindre baserat på en genomtänkt analys än på allsköns mestadels ideologiskt motiverade antaganden, och sprunget ur en kontemplativ snarare än en aktiv politisk hållning.

Men i de termonukleära vapnens tidevarv är bevarandet av världsfreden den allt överskuggande existentiella frågan för mänskligheten. Det handlar alltså inte om skrämselpropaganda, utan om att fri från illusioner vara medveten om farorna, för att desto mer konsekvent kunna leta efter vägar att varaktigt trygga freden i världen. Vi ska komma ihåg att under Kubakrisen i oktober 1962, efter USA:s stationering av medeldistansrobotar på en Nato-bas i Turkiet och den därpå följande transporten av sovjetiska medeldistansrobotar med kurs mot Kuba, stod världen i 13 dagar på randen till ett kärnvapenkrig – och hela världen var medveten om det – men att kommunikationen då mellan presidenterna Kennedy och Chrusjtjev och militära experter på båda sidor och därmed krishanteringen var på en helt annan nivå än den är i dag, där det mellan juni 2019 och den 15 januari 2020 rådde mer eller mindre radiotystnad mellan USA och Ryssland.

Under krisen om medeldistansrobotarna 1983, då Pershing II- och SS20-robotarna i Europa med en flygtid reducerad till tre minuter befann sig i ett permanent launch-on-varning-läge, talade politiker som Helmut Schmidt flera gånger om hotet om ett tredje världskrig, och hundratusentals människor var ute på gatorna och protesterade mot detta hot.

I dag är det strategiska läget betydligt mer komplext och farligare, men ändå är den allmänna medvetenheten, för att inte tala om debatten, om detta så gott som obefintlig.

Det gränsar till hån och folkfördumning när västvärldens tankesmedjor, politiker och medier påstår att man måste försvara de demokratiska staternas "regelbaserade ordning" mot världens diktaturer och autokratiska regimer. Det mest betydande steget i riktning mot vår tids strategiska kaos togs när Tony Blair i ett tal i Chicago 1999 bytte ut den i FN-stadgan fastslagna folkrätten mot Blairdoktrinen, d.v.s. rätten till såkallade "humanitära interventioner", vilket för USA:s del ledde till doktrinen "responsibility to protect" (R2P, rätt att ge skydd). Ryssland, Kina och även Trump, enligt vad han förklarade i sitt tal i FN 2019, hävdar däremot att den enda garantin för staternas fredliga samexistens är respekt för den nationella suveräniteten.

Blairdoktrinen låg till grund för de interventionskrig som följde, vilka samtliga byggde på lögner och ledde till färgrevolutioner och regimskiften, och till det kaos och de dödsoffer räknade i miljoner som vi nu ser i Sydvästasien. Under förevändningen att försvara demokrati och mänskliga rättigheter understöder företrädarna för denna "regelbaserade ordning" än till denna dag en regimskiftespolitik mot regeringar som inte vill underkasta sig en unipolär världs diktat – från den brittiske ambassadören i Iran som inte drog sig för att dra i gång en studentdemonstration mot Rouhanis regering (!) till den tyska regeringens tankesmedja, Tyska sällskapet för utrikespolitik, som skrev: "Först Hongkong, sedan Taiwan – demokratin tränger in i Kina". Det har stått klart sedan länge att regimskiftesoperationerna mot olika länder ytterst syftar till att tvinga fram regimskiften i Ryssland och Kina.

Om man till detta lägger de av USA initierade ändringarna i militärdoktrinen, som även de allierade är med på, alltså USA:s "Prompt Global Strike"-doktrin, som antogs ungefär parallellt med Blairdoktrinen; installationen av ett globalt robotförsvarssystem, som Ryssland uppfattar som en klar inringningspolitik; USA:s ensidiga uppsägande av INF-avtalet om medeldistansrobotarna; USA:s ensidiga utträde ur kärnteknikavtalet JCPOA med Iran; Natos utvidgning österut och exempelvis den provokativa utformningen av den kommande Nato-manövern "Defender Europe 20", som innebär att uppemot 40.000 soldater i slutet av februari kommer att förläggas till framför allt Polen och Baltikum; och att Ryssland på den andra sidan installerar nya vapensystem som kraftigt försvagar de amerikanska robotförsvarssystemens effektivitet – då borde vem som helst kunna se hur extremt bräcklig världsfreden är.

När geopolitikerna oroar sig för den systemkonkurrens som de västliga demokratiernas förment höga ideal utsätts för från de autokratiska diktaturernas sida, så förstärks detta också av deras panik för att det transatlantiska finanssystemet står inför en "fruktansvärd kollaps", som George Soros' tidigare kollega Jim Rogers uttryckte det häromdagen. Kinas program för den nya Sidenvägen, som numera 157 länder samarbetar med, är däremot trots alla olyckskråkors kraxanden extremt framgångsrikt.

Att det iranska revolutionsgardet av misstag sköt ned ett ukrainskt passagerarplan i efterdyningarna till mordet på general Soleimani borde visa för alla hur rätt exempelvis den tyska försvarsmaktens tidigare generalinspektör Harald Kujat har, när han upprepade gånger har varnat för risken för att ett kärnvapenkrig kan utlösas av misstag, genom cyberattacker, hackning, tekniska fel och missförstånd.

President Putin berörde denna fara i sitt senaste tal om läget i nationen, och han kom med ett extremt viktigt förslag. Putin betonade:

"Vi ser att händelserna i världen kan utvecklas på ett oförutsägbart, okontrollerbart sätt, något som bokstavligt talat skett i Mellanöstern och Nordafrika de senaste veckorna och dagarna, att regionala konflikter snabbt kan bli till hot mot hela det internationella samfundet. Jag är övertygad om att det är dags för en seriös och direkt diskussion om grundprinciperna för en stabil världsordning och de mest akuta problemen som mänskligheten står inför. ... De länder som grundade Förenta nationerna borde föregå med gott exempel. De fem kärnvapenmakterna bär ett särskilt ansvar för människosläktets bevarande och hållbara utveckling. Dessa fem nationer borde vara de första att vidta åtgärder för att undanröja förutsättningarna för ett globalt krig och utveckla uppdaterade metoder för att säkerställa stabilitet på planeten med full hänsyn tagen till de moderna internationella förbindelsernas politiska, ekonomiska och militära aspekter."

En sådan seriös diskussion om de principer som en hållbar ordning för hela mänskligheten måste vila på är absolut nödvändig. I stället för att klamra sig fast vid geopolitikens (på senare tid även "geoekonomins") bakåtsträvande och farliga begrepp, borde de europeiska länderna ta del av den nya Sidenvägens möjligheter.

Bara två exempel på vad det kan betyda: Kina har under de senaste 40 åren inte bara befriat 850 miljoner av sina egna medborgare från fattigdom och gett världens utvecklingsländer hopp om att de ska kunna ta sig ur sin underutveckling. Kina har också under samma tid förverkligat det största skogplanteringsprogrammet i mänsklighetens historia. Den kinesiska Folkkongressen ålade 1981 alla kineser att från och med elva års ålder plantera tre trädplantor om året, vilket har medfört att Kina har dragit upp fler träd än hela den övriga världen tillsammans; bara mellan 2000 och 2010 planterade kineserna 56 miljarder träd.

De principer som världsordningen omgående måste byggas på är mänsklighetens gemensamma mål. Det liberala etablissemanget i Europa och USA gör klokt i att se över premisserna för det egna vinstmaximeringsorienterade systemet och samarbeta med den nya Sidenvägen i att ekonomiskt bygga upp Sydvästasien och Afrika. Den europeiska handelskammaren i Peking är rädd för att Europa bara kommer att bli en obetydlig marknad i utkanten av Eurasien om man inte intar en konkurrensbetonad hållning mot den nya Sidenvägen. Det förhåller sig precis tvärtom: Europa har bara en framtid om man ger upp geopolitiken och aktivt samarbetar med Ryssland, Kina och USA på grundval av principerna för en mer mänsklig världsordning. Därför är det viktigt att alla krafter i Europa som är intresserade av att trygga världsfreden stöder ett toppmöte mellan Putin, Xi Jinping och Trump.

zepp-larouche@eir.de

President Putins tal till den ryska nationen:
http://en.kremlin.ru/events/president/news/62582