Världsomspännande svältkatastrof! Stoppa biobränslen omedelbart!

I nuläget händer precis det, som var absolut förutsägbart: I 33 (!) länder i Afrika, Asien och Latinamerika har en explosion av svältkatastrofer och hungeruppror brutit ut. Världen ser utan tvivel början på en svälttsunami, som lika mycket är en direkt följd av centralbankernas försök att skjuta upp sammanbrottet av världens hopplöst konkursmässiga finanssystem, genom injektionen av ständigt ny likviditet, som det är de spekulanters fel som kastat sig över livsmedelssektorn och följden av den människofientliga förstörelsen av livsmedel för produktion av biobränslen.

Världsbanken har nu offentliggjort siffrorna, enligt vilka priset på vete de gångna 36 månaderna stigit med 181 procent (!) och livsmedel har under samma tid blivit 83 procent (!) dyrare. Om världsomspännande uppror, en svältkatastrof som hotar en miljard människoliv och en störtdykning ned i en ny mörk tid skall avvärjas, så måste den kriminella förstörelsen av livsmedel för biobränslen omedelbart stoppas och ett världsomspännande intensivprogram för en fördubbling av livsmedelsproduktionen startas!

För att förtydliga något: Hungeruppror och protester ägde rum i Liberia, Nigeria, Senegal, Elfenbenskusten, Egypten, Kamerun, Burkina Faso, Mauretanien, Kenya, Mocambique, Uzbekistan, Yemen, Jordanien, Bolivia, Indonesien, Haiti, Guatemala, Nicaragua, Honduras, El Salvador; i ytterligare fler länder är de på väg. För många länder och runt två miljarder människor, som sedan två årtionden redan lider av undernäring, är den rådande hyperinflationistiska prisexplosionen en existensfråga.

Även om det senast efter utbrottet av slutfasen på kollapsen av det globala finanssystemet i juli 2007 måste ha stått klart för var och en, att den aktuella svältkatastrofen mycket snart skulle komma att träffa världens fattiga och framför allt naturligtvis uländerna, är hungerupproren och prisinflationen på livsmedel plötsligt föremål för otaliga konferenser, förklaringar och mediarapporter. Men i stället för att ta upp de verkliga orsakerna begagnar sig framför allt finanspressen - från Economist och Financial Times till Wall Steet Journal - av den gamla malthusiska argumentationen, att för många människor vill äta allt bättre mat. Samtidigt angriper de länder som Inden och Kina, som genom exportrestriktionen försöker skydda försörjningen av sin egen befolkning, och insisterar fortfarande på frihandel.

I verkligheten handlar det om att konkursförklara globaliseringen, som sedan årtionden efter mottot "köp billigt, sälj dyrt" tvingat så kallade billigproduktionsländer att exportera livsmedel, även om den egna befolkningen inte var tillfredsställande försörjd. Men framför allt användningen av majs, säd, soja och andra jordbruksprodukter för framställning av biobränslen har en stor andel i prisexplosionen. Man måste inte ge Fidel Castro rätt i allt för att hålla med om hans prognos, att försöket att täcka en stor del av energibehovet genom biobränslen, potentiellt skulle komma att kosta tre miljarder människor livet.

Det uppenbara etanolfiaskot har förtydligat, att inte bara många bilar, utan även miljön och jordbruket inte klarar av biospriten. Tropiska skogar huggs ned och våtmarker torrläggs, och till råga på allt blir djurfoder dyrare. Det är således en skandal, att [tyske] miljöministern [Sigmar] Gabriel i ideologisk tjurighet fortsatt insisterar på att, som planerat, fram till 2009 öka andelen biodiesel i Tyskland från nuvarande 5 till 7 procent. När Tjeckiens president Vaclav Klaus ser "Ekologism" som mänsklighetens största hot, så har han, om man betraktar verkningarna med hänsyn till världssvältkatastrofen, med säkerhet förstått en av de största hoten.

Afrikansk-indiska toppmötet som motexempel

I en helt annan riktning gick diskussionen på toppmötet mellan Indien och Afrikanska unionen (AU), som precis hölls i New Delhi. En lång rad talare höll förvandlingen av livsmedel till biobränslen ansvarig för en stor del av prisexplosionen på livsmedel. Man visade på, att enbart i USA brukas sedan 2006 åtta mlijoner hektar, på vilka tidigare odlats majs, säd och soja för livsmedel och djurfoder, till produktion av biobränslen. 2008 ska 18 procent av amerikanska spannmålsproduktionen slösas bort för biosprit, och liknande andelar i Brasilien, Kanada och Östeuropa, medan hundratals miljoner människor hotas av svältdöden.

Det nämnda afrikansk-indiska toppmötet visade i sanning även, vilket tillvägagångssätt som behövs i dag. Sålunda betonade vd:n för FN:s organisation för industriell utveckling (UNIDO), Kandeh K Yumkella, att ett solitt samarbete mellan Indien och Afrika på jordbruksområdet skulle kunna föda världen. Indien förfogar över den teknologiska kapaciteten, och Afrika över jorden och arbetskraften.

Yumkella hänvisade till den "gröna revolutionen" i Indien under 1970- och 80-talen, under vilken det bevisades, att teknologi på mycket kort tid dramatiskt kan höja spannmålsproduktionens produktivitet och avkastning. Men liknande förbättringar måste även nås i förädlingen och transporten av livsmedel. Indiske premiärministern Singh lovade Afrika Indiens hjälp att lösa livsmedelskatastrofen.

AU har utan tvivel jämfört detta toppmöte med EU-AU-toppmötet i Lissabon i slutet av föra året, där [tyska] förbundskanslern [Angela] Merkel inte bara gjort sig till språkrör för Gordon Brown och hans politik för återkolonisering av Afrika, utan en verklig hjälp för Afrika saknades. Visserligen lovade EU Afrika en höjning av biståndet till två miljarder Euro, vilka dock i ljuset av nödlägets omfattning och de hundratals miljarder, som pulvriseras för påstådda räddningar av banker, är de omtalade "peanuts". Och i stället för hetsa upp sig över Kinas, Rysslands och Indiens engagemang i Afrika vid infrastrukturutbyggnad borde de europeiska länderna hellre ta dessa länder som exempel och även de bidra till att betvinga orsakerna till afrikanska kontinentens sårbarhet, vilka ligger i den långtgående bristen på infrastruktur.

Den nu exploderande världssvältkatastrofen är globaliseringens konkursförklaring, vilket blott understryker, att systemet med fri marknadsekonomi i dag är något bankruttare än kommunismen var mellan 1989 och 1991. Och man bör minnas påven Johannes Paulus II:s ord, vilken kommenterade Comecons kollaps med orden, man bör inte från kommunistiska systemets kollaps dra slutsatsen, att systemet med fri marknadsekonomi är mer moraliskt, detta blir uppenbart, om man betraktar uländernas situation.

Vad som ska göras

Det finns ingen förnuftig anledning att inte omedelbart genomföra ett helt paket med åtgärder för att övervinna världssvältkatastrofen så fort som möjligt. Målet måste vara att slutgiltigt övervinna världssvälten och den redan innan den rådande krisen utbröt bestående undernäringen hos cirka en tredjedel av alla människor.

För detta behöver vi:

• Snabbast möjliga fördubbling av livsmedelsproduktionen i hela världen.

• Omedelbart stopp för missbruket av livsmedel som biobränslen.

• Omedelbar utbyggnad av infrastrukturen i Afrika, Asien och Latinamerika.

• Omfattande hjälp vid livsmedelsförädlingen, inkluderat bestrålning av livsmedel.

• Omedelbar återuppodling av nedlagda odlingsytor.

• Omedelbar utbyggnad av högtemperaturreaktorer med inbyggd säkerhet för avsaltning av stora mängder havsvatten för bevattning.

• Insats av ingenjörskårer, jordbrukare och entreprenörer under förutsättning av de suveräna och likaberättigade regeringarnas samtycke.

Då den globala svältkatastrofen bara är en effekt av sammanbrottet av världens finanssystem måste omgående frågan om en ny finansarkitektur, ett nytt Bretton Woods, sättas på dagordningen.

Då varje förnuftig människa vet, att det vore enkelt att lösa problemet, förutsatt, att den politiska viljan kommer till stånd, måste vi döma de ansvariga med samma mått. Världen besitter i dag alla tekniska och industrikapaciteter för att på kortaste tid förverkliga en global Marshallplan, en global New Deal.

Vad står i vägen?

Internationella finansoligarkin, som i dag är mitt upp i att bygga ut brittiska imperiet som världsrike, med ett försvagat Amerika som satrapstat på andra sidan Atlanten och en EU-diktatur, som hotar beröva länderna på den eurasiska kontinenten deras suveränitet, är fast beslutna att hellre störta världen i en ny mörk tid, än att gå med på en omorganisering av världens finanssystem och ekonomiska världsordning.

Inte direkt få av dessa ser i apokalypsens fyra ryttare tvärtom här ett alltigenom utprövat medel att eliminera den enligt er åsikt existerande "överbefolkningen". Sådant finns det otaliga yttranden om från prins Philip, i vilka han uttalat sin önskan att därigenom komma förbi problemet med den påstådda överbefolkningen, att han exempelvis skulle vilja återfödas som ett "synnerligen dödligt virus".

Sålunda skrev han redan 1988 i inledningen till kapitlet "Befolkningsfaktorn" i sin bok Down to Earth: "Det som beskrivs som 'naturens jämvikt' är helt enkelt naturens egenskap att begränsa sig själv. Fruktbarhet och avelsframgång skapar överskottet som förlusterna åter jämnar ut. Plundring, klimatologiska skillnader, sjukdom och svält - och i fallet med den olämpligt så kallade homo sapiens, krig och terrorism - är de huvudsakiga medel med vilka befolkningen hålls under en bestämd kontroll."

Och i en intervju i People sa han 21 december 1981: "Befolkningstillväxt är möjligtvis det största hotet mot vår överlevnad. Vi står inför en än större katastrof om den inte saktas ned - inte bara för naturen, utan för människorna. Ju fler människor det finns, desto mer råvaror förbrukar de, desto mer miljöförstöring producerar de och desto mer krig kommer de att föra. Vi har inget val. Om vi inte vill kontrollera befolkningen frivilligt reguleras den ofrivilligt genom spridningen av sjukdom, svält och krig."

Den snabbt tilltagande världssvältkatastrofen är testet för alla regeringar i denna värld. Det är högsta tid att kasta de politiska axiom överbord, som är ansvariga för den existentiella kris för mänskligheten som nu avtecknar sig. Och till dessa hör framför allt neoliberalism, malthusianism och ekologism, imperialism och kolonialism.

Det vi i stället behöver är en värld av suveräna nationalstater, som gemensamt samarbetar för mänsklighetens mål på basis av "västfaliska fredens" principer, d v s i den andres intresse. Den absoluta förutsättningen för detta är det från Lyndon LaRouche sedan länge föreslagna nya Bretton-Woods-systemet. Har vi i Europa den moraliska kraften att besluta oss för nämnda perspektiv?