EU försöker sätta trojkan på Italien, men världen förändras.

av Alexander Hartmann
11 december 2016

Folkomröstningen i Italien den 4 december om en ändring av författningen, som faktiskt oavkortat skulle ha lämnat över landets suveränitet till EU, resulterade i ett tydligt nej (60 mot 40). Det var, som Helga Zepp-LaRouche konstaterade i sitt internet-forum den 7 december, "en rungande örfil till den internationella finansoligarkin" – därtill den tredje efter britternas brexit och Donald Trumps valseger i USA. Men denna oligarki verkar oförmögen att ta lärdom av sina nederlag, den fördubblar snarare sina ansträngningar att tvinga på Italien och de andra EU-länderna sin vilja.

En viktig roll i detta spelar ECB-ordföranden Mario Draghi, som på sin presskonferens den 8 december i motsats till medierapporteringen inte aviserade någon "minskning av de kvantitativa lättnaderna" (QE) – alltså inget slut på sedeltryckningen – utan tvärtom klart och tydligt förklarade att det inte finns några sådana planer. "Det viktiga budskapet är att visa att ingen sådan begränsning är i sikte", sa Draghi, "för att visa att ECB stannar kvar på marknaden."

ECB:s ledning har visserligen beslutat att man från och med april 2017 ska minska sina månatliga köp av stats- och företagsobligationer från bankerna från 80 miljarder euro till 60 miljarder euro, men samtidigt förlängde man QE med inte sex utan nio månader, fram till 2017 års utgång. Dessutom betonade Draghi att QE antagligen kommer att förlängas ännu längre än så och även kan ökas igen till 80 mdr euro eller till och med mer.

Som grund för detta anfördes att ECB:s experter fram till åtminstone slutet av 2019 förväntar sig en mycket blygsam ekonomisk tillväxt i eurozonen, max 1,7 procent årligen, eftersom regeringarna enligt deras mening inte tillräckligt snabbt driver igenom de nödvändiga "strukturreformerna" och några länder har bräckliga banksystem.

I verkligheten är fortsättningen av de "kvantitativa lättnaderna" inget annat än ett erkännande av att bankerna även i fortsättningen inte klarar sig utan stöttning. Så kommer det att vara ända tills man bestämmer sig för att införa ett bankdelningssystem, som skiljer agnarna från vetet och sätter punkt för zombiebankernas spökanden. Detta skulle vara den uppenbara lösningen på problemet.

Ett skäl till att man trots detta fortsätter med stödåtgärderna är att de också tjänar som en hävstång för att tvinga regeringarna i de berörda länderna att genomföra brutala åtstramningar mot den egna befolkningen, på det sätt som vi nu ser prov på i Grekland.

Den grekiska statistiska centralbyrån har just meddelat att enligt EU-måttet lever 40 procent av grekerna i fattigdom och under åren med EU:s påtvingade åtstramningar (2010-15) har andelen barn och ungdomar som lever i fattigdom ökat från 28,7 procent till 37. Trots det förkunnade den tyske finansministern Wolfgang Schäuble irriterat återigen, den 18 november på bankkongressen i Frankfurt, att grekerna måste lära sig att deras levnadsstandard är för hög. Schäuble krävde ännu mera nedskärningar i pensioner, löner m.m., för att göra landet "konkurrenskraftigt".

"Eurogruppen" – bestående av finansministrarna i de 19 länder som använder euron – tvingade den 7 december faktiskt på Grekland sin vilja igen. Som motprestation för obetydliga "kortfristiga" åtgärder som ska lätta på skuldbördan (men ändå betyder att Grekland ska fortsätta betala av på sina skulder fram till 2060!) ska Grekland se till att ha ett primärt budgetöverskott på 3,5 procent av BNP och upprätthålla den nivån under ett helt årtionde efter det att det officiella nödhjälpsprogrammet löpt ut 2018. Detta överskott, som den grekiska befolkningen på något vis ska trolla fram, ska sedan användas till avbetalningar på skulder som till stor del är ett resultat av tidigare "räddningsprogram".

Trojka-politik för Italien?

Men trojka-politiken riktar sig inte bara mot Grekland, utan också mot Italien. Där väckte kravet från en av regeringen Merkels viktigaste ekonomiska rådgivare, Volker Wieland, på att Italien faktiskt ska underställa sig "trojkans" åtstramningsregim stor ilska, eftersom man i Italien – troligen med rätta – utgår ifrån att Wieland gav uttryck för den tyska regeringens uppfattning.

I en intervju den 6 december i Handelsblatt sa Wieland att Italien borde vända sig till den europeiska stabilitetsmekanismen ESM och även dra in valutafonden IMF i hjälpprogrammet – vilket inte betyder något annat än att den från Grekland-debaklet beryktade trojkan skulle tas in som en överrock även till den italienska regeringen. För det första skulle man därmed få ett skyddsnät i händelse av en skuldkris i Italien, menade Wieland, för det andra skulle ESM och IMF gemensamt kunna åstadkomma det nödvändiga trycket för att övervinna reformmotståndet. Och är Italien inte berett att genomföra sådana reformer så kommer man inte att kunna stanna kvar i euron.

Samtidigt sänkte kreditvärderingsinstitutet Moody's sin bedömning av Italiens framtidsutsikter från "stabila" till "negativa", men lät ändå betyget på de italienska statsobligationerna kvarstå på Baa2. Under de senaste åren har kreditvärderingsinstituten upprepade gånger utlöst panikutförsäljningar av italienska statspapper, för att sedan sänka betyget – en typisk taktik för att pressa landet till att underställa sig ECB:s "beskydd" och i gengäld acceptera åtstramningsprogram och teknokratregeringar.

Faktum är att Draghi redan pumpar in stora belopp i "kvantitativa lättnader" i lån till den italienska staten och italienska storbanker. Men det ändrar inget när det gäller det läge som krisbanken Monte dei Paschi di Siena (MPS) befinner sig i. Regeringen Renzis försök att organisera en privat rekapitalisering av banken har misslyckats och om man ska tro på Reuters och Financial Times källor kommer inte heller någon italiensk regering att kunna genomföra en offentlig rekapitalisering, i praktiken ett förstatligande, i alla fall inte före slutet av januari.

Regeringen Renzi, eller det som återstår av den, vill köpa upp stora delar av fordringarna på MPS som innehas av småsparare till deras nominella värde, för att förhindra en revolt från befolkningen och rusning mot flera italienska storbanker. Därefter skulle staten lösa in alla dessa obligationer mot aktier och på så vis bli majoritetsägare i banken. Men ett sådant förstatligande bryter mot EU-kommissionens och ECB:s bail-in-regel, alltså direktivet att innan staten går in ska man först kräva aktieägarna, långivarna och insättarna på pengar. Detta propsar Merkel och Schäuble på.

Eftersom regeringen Renzi i många månader har blockerat alla motioner i det italienska parlamentet om en strikt bankdelning blottställer den sig nu för Draghis utpressningar, för utan bankdelning är ECB:s "kvantitativa lättnader" det enda som hindrar att dessa obligationer störtdyker, banker går omkull och den italienska befolkningen drabbas av enorma förluster. Och detta hot kommer ECB att försöka använda som en hävstång, så som man redan gjort i Grekland.

"Nej till det gamla paradigmet"

Helga Zepp-LaRouche, Schillerinstitutets internationella ordförande, som redan 2012 lade fram en plan för "Ett ekonomiskt under för Medelhavsområdet, Nordafrika och Mellanöstern", förklarade i sitt internet-forum att EU:s fasthållande vid denna politik är "fortsättningen av en process som hör till det havererade gamla paradigmet". Detta paradigm har faktiskt redan gått i graven. Det italienska folkomröstningsresultatet är precis som brexit och Trump-segern "ett tydligt nej till detta paradigm". Denna stora omvandling kommer också att gälla Tyskland – "det går inte att komma runt det". En konsekvens av det som händer i Italien och Grekland måste vara att Tyskland lämnar euron, sa hon.

Alternativet är klart: nämligen att sanera finanssystemet genom införande av bankdelningssystemet och ansluta sig till "win-win-strategin" i den kinesiska satsningen på de nya sidenvägarna ("Bälte och väg"), för att tillsammans med Ryssland och Kina – och förhoppningsvis också USA under Donald Trump – återuppbygga världsekonomin.

De gamla eliterna i väst är för trångsynta för att se eller vilja erkänna denna historiska omvandling, och de klamrar sig fast vid sitt havererade system. Att de inte kommer att nå någon framgång med det är uppenbart, för det blir bara mer och mer tydligt att vinden i världen har vänt. Som Christian Eddy Avellin, chefen för den största hamnen i Madagaskar, sa vid det tyska näringslivets tysk-afrikanska infrastrukturforum i Hamburg: "Världen förändras. Vi accepterar inte längre IMF:s eller Världsbankens diktatur – vi har kineserna, och de hjälper till."

Och det borde också européerna fatta, även om Merkel, Schäuble, Draghi och deras gelikar inte vill göra det. För den som kommer för sent, den bestraffas av livet.

---