– Världen behöver inte fossilfrihet, utan fusionskraft och ett Nytt Bretton Woods

Helga Zepp-LaRouche talar vid ett tidigare tillfälle i Paris.

"Den nya Sidenvägen och slutet på kolonialismen: En ny gemensam framtid för mänskligheten" var temat för ett forum i Washington D.C. med Helga Zepp-LaRouche, som Schillerinstitutet arrangerade den 17 oktober för diplomater och andra inbjudna gäster. I sitt anförande beskrev Schillerinstitutets grundare den diametrala motsatsen mellan det nya paradigmet för fred genom ett vinn-vinn-samarbete mellan suveräna stater som nu tar form tack vare Kinas Belt & Road-initiativ, och geopolitikens gamla paradigm.

Typisk för geopolitiken är det brittiska imperiets politik, och ett exempel på imperiets tillvägagångssätt är det s.k. Russiagate, där Donald Trump påstås ha smitt en komplott med den ryske presidenten Putin för att vinna presidentvalet. Nu börjar det komma fram att det i själva verket var Barack Obamas administration som helt illegalt konspirerade med de brittiska underrättelsetjänsterna för att förhindra en valseger för Trump, och som, när detta inte lyckades, försökte omintetgöra valresultatet och fälla Trump.

– Detta hänger direkt ihop med Trumps vallöfte att reparera förbindelserna med Ryssland. Och vid det mycket lyckade mötet som han hade med Putin i Helsingfors såg man att han, trots de otroliga saker som han beskylls för i Russiagate-historien, faktiskt är inne på det spåret.

Andra brittiska operationer har också avslöjats, som operationerna under falsk flagg riktade mot den syriska regeringen och den skumma Skripal-affären.

– Alla dessa brittiska operationer har haft som syfte att driva USA allt närmare en konfrontation med Ryssland.

Maktstriden i USA

Läget i USA är totalt polariserat.

– Demokraterna gör allt för att vinna en majoritet i representanthuset och om möjligt fler platser i senaten, eftersom de tror att de då skulle kunna vinna över några neokonservativa republikaner på sin sida och inleda ett förfarande för att få president Trump avsatt.

– Om det händer skulle vi mycket snabbt vara tillbaka på en krigskurs mot Ryssland och Kina. Man behöver bara lyssna på de krigiska uttalanden som kommer från till exempel general Scaparrotto, överbefälhavare för Nato-styrkorna i Europa, som säger att västvärlden i princip redan är i krig med Ryssland – man skjuter inte på varandra, men det är likafullt ett krig.

– Vi närmar oss alltså en helt avgörande batalj, där världsfreden hänger på att Trump får det nödvändiga stödet.

Den andra viktiga frågan vid sidan av den inre maktstriden i USA är konflikten mellan USA och Kina.

– Det är den gamla frågan i "Thukydidesfällan": Hur reagerar den hitintills dominerande makten, det vill säga USA, när en uppåtstigande sekundär makt till slut går om den förut dominerande makten? Vad är det som gör personer som Bannon och Kissinger, som för övrigt verkar ha slagit sig i slang med varandra, och många tankesmedjor – vad är det som gör dem så upprörda?

Sidenvägsandan sprider sig

Sedan Kinas president Xi Jinping lanserade det nya Sidenvägsinitiativet i Kazachstan 2013 har omkring hundra länder anslutit sig.

– I alla dessa länder investeras det, tolv gånger mer än i Marshallhjälpen efter andra världskriget, allt på basis av ett vinn-vinn-samarbete, i enormt många infrastrukturkorridorer, industriparker, kraftverk och olika jordbruksprojekt.

Man skapar ett helt nytt system för de internationella förbindelserna, som vilar på respekt för ländernas suveränitet, icke-inblandning i andra länders inre angelägenheter och respekt för andra länders samhällssystem, och detta skapar en helt annan dynamik i världen. Shanghai Cooperation Organization (SCO) är till exempel helt integrerad i Belt & Road, och det växer fram nya former för syd-syd-förbindelserna, vilket blev tydligt på BRIKS-ländernas senaste årsmöte, där gruppen Global South bildades.

– I princip alla organisationer i utvecklingssektorn är engagerade, G-77, de islamiska staternas organisation OIS, Mercosur i Latinamerika, Afrikanska unionen och flera regionala organisationer [ingår alla i Global South red.].

Och vid Focac-mötet i Peking i början av september deltog mer än 50 afrikanska stats- och regeringschefer, som tillkännagav att man inleder en ny epok i förbindelserna mellan Kina och den afrikanska kontinenten.

Den nya Sidenvägsandan löser upp gamla geopolitiska konflikter i många delar av världen, till exempel på den koreanska halvön, där Nord- och Sydkorea är på god väg att underteckna ett fredsfördrag redan detta år, och anträda vägen till en återförening. En liknande utveckling sker på Afrikas horn, där Somalia, Djibouti, Eritrea och Etiopien skapar nya diplomatiska relationer och ett samarbete som fram till helt nyligen var helt otänkbart.

Det nya Sidenvägsprojektet skapar också en miljö där länder som förut varit på kant med varandra, på grund av sin historia och gamla krig, gör strategiska omgrupperingar. Ett exempel är närmandet mellan Japan och Kina, som båda har förklarat sig beredda att samarbeta i ett tredje land, främst i Thailand. Även latinamerikanska länder visar stort intresse för att samarbeta med Kina.

Vilken väg väljer Europa?

Men i Europa är reaktionerna blandade: EU och Tyskland insisterar på den "europeiska vägen", men många i Europa ser fördelarna med att samarbeta med den nya Sidenvägen.

– 16+1-gruppen, d.v.s. de öst- och centraleuropeiska länderna plus Kina, driver många infrastrukturprojekt, och det sprider optimism, bland annat i Visegradländerna – Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern – där transportministrarna nyligen träffades och sa att de vill förbinda sina respektive huvudstäder med höghastighetståg.

Ett ytterligare exempel på samarbete med den nya Sidenvägen är Österrike, där förbundskansler Sebastian Kurz före årets slut vill arrangera ett stort Europa-Afrika-forum, eftersom Österrike innehar ordförandeskapet i EU detta halvår. Många institutioner i Wien och hela Österrike är mycket entusiastiska över detta. Ordföranden i Wiens handelskammare vill att Österrike ska integreras helt med den nya Sidenvägen. Varför? Mycket enkelt, sa han: Den är "vår ekonomiska framtid".

Den italienska regeringen vill också ha en strategisk allians med Kina, man har slutit stora avtal med Kina och bjudit in Kina att vara med och bygga upp den italienska infrastrukturen. Helga Zepp-LaRouche pekade särskilt på Italiens och Kinas överenskommelse om samarbete i Transaquaprojektet för att återfylla den uttorkade Tchadsjön i Centralafrika som en modell för alla västländer.

Hon nämnde en kommentar i Neue Zürcher Zeitung om "Europas förlamande rädsla för Afrika". Den schweiziska finanstidningen menade att den avgörande skillnaden mellan Europas och Kinas attityder är att Europa bara ser ett hot i form av flyktingar och en gigantisk migrationskris, medan Kina framför allt ser ekonomiska möjligheter i Afrika. I länder som Indien, Turkiet, Gulfstaterna, Ryssland, Brasilien, Indonesien, Thailand, Japan och Kina är tidens lösen "Till Afrika!". Det talas redan om Afrika som "ett nytt Kina med afrikanska karakteristiska".

IPCC vill stoppa utvecklingen

Det nya paradigmet är ett nytt system för internationella relationer, som tillåter utvecklingsländerna att ta stora språng framåt, lyfta sig ur sin underutveckling och få tillgång till avancerad teknik. Det gamla paradigmet däremot markerade slutet på den relativa industriella optimismen på Kennedys, de Gaulles och Adenauers tid i slutet av 1960-talet, och var ett försök att skapa en post-industriell utopi. Zepp-LaRouche betonade i detta sammanhang Romklubbens tes om "tillväxtens gränser" och Henry Kissingers beryktade promemoria NSSM-200, där han argumenterade för att befolkningsökningen måste begränsas, eftersom för många människor behövde för många råvaror, som USA gjorde anspråk på för egen del. Samtidigt gjorde prins Philips WWF och Världsbanken allt för att stoppa utvecklingsprojekt i utvecklingsländerna.

Nu, när det har visat sig att den nya Sidenvägen sätter fart på en otrolig dynamik, kommer nya attacker, den här gången från FN:s klimatpanel IPCC, som kräver en helt fossilfri världsekonomi till 2050.

– Men många länder är helt beroende av kol, och kommer att vara det under lång tid framöver, ända tills vi har tagit fram helt nya energikällor, som fusionskraften. När den nya Sidenvägen blir en världslandbro – det är precis det som håller på att hända nu – då kommer det under de kommande två generationerna att behövas en helt ny ekonomisk bottenplatta och minst en tiodubbling av energianvändningen, och det kräver förstås en omedelbar storsatsning på fusionskraften.

LaRouches fyrpunktsprogram

IPCC kräver investeringar fram till 2050 på omkring 122 biljoner dollar, för att uppnå en fossilfri världsekonomi. I stället behöver vi Lyndon LaRouches fyrpunktsprogram: bankdelning enligt Glass-Steagall-modell för att få bukt med kasinoekonomin, ett nationalbankssystem i traditionen från Alexander Hamilton och ett nytt Bretton Woods-system för finansiering av stora byggprojekt, samt massiva produktivitetsstegringar i världsekonomin med hjälp av forskningssatsningar på rymdfärder och fusionskraft.

– Min man Lyndon LaRouche sa för flera år sedan att den enda vägen att komma dit är att de fyra viktigaste makterna, USA, Ryssland, Kina och Indien, samarbetar om att skapa ett sådant Nytt Bretton Woods-system, eftersom bara de är tillräckligt mäktiga för att kunna avskaffa det nuvarande av Wall Street och Londons City kontrollerade finanssystemet.

Zepp-LaRouche sa att många frågar sig om detta alls är möjligt. Hon sa att om kongressvalen får en positiv utgång för Trump så hoppas hon och förväntar sig att han under den andra hälften av sin första mandatperiod kommer att ha mycket friare händer och bygga upp goda relationer med Ryssland och Kina.

av Alexander Hartmann

Läs också: http://www.larouche.se/artikel/stoppa-miljofascismen-radda-manniskorna-fran-klimathysterin