Världen behöver en ny, rättvis ekonomisk världsordning!

Monitor Nr 1
14 Januari 2005


Världen behöver en ny, rättvis ekonomisk världsordning!

Den största hjälpaktionen någonsin, som nu dras i gång i Sydostasien, står inför en gigantisk uppgift: att ta hand om kanske hundratusentals döda kroppar; att förhindra epidemier, som kan ta livet av ännu fler; att ge mat och tak över huvudet åt runt två miljoner människor som har förlorat sina hem; att återuppbygga sextio tusen byar; att reparera infrastruktur och återställa jordbruksmark. Bara för att komma tillbaka till läget före katastrofen kommer det att krävas tiotals miljarder euro. G7-gruppen talar om skuldmoratorium för de drabbade länderna. Men det behövs något mycket mer grundläggande om katastrofer i den här omfattningen ska kunna förhindras från att inträffa igen. Ett varningssystem för riskområdena är relativt lätt att installera och är inte ens särskilt dyrt. Ett telefonsamtal från amerikanska UD, som omedelbart informerades om skalvet till havs, till de berörda regeringarna skulle inte heller ha kostat så mycket. Vad i hela världen avhöll den amerikanska regeringen från att föra denna information vidare till de berörda regeringarna?

Men den avgörande punkt på vilken de ledande internationella institutionerna har samlat på sig en massiv skuld, är den skandalösa avsaknaden av en utvecklingspolitik. Den ökade turismen i länder som Thailand, Sri Lanka och Seychellerna, som ger reseföretag och internationella hotellkedjor enorma vinster, kan inte skyla över det faktum att "lokalbefolkningen" egentligen inte har fått det bättre och att de berörda länderna inte har upplevt någon riktig utveckling. Det faktum att i det nuvarande "globaliserade" systemet en tredjedel av mänskligheten är permanent undernärd, att en miljard barn lever i fattigdom, att det varje dag dör 50 000 människor av svält och banala sjukdomar, att hela kontinenter är hotade till sin existens, är beviset på att den nuvarande världsordningen är ett totalt fiasko. Bara för att de så kallade i-ländernas regeringar underkastar sig diktaten från en internationell finansoligarki som skor sig på globaliseringen, och bara för att en majoritet av befolkningen visar upp en ofattbar moralisk indifferens för fyra miljarder människors fattigdom, så betyder inte det att denna världsordning inte har havererat.

På 1950- och 1960-talen var det allmänt vedertaget att u-ländernas underutveckling var ett resultatet av kolonialpolitiken, och att den så fort som möjligt måste avhjälpas med utvecklingssatsningar. Men efter 1960-talets slut förvandlades i-länderna från att ha varit produktionssamhällen till att bli konsumtionssamhällen, från att ha varit orienterade till det gemensamma bästa, till att bli egoistiska armbågs- och upplevelsesamhällen. Med detta paradigmskifte ändrades också inställningen till den så kallade "tredje världen". Nu var det plötsligt bra om allting där var så billigt som möjligt, för det kostade ju mindre att bo på det femstjärniga strandhotellet, när "lokalbefolkningen" hade så härligt låga löner.

På mer än ett sätt har konsumtions- och upplevelsesamhället drabbats av en verklighetschock. Om det alls finns någon mening med den fruktansvärda flodvågskatastrofen, så är det att vi kan tyda den som en vink om att människan på sikt inte kan bryta mot skapelseordningen genom att behandla en majoritet av mänskligheten som andraklassens människor, utan att dra på sig nemesis. Globaliseringssystemet befinner sig i slutfasen av sitt systemsammanbrott. Dollarraset är bara ett symtom på det. När ledande "analytiker" talar om ett "finansiellt Hiroshima", om ett kommande jordskred, om slutet för systemet, då borde alla veta vad klockan är slagen. Den stora kraschen 2005 är här.

Bara om vi utvecklar de inre delarna av nationerna i Asien, Afrika och Latinamerika till en människovärdig nivå, kan vi reducera effekterna av framtida naturkatastrofer till ett minimum. När Du tänker på dessa frågor, som kommer att bestämma hur 2000-talet kommer att gestalta sig, tänk inte bara på Dig själv. Tänk på vad Du kan bidra med, för att mänskligheten ska förtjäna att kalla sig mänsklig! Gå med i vår rörelse för en ny, rättvis ekonomisk världsordning!

Helga Zepp-LaRouche, ordf. Schillerinstitutet

 

 

Lätta på skuldbördan

Ett principiellt viktigt steg mot en ny, rättvis ekonomisk världsordning tas nu som en del av hjälpen till flodvågsoffren. Skuldmoratorium (betalningsanstånd) erbjuds till de katastrofdrabbade länderna, för att lätta på skuldbördorna. Det är avgörande för att ge dem en chans till återuppbyggnad och utveckling, skriver EAP i ett flygblad som delats ut bl.a. i regeringskvarteren i Stockholm. Trots alla TV-galor och bössinsamlingar går nämligen penningflödena fortfarande i diametralt motsatt riktning mot vad de flesta tror. Indonesien har 135 miljarder dollar i utlandsskuld, Indien 93 och Thailand 53, Malaysia 48, Sri Lanka 10, Myanmar 6 och Somalia 2,6 miljarder dollar. Dessa länder, i likhet med många andra i tredje världen, har redan betalt räntor som vida överstiger de ursprungliga skulderna. Det betyder att deras fortsatta skuldbetalningar länge har fungerat som ett rent bistånd till den rika världen. I katastrofländernas statsbudgetar finns många miljarder kr avsatta för räntebetalningar på utlandsskulderna. Nu frigörs en del av dessa till omedelbar hjälp åt de nödlidande och återuppbyggnad. Men ska dessa länder långsiktigt kunna kämpa sig ur massfattigdomen krävs villkorslösa skuldavskrivningar.

 

Häv de orättvisa villkoren

Katastrofländerna riskerar att ovanpå allt annat också få sina valutor försvagade, beroende på den ekonomiska påfrestningen från flodvågens verkningar. För att kompensera valutaförsämringen tvingas de då arbeta mer, för att få ihop den hårdvaluta de behöver för att klara både skuldbetalningar och återuppbyggnad av sina raserade länder. Det är inte rättvist, skriver EAP i flygbladet, att dessa länder, när de behöver som mest hjälp, ska tvingas arbeta ännu billigare åt oss, genom sämre handelsvillkor. Det är inte rättvist att spekulanter ska tjäna extra på valutasvängningar och högre räntor p.g.a. katastrofen. Detta är förklaringen till att Thailand, Malaysia och Indien inte kan anta erbjudandet om skuldmoratorium.

 

EAP kräver:

a) Katastrofländerna måste få rätt att upprätthålla och helst stärka valutavärdet. Den valuta de har ska de få använda till återuppbyggnaden. Det kan bara säkerställas genom regleringar av krediter och kapitalutförsel, men detta är förbjudet enligt Internationella valutafondens (IMF) och finansmarknadernas drakoniska villkor på alla tredje världen-länder.

b) Ett annat avgörande IMF-villkor är att statsbudgeten ska vara i balans, d.v.s. att staten inte får låna till investeringar, inte ens till återuppbyggnad efter katastrofer. Denna spärr gör dem helt beroende av att antingen skära ned på redan slaktade budgetar eller förlita sig på bistånd och hjälpsändningar så länge de varar. Detta IMF-villkor, som den svenska regeringen stöder, förbjuder länderna att använda alla arbetslösa människor och ledig kapacitet i näringslivet till återuppbyggnaden. Detta blockerar många miljarders värde av katastrofländernas egna resurser.

c) Om nya lån skulle tillåtas, finns dessutom regeln att länderna måste låna på den privata marknaden eller från utlandet. Den inhemska privata marknaden är inte stor, och den har nog att göra med att låna till privata företag och människor som behöver komma i gång efter katastrofen. De utlandslån som behövs är långsiktiga lågräntelån för utvecklingsprojekt. Den stora befrielsen, för att släppa loss katastrofländernas alla sysslolösa resurser i återuppbyggnaden, framhåller EAP, vore att länderna tilläts låna från sina egna riksbanker. Det kostar ingen ränta alls och så länge som pengarna går till investeringar i återuppbyggnaden skapar det ingen inflation. Men detta är helt förbjudet enligt IMF, trots att det var så som USA finansierade sin industrialisering och att det är precis så som Kina nu finansierar många av sina stora infrastrukturprojekt. Även Sverige har tidigare finansierat investeringar med riksbankslån.

 

Utmana världsordningen!

Det mest hårresande med det nu rådande finanssystemet, framhåller EAP i sitt flygblad, är att kapitalflödena till USA är så oerhört mycket större än till tsunamioffren. På givarmötet den 6 januari i Jakarta samlade FN in löften om 4 miljarder dollar. Varje dag skickas nästan lika mycket, 2-3 miljarder dollar, till USA för att hålla i gång USA:s konsumtion och spekulationsbubblor. Martin Wolf skrev i Financial Times i höstas att "inflödet till USA från utländska regeringar är det största (om än inofficiella) biståndsprogrammet i historien." Den nuvarande ekonomiska världsordningen är gjord för att styra allt mer av världens finansiella resurser till den pågående gigantiska räddningsaktionen för dollarn. För att få fram en ny, rättvis ekonomisk världsordning, är det därför nödvändigt att också utmana Bush och Cheney i USA.

 

Bush omvald, men vingbruten

När den amerikanska kongressens båda kamrar sammanträdde den 6 januari för att slutgiltigt slå fast valresultatet den 2 november, slutade det med ett svidande nederlag för president George W. Bush, trots att hans omval formellt bekräftades, och seger för de politiska krafter som leds av demokraten Lyndon LaRouche.

Inför senatens talman, vicepresident Dick Cheney, redovisades elektorsrösterna, delstat för delstat. När det blev Ohios tur reste sig den demokratiska kongressledamoten Stephanie Tubbs-Jones upp, stödd av ett dussintal andra kongressledamöter, och inlade en protest mot valresultatet. Till skillnad från valet 2000, då flera ledamöter i representanthuset ifrågasatte valresultatet i Florida, men inte fick med sig en enda senator, anslöt sig den här gången Barbara Boxer, demokratisk senator från Kalifornien, till gruppen och satte sitt namn under protesten. Det betydde att, för första gången sedan 1877, kongressens båda kamrar måste sammanträda var för sig för att debattera denna protest mot elektorsrösterna. Debatten varade i lagstadgade två timmar, där ordet gick växelvis till demokrater och republikaner som vardera fick göra fem minuter långa inlägg. Många demokrater i både representanthuset och senaten vittnade om systematiskt valsabotage och andra former av valfusk som hade förekommit i Ohio och andra delstater.

Republikanernas svar, levererat av majoritetsledaren i representanthuset Tom DeLay, var att protesten drog "skam" över representanthuset, och att det bara handlade om att "dra George Bushs seger i tvivelsmål". Protesten var ett angrepp på demokratin och ett hot mot "folkets val", gnällde DeLay. Senaten avvisade protesten med 74 röster mot en, och i representanthuset röstades den ned med siffrorna 267 mot 31. Den enda rösten i senaten var Barbara Boxers, och samtliga 31 i representanthuset kom från demokrater. Därefter samlades de båda kamrarna igen och slutförde sammanräkningen av elektorsrösterna, varefter George W. Bush förklarades ha vunnit valet.

Men Bush var faktiskt förloraren. Det stod klart att han inte fått något "mandat". Och Vita huset och republikanerna i kongressen tvingades inse att de inte, som de hade trott, kommer att kunna bedriva något enpartistyre i USA de närmaste åren. Demokraterna blåste till strid från dag ett.

 

Bushs fascism kan stoppas

Den historiska striden i kongressen den 6 januari hade varit otänkbar om inte Lyndon LaRouche hade eldat på demokraterna. I två internet-framträdanden efter valet, den 9 november och den 5 januari, förklarade han att de måste ta strid i frågan om valsabotaget: det gällde den amerikanska konstitutionens vara eller inte vara. USA styrs just nu inte enligt konstitutionen, den allmänna välfärden försvaras inte. Om även rösträtten förloras, finns det ingen republik längre. Bara om demokraterna tog strid om valsabotaget, och ifrågasatte Bushs legitimitet, förklarade LaRouche, skulle det sedan gå att stoppa Bushs politik, först och främst den planerade pensionsreformen. Om Bush skulle få igenom sina planer på att privatisera pensionssystemet, d.v.s. stjäla pensionspengarna och kasta in dem på börsen för att rädda det kollapsande finanssystemet, skulle det bli "en fot i dörren för fascism", varnade LaRouche. Det var efter LaRouches internet-framträdande den 9 november som demokraterna samlade ihop sig, och började slåss. Bush satsar nu hårt på att få igenom sin pensionsreform. Förebilden är, enligt vad Bush själv har sagt, Augusto Pinochets "chilenska modell". Men efter den historiska debatten i kongressen den 6 januari, säger LaRouche att han är helt säker på att pensionsreformen kommer att kunna stoppas.

 

Schillerinstitutets analys bekräftas

En nyutkommen bok i USA kastar nytt ljus över de metoder som den internationella finansoligarkin använder för att hindra utvecklingsländerna från att utvecklas, samtidigt som man lägger vantarna på deras råvaror och tvingar dem in i skuldslaveri. Boken, med titeln "Confessions of an Economic Hit Man", är skriven av John Perkins, som initierat skildrar hur globaliseringen utnyttjas för att svindla fattiga länder på miljardbelopp. Som ung, nyexaminerad ekonom i början av 1970-talet rekryterades Perkins av den amerikanska underrättelsetjänsten National Security Agency, NSA. Han sändes ut i världen för att locka fattiga länder att ta stora miljardlån. Lånen bidrog aldrig märkbart till att minska fattigdomen, men de slavband effektivt de skuldsatta länderna till amerikanska ekonomiska intressen. Perkins beskriver sig själv som en "ekonomisk attentatsman". När han och hans kolleger inte kunde övertala en regerings- eller statschef att "frivilligt" tjäna amerikanska ekonomiska intressen, kallades "schakalerna" in, skriver han. Perkins upplevde själv hur Equadors president Jaime Roldós och Panamas president Omar Torrijos dödades i flygkrascher i maj och juli 1981. (Läs mer i Ny Solidaritet 30 dec. 2004 och på www.nysol.se)

 

Den europeiska terrorismens verkliga historia

Det spända världsläget, med ett globalt finanssystem tänjt till bristningsgränsen och hot om ett globalt diktaturstyre, får många att, i likhet med John Perkins (se ovan), berätta vad de vet om hur världen egentligen styrs på ett sätt som de aldrig skulle gjort förut. "Natos hemliga arméer" var rubriken på en ovanlig artikel i den schweiziska dagstidningen Neue Zürcher Zeitung den 15 december. Artikeln, som fyllde en hel sida, var skriven av Daniele Ganser, på Tekniska högskolans Center för säkerhetspolitiska studier (CSS) i Zürich. Ganser hävdade där att de hemliga "stay behind"-nätverk som byggdes upp i Nato-länderna och i många neutrala stater efter andra världskrigets slut, inte bara var till för att utkämpa ett gerillakrig i händelse av en sovjetisk invasion, utan var delaktiga i terroristdåd som utfördes i samband med en "spänningens strategi".

Hösten 1990 bekräftade Italiens dåvarande premiärminister Giulio Andreotti att det fanns ett hemligt paramilitärt nätverk som gick under namnet Gladio. Det löd under den italienska militära underrättelsetjänsten Sismi och det amerikanska CIA. Det var fortfarande aktivt och det samordnades med liknande strukturer i andra västeuropeiska länder genom Nato-högkvarteret i Bryssel. Andreottis avslöjande följde på den italienske åklagaren Felice Cassons undersökningar. Casson hade funnit bevis för att Gladio var inblandat i de blodiga sprängattentaten i Italien i det som kom att kallas "spänningens strategi". Det värsta attentatet var bombdådet mot tågstationen i Bologna 1980, som krävde 85 människors liv. I Frankrike, Belgien, Portugal, Tyskland, Grekland, de skandinaviska länderna, Österrike och Schweiz och i Europaparlamentet började man undersöka "stay behind"-nätverket. I Sverige ville regeringen inte befatta sig med frågan, trots att den f.d. CIA-chefen William Colby hade bekräftat att det fanns ett "stay behind"-nätverk här, skriver Ganser i NZZ. (Tilläggas kan att den unge Olof Palme var statsminister Tage Erlanders kontaktman till detta svenska "stay behind"-nätverk.)

I Tyskland, där det fanns tecken på en Gladio-koppling till "Wehrsportgruppe Hoffmann" och bombattentatet mot oktoberfesten i München 1980, bestämde sig de två största partierna, CDU och SPD, snabbt för att lägga locket på. I Frankrike, Grekland, Spanien och Belgien erkändes officiellt att det fanns ett Gladio-nätverk, men det var bara i Italien, Schweiz och Belgien som det gjordes några större avslöjanden. Nato, CIA och det brittiska MI-6 har aldrig erkänt ens existensen av ett "stay behind"-nätverk. Artikeln i NZZ slutar med konstaterandet: "Den som befattar sig med detta tema stöter oundvikligen på den grundläggande frågan: Var den här företeelsen ett skyddsnät eller terroristceller? Det blott skenbart paradoxala svaret är: bådadera. Natos hemliga arméer var både ett skyddsnät och terroristceller. ... Med ledning av uppgifterna från Italien måste man sluta sig till att Natos hemliga arméer var terroristceller som i stil med al-Qaidas vilande celler plötsligt spred skräck och fasa med terrordåd, som ett sätt att manipulera befolkningen och bekämpa den politiska fienden."

Att Neue Zürcher Zeitung publicerar en artikel som denna just nu, har tolkats som att inflytelserika kretsar i Europa vill varna för att ett större terrordåd kan vara på gång, i samband med en ny "spänningens strategi", och att det skulle ske enligt Gladios modus operandi. Man bedömer tydligen att världen, med George W. Bush i Vita huset, lever under hotet om en global spänningens strategi.

 

Nya frågor om Kursk

Världen balanserade på randen till ett tredje världskrig, när den ryska ubåten Kursk den 12 augusti 2000 gick till botten i Barents hav med hela sin besättning på 118 man. Det avslöjade den franske filmaren Jean-Michel Carré i en dokumentär som sändes i den franska televisionen den 7 januari. Carrés intresse hade väckts av ett nyhetstelegram som dök upp på Pravdas hemsida den 22 augusti 2000, men som nästan genast avlägsnades igen: "Lördagen den 12 augusti inträffade en olycka i Barents hav, som riskerade att utlösa ett tredje världskrig. I några dagar hängde freden på en skör tråd och ett politiskt felsteg kunde ha utlöst en utväxling av kärnvapen. Olyckshändelsen har lyckligtvis lösts på diplomatisk väg. Efter ett flertal konfidentiella telefonsamtal har Putin och Clinton kunnat förhandla fram en fredlig lösning på affären."

Carrés huvudtes är att explosionen som sänkte Kursk inte orsakades av en av dess egna konventionella torpeder, vilket är den officiella versionen, utan att den ryska ubåten träffades av en MK48-torped avfyrad från den amerikanska ubåten Memphis, som befann sig i området där ryssarna genomförde sin manöver för att visa upp sin senaste stolthet för kineserna: nämligen torpeden Sjkval, med en topphastighet på hela 500 km/t under vatten. Att en grupp kinesiska militärer övervakade manövern har inte tidigare kommit fram i rapporteringen. Carré menar att man från amerikansk sida var mycket störd över den kinesiska närvaron, och absolut inte ville att Kina skulle få tillgång till ryssarnas nya supervapen. Några månader dessförinnan hade amerikanen Edmund Pope gripits i Moskva när han försökte köpa information om Sjkval från dess uppfinnare, Anatolij Babkin. Pope, som hade arbetat för den amerikanska flottans underrättelsetjänst, dömdes till flera års fängelse. Men kort efter upplösningen av ubåtsaffären sändes Pope tillbaka till USA - det ingick i "Kurskpaketet", menar Carré.

Själva händelseförloppet i Barents hav beskriver Carré så här: När ryssarna testade och visade upp sitt supervapen för kineserna låg två amerikanska ubåtar i närheten och spionerade på dem. MK48-torpeden avfyrades genom en olyckshändelse eller kanske som en försvarsåtgärd. Kursk visade sig vara mer sårbar än väntat. Torpeden utlöste sedan två explosioner inne i Kursk. De båda amerikanska ubåtarna, Memphis och Toledo, fick också skador. Den ena reparerades i en norsk hamn, den andra på en amerikansk flottbas. Varför ljög både Putin och Clinton? Carré: "Av strategiska och ekonomiska skäl. Putin ville närma sig USA. Man kunde inte förstöra allt. Om man hade sagt att det var en krigshandling, även om båda sidor hade tagit på sig skulden, hade man fått ett svårhanterligt opinionsläge, eftersom ryssarna fortfarande är väldigt anti-amerikanska." Det verkar som om någon - inför mötet mellan Bush och Putin den 24 februari i Bratislava - vill avråda Bush-administrationen från att leka med elden.

 

Utopia är här

Riksdagsbeslutet den 15 december om att införa ett s.k. insatsförsvar med en begränsad styrka för gränsskydd är det slutliga grundskottet mot det traditionella värnpliktsförsvaret. Det allvarligaste är att alla sju riksdagspartierna är eniga om den utopiska politiken, från vänster och miljöpartister till moderater. De är eniga om att Sverige i framtiden endast behöver ett begränsat gränsskydd samt kapacitet att göra insatser i internationella kriser, och att detta kan klaras med ett "modernt" vapenteknologiskt s.k. avancerat försvar med en personalstyrka på drygt 30 000 personer.

På en direkt fråga förklarade försvarsminister Björklund (s) att om det inte räcker så får vi väl kalla in FN eller något annat internationellt stöd. En inställning som förklarar det syrliga uttalandet från hennes partikamrat Finlands president Halonen: "Vi befinner oss i ett sådant geopolitiskt läge, att vi inte riktigt kan göra som svenskarna och låta grannarna sköta försvaret." Den historiska parallellen är försvarsbeslutet 1925, som revs upp av 1930-talets skeende. Den säkerhetspolitiska bedömningen att Sverige under de närmsta fem-tio åren inte kommer att utsättas för något hot bygger på en illusion liknande den som låg till grund för 1925 års beslut. Det finns ingen som kan säga vad som händer i Ryssland om tio år. Däremot vet vi att det sedan president Putin kom till makten pågår både en ekonomisk konsolidering och en skärpning av den ryska militärförmågan (t.ex. Sjkvaltorpeden, se ovan). I november ifjol avslöjade Putin i ett tal inför försvarsledningen att ryssarna håller på att ta fram en ny typ av kärnvapenmissiler som ska tas i bruk inom de närmaste åren. Tidigare i fjol uppgav källor inom det ryska försvarsministeriet att Ryssland har utvecklat ett vapen som kan göra Bushs planerade nya robotförsvar verkningslöst.

När det gäller ekonomin så håller den ryska staten på att återta kontrollen över landets råvaruindustri, från de ryska s.k. oligarkerna och deras samarbetspartners i Zürich, London och New York. Det senaste uttrycket är den de facto nationalisering av oljebolaget Yukos som skedde för några veckor sedan. Andra förändringar i den ryska säkerhetspolitiken är att samarbetet om satellitövervakningen i Kaukasus mellan Georgien och Tjetjenien har avbrutits, som direkt följd av västvärldens destabilisering av regionen och nu senast Ukraina. Vi har ett Ryssland som alltmer reser borst och en helt oförutsägbar president Bush. Att i det läget göra Sverige till en demilitariserad zon mitt i skottfältet är helt oförsvarbart.

 

Privatisering av naturkatastrofer går trögt

I försvarsbeslutet bestämde samtliga riksdagspartier att försvaret endast ska ha militära uppgifter och ej vara resursstöd för civila kriser och naturkatastrofer. Vid flodvågskatastrofen hänvisade högste katastrofsamordnare Göran Persson först till reseföretagen för hjälp till svenskarna i Thailand och Sri Lanka. Vid orkanen i Sydsverige hänvisade energiminister Mona Sahlin till elbolagen; de skulle koppla in strömmen och förebygga elavbrott genom nedgrävning av kablarna. Oppositionens kritik gick i samma riktning, med krav om hårdare tag mot elbolagen genom lagstiftning. Det är som om man i privatiseringens och globaliseringens namn redan tänkt bort samhällets uppgift att undsätta sina medborgare. Men hur ska regeringen kunna solidarisera sig med sina medborgare när man avhänt sig resurserna att vara solidarisk med?

Från Sri Lanka hördes strandsatta svenskar desperat och ursinnigt ropa på det svenska fältsjukhuset. Svaret var att det inte längre finns! Räddningsledare i Sydsveriges orkandrabbade områden har rätt att agera och dra in samhällets resurser, men vad kan de uträtta om de en längre tid ska förlita sig på privata företag, kommersiella lager av reservkraftverk eller dyra hemvärnsmän och beredskapspoliser? Vem ska hålla med reservkapacitet av bandvagnar när försvaret läggs ned? Ska varje brandstation utrustas med bandvagnar för att klara hemtjänsten ifall stormen kommer med snö vart femte eller tionde år? Det finns ingen privatiserad verksamhet som vill hålla med kapacitet som inte används kontinuerligt. Det tillåter inte konkurrensen.

2004 års försvarsbeslut kommer att ändras precis som skedde med försvarsnedläggningsbeslutet 1925. Frågan är hur många katastrofer som behövs innan någon politiker i riksdagspartierna rodnande av skam erkänner att nedläggningsbeslutet var fel. Måste vi vänta tills all personal och materiel är skingrad från förbanden, innan försvaret börjar byggas upp igen?

Se EAP:s närmast profetiska flygblad på www.nysol.se/eap/flygblad/pdf/forsvflyg.pdf

Fysisk ekonomi

 

 

De stora projektens strategi

Flodvågskatastrofen julen 2004 har med sin omfattning och chockeffekt fått en hel värld att spontant reagera med en vilja att bidra till återuppbyggnaden av de drabbade länderna. En fråga som man dock ärligt måste ställa sig är: Är vår reaktion i väst en följd av att många europeiska turister drabbades? Om man jämför med reaktionen på den sakligt sett lika stora jordbävningskatastrofen i den iranska staden Bam förra året så är skillnaden slående. Västerlänningarna som drabbades då var få, om ens någon. Av EU:s utlovade hjälp har endast en tiondel kommit fram och katastrofen är nästan glömd i Sverige och Europa. Ett annat förhållande vi i väst lärt oss leva med och förtränga, är det faktum att varje vecka dör dubbelt så många människor som tsunamikatastrofen krävde p.g.a. underutveckling, svält och brist på mediciner. Bara i sjukdomen aids dör 15 000 personer per vecka i brist på medicin. Det är därför helt nödvändigt att den spontana mänskliga reaktion som världen nu visar i sitt optimistiska engagemang för Sydostasien blir något mer, en början till en permanent politik, en politisk mobilisering för att en gång för alla få slut på folkmordet i Afrika samt svält, hunger och underutveckling i andra delar av den s.k. tredje världen.

Schillerinstitutet och Monitor har under de senaste 20 åren i olika kampanjer torgfört "de stora projektens strategi" för att åstadkomma en sådan politik. Det kräver en ny finansiell ordning (se punkterna på föregående sida). Denna ordning är ett villkor om satsningarna på infrastruktur och högteknologisk industralisering skall bli av varaktig karaktär. De nu drabbade sydostasiatiska länderna behöver verkligen detta slags insatser för att, till att börja med, komma ur sitt beroende av en turist- och serviceekonomi vars primära förutsättning är ett överskott av billig arbetskraft med låga löner - en turistekonomi som i många stycken erbjuder banal underhållning där både prostitution och narkotika är påtagliga och förnedrande inslag. På det slags inkomstkällor byggs inga självständiga nationer. Den politik som verkligen kan garantera självständiga nationers utveckling diskuterades, med utgångspunkt från det nu uppkomna läget, på ett seminarium i Berlin den 12 januari. Huvudtalare var Lyndon LaRouche, som förde en dialog med deltagare från Kina, Indien, Ryssland, Väst- och Centraleuropa samt USA. (Mer om seminariet i nästa Monitor.) Nedan följer några av de projekt som Schillerinstitutet och EAP har lyft fram under årens lopp, under rubriken "de stora projektens strategi":

 

Krakanalen

En kanal genom Kranäset på Malackahalvön, norr om Pukhet, skulle hjälpa hela den fattiga region som nu nästan uteslutande lever på turism. På kanalens två rännor i havsnivå skulle supertankers kunna färdas direkt mellan Bengaliska viken och Sydkinesiska sjön. Kanalen skulle förkorta sjövägen till Sydostasien med 1 400 km och avlasta Malackasundet, en av världens mest hårt trafikerade leder. Den största vinsten med projektet skulle dock vara den stora djuphamn som skulle byggas vid kanalens ena eller bägge mynningar. En sådan hamn på Malackahalvön skulle snabbt kunna växa fram som Sydostasiens nya Rotterdam. Det är en idealisk plats för omlastning mellan oceangående fartyg och kustfartyg.

 

Mekongprojektet

Genom en reglering av Mekongfloden och utveckling av Mekongdeltat skulle den här delen av Sydostasien - Thailand, Laos, Kambodja och Vietnam - kunna bli en kornbod. Mekongprojektet, ett integrerat system av dammar och bevattningskanaler, innefattar också flera stora kraftverksbyggen och transportleder tvärs igenom Sydostasien.

 

Eurasiska landbroar

Järnvägsförbindelser från Indien och Kina skule kunna integrera Sydostasien i det eurasiska transportsystemet. Trots många års diskussioner saknas fortfarande dessa länkar. Beslut finns om en järnväg från Singapore genom Malaysia och Thailand till det kinesiska järnvägsnätet genom Kunming, med avstickare till Indien genom Burma.

 

Indiens vattenförsörjning

Fusion Energy Foundation utarbetade 1979, på Lyndon LaRouches direktiv, ett program för att reglera Indiens, Paki-stans och Bangladeshs jättelika vattentillgångar som skulle sträcka sig över 30 år. Dammar, vattenreservoarer, kanaler, kärnkraftsdrivna industrianläggningar och vattenkraftverk bildar stommen i programmet, som skulle föra Himalayas vatten till Rajastans öknar och ända ned till södra Indien. Därmed skulle den decennielånga onda cirkeln av torrperioder och översvämningar, som hittills förhindrat en modernisering av jordbruket, kunna brytas. Genom en utbyggnad av vattenkraften skulle kraftproduktionen för industrin kunna fyrdubblas.

 

Bangladesh

Muddra upp den gamla flodfåran så att floderna Brahmaputra och Ganges inte flyter samman varje år och svämmar över sina bräddar. Bygg en vågbrytarbarriär för att skydda det låglänta deltalandet mot flodvågor och saltvattenintrång, liknande Hollands vallar.

 

Somalia

Fiskare ända borta i Somalia behöver hjälp att åter komma i gång. Fisk är den viktigaste proteinfödan för många fattiga regioner runt Indiska oceanen. För Somalia tillkommer att dess enormt rika fiskevatten rovfiskas av fiskefartyg från hela världen. Tack vare den nybildade enighetsregeringen finns det nu en stor chans att stärka landet så att fiskevattnen kan försvaras och en inhemsk fiskeindustri byggas upp. Stöd för detta liksom för de avbrutna bevattningsprojekten i Shibeli- och Jubafloderna kan bli en nystart för det krigsdrabbade landet.

 

Afrika

Transkontinentala järnvägar genom Afrika, från Dakar och Lagos vid Sydatlanten till hamnarna i Djibouti respektive Kenyas Mombasa vid Indiska oceanen, kan öppna hela Afrika för handel med Asiens stora länder.

 

Sun Yat-sens infrastrukturprogram

Sun Yat-sen (1866-1925) skrev i sina memoarer, utgivna 1927, om sitt program för Kinas nationella återuppbyggnad: "Om programmet genomförs gradvis så kommer Kina att bli, inte en avstjälpningsplats för utländska varor, utan en verklig ekonomisk ocean, kapabel att absorbera allt överskottskapital i världen lika fort som industriländerna kan producera det."

Programmets tyngdpunkt låg på modernisering av transportväsendet, med nya järnvägar och vägar, två nya stora kanalsystem, muddring av floder för att förhindra översvämningar och medge trafik med oceangående fartyg, utbyggnad av telegraf- och telefonnätet. Tre stora djuphamnar skulle anläggas, vilka så småningom skulle kunna mäta sig med New York, i norra, södra och centrala Kina. Moderna städer med alla tänkbara bekvämligheter skulle anläggas i anslutning till trafikknutpunkterna. Stora järn- och stålverk skulle byggas, liksom cementfabriker för att tillgodose byggnadsindustrins behov. Kinas mineralfyndigheter skulle exploateras, och jordbruket utvecklas.

 

Detta måste göras

1. G7-länderna måste tillsammans med Ryssland, Kina, Indien och andra länder genomföra en fullständig omorganisation av det hopplöst bankrutta världsfinanssystemet och införa ett Nytt Bretton Woods-system i Franklin D. Roosevelts tradition.

2. Inte bara Indonesiens och Somalias utan hela utvecklingssektorns skulder måste avskrivas, inte minst därför att de under alla förhållanden är omöjliga att betala.

3. Derivat- och valutaspekulationen, som enligt Internationella regleringsbanken BIS senaste rapport har nått den otroliga omfattningen av 2 000 biljoner dollar (i siffror: 2 000 000 000 000 000), måste helt enkelt stoppas och förklaras olaglig genom överenskommelser mellan regeringarna. Fasta växelkurser måste införas, så att spekulation mot länders valutor och ekonomier blir omöjlig.

4. Skapandet av nya krediter för produktiva investeringar måste tas bort från "oberoende", d.v.s. privata centralbankers kontroll och helt och hållet underställas suveräna regeringars kontroll.

5. Som ett led i den Nya Bretton Woods-överenskommelsen måste G7-länderna ge ut nya, produktiva krediter i storleksordningen två biljoner dollar resp. euro: krediter uteslutande för en produktiv, full sysselsättning inom ramarna för en utbyggnad av de eurasiska landbroarna, d.v.s. Eurasiens infrastrukturella integration.

6. För att sätta i gång det brådskande arbetet med att råda bot på underutvecklingen i stora delar av Asien, Afrika och Latinamerika, inom ramarna för en utbyggnad av de eurasiska landbroarna som motorn i världsekonomins återuppbyggnad, måste överenskommelsen innefatta en "Internationell utvecklingsbank", som ställer minst 500 miljarder euro per år till förfogande för väldefinierade utvecklingsprojekt.

7. Lyndon LaRouche och den rörelse som bär hans namn har sedan början av 1970-talet utarbetat mycket konkreta utvecklingsprogram för såväl Afrika, Latinamerika, Stillahavsbäckenet, Indien, Mellanöstern som Eurasien, vilka tillsammans kan bilda den konkreta grunden för en ny, rättvis ekonomisk världsordning: genast! Ur Helga Zepp-LaRouches uttalande den 29 dec. 2004 med anledning av flodvågskatastrofen i Sydostasien.