Varför vi svenskar måste befria oss från oligarkin

Vi svenskar vill gärna tro att vi är fria. Tyvärr är vi inte det. Nästan allt som vi "tycker" i olika frågor har funnits på och godkänts av en oligarki, bestående av huvudsakligen tre komponenter: kungahuset, socialdemokratin och Wallenberg.

Detta trehövdade monster, vars framväxt Tore Fredin skildrar i boken "Sverige, en synarkistisk modell", har jobbat ihop med oligarkin på det internationella planet - det som Lyndon LaRouche kallar det anglo-holländska liberala systemet - i nästan ett helt sekel, för att säkerställa sitt synarkistiska kontrollsystem.

I Sverige har man lyckats särdeles väl. Här har den politiska och ekonomiska makteliten kunnat bestämma över vilka åsikter man får ha, vilken musik man får lyssna på, vilka böcker och tidningar man får läsa och vilka filmer och tv-program man ska titta på. Man utövar en kontroll som det inte är meningen att någon ska märka, och för det stora flertalet, som inte orkar tänka själva, fungerar det. De märker inte av någon kontroll.

Vi lever i ett fängelse, ett fängelse av ett väldigt speciellt slag. Fängelsegallret finns inne i våra egna huvuden. Det går inte att ta på, men just därför styr det så effektivt över människorna. I en militärdiktatur vaktar polis och militär på gatorna. Här behövs inget sådant. I denna synarkismens "svenska modell" luras människorna att tro på skuggorna av verkligheten, i stället för att söka sanningen.

Precis som i Platons berömda grottliknelse sitter människorna och tittar på skuggorna som kastas på väggen i grottan - i vår moderna värld: tv-rutan. Men de vägrar hårdnackat att tro på att det bara är skuggor, inte verkligheten, som de ser. Och de blir förbannade om nån försöker upplysa dem om att det inte är verkligheten som de ser.

Denna tankekontroll förhindrar en samhällsutveckling i alla människors intresse som människor. Och det är precis det som oligarkin här i Sverige och internationellt vill.

Vi ser redan hur "globaliserings"-systemet är i upplösning. Utmaningen är inte att anpassa sig till ett dödsdömt system, utan att bryta sig ur de mentala bojor som har gjort oss till slavar under detta system.

Ett perfekt exempel på hur oligarkin förslavar oss i dag är myten om en "klimatförändring" som påstås vara "ett hot" mot hela vår planet. Vid det här laget har svensken i gemen vant sig så vid att bli matad med denna dynga, att den skymmer sikten för alla verkliga kriser som mänskligheten står inför. Det finns inga vetenskapliga bevis för att koldioxidutsläpp skulle orsaka en klimatförändring; hela tesen om "global uppvärmning" bygger uteslutande på konsensus och manipulerad statistik.

I början på förra seklet var "rasbiologi" en vetenskap. Svensken i gemen ansåg det vara "bevisat" att det fanns biologiska skillnader mellan olika "människoraser". "Bevisen" användes för att rättfärdiga det massmord som Hitler genomförde. Men det var oligarkin som ville ha ett Hitler-projekt. De uppmuntrade det och stödde det ekonomiskt. I dag har "klimatförändringen" och hela paletten av miljökatastrofteorier odlats fram i den sociala ingenjörskonstens laboratorier för att hjälpa oligarkin att rättfärdiga ett nytt, ännu värre folkmord.

Det talas i dag om begränsade resurser och överbefolkning, "för många människor och för få resurser", samma pessimistiska ideologi som nazisterna använde då för att rättfärdiga sin rashygienpolitik. Vår tids göbbelslögn lyder: "Rädda planeten!" Hur? Med hjälp av en "grön" politik som går ut på att de forna industriländerna ska avindustrialiseras och världens fattigare länder förhindras från att få tillgång till kärnkraft och annan avancerad teknik. Ett "grönt" folkmord.

Hela länder håller redan på att försvinna - inte ner i havet på grund av ett varmare klimat, utan på grund av fattigdom, sjukdomar och krig. Detta är katastrofer orsakade av ett orättfärdigt system som går under namnet "globalisering". Men vi snälla svenskar får höra att den enda hjälp vi kan ge är att skänka en slant till Röda korset och sätta vår tro till FN. Vi är för upptagna med att lyssna på alla varningar från tv:n och kungen om att världen håller på att gå under av ett varmare klimat, för att se folkmordet som pågår mitt framför våra ögon, precis som det gjorde på Hitlers tid. Det är samma giftiga innehåll i den ideologiska flaskan nu som då, även om giftet är grönt den här gången. Hur har man fått svenskarna att svälja det gröna giftet?

Verklig frihet har ingenting att göra med det som vi tror är "demokrati". Det handlar inte om tolerans av andras åsikter och teorier. Verklig frihet bygger på en verklig princip som skiljer människan från djuren, och den principen är den mänskliga kreativiteten, d.v.s. människans förmåga att med hjälp av verifierbara upptäckter på vetenskapens och konstens område skaffa sig verklig kunskap om de dynamiska lagar som styr oss själva och den värld vi lever i.

När denna vår gudomliga förmåga förnekas är vi inget annat än boskap som våra herrar kan fösa hit och dit och slakta som de vill. När människan inte är annat än ett djur, är det djungelns lag som råder, och plötsligt rättfärdigas oligarkins rovdjursbeteende: de "rätta" generna får fortleva, medan vi andra, tyvärr, inte hör till de utvalda.

Genom att hela tiden påstå att "demokrati" är detsamma som konsensus har oligarkin lyckats med konststycket att operera bort sanningsbegreppet från det svenska medvetandet. För oligarkin finns ingen sanning. Utan ett sanningsbegrepp blir det lätt att manipulera ett helt folk. Det som "alla tycker", d.v.s. majoritetsuppfattningen, blir per definition det sanna och rätta. Detta kallar man "demokrati".

Det enda verkliga alternativet till detta oligarkiska styre är en medborgarstyrd fullkomligt suverän nationalstat.

Historiskt kallas detta det amerikanska politiska systemet. I den amerikanska självständighetsförklaringen och i den federala författningens portalparagraf slås fast att medborgarstyret hämtar sin makt från en högre rätt, nämligen från naturrätten, d.v.s. alla människors oförytterliga, naturliga rätt att styra sig själva för det gemensamma bästa.

För oligarkin finns ingen sådan högre rätt. Den bestämmer vad som är mänskliga rättigheter genom överenskommelser, på basis av gemensamma värderingar och traditioner, men dessa "rättigheter" är inte oförytterliga.

Vår svenska grundlag säger att "all offentlig makt utgår från folket" genom "fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt" och "skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet". Grundlagen garanterar också alla medborgares "personliga, ekonomiska och kulturella välfärd" samt "rätt till arbete, bostad och utbildning", men alla vet att detta inte är bindande. Ingen domstol får döma efter grundlagen, enbart efter de lagar, ofta motstridiga, som den styrande oligarkin behagar instifta. Det är en tillvaro på oligarkins nåder: "Du får din mat på bordet så länge du håller käften och gör som du blir tillsagd."

I det amerikanska systemet skall däremot domstolarna rätta sig efter författningen, och det finns kontrollmekanismer som kan förhindra maktfullkomlighet från de styrandes sida. Tanken bakom det amerikanska systemet är att den medborgarstyrda staten skall vara mäktigare än alla privata politiska och ekonomiska intressen, hur starka dessa än är.

När denna princip har tillämpats i historien av upplysta medborgare har oligarkiska tendenser kunnat bekämpas. Så var det t.ex. under krisen på 1930-talet, när Franklin D. Roosevelt tvingade de mäktiga privata intressena på Wall Street att böja sig för hela nationens intressen.

I det senaste kongressvalet gjorde den sig också gällande, när LaRouches politiska kampanjorganisation och särskilt hans ungdomsrörelse ledde en mobilisering av väljarkåren som resulterade i en klar politisk seger över Bush-Cheney-regeringens krigs- och spekulationspolitik. Nu har demokraterna en majoritet i både representanthuset och senaten, och vägen ligger öppen för ett riksrättsförfarande mot den farliga och psykotiska duon Bush-Cheney.

Ungdomsrörelsens fortsatta mobilisering kommer att bli avgörande för att föra riksrättskampanjen till seger.

I Sverige, liksom i många andra europeiska länder, har vi däremot en variant av det parlamentariska systemet. Regeringen utses av riksdagen, och kan också när som helst fällas av riksdagen, vilket gör den svag och utlämnad till tillfälliga opinionssvängningar. Ett parlamentariskt system är med andra ord lätt att styra och manipulera för den oligarkiska makten, speciellt som kungahuset, ämbetsverken och framför allt riksbanken skall skötas oberoende av de folkvalda i riksdag och regering. De "oberoende" ämbetsverken, inklusive den statliga radion och televisionen, leds i stället av styrelser sammansatta enligt Mussolinis korporativistiska system av de stora intresseorganisationerna (läs: socialdemokraternas och Wallenbergs) liksom av s-märkta tjänstemän.

Människorna må häftigt debattera sina olika ideologiska ståndpunkter men vad de inte ser är att de styrs av samma oligarkiska monster från båda hållen, både på den s.k. vänsterkanten och den s.k. borgerliga sidan. Resultatet av denna skendemokrati är att rättigheter och förmåner godtyckligt delas ut av en maktfullkomlig politisk och ekonomisk maktelit.

Den typiska svensken hävdar med tjurskallig bestämdhet att det går inte att ändra på systemet och att "globaliseringen" är något slags naturnödvändighet som ingen kan göra något åt. Hur ofta hör man inte folk säga: "Åh, dom där hetlevrade italienarna och fransmännen, dom protesterar minsann mot sina regeringar. Men inte vi, inte. Vi knyter näven i byxfickan och tiger och lider, vilka stolligheter dom än hittar på."

Denna totala passivisering av det svenska folket har inte med utetemperaturen att göra. Det har att göra med att svensken i gemen har införlivat det oligarkiska tänkesättet med sitt eget.

Följande oligarkiska rättesnören gäller:

• Jag måste först tänka på mitt jobb och min familj. Det är faktiskt inte bara min första utan min enda prioritet.

• Någon annan får ta ansvar för de stora frågorna, som t.ex. barnens och nationens framtid, för själv har jag inte tid att tänka på det.

• Diskutera aldrig politik eller religion på jobbet eller på släktträffar för det slutar alltid med bråk och konflikt. Om man aldrig talar om något viktigt undviker man konflikt.

Men priset man betalar för att undvika konflikter är att man frånhänder sig ansvar. Det ansvaret har vi svenskar i stället överlåtit till oligarkin. Om vi vill kan vi ta tillbaka det, till och med efter tvåhundra års skuggtillvaro.

Nu har vi nämligen hamnat i ett skarpt läge. I dagens finanskris tänker den internationella oligarkin behålla makten i världen genom krig för att driva igenom en ny slavekonomi till priset av miljarder människors väl och ve.

Ingrodda vanor och beteendemönster kan brytas, om bara viljan är stark nog. Hjälp kan komma i form av LaRouches ungdomsrörelse. Ungdomen är motorn i all förändring, vilket den varit genom hela historien. På så sätt kan vi som medborgare ta tillbaka ansvaret för våra liv och vårt land, fria från den oligarkiska tankekontrollen.

Lösningen ligger i att förverkliga den kreativa potential som ligger och väntar på att väckas till liv hos var och en av oss. LaRouches ungdomsrörelse är gnistan som kan tända våra själar. Vi måste ha modet att följa dem fram mot en verklig framtid, präglad av vetenskap och mänskligt framåtskridande, där alla medborgare tar ansvar för hela samhällsutvecklingen, inte bara någon enskild aspekt.

Möjligheten att skaffa fram alla resurser som mänskligheten behöver, i form av riklig tillgång till rent vatten, billig energi och bättre sjukvård, finns med en utökad användning av kärnkraften och den kommande utvecklingen av fusionstekniken. Vi har ingen anledning att förtvivla, om vi släpper loss vår kreativitet att arbeta för kommande generationer.

En veteran i den amerikanska kampen för medborgerliga rättigheter sa en gång, att de svarta amerikanerna inte skulle bli verkligt fria från sina rasistiska förtryckare förrän de gjorde sig kvitt "niggern" i sitt eget inre. Det var det som Rosa Parks började göra 1955 i Montgomery, Alabama, när hon vägrade att flytta sig från sin plats i den del av bussen som var reserverad för "vita".

Nu är det dags för svensken att göra sig kvitt "undersåten" i sitt eget inre. Annars kommer vi aldrig att bli fria och ingen förändring till det bättre kommer att ske.

---------------


Francisco Goya, Caprichos nr 38. "Och hans farfar var likadan. Släktforskare och heraldiker har gjort det stackars djuret tokigt. Han är inte ensam."