Vägen till fred i Mellanöstern: Kinas sidenväg i stället för geopolitik

av Harley Schlanger
26 maj 2017

Efter sina möten med Israels premiärminister Netanyahu och den palestinske presidenten Abbas förklarade USA:s president Donald Trump att han hoppas att hans land ska kunna bidra till att skapa fred i Mellanöstern. "Om israeler och palestinier kan sluta fred så kommer det att sätta igång en fredsprocess i hela Mellanöstern", och det "vore en enastående bedrift", sa Trump som avslutning på sitt möte med Abbas i Betlehem.

Före samtalen om den israelisk-palestinska konflikten hade Trump talat den 21 maj på ett toppmöte med arabiska ledare i Riyadh, som den saudiske kungen Salman bjudit in till. Där uppmanade han de arabiska staterna att bidra med "sin beskärda del" till en seger över terrorismen. Tvärtemot mediernas framställning av honom som "muslimfientlig" betonade Trump: "Detta är inte en strid mellan olika religioner, olika bekännelser eller olika kulturer. Det är en strid mellan barbariska förbrytare som vill släcka mänskligt liv, och anständiga människor inom alla religioner som vill värna det."

De arabiska regeringarna uppmanades att "driva ut" terroristerna – från templen, från församlingarna, från deras heliga land och "från den här planeten". Helt i linje med sin målsättning att inte föra några fler "regimskifteskrig", som utrikesminister Tillerson nyligen underströk, fortsatte Trump:

"Amerika kommer inte att försöka tvinga på andra vårt sätt att leva ... Vi har inte kommit hit för att föreläsa. Vi har inte kommit hit för att tala om för andra hur de ska leva, vad de ska göra, vem de ska vara eller hur de ska utöva sin religion. Vi har i stället kommit hit för att erbjuda ett partnerskap grundat på gemensamma intressen och värderingar, för att försöka skapa en bättre framtid."

Visst är frågan befogad: Efter nästan 70 års konflikt mellan israeler och palestinier och nästan 16 års USA-ledda "krig mot terrorismen", krig för "regimskiften", drönarmord och massiva insatser av amerikanska soldater och specialförband i Mellanöstern och Nordafrika efter det brittisk-saudiska angreppet på USA den 11 september 2001 – vilken chans har då över huvud taget ett nytt fredsinitiativ, till på köpet av en president som står under så massiv attack från den anglo-amerikanska krigsfraktionen i sitt eget land, när så många tidigare försök redan har misslyckats?

Ny strategisk geometri

Som Schillerinstitutets ordförande Helga Zepp-LaRouche har förklarat i sina tal och intervjuer i Peking i samband med sin medverkan på Belt & Road Forum den 14-15 maj, håller just nu en ny strategisk realitet på att ta form, som kastar den "gamla ordningen" över ända. Den brittiska politiken att hålla världen ständigt uppdelad i oförsonliga konflikter mellan öst och väst, mellan nord och syd, mellan "den fria världen och kommunismen" bryter samman under tyngden av sitt eget misslyckande, och i dess ställe träder en djärv vision om ett win-win-samarbete, under kinesisk ledning och med full uppbackning av den ryske presidenten Putin.

Det spända läget kring Trumps avsikt att förbättra samarbetet med Putin var mycket märkbart på Nato-toppmötet i Bryssel, i samband med hans möten i Mellanöstern och även med påven i Rom. Trump stod fast vid att Nato måste engagera sig mer i kampen mot terrorismen – IS, inte Ryssland, är vad Nato ska fokusera på. EU-presidenten Donald Tusk erkände meningsskiljaktigheterna: "Jag kan inte säga helt säkert att vi delar samma inställning, samma uppfattning om Ryssland."

När Trump nu distanserar sig från den utrikespolitik som fördes av hans företrädare George W. Bush och Barack Obama så finns en möjlighet att USA kan liera sig med Ryssland och Kina, och då finns det också en möjlighet att till synes olösbara kriser, som den i Mellanöstern, ett arv från det brittiska geopolitiska synsätt som var dominerande under 1900-talet, äntligen ska kunna lösas. Trumps initiativ till en ny dialog mellan Israel och palestinierna är koordinerat med Putin, liksom bekämpandet av jihadistiska terrorister i Syrien, där USA och Ryssland noga samordnar sina militära aktioner. Och Trumps beredskap att skapa en ny relation med Kina via sin goda personliga relation med president Xi Jinping – inklusive USA:s eventuella medverkan i Xis nya sidenvägsinitiativ – skapar panik bland globalisterna. Just därför försöker de störta honom, eftersom de fruktar konsekvenserna av en strategisk brytning med den kraschade geometrin i deras eget geopolitiska system.

Men för att Trump ska lyckas måste han helt göra sig kvitt imperiearvet, och så var tyvärr inte fallet i hans tal i Riyadh. Innan saudierna tillåts vara med i en allians mot terrorismen måste de först tvingas att ta ansvar för sitt eget stöd till terrorismen – sin roll i 11-septemberattackerna, sitt fortsatta understöd till jihad-terrorismen och sitt massmordiska krig mot Jemen, och inte belönas med ett rekordstort vapenavtal! Under presidentvalskampanjen ställde sig Trump tydligt på kongressens sida när den körde över Obamas veto mot JASTA-lagen (Justice Against Sponsors of Terrorism Act), vilket visar att han är medveten om saudiernas kopplingar till 11-septemberattackerna. Dessutom måste Trump upphöra med sin skarpa retorik mot Iran, som är ett led i den brittisk-saudisk-israelisk- neokonservativa krigsstrategin, precis som giftgasbeskyllningarna mot den syriske presidenten Assad, som grundar sig på förfalskade "underrättelseuppgifter" från brittiska källor.

Bara om USA aktivt engagerar sig i Kinas sidenvägsinitiativ, som utlovar fred och välstånd, kan Trump undgå att falla i de ständiga krigens fälla. Sidenvägsstrategin handlar inte bara om handelsvägar, snabbtåg, nya hamnar, broar och tunnlar som etablerar ett nytt slags "connectivity" mellan länderna som gagnar alla inblandade parter. Och det handlar inte heller bara om hur man kan finansiera dessa projekt och kringgå det vanliga sabotaget från Internationella valutafonden och Världsbanken, och befria sig från dessa institutioners strupgrepp, som tvingar på länder en mördande åtstramning för att driva in illegitima skulder, och hindrar ekonomisk utveckling.

Målet är framför allt att rycka kontrollen över ekonomin ur händerna på imperieeliten, som upprätthåller sitt finansimperium med hjälp av krig och rövarbaronfasoner, och i stället forma en värld där gemensamma ekonomiska utvecklingsprojekt skapar incitament till samarbete. Dessa projekt måste i synnerhet bygga på den senaste tekniken som utvecklas genom upptäckter i forskningens framkant. I stället för att kräva att underutvecklade länder ska utarma sin befolkning för att bli konkurrenskraftiga i en socialdarwinistisk djungel  där "alla är mot alla"– vilket är tanken med de olika frihandelsavtalen dikterade av finans- eller andra karteller – håller nu ett nytt paradigm på att ta form, där alla människors kreativa utveckling blir regeringarnas viktigaste angelägenhet.

Detta är något som Lyndon och Helga LaRouche har verkat för i ett antal decennier, under mottot "det nya namnet för fred är ekonomisk utveckling". Sedan Kinas president Xi Jinping anammade detta i september 2013 och tillkännagav sin plan för det ekonomiska utvecklingsbältet längs den nya sidenvägen, har ekonomierna i Eurasien och Afrika varit invecklade i en stor förändringsprocess. Om president Trumps USA ställer upp bakom detta mål – Trump har redan börjat fördjupa sitt samarbete i den riktningen med Kina och Ryssland – så kommer detta nya paradigm inte längre att kunna stoppas. De neokonservativa och nyliberala krafter som vill avsätta Trump eller göra honom handlingsoförmögen, av rädsla för att han ska upplösa det gamla paradigmet, anstränger sig därför ännu mer desperat för att få honom avsatt, sedan han skickade en högt uppsatt representant till Belt & Road Forum i Peking. Trumps representant, Matthew Pottinger, reagerade på sidenvägskonferensen med att bilda en amerikansk sidenvägsgrupp kallad "American Belt & Road Working Group", för att dra in amerikanska företag i det globala projektet, och han bjöd in kineserna att delta på en konferens i Washington D.C. den 18-20 juni om utländska direktinvesteringar i USA.

Det är inte bara vilt fäktande oligarker som har förstått att deras "gamla vanliga" metoder är på väg att ersättas av det nya paradigmet. Att så många stats- och regeringschefer och andra toppolitiker deltog på Belt & Road Forum i Peking, även från västländer som Japan, Italien och Frankrike, och deras positiva reaktioner på möjligheterna som öppnas med projektet, ska inte underskattas. Värt att notera är också den uppmärksamhet som diskussionerna i Peking fick i den arabiska världen. Till exempel fick en kommentar av dr Ahmed al-Kedidi, f.d. tunisisk diplomat och tidigare rådgivare till emiren i Qatar, stor spridning. Under rubriken "Hopp om framtiden: Den nya sidenvägen" skrev han att sidenvägsinitiativet står för en "rättvis, alternativ världsordning" med helt andra utrikespolitiska principer, och detta har man till stor del paret LaRouche att tacka för. Denna nya världsordning kommer också att vara "ett huvudtema på G20-mötet" i juli i Hamburg "i avsikt att göra fullständigt myteri mot missförhållandena i det euro-amerikanska system som har dominerat världen de senaste 70 åren".

Slut på geopolitiken

Att sidenvägsinitiativet har potential att förändra läget i Mellanöstern visades i januari 2016 då den kinesiske presidenten Xi Jinping gjorde en mycket lyckad rundresa till Saudiarabien, Egypten och Iran. I ett tal till Arabförbundet i Kairo sa Xi att han var övertygad om att den nya sidenvägen skulle kunna byggas upp på det fundament som den 2000 år gamla vänskapen mellan Kina och arabvärlden utgör. Som Helga Zepp-LaRouche skrev i Executive Intelligence Review (29 jan. 2016) framhöll Xi "dialogen som metod för att bilägga konflikter och krävde respekt för beslut som folken i regionen själva fattar, i stället för lösningar som påtvingas utifrån."

Xis besök resulterade i ekonomiska avtal till ett värde av 55 miljarder dollar i förbindelse med utbyggnaden av sidenvägen i regionen, och hans idé om win-win-samarbete, där geopolitiska konfrontationer byts ut mot ett ekonomiskt samarbete grundat på respekt för varje nations suveränitet, gjorde intryck. I en kommentar i den ledande egyptiska tidningen Al-Ahram jämförde Mohammed Fayez Farahat ett sådant samarbete mellan nationer till ömsesidig nytta med västländernas misslyckade projekt, "som antingen inte åstadkom något eller ... ojämlikt fördelade intäkterna från globala ekonomiska och finansiella transaktioner", till förmån för de rika länderna och spekulanterna.

Kineserna är nu engagerade i projekt i hela regionen, bland annat:

  • * Planer för att hjälpa Egypten med den stort upplagda utbyggnaden av Suezkanalen och uppbyggnad av nya ekonomiska zoner och kärnkraftverk;
  • * Utbyggnad av hamnanläggningar, från Adriatiska havet och Medelhavet till Röda havet och Persiska viken;
  • * Dragning av räls för höghastighetståg, för att förbinda Eurasien via Mellanöstern både med de europeiska länderna på Balkan och med länder i Afrika; och
  • * Återuppbyggnad av områden i Libyen som förstörts av terrorister.

I april 2017 grundades i Beirut ett arabisk-kinesiskt "Ekonomiskt råd för sidenvägen". Enligt den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua innebär detta projekt mellan den arabiska handelskammaren och det kinesiska rådet för främjande av internationell handel ett "strategiskt partnerskap", i vilket Kina kommer att samarbeta med arabiska företag i återuppbyggnaden av Irak och Syrien.

Endast genom samarbete kring sådana projekt kan man undvika de geopolitiska fällor som britterna använt sedan 1800-talets slut för att kontrollera regionen – fällor som den israelisk-palestinska konflikten eller etniska och religiösa strider, som t.ex. att hetsa sunniter och shiiter mot varandra.

Om president Trump verkligen vill skipa fred i regionen, då måste han bryta sig helt loss från den brittiska geopolitiken. Trots hans positiva uttalanden om nödvändigheten av fred och maningar till samarbete i kampen mot terrorismen fortsätter dessa brittiska geopolitiska fällor – som skapades av det brittiska Foreign Office Arabiska byrå i Kairo på 1880-talet, för att dela upp regionen efter det osmanska rikets sönderfall i första världskriget – att vara de största hindren för fred. Utan en fullständig brytning med den imperiala geopolitiken, och dess ersättning av ett samarbete med Ryssland och Kina för att förverkliga den fulla potentialen i sidenvägsinitiativet, kommer visionen som Trump presenterade under sitt besök i regionen aldrig att bli verklighet.

Läs mer om den historiska sidenvägskonferensen i Beijing på: http://www.larouche.se/artikel/belt-amp-road-forum-i-peking-quot-manskligheten-gar-in-i-en-ny-fas-quot