Vad innebär produktivitet?

I sitt tal på Schillerinstitutets konferens den 21-22 februari 2009 i Rüsselsheim utvecklade Lyndon LaRouche den djupare innebörden av begreppet produktivitet, ett nyckelbegrepp för varje lösning på den nuvarande globala sammanbrottskrisen. Han sa:

Det som folk inte begriper, och faktiskt de flesta ekonomer inte begriper, är vad produktivitet innebär. De tror att de vet, men de vet inte.

Produktivitet bygger på den kreativa förmåga hos den enskilda mänskliga individen som gör att vetenskapliga upptäckter kan göras, och att befolkningen i stort kan tillägna sig de därmed förbundna förbättringarna och innovationerna. Med andra ord: i den mån som en befolkning ges möjlighet att få uppleva vetenskap och teknologi, och en kultur som hänger ihop med det, så får den befolkningen en möjlighet att vara kreativ. Den får möjlighet att göra upptäckter, eller åtminstone tillgodogöra sig dem, på ett produktivt sätt. Utan en sådan inriktning på vetenskap och klassisk kultur - inte det skräp som vi har haft i Europa under hela efterkrigstiden - så hämmas befolkningens förmåga att utveckla en produktiv, kreativ potential. Det är det som har varit problemet med skolundervisningen, särskilt från 1960-talet och framåt.

Nu har inte, på grund av globaliseringen och liknande effekter, befolkningen någon potential längre att kunna uttrycka en vetenskapsdriven och klassisk-kultur-driven produktivitet.

Detta är ett av problemen med Asiens utveckling. Tanken att befolkningen i Asien, eller befolkningen i Sydamerika, ska hållas outbildad, och fattig, utan någon utvecklad klassisk kultur, innebär att de inte kan hålla sig själva vid liv. Mänskligheten kan inte försörja sig på en nivå av 6,7 miljarder människor på den här planeten om befolkningen inte är kapabel till verklig kreativitet!

Denna kreativitet hos befolkningen kan bara utvecklas om nationella och därmed förbundna kulturer används som verktyget för att mobilisera människor till att tänka kreativt på sig själva, på varandra, och på samhället i stort. Tänk på en låglönebefolkning, en låglönebefolkning i allmänhet: Den är inte kapabel att göra innovationer. Och snart kommer man att finna sig begränsad till produktionsmetoder som inte är kapabla att generera det teknologiska och vetenskapliga framåtskridande som behövs för att rädda planeten.

Idén till att organisera det här var i princip en europeisk idé. Drivkraften till det som skulle bli den europeiska kulturen kom från Florenskonciliet vid mitten av 1400-talet, åren omkring 1439, det stora ekumeniska Florenskonciliet. Det var Nicolaus Cusanus tid, och Filippo Brunelleschis tid, lite dessförinnan, exemplifierat av Santa Maria della Fiore-domen i Florens. Det var genom sådana efterföljare till Cusanus som Leonardo da Vinci, och de stora vetenskapliga tänkarna på 1500- och 1600-talet, som vi fick den europeiska kulturen.

Inte åtskilt från detta löper utvecklingen genom Bach till den stora musikkulturen och liknande uttryck för den stora klassiska kulturen inom konsten, inom dramat och så vidare. Detta var saker som vi utvecklade från rötter i den förut existerande europeiska kulturen. Vi utvecklade dem i Europa, och vi exporterade dem från Europa, genom till exempel koloniseringen av Syd- och Nordamerika. Vi spred dem till hela världen.

Tanken var att sprida tillgången till denna kunskap till människor i hela världen, för att på så sätt uppmuntra det hos individen som skiljer människan från aporna: förmågan till kreativitet. Ingen annan levande varelse är kapabel att viljemässigt öka sin egen potentiella befolkningstäthet. Den enda levande varelsen som någonsin har kunnat, eller någonsin kommer att kunna öka sin potentiella befolkningstäthet på den här planeten, som kan höja befolkningens levnadsstandard och medellivslängd, är människan. Denna kreativa förmåga finns bara hos den enskilda mänskliga individen. Och det är denna kreativa förmåga som driver den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen framåt, liksom den kulturella.

När man dödar detta, genom en låglönepolitik, genom en vetenskapsfientlig politik, genom en kultur som drar ner de människor som deltar i den, snarare än hjälper dem att utvecklas, då dödas kreativiteten! Människor uttrycker kreativitet som individer. Men de uttrycker kreativitet som individer som arbetar ihop med varandra inom en viss kultur.

Till exempel: Hur uttrycker man kreativitet? Med hjälp av språket! Med hjälp av ett nationellt språk som ett socialt uttryck, för att kommunicera idéer. Frågan är hur djupt ner i befolkningen den här kommunikationen av idéer kan tränga. Om man har en befolkning som till 50 eller 60 procent är outbildad, och hålls nere i okunnighet - kommer en sådan befolkning att kunna ta fram sådana här idéer, att kunna vara kreativ? Nej! Det är nationella kulturer - vattnet som människorna simmar i - och dessa kulturers utveckling som är källan till en ökad potentiell produktivitet och kreativitet hos människorna i samhället. Det är idén om en mobilisering av nationen, för ett nationellt syfte i denna mening, i meningen en kulturell rörelse, som är grunden för uppmuntran till kreativitet och har varit det så länge människan har funnits till. Det benämndes av Leibniz och andra dynamik, till skillnad från cartesiska metoder.

Därför behöver vi mobilisera nationer som suveräna nationsstater, inte till att ta kål på varandra, utan i enlighet med den Westfaliska fredens princip: till att först se till de andra nationernas väl och ve, till att känna omtanke om andra. Det är ett folk, ett nationellt suveränt folk, medvetet om att andra suveräna folks väl och ve ligger i dess eget intresse, men samtidigt försvarande sin egen suveränitet, som har varit källan till alla stora landvinningar inom framför allt den europeiska kulturen. Det är en lärdom vi dragit från studiet av andra kulturer, i Asien och så vidare, i äldre tider.

Detta medför vissa praktiska problem. Jag har sagt, av skäl som hänger ihop med detta, att det enda hoppet nu om att kunna förhindra att hela planeten faller ned i en ny mörk tid, där världsbefolkningen på relativt kort tid, räknat i generationer, minskar från nuvarande 6,7 miljarder till mindre än två miljarder, står till dessa metoder, till detta synsätt: Att vi går tillbaka till nationerna - att vi sätter punkt för globaliseringen, och byter ut globaliseringen mot ett Westfaliskt sätt att se på både folkens inbördes förbindelser, men också deras inbördes förbindelser som nationer som samarbetar om att utveckla hela den här planetens potentiella produktiva förmåga. Det är vår enda chans.