Ut med geopolitiken! In med en vision och en fredsordning för 2000-talet!

Veckoöversikt av Helga Zepp-LaRouche 17 februari 2018

Inte bara de tyska Socialdemokraterna upplever den djupaste krisen i sin historia, i samma predikament befinner sig hela västvärlden med sitt gamla paradigm, byggt på geopolitik, en nyliberal ekonomisk politik och demokrati – som vid närmare betraktande inte är någon demokrati. Att företrädarna för denna förlegade världsåskådning helt saknar idéer om en positiv framtid har framgått av det evinnerliga sorgespelet kring koalitionsförhandlingarna. Inte ett ord om de existentiella frågorna: hur ska världsfreden säkras, hur kan hotet om en ny finanskrasch avvärjas, hur ska fattigdomen i Europa bekämpas – bara ett ovärdigt köpslående om ministerposter, glasklart för alla att se.

Koalitionsförhandlarna – Schultz, Gabriel, Nahles för SPD:s räkning, Merkel och Seehofer för CDU/CSU – är tydligen lika blinda som Hillary Clinton för orsakerna till deras politiska fiasko; inte ens nere på 16 procent i opinionsmätningarna vaknar SPD. Och Merkel upprepar helt verklighetsfrånvänt att hon självklart kommer att bilda en stabil regering.

Ischinger blandar bort korten

Men problemet är inte bara att politikerna tänjer på sanningen som det passar dem; det finns också en metod för att blanda bort korten som går ut på att man tar en riktig delaspekt av en frågeställning och sätter in den i ett angränsande sakförhållande, eller utelämnar den, på ett sådant sätt att man leder läsaren eller lyssnaren till att dra en felaktig slutsats. Ett klassiskt exempel på detta sätt att blanda bort korten gav den f.d. ambassadören Wolfgang Ischinger i upptakten till den av honom ledda säkerhetskonferensen i München, när han konstaterade att det var hög risk för en militär konfrontation mellan stormakterna. Orsaken till detta, sa han, var den avgrundsdjupa misstron mellan Moskva och Washington.

Den riktiga delaspekten av denna utsaga är den höga risken för ett krig mellan USA och Ryssland. Men det som Ischinger förtiger är att Trump har eftersträvat och alltjämt eftersträvar en bättre relation med Ryssland, och att Obama-administrationens underrättelsechefer just därför, i samarbete med den brittiska underrättelsetjänsten, satte igång ett kuppförsök mot Trump med hjälp av det såkallade "Russiagate", ett kuppförsök som de senaste veckorna kraftfullt har slagits tillbaka genom utredningar i kongressen och brottsutredningar som pågår mot kuppmakarna.

Betecknande för den sida som Ischinger ställt sig på är just mottot för säkerhetskonferensen: "Fram till avgrunden ... och tillbaka", där han dock med avgrunden inte menar krigshotet, utan chocken över Trumps valseger för ett år sedan och "den nya figuren i Washington", men som tur är, förklarar han, finns det lugnande tecken, de amerikanska trupperna är kvar i Europa, de mest radikala förändringsförespråkarna har lämnat administrationen.

Deutschlandfunks reporter Christoph Heinemann blandar också bort korten när han frågar Ischinger om det internationella samfundet svarar upp mot de kinesiska hegemoniambitionerna; han insinuerar att Kina eftersträvar hegemoni, när den kinesiska politiken med sitt erbjudande om ett vinn-vinn-samarbete faktiskt har fört upp raka motsatsen på dagordningen. I sitt svar förtiger Ischinger att det som splittrar EU inte är Kinas påstådda lockbeten, utan att EU faktiskt inte har lyft ett finger för de öst- och centraleuropeiska länderna, och att det som gör samarbetet med Kina så attraktivt är att Kina bygger ut infrastrukturen där. När Heinemann sedan frågar om de rekordsnabba välståndsökningarna i Kina kanske visar att demokrati, rättsstat och frihet inte är den enda vägen, som västvärlden alltid gör gällande, så upprepar Ischinger i princip exakt detta påstående; det är bara en tidsfråga innan kineserna kommer att anamma demokratin.

Kina bemöter demokratikritiken

Det kommer att sluta i en tragedi för Tyskland och för världen om vi inte kan lämna denna geopolitiska och synnerligen arroganta inställning bakom oss. Det är ett ovedersägligt faktum att Kina inte bara har lyft upp 700 miljoner människor ur fattigdomen, utan också just nu genomför en makalös kampanj för att befria också de sista 30 miljoner människorna som fortfarande lever i fattigdom från detta tillstånd, och med hjälp av en utbyggd infrastruktur i de fattiga regionerna, utbildning, jobbskapande m.m. hjälpa dem till en bra levnadsstandard. Kina för dessa erfarenheter vidare till utvecklingsländerna, och därför är samarbetet med den nya Sidenvägen så lockande. Besegrandet av fattigdomen är självklart inte bara ett resultat av den ekonomiska tillväxten utan av en medveten politik från den kinesiska regeringens sida. Tyskland har också ekonomisk tillväxt men här är vart sjätte barn fattigt.

Geopolitikerna i väst är synbarligen skakade av Kinas ihållande ekonomiska uppgång, ett land som trots allt har 1,4 miljarder människor och kan ståta med en 5000 år gammal kontinuerlig kultur, och som för övrigt under flera århundraden varit världsledande i den tekniska utvecklingen. Efter Xi Jinpings otroligt visionära rapport på kommunistpartiets 19:e kongress, som alla borde läsa som vill bilda sig en egen uppfattning, där han drog upp perspektiven för Kinas utveckling fram till 2050 och förklarade att Kina vill ta på sig ett större ansvar på den internationella scenen, tog det tydligen tre månader innan de olika geopolitiska tankesmedjorna kunde samla sig till en motattack. Från den australiska underrättelsetjänsten till de amerikanska tankesmedjorna CSIS och CFR till det Soros-finansierade ECFR och den tyska tankesmedjan Merics kommer nu till synes koordinerat en attack på Kinas Sidenvägspolitik som en föregivet imperial strategi.

Kina är uppenbarligen inte längre berett att låta dessa angrepp, som reflekterar angriparnas eget geopolitiska synsätt, passera okommenterade. Global Times tillbakavisade kritiken i en artikel den 11 februari 2018, genom att ingående beskriva politiken för regimbyten, som döljer sig bakom talet om demokrati. Västvärlden tror att den har monopol på demokrati, men det har den inte, skrev Thomas Hon Wing Polin. Det kinesiska begreppet minzhu betyder "människorna bestämmer", vilket ju är själva kärnan i demokratin. "Den västliga liberala demokratin är bara en form av demokrati. Den varken låter människorna bestämma eller sätter deras intressen främst. Den är i grund och botten en oligarki som tjänar en liten minoritets intressen på den stora majoritetens bekostnad." Redan på 300-talet f.Kr. försvarade Mencius folkets rätt att avsätta en regering som inte skötte sig, och än idag finns det för den kinesiska ledningen ingen större olycka än att förlora Himlens mandat. "I den grundläggande betydelsen att sätta människornas intressen främst är Kina redan mer demokratiskt än västvärlden." Det västliga demokratibegreppet däremot betraktas av allt fler bara som det västerländska imperiets vapen för fortsatt världsherravälde. "Demokrati är en voodoo-trollformel som förvandlar annars intelligenta människors hjärnor till mos. Det kan hända att demokratierna faktiskt tillämpar demokrati i sina egna länder. Men utrikespolitiskt bedriver de hegemoni, nykolonialism och diktatur. Nästa gång du hör någon sälja demokrati som det bästa styrelseskicket, så håll detta i minnet."

Det finns en utväg

Även om det politiska etablissemanget i Tyskland är långtifrån att inse det, så är geopolitikens och nyliberalismens gamla paradigm obönhörligen på väg ut. Men det finns en utväg ur det rådande dilemmat, och den ser ut så här: Kuppförsöket mot president Trump avvärjs och slår tillbaka mot dem som anstiftat det; USA genomför de "fyra lagar" som min man Lyndon LaRouche har föreslagit – bankdelningslagen Glass-Steagall, ett kreditsystem i Alexander Hamiltons anda, massiva investeringar i utbyggnaden av en modern infrastruktur samt en stor satsning på utveckling av fusionskraften och på rymdforskningen; och USA tackar ja till Xi Jinpings erbjudande om samarbete kring den nya Sidenvägen.

Tyskland behöver tydligen hjälp utifrån, för här har det politiska förståndet fallit offer för partikäbbel och bråk om ministerposter. Mitt parti, Medborgarrättsrörelsen Solidaritet (BüSo), står för det nya paradigmet: Den nya Sidenvägen blir en världslandbro som för samman alla världens länder och kulturer, bortom den förlegade geopolitiken som redan gett oss två världskrig.

av Helga Zepp-LaRouche
17 februari 2018

Zepp-LaRouche@eir.de

Xi Jinpings rapport till den kinesiska 19:e partikongressen finns tillgänglig på tio språk, bl.a. engelska, tyska, franska, spanska, ryska och arabiska. Läs den på engelska här:
http://www.xinhuanet.com/english/download/Xi_Jinping's_report_at_
19th_CPC_National_Congress.pdf

Artikel i Global Times 11 februari 2018: "Democracy: A Western tool for domination":
http://www.globaltimes.cn/content/1089233.shtml

Helga Zepp-LaRouche höll den 10.2 2018 en lektion om Kina och idéerna bakom den Nya sidenvägen. Den inledde kursen som heter "Ending Geopolitics: What is the New Paradigm?" (Att göra slut på geopolitiken: Vad är den Nya paradigmen/tänkesättet?) Läs mer om hur du kan se kursens lektioner här: http://www.larouche.se/node/4555