Ur det "gamla Europas" synvinkel: Vårt behov av Schiller i dag

Schillerinstitutets grundare och ordförande Helga Zepp-LaRouche berättar vilka tankar som låg bakom grundandet av Schillerinstitutet 1984 och hon förklarar varför Friedrich Schiller i dag är aktuellare än någonsin. Hennes tal den andra dagen på amerikanska Schillerinstitutets konferens den 16 februari 2003 strax utanför Washington D.C. återges här, något förkortat.

Jag ska tala lite om hur det "gamla Europa" ser på saker och ting, och jag gör det med stolthet. Den goda nyheten - dålig för en del - är att i går ägde de största demonstrationerna rum i Europa någonsin, med tre miljoner i Rom, två miljoner i London, 500 000 i Berlin - vilket är den största demonstrationen i Tyskland efter kriget, och andra stora demonstrationer i andra städer.

Men det som hände dagen innan, i FN:s säkerhetsråd, var också en historisk vattendelare. Och jag tror att det visar det som Schiller säger i förordet till sin avhandling om Nederländernas revolt mot det spanska styret: att det finns hopp, när människor förenas bakom en rättvis sak, och en god plan, och att de kan stå upp emot till och med det värsta tyranni och de värsta despotiska planer. Och vad de kan åstadkomma i förening med varandra.

Förra gången vi hade miljontals människor ute på gatorna i Europa var faktiskt i början på 1980-talet, när de ryska SS-20- och de amerikanska PershingII-robotarna hade minskat varningstiden för ett eventuellt krig till sex minuter. Nato och Warszawapakten försattes i princip i "launch on warning": om en robot hade avfyrats av misstag hade vi haft tredje världskriget. Det var då som Helmut Schmidt, som var förbundskansler då, varnade: "Vi står på randen till ett tredje världskrig." Och det var då som européerna för första gången fick känna på vad den utopiska militära fraktionen i USA är för något. Jag vet att Schmidt-regeringen var skräckslagen över Brzezinski, som var säkerhetsrådgivare åt president Carter på den tiden.

Och det var vid den tiden, som ni kanske kommer ihåg, som Lyn reagerade på det här krigshotet, med sitt fantastiska förslag till ömsesidigt garanterad överlevnad, som ett alternativ till Natos MAD-doktrin om ömsesidigt garanterad förintelse.

Schillerinstitutets uppgift

Jag tar upp det som hände då, för det var faktiskt under den perioden som idén att skapa någonting i stil med Schillerinstitutet föddes. Jag reste runt i Tyskland. Och på grund av Brzezinski och andra saker fanns det en växande anti-amerikanism i Tyskland. Och när jag reste runt i USA såg jag att det fanns en växande anti-tysk, anti-europeisk tendens i USA.

Jag förstod att detta kunde utvecklas till någonting mycket farligt. Jag förstod att det behövdes ett institut som kunde föra upp utrikespolitiken på en helt annan nivå; där den tyska historien inte bara reducerades till tolv års mardröm, utan att man skulle tala med Tyskland som det land som Nicolaus Cusanus, Leibniz, Schiller och Beethoven kom från. Och att USA inte bara var landet som hade gjort hemska saker i Vietnam, Korea, Hiroshima och Panama, utan att man skulle tala med den amerikanska revolutionens Amerika, som faktiskt skapades av de bästa traditionerna från Europa; med Lincoln och Franklin D. Roosevelt, Kennedy och Martin Luther King.

Samma sak gäller förstås för andra länder: när man vill ha goda utrikesförbindelser gnäller man inte och säger: "Det där var er värsta period", utan man tänker efter vilken period som var den bästa, då man bidrog med någonting positivt till världshistorien.

Alltså stod det genast klart att Schillerinstitutet inte bara skulle verka för att förbättra förbindelserna mellan Europa och Amerika, utan också och i synnerhet med hela utvecklingssektorn.

Jag letade vid den här tiden efter grundningsprinciper för Schillerinstitutet. Jag lästa alla tänkbara internationella dokument, och jag kom fram till att Oavhängighetsförklaringen faktiskt var det vackraste dokument man kunde ge sig själv som grundningsprincip. Och bara genom att ändra några ord - där det står "den amerikanska kolonin" säger jag "alla länder", där det står "den brittiska koloniala ockupationsmakten" säger jag "de internationella oligarkiska institutionerna" - så gör jag det giltigt för hela världen. Det som är den amerikanska författningen och den amerikanska Oavhängighetsförklaringen kan faktiskt göras till grunden för hela världen. Det är precis samma idé som i Rütlieden i Schillers Wilhelm Tell.

Och jag kom fram till att i en kris som den här, när hela systemet bryter samman, när FN, IMF, Världsbanken, WTO, Maastricht, EU, Nato och så vidare är i upplösning, så kan lösningen bara hittas på den högsta nivån. Vi sa det för länge sedan, men folk trodde inte på det, de trodde att "det där är överdrivet". Men nu ser man att det gamla paradigmet, de axiom och värderingar som gällde fram till nu, att de har misslyckats kapitalt.

Hela det s.k. "fun society" - materialism, egoism, "jag, mig, mitt" - hela den filosofin är ute. Frågan är: vad är det nya paradigmet? Och det är här som Schiller och Schillerinstitutet är så viktiga. Vi står inför precis den frågan som Schiller ställde: Hur kommer det sig att vi fortfarande är barbarer? Och i dag står vi inför valet att antingen blir vi fullständiga barbarer - en mörk tid, gängkrig, folk som slåss om maten, dödar varandra - eller så får vi en ny renässans. Och om vi får en ny renässans, så är jag helt säker på att den kommer att bli underbarare än någon tidigare i historien.

Schillers syn på mänskligheten

Anledningen till att jag uppkallade vårt arbete för bättre relationer mellan länderna efter Friedrich Schiller, är att han för mig står som det högsta uttrycket för mänsklighet; att han har skildrat det som människan kan vara, skönare och mer poetiskt än någon annan.

Ni känner alla till Beethovens nionde symfoni. Beethoven komponerade den till en dikt av Schiller, hans Hymn till glädjen, och han gjorde den till ett av de största och mest hisnande vackra verk som någonsin skrivits på den här planeten. Beethoven sa faktiskt att Schillers poesi var så fulländad, att det var nästan omöjligt för en kompositör att tillföra någonting till det som Schiller redan hade skapat.

Samtidigt har Schiller, om man studerar honom noga, utvecklat de djupaste filosofiska begrepp, helt i nivå med Platon, Cusanus och Leibniz - bara det att han har uttryckt dem med poetisk skönhet.

En annan av den tyska klassiska periodens giganter, Wilhelm von Humboldt - som faktiskt skapade världens bästa utbildningssystem - skrev om Schiller, när Schiller hade dött:

"Det mest typiskt utmärkande för Schiller, var att tanken, i en högre och klarare mening än hos kanske någon annan, var hans livselement. Intellektets ständiga självverksamhet övergav honom nästan aldrig, och försvagades bara under de häftigaste attackerna av hans fysiska sjukdom. För honom var det vederkvickelse, inte möda. ... Om skönhetsbegreppet, om det estetiska i skapande och handling, alltså om såväl grunden för all konst som konsten själv, innehåller dessa verk allt väsentligt på ett sätt som aldrig kommer att kunna överträffas. ... Aldrig förr har dessa ämnen avhandlats på ett så rent, så fullständigt och klargörande sätt. Men därmed var oändligt mycket vunnet, inte bara för den säkra begreppsanalysen, utan också för den estetiska och moraliska bildningen. Konst och poesi förknippades direkt med det ädlaste hos människorna, framställda som det som först gör människan medveten om sin inneboende, bortom ändligheten strävande natur."

Jag hade hela tiden trott att inget kunde slå Schiller. Och jag blev så glad när jag upptäckte att Humboldt hade exakt samma uppfattning. Oändligt mycket hade vunnits för människans estetiska och moraliska bildning.

Frihetens skald

Jag ska presentera för er några av Schillers mest centrala idéer och principer, som är klassisk konst på högsta nivå.

Schiller skrev något när han var 19 år, hans första uppsats som medicinstudent.1 Tänk att det är skrivet av en 19-åring! Det är faktiskt samma idé som man finner hos Nicolaus Cusanus, överensstämmelsen mellan makrokosmos, det fysiska universum, och mikrokosmos. Det är samma idé som Leibniz' monadbegrepp, att varje människa som ett frö innehåller hela universum i all sin komplexitet. Och Schiller tyckte så mycket om den idén, att han skrev en dikt om den, som heter "Columbus".2

Wilhelm von Humboldt skrev om detta:

"Tron på den mänskliga tankekraften, stegrad till en poetisk bild, uttrycks i detta distikon med titeln Columbus, som är något av det märkligaste som Schiller diktat. Tron på den för människan osynliga inneboende kraften, den upphöjda och djupt sanna uppfattningen att det måste finnas en inre överensstämmelse mellan den och den som ordnar och styr hela världsalltet, eftersom all sanning bara kan vara ett återsken av den eviga, ursprungliga, var ett karakteristiskt drag i Schillers idésystem."

Schiller skrev själv om detta i sina Filosofiska brev, med formuleringen att "Columbus ingår den betänkliga vadhållningen med ett obefaret hav". Med andra ord: en människa, Columbus, tänkte att det måste finnas en kust därborta, och sedan upptäckte han faktiskt den nya kontinenten. Det här är väldigt viktigt. Jag sa förut att det är min fasta övertygelse att den nuvarande krisen bara kan lösas, om den politiska ordningen i världen bringas i överensstämmelse med den kosmiska ordningen, med naturrätten. Om det finns en skald som kan uttrycka det på det här sättet, så är det otroligt värdefullt.

Vem är nu Friedrich Schiller, den tyske "frihetsskalden"? Eftersom det är många nya här, vill jag berätta lite om hans liv. Han föddes den 10 november 1759, i Marbach, vid floden Neckar. Han hade en mycket lycklig barndom. Hans föräldrar hette Johann Kaspar och Elisabeth. De bodde först i Lorch. Sedan gick han i latinskolan i Ludwigsburg, och därefter kom det till en dramatisk brytning, när greve Karl Eugen av Rothenberg tvingade honom att skriva in sig vid militärakademin, Karlsskolan.

Han var då 13 år, och under de följande åtta åren kunde han på nära håll studera det oligarkiska beteendet vid hovet. Han såg hur oligarkerna, när de bestämde sig för att gå på jakt, red ut med dussintals hästar och förstörde böndernas skördar, utan att betala någon ersättning, och han såg den dåliga smaken vid hovet. Han utvecklade alltså en mycket stark anti-oligarkisk känsla. Och Schiller led verkligen, för han upplevde att utbildningen vid denna militärakademi var väldigt inskränkt. Men jag måste säga, att om man jämför med utbildningen nu för tiden på europeiska och amerikanska universitet, så hade han tur, för han fick i alla fall lära sig om Leibniz, Shakespeare, Lessing, Mendelssohn och andra; men också om den brittiska empirismen, med Locke, Hobbes, Hume, Wright. Och han hade mycket bra lärare, särskilt en som hette Abel.

De lärde honom bland annat om den brittiska materialismens dominerande inflytande: Hobbes, att alla idéer bara är resultatet av minnen av sinnesintryck; Locke, att den nyfödda människan är en tabula rasa, en tom skrivtavla, på vilken bara sinnesintrycken hopar kunskaper; och att Hume sedan sa att det betyder att alla idéer är slumpmässiga, för de är producerade av slumpmässiga sinnesförnimmelser, och därför är alla idéer en illusion. Och därför fanns det heller ingen odödlig själ. Det som man kallar själen skulle bara vara en anhopning av sinnliga föreställningar.

En skotsk filosof vid namn Thomas Wright skrev en kritik mot Hume, och sa att det som Hume kallade en illusion faktiskt fanns i verkligheten, nämligen det sunda förnuftet, och att detta sunda förnuft var en självklar sanning.

Schiller och den amerikanska revolutionen

Schiller tyckte att alla dessa teorier var hemska. Och därför skrev han redan 1779, i sin uppsats, att om alla tankar skulle vara slumpmässiga, då styr inte människan över sina tankar, och då har människan ingen frihet. Och om även moralen är slumpmässig, då har människan inget värde. Och han fann detta fullkomligt oacceptabelt.

Denna konfrontation fick Schiller att utveckla raka motsatsen, och att avsky den utbildningsmetod som jesuiterna, de franska och engelska materialisterna och empiristerna stod för. Och han såg i dessa irrläror källan till sin tids inre konflikt och fara. Han såg det som sin uppgift att lösa denna inre konflikt, och att återskapa människan i harmonisk utveckling av alla sina anlag. Han sa att alla människor har möjlighet att bli snillen. Och medlet att åstadkomma detta är den poetiska principen, för den bär på nyckeln till människosjälens innersta hemligheter.

Schiller var faktiskt den amerikanska revolutionens skald. Faktum är att han i ett läge till och med funderade på att utvandra till Amerika. I Breven om Don Carlos, ett av hans tidiga dramer, skrev han att det som detta drama egentligen handlade om, var favoritämnet under detta decennium, d.v.s. 1780-talet, vilket var den tid då den amerikanska revolutionen just hade lyckats. Individens största möjliga frihet, parad med statens högsta blomstring.

Vi lyssnar på en uppläsning av Oavhängighetsförklaringen,3 och sedan Rütlieden ur Schillers drama Wilhelm Tell:4

Likheterna mellan dessa två framställningar är så uppenbara, att jag verkligen vill uppmuntra alla att gå hem och läsa Don Carlos. Och då ska ni veta att i detta drama kunde Schiller, på grund av den oligarkiska kontrollen, inte skriva som han hade gjort i Kärlek och intriger - där han direkt attackerade de hessiska soldaternas tjänstgöring på britternas sida i frihetskriget - eftersom det var förbjudet, och han hade tvingats att fly. Så han fick välja ett annat ämne, men det var fortfarande samma idéer.

Den berömda dialogen i Don Carlos, mellan markisen av Posa och kung Filip II av Spanien, handlar faktiskt om den amerikanska revolutionens principer. Det är en mycket mäktig poetisk framställning av republikprincipen, mot imperieprincipen. Filip II representerade nämligen vid den tiden ett imperium över vilken solen aldrig gick ned, men som uppenbarligen styrdes med skräck och armod. Vi lyssnar på Posa, när han vädjar till kungen.5

Denna vackra tanke, att vara "en kung bland miljoner kungar", alltså jämlikhet på högsta nivå, bygger på principen om alla människors oförytterliga rättigheter - inte som den franska revolutionen, där "frihet, jämlikhet, broderskap" i verkligheten betydde det som Robespierre sa, att "revolutionen behöver inga vetenskapsmän", och sedan högg han huvudet av dem i giljotinen.

Några av er kanske kommer ihåg Lyns uppsats om "The Secrets Known Only to the Inner Elites". Schiller skrev faktiskt ett på pricken likadant verk, Solon och Lykurgos, där han lägger fram de två modellerna: på den ena sidan Solons vackra stadsstat Athen, som är den republikanska modellen, som syftar till framsteg och mänsklig fullkomning, och på den andra sidan Lykurgos' Sparta, ett oligarkiskt system, där staten på ytan verkar fungera rätt bra. Men när man tittar närmare ser man att individen faktiskt offras för staten. Schiller säger: Staten är aldrig ett mål i sig. Den är bara viktig som en förutsättning för att mänskligheten ska kunna sträva mot sitt mål. Och det målet är inget annat än en utveckling av alla dess möjligheter, framsteg.

Staten är till för individen

I Estetiska breven säger Schiller, i det fjärde brevet: "Varje individuell människa bär, kan man säga, med hänsyn till anlag och bestämmelse, en ren ideal människa i sig, och att överensstämma med dess oföränderliga enhet i alla sina växlingar är den stora uppgiften i hennes tillvaro."

Det här är väldigt viktigt, att varje människa bär ett sådant ideal inom sig. Och att förverkliga det är vår stora uppgift i livet. Schiller säger: Man måste utveckla alla sina möjligheter, och i verkligheten bli den harmoniska, vackra människa som man har potentialen att vara. Bara om alla människor gör det kan staten fungera. Därför, säger han, är det största konstverket att bygga politisk frihet. Genom alla individers förädling, genom att fler och fler utvecklar sig till att representera människans artkaraktär, blir individen staten. Människan i tiden förädlar sig till människan i idén.

I Estetiska breven, som han skrev när det stod klart att hoppet om att återupprepa den amerikanska revolutionen i Frankrike inte skulle infrias, eftersom det jakobinska skräckväldet hade förstört allting, frågar Schiller: Varifrån ska den nödvändiga förbättringen på det politiska området komma, när staten är korrupt och massorna degenererade? Och han kommer fram till detta överraskande svar: Den kan bara komma genom den sköna konsten.

Dikten "Konstnärerna" är faktiskt en tidig dikt. Han skrev den innan han hade fyllt 30. Jag tycker att det är en av de vackraste hyllningarna till människan, och kraften i hennes kognitiva förmåga, som finns. Så här lyder första strofen:*

Hur hög, hur stolt, där palmens kvist du höjer,
vid seklets skiljoväg du dröjer i mannaålderns ädla frid -
med öppet sinne och med samlad råga,
med dådrikt lugn och allvarsmättad låga,
fullmogen ättling, mänska, av din tid.
Av tanken frigjord, blev du stärkt av lagen -
en kostbar visdom har du lyft mot dagen
ur det förtegna i ditt eget bröst;
av kamp och brottning fick du stål åt styrkan;
naturn betvang du, tills hon gav sin dyrkan
och steg ur formlös sömn vid ljudet av din röst.

Här finns redan hela kompositionen anlagd. "Fullmogen ättling av din tid" syftar på människouppfattningen i detta historiska ögonblick, som var fyllt av optimism, och det är en återspegling av den amerikanska revolutionen: Människan som den högsta varelsen i skapelsen. "Naturn betvang du, tills hon ... steg ur formlös sömn vid ljudet av din röst", visar utvecklingsprocessen, som lett fram till nuet.

I den andra strofen fordrar han självreflektion: det var konsten som hjälpte människan att övervinna de lägre begären; människan är den enda varelsen som äger konst. Den tredje strofen:

- Blott morgonporten av det sköna,
för in till kunskapslivets dag.
Om dig en högre glans skall kröna,
förstå ett ringare behag!
När fylld av ljuv, av helig bävan
du njöt av någon skön symbol,
bereddes du för större strävan
och för ett väldigare mål.

Det är en intressant tanke: "kunskapen" kan människan bara nå genom "det sköna". I mänsklighetens barndom, då människan ännu var naiv, men hade en enorm entusiasm och upptäckarglädje, såg hon skönheten i naturen, och återskapade den som konst. Den skapar hos henne en potential till förnuft. Den femte strofen:

Och hon, som med en krans av Orioner,
patetiskt länkad kring sitt tunga hår,
- blott uppenbar för renare demoner -
konungslig över stjärnor går:
med nedlagd krans, förmildrad flamma
och med ett mer förtroligt skick,
Urania - den upphöjt allvarsamma -
i form av skönhet träder för vår blick.
Så står hon som ett barn inför oss
- hur enkel! - med behagets attribut:
vad här som bräcklig skönhet rör oss
i form av sanning möter oss till slut.

Sanningen är i detta utvecklingsstadium så stark, så lysande, att människan ännu inte kan se på den direkt. Men sanningens gudinna, Urania i den grekiska mytologin, klär sig i skönhet. Bara den som har upplevt skönhet, särskilt i barndomen, utvecklar en känslomässig förmåga till sanning. Det tror jag är absolut sant; och en av de största tragedierna är bristen på skönhet i den nuvarande amerikanska kulturen - det finns barn som inte har en chans, om vi inte ändrar på det. Nu den nionde strofen:

Förrn eder strävan gav oss måttets lag,
som alla väsen glättigt följa,
mot tidens kuster hördes Alltet skölja
med formlöshetens böljeslag;
ty lika ödsligt rå som han
sig världen tedde för den vilde:
ett väsen, som hans blod förspillde,
behärskat av ett dystert bann.
Blott fäst vid tingen som begärets träl,
han endast sina drifter lydde,
och aldrig skådad honom undanflydde
naturens skönhetsrika själ.

Detta är bland annat en polemik mot Hobbes och Locke: att på sinnesförnimmelsernas nivå är människan inte kapabel att fånga "naturens skönhetsrika själ"; skönheten i naturen pekar mot någonting högre. Genom sitt exempel väcker den skaparförmågan hos människan, den inspirerar henne, för första gången, till att skapa. Och hon fortsätter att skapa, och utvecklar snart en konst på en högre nivå:

Då trängde sig barbarerna tillhopa
omkring de nya skapelsernas prakt,
då hördes tusen röster ropa:
se mänskosnillets gudamakt!

Människan blir alltmer självmedveten om sin skaparkraft. Skönhetens anblick har en förädlande inverkan, och hon är lycklig över sin växande tankeförmåga.

Ur sinnets sömn till större tiders möte
sig lyfte en befriad själ;
av er förlöst, i själva glädjens sköte
sig kastade bekymrets träl.
Så över djuriskhetens gränser ledde
ert snille en förnedrad stam,
och tanken, denne stolte främling, trädde
till högsint hjältegärning fram.
Nu uppstod mänskan, och mot stjärnor vändes
dess furstelika anletsdrag;

...
Men högre städs, till ständigt högre syfte
steg edert skapande geni;
nu uppstod verk ur verk, och segerljus sig lyfte
ur harmonier harmoni.
...

Nu mänskans själ, som med sin trägna flit
förvandlat jordens krets, har redan vänt sin trånad
mot större horisont och mer gudomlig blånad
och länkat sina vägar dit;
men konsten följer hennes fria färd
att nu som fordom hennes steg bevinga,
och nya skönhetsvärldar springa,
beglänsta, ur naturens värld.

...
Att mänskan, frigjord, äntligen har lärt
att tänka plikten och få kravet kärt,
att slumpens välde föll: för det
belönar eder - eder evighet.
...
Då forskarn, som med djärva blickar svävar
på tankens fria tävlingsban
och drucken av en segerstolt päan
sin äras krona eftersträvar -
då blott en obetydlig krans
hans stolthet vill åt er förläna
och skänka er vid sidan av sin glans
en ringa plats bland dem som tjäna -
då så han till sin egen vinning

er sköna frihetshandling vänt:
förlåt hans brott -
...
Vid eder hand han når till detta höga,
förnäma krön, där för hans öga
den fagra dalen öppnas på en gång: ...

Glädje, tanke, kreativitet, kärlek växer i alltmer fullkomliga verk. Skapelsens horisont vidgas, och ökar samtidigt människans förmåga till skönhet. Konsten berikar alla människans kunskapsområden, och berikas själv av de nya vetenskapliga upptäckterna. Men när vetenskapen försöker erövra kronan, ingriper Schiller och säger: Vetenskapen ska inte så småningom ta över efter konsten. Sanningen ligger i en förening av konst och vetenskap. Universums lagar verkar på alla områden, och det var bara bristen på utveckling som fick forskarna att tro något annat. Schiller vädjar sedan till konstnärerna, att det kommer an på dem om människovärdet ska höjas eller sänkas:

I edra händers vård är givet
vårt dyra arv, vårt släktes värdighet:
bevara det -
med er det dör, med er det lyfts mot livet.
Så tjäne diktningens magi
den stora, visa gudaplanen
och lede oss till oceanen
av evig harmoni.
...
Så stigen, dit er längtan bär,
I frie söner av en fri gudinna,
- dit, där det högsta skönas kransar brinna!
Om andra kronor tävlen icke här!

Den syster, vilken nu för eder blick försvunnit,
I möten åter i er moders famn.
Vad sköna själar hava ädelt funnit,
det bär fullkomlighetens namn.
Så stigen, dit er djärva längtan styr,
högt över dagen med dess tomma röster,
tills i er spegel, vänd mot öster,
det nya seklets morgon gryr!
På skilda vägar har envar fått vandra
det höga målets glans emot.
Så hälsen här vid Enighetens fot

med öppen brodersfamn varandra!
Som sjufalt dagens brutna strålar
förmäla sig i ljusets ström,
som sjufalt Irisbågens strålar
försmälta i gemensam dröm -
så sväven hän och länken eder dans
i tusenfaldig klarhetslek och gliden
mot samma frid och endräkt över tiden
och samma stora gudomsglans!

Detta är det poetiska uttrycket för att sanning, skönhet, vetenskap, förnuft är en och samma sak. Det fina är att Schiller förde en omfattande korrespondens om hur han skapade denna dikt, som ger oss en inblick i hur han tänkte när han skrev den. Han förde den med sin vän Christian Gottfried Körner, som understödde honom, och bjöd honom att komma till Dresden 1785. Det här var den mest harmoniska och problemfria perioden i Schillers liv. Han skrev Hymn till glädjen, Filosofiska breven, Konstnärerna, och det var faktiskt en period då han var mycket, mycket lycklig.

Man kan förädla sina känslor

Schiller arbetade vid den här tiden med att formulera en klassisk estetisk teori, ett skönhetsbegrepp grundat på förnuftet. Den 25 december 1788 skrev han till Körner:

"All skönhet uppgår till slut i en allmän sanning. Jag är säker på att om man av ett konstverk inte fordrar något annat än skönhet så uppfyller det automatiskt alla andra krav, på ett medelbart sätt. Söker man emellertid finna en kompromiss mellan skönhet och moral, eller något annat, kan man fördärva bäggedera."

Jag menar att detta är en mycket väsentlig princip, för all konst måste vara vacker! Om den inte är vacker är det inte konst! Detta uttrycks självklart bäst i den sista strofen i Konstnärerna. Sedan skrev han till Körner:

"Huvudtanken är att sanning och moral klär sig i skönhetens dräkt. Det är en allegori. Jag inleder dikten med tolv rader som framställer människan i hennes nuvarande fulländning. Därifrån utvecklar jag hur hennes vagga var. Hur konsten har förberett den vetenskapliga och moraliska kulturen, som inte är målet, utan bara den andra nivån. Trots det sätter forskarna och tänkarna förhastat kronan på sina huvuden, och förvisar konstnären till en plats under sig. Människans fulländning uppgår åter i skönhet, först när vetenskapen blir konst."

Och Körner svarade honom, med entusiasm, när han fick hela dikten: "Nu kan man be alla Tysklands skalder att skriva något liknande. I fråga om idérikedom är detta utan motstycke." Då skrev Schiller tillbaka till Körner:

"En skald befaller, enligt konstnärliga regler, över de lidelser, handlingar och öden som människan i det verkliga livet inte alltid kan följa och överblicka. Genom konsten lär sig människan att projicera dessa konstnärliga sammanhang på den verkliga situationen. Konsten utbildar på detta sätt hennes känsla för harmoni, så att hon inte längre nöjer sig med ofullständiga brottstycken."

Det är samma tanke som Schiller lägger fram i Estetiska breven liksom även i uppsatsen Om behag och värdighet, där han säger att människans uppgift är att bli en skön själ: en person för vilken frihet och nödvändighet, lidelse och förnuft har blivit till ett. Man måste utbilda sina känslor till förnuftets nivå.

Det är ju allmänt accepterat att man ska utbilda sitt intellekt, att man ska lära sig saker och kunna saker. Men mycket mindre känd är tanken att man kan utbilda sina känslor, på samma sätt; att man kan träna dem, göra dem mer känsliga, mer förfinade. Särskilt det här var något som Schillers kontrovers med Kant handlade om. I sina Kritik-böcker i början av 1790-talet - Kritik av förnuftet, Om omdömesförmågan o.s.v. - hade Kant sagt att den konst i vilken man inte kan se någon avsikt hos konstnären, till exempel en godtycklig arabesk som någon slängt upp på väggen, var större konst än ett verk där man kunde se konstnärens avsikt.

Om moralen sa Kant att den skulle styras av det "kategoriska imperativet": man fick inte behandla andra på ett sätt som man inte själv ville bli behandlad. Och enligt Kant måste man, om man ville vara moralisk, och om förnuftet och känslorna var i strid med varandra, säga åt känslorna att hålla tyst! Man måste undertrycka dem och "göra sin plikt"! Schiller sa att det här är hemskt, Kant måste ha haft en förskräcklig barndom som kommer upp med sådana idéer. Han skriver bara för slavarna, inte för oss vars mål är att vara sköna själar. För det är möjligt att utbilda sina känslor så långt att man kan lita på dem.

Skönhet och sanning

Att skönhet och sanning är absolut centrala, det är det inte bara Lyn som har sagt många gånger. Den andra ledande tänkaren i vår tid, påven, skrev så här i ett budskap förra året, till Riminimötet:

"I vår värld är det en vanlig föreställning att sanningen ligger utanför konstens värld. Skönhet är bara en fråga om känslor, och blott en söt frukt, inför de eviga lagar som styr världen. Men är det verkligen så? Naturen, föremål, människor kan verkligen förvåna oss genom sin skönhet. Hur kan man till exempel undgå att se något i solnedgången, i bergen, i världshavens oändlighet, i en människas anletsdrag, som lockar oss, och inbjuder oss att fördjupa vår kunskap om den verklighet vi har omkring oss? Sådana funderingar ledde grekiska tänkare till tanken att filosofin föddes ur den förvåning som alltid åtföljer skönhetens behag.

Till och med det som undandrar sig den sinnliga världen äger en inre skönhet, som rör själen och fyller oss med beundran. Tänk bara på den mäktiga lockelse som en rättvis gärning, ett tecken på förlåtelse, eller uppoffringen för ett glädjefyllt högt ideal utövar.

I skönheten uppenbarar sig sanningen. Den lockar oss, med den omisskännliga charm som kommer av höga värderingar. På detta sätt kunde känslor och förnuft radikalt förenas i sina krav på människan. Skönheten äger sin egen pedagogiska kraft, som leder oss till att förnimma sanningen."

Och kardinal Ratzinger skrev till samma möte:

"Redan Platon och Augustinus framhöll att skönhet inte har någonting med ett ytligt estetiserande att göra, utan att skönhet är kunskap, en högre form av kunskap, eftersom den konfronterar människan med sanningens hela storhet. På så sätt öppnar den själens ögon."

Vilken vacker tanke, att "själens ögon" måste öppnas! Ett exempel på detta är Bachs musik, som bara kan ha skapats genom sanningens kraft, en sanning som blir till verklighet genom kompositörens inspiration.

Alltså: sanning, skönhet, förnuft, kärlek och godhet är inte möjliga, den ena utan den andra. Och det är därför som den här diskussionen i dag är så viktig. Om vi inte kan få människorna att förändra sig, och bli vackra - och då menar jag inte arkitektonisk skönhet som i Revlon-reklamen, utan jag menar själens inre skönhet; om vi inte kan göra människorna vackrare inför den här gigantiska världskrisen, så kommer världen inte att kunna räddas! Det finns en orsak till att det har blivit så här illa. Staten är aldrig bättre än sina medborgare.

Det pågår en nedräkning till krig, den globala krisen, systemsammanbrottet, är i full gång. Det finns stort hopp och enorma möjligheter, för alliansen mellan Tyskland, Frankrike, Ryssland och Kina går djupare än bara ett motstånd mot kriget. Putin försöker faktiskt ta upp greve Wittes idéer igen - idén om en triangel mellan Ryssland, Tyskland och Frankrike. Det finns en annan triangel också, mellan Ryssland, Kina och Indien. I USA har vi Lyns kampanj. Vi har alla komponenter som behövs i en global krislösning. Men vi behöver en kulturell renässans.

Ta mänsklighetens problem till ert hjärta

Ni hörde igår, i Johannes Brahms Vier ernste Gesänge, formuleringen "alla våldsgärningar som förövas under solen", och jag vill att ni verkligen ska studera Schiller, och frågan om känslornas förädling. För om inte ni tar allt det svåra "som förövas under solen" till ert hjärta, vem ska då göra det? Vi var i Indien, i Calcutta, och jag kan tala om för er att jag tappade andan: tre miljoner människor bor på gatan, i den djupaste fattigdom!

Jag trodde att jag visste vad fattigdom var. Jag har sett det i Afrika, jag har sett det i Latinamerika. Men i Calcutta bor människor på gatan, med ett ynka mål mat om dagen, ett litet kyffe på trottoaren, stort som en handduk ungefär; i smutsen, i exkrementerna, där de också lagar sin mat; i kylan, på sommaren i 50 graders värme: tre miljoner människor! Så får det inte vara!

Och jag tror att det bara är en fråga om att utbilda sina känslor, att ta alla problem "som förövas under solen" till sitt hjärta, för att inte tillåta att detta får fortsätta.

Vad vi måste göra, är att förena den vackra idén om vetenskapliga framsteg, med poetiska idéer, med idén om en kulturell renässans. Krafft Ehricke var en vetenskapsman som var med om att utveckla Saturnusraketen, som användes i Apolloprojektet på Kennedys tid - en banbrytande vetenskapsman. Han dog i cancer. Jag träffade honom flera gånger, och vi hade också telefonkontakt. Och under de sista månaderna som han levde sa han, att även om han var helt och hållet för naturvetenskapen, och absolut trodde att ett oändligt framåtskridande är möjligt, så sa han att han hade kommit fram till att det inte är naturvetenskapens fel att mänskligheten har problem, utan att problemet är att denna naturvetenskap inte är kombinerad med en humanistisk bildning, med den själsliga utveckling som Schiller och Humboldt talade om, och det var därför som han jobbade ihop med Schillerinstitutet under den sista delen av sitt liv.

Det är det som Schiller menar: vetenskapen får inte eftersträva kronan för tidigt, utan vetenskap och poesi måste gå hand i hand.

Jag menar att Schiller, för dagens USA, för att läka det amerikanska folkets själ, är den absolut viktigaste tänkaren och skalden som man över huvud taget kan studera.

Igår kom frågan upp: Är ungdomsrörelsen bara ett trick för att sätta press på de dumma 40-talisterna, och sparka dem i ändan? Självklart inte. Ungdomsrörelsen är viktig för att en gång för alla sätta stopp för mänsklighetens ovärdiga tillstånd, där inte alla människor utvecklar sin fulla potential. Jag skulle önska att ungdomsrörelsen tar till sig skönhetens idé. Och om ni säger: Okay, vi ska skapa en ny renässans, där ingen av oss har något mindre ideal än att bli en skön själ - ja, då har vi det.

  1. Ur Fysiologins filosofi
    av Friedrich Schiller 1779 (övers. Astrid Sandmark)

    "Så mycket, tror jag, torde vara tillräckligt säkert bevisat, som
    att universum är ett verk av ett oändligt förstånd och uttänkt enligt
    en förträfflig plan.

    På samma sätt som det övergick från tanke till att bli verklighet
    genom den gudomliga kraftens allsmäktiga inflytande, och alla krafter
    verkar och griper in i varandra, liksom strängarna på ett instrument
    tusenstämmigt tillsammans frambringar en melodi: på samma sätt skall
    människan, adlad av gudomens krafter, i de enskilda verkningarna hitta
    orsak och avsikt, i sambandet mellan orsaker och avsikter upptäcka den
    stora planen i det hela, i planen igenkänna Skaparen, älska honom,
    förhärliga honom, eller uttryckt i kortare, för våra öron mer upphöjt
    klingande ordalag: människan finns till för att hon skall eftersträva
    sin Skapares storhet, att kunna omspänna världen med precis samma blick
    som Skaparen omspänner den - att bli gudalik är människans bestämmelse.
    Detta hennes ideal är visserligen oändligt: men anden är evig. Evighet
    är oändlighetens mått, den kommer alltså att växa i evighet, men den
    kommer aldrig att nå det.

    En själ - säger en av detta sekels visa män - som är så upplyst, att
    den har den gudomliga försynens plan i sin helhet för ögonen, är den
    lyckligaste själen. En evig, en stor, vacker lag har förbundit
    fullkomlighet med nöje, missnöje med ofullkomlighet. Det som närmar
    människan till hennes bestämmelse, direkt eller indirekt, kommer att
    göra henne glad. Det som fjärmar henne från den kommer att plåga henne,
    det som plågar henne kommer hon att undvika, det som gör henne glad,
    det kommer hon att sträva efter. Hon kommer att söka sig till
    fullkomligheten, därför att ofullkomlighet plågar; hon kommer att söka
    sig till den, därför att den i sig gör henne glad. Summan av de största
    fullkomligheterna med de minsta ofullkomligheterna är summan av den
    största glädjen med de minsta plågorna. Detta är lycksalighet. Det är
    alltså alldeles detsamma om jag säger: människan finns till för att
    vara lycklig: eller - Hon finns till för att vara fullkomlig. Hon är
    fullkomlig bara när hon är lycklig. Hon är lycklig bara när hon är
    fullkomlig.

    Men en lika vacker, klok lag - en följd av den förra - har förbundit
    det helas fullkomlighet med de enskilda delarnas lycksalighet,
    människorna med människorna, ja människorna med djuren genom den
    allmänna kärlekens band. Kärleken, den vackraste, ädlaste driften i den
    mänskliga själen, den stora kedjan i den kännande naturen, är alltså
    ingenting annat än min egen förväxling med min medmänniskas väsen. Och
    denna förväxling är vällust. Kärleken gör alltså hennes lust till min
    lust, hennes plåga till min plåga. Men även denna plåga är
    fullkomlighet, och behöver alltså inte vara utan glädje. Medlidande,
    som affekt, är alltså en blandning av vällust och plåga. Plåga, därför
    att medmänniskan lider. Vällust, därför att jag delar hennes lidande
    med henne, därför att jag älskar henne. Plåga och lust, att kunna ta
    bort hennes lidande från henne.

    Och varför den allmänna kärleken; varför är den allmänna kärleken
    förenad med så mycket glädje? - Enbart på grund av denna sistnämnda
    grundavsikt, att befrämja medmänniskans fullkomlighet. Och denna
    fullkomlighet består av att överblicka, utforska, beundra naturens
    stora plan. Ja alla sinnenas nöjen, vilka vi skall omtala på sin rätta
    plats, utmynnar alla slutligen genom allsköns vindlingar och synbarliga
    motsägelser i just densamma. Oföränderlig kvarstår för alltid denna
    sanning: människan är bestämd att överblicka, utforska och beundra
    naturens stora plan."

  2. Columbus
    av Friedrich Schiller (övers. Herman Bjursten)

    Djärve seglare, styr! Låt kvickheten gärna dig håna
    och matrosen till rors sänka sin slappade arm.
    Stadigt mot väster blott! Där måste dock kusten sig höja;
    Tydlig den ligger och klart skimrande re'n i din barm.
    Tro på en ledande Gud och följ det tigande världshav;
    Funnes ej landet förut, stege det upp utur våg.
    Ja - ett evigt förbund naturen knutit med snillet;
    Lovar det ena en sak, håller den andra förvisst.

  3. Oavhängighetsförklaringen
    antagen 1776 av tretton förenta amerikanska stater

    "Då de mänskliga händelsernas gång försätter ett folk i nödvändighet
    att bryta de politiska band som förenat det med ett annat folk och
    bland jordens makter intaga den särskilda plats och den
    jämlikhetsställning vartill det, i kraft av naturens och hennes Guds
    lagar, är berättigat, fordrar den aktning det är skyldigt
    mänsklighetens allmänna mening att det för världen framlägger och
    förklarar de bevekelsegrunder som tvingar det till denna skilsmässa.

    Vi anser följande sanningar obestridliga och av sig själva alldeles
    klara och tydliga: Att alla människor blivit skapade lika; att de av
    skaparen blivit begåvade med vissa oförytterliga rättigheter; att man
    bland dessa rättigheter bör i främsta rummet sätta livet, friheten och
    strävandet efter lycka; att människorna, för att försäkra sig om
    åtnjutandet av dessa rättigheter, bland sig inrättat styrelser, vilkas
    rättmätiga makt vilar på de styrdas samtycke; att folket, närhelst en
    styrelse blir fördärvlig för de ändamål den är avsedd att tjäna, har
    rätt att förändra eller avskaffa den och upprätta en ny på de grunder
    och i den form som synas det mest ägnade att skänka det trygghet och
    lycka. Klokheten säger oss visserligen, att man ej bör av obetydliga
    och tillfälliga orsaker förändra styrelser som länge ägt bestånd, och
    alla tiders erfarenhet har även visat oss att människorna är mer
    benägna att lida så länge det onda är drägligt än att själva skaffa sig
    rätt genom att omstörta de former som de är vana vid. Men då en lång
    följd av missbruk och godtyckligheter, alla syftande till samma mål,
    tydligt röjer en avsikt att lägga ett folk under despotismens ok, har
    detta folk rätt, liksom det är dess plikt, att störta en dylik styrelse
    och genom nya garantier sörja för sin framtida trygghet."

  4. Rütlieden ur "Wilhelm Tell"
    av Friedrich Schiller
    (övers. Bertil Malmberg)

    Tyrannens makt
    har ock en gräns. Då den förtryckte mötes
    av våld och vrånghet överallt och bördan
    blir outhärdlig sträcker han till sist
    mot själva himlavalvet upp sin hand
    och hämtar ned sin rätt, den eviga,
    som hängt däruppe, oförytterlig
    och oförstörbar liksom stjärnorna.
    Det gamla urtillståndet kommer åter,
    nu blir det man mot man, det sista skälet,
    då intet annat mäktar övertyga,
    är svärdet; vi ha rätt att lyfta det,
    då våldet hotar, vad vi akta dyrast.
    Vi kämpa för vår hembygd, viv och barn.
    ... Vid detta ljus som hinner först till oss
    och ännu icke nått till alla dem
    som andas tungt i skumma städers kvalm,
    må samfällt vi besvärja vårt förbund!
    - Vi äro blott ett enda folk av bröder,
    och ingen nöd skall kunna skilja oss.
    - Vi vilja vara fria liksom fädren
    och hellre dö än bara träldomsok.
    - Vi vilja lita på en högsta Gud

    och icke böja oss för mänskomakt.

  5. "Don Carlos", tredje akten, scen 10
    av Friedrich Schiller (övers. Sten Selander)

    Markisen:
    För evigheten vill Ni samla skördar
    och sår blott död? Ett så framtvingat verk
    skall icke överleva upphovsmannen.
    Otacksamhet skall bli Er enda lön.
    Förgäves har Ni kämpat mot naturen,
    förgäves offrat på sterila planer
    Ert stora rika liv. Ty människan
    är något mer än det Ni tror om henne.
    Snart krossar hon den långa sömnens fjättrar
    och fordrar högt att återfå sin rätt.
    Med Neros och Busiris skall hon ställa
    Ert namn i jämnbredd och - det smärtar mig, ty Ni var god.
    Konungen:
    Vem har gjort Er så säker
    på detta?
    Markisen (eldigt):
    Jo, vid den Allsmäktige!
    Jo - jag upprepar det. Giv oss blott åter
    vad Ni berövat oss! Låt mänskolycka
    frikostigt strömma ur Ert ädelmods
    ymnighetshorn, låt själarna få mogna
    fritt i Ert väldes länder! Återgiv oss
    blott det Ni har berövat oss - och bliv
    bland millioner konungar en konung!
    (Han närmar sig dristigt konungen och
    ser på honom fast och varmt)

    Ack, ägde mina ord den dolda styrkan
    hos de oräkneliga tusenden
    som genom mig nu talar med sin herre!
    Och kunde jag få strålen i Ert öga
    att flamma upp i heta lågor. Uppgiv
    den onaturliga förgudning som
    förintar oss! Bliv oss en förebild
    av allting sant och evigt! Aldrig, aldrig
    en dödlig ägt som Ni gudomlig makt
    att göra gott. Ty alla konungar
    i Europa följer Spaniens fana. Träd
    i spetsen då för Europas furstar!
    Ett ord från Eder penna - och på nytt
    blir världen skapad. Giv oss tankefrihet!

    (Han kastar sig för konungens fötter)