Upprop: För ett Nytt Bretton Woods!

Monitor Nr 4
31 Maj 2005


UPPROP:
För ett Nytt Bretton Woods!

De senaste 40 årens paradigmskifte, som har flyttat betoningen i världsekonomin bort från produktion till att mer och mer ligga på spekulation, har nått sin slutpunkt: det internationella finanssystemet står inför sitt sammanbrott. Mot hela världens samlade bruttonationalprodukt på 40.000 miljarder dollar och världens ackumulerade fysiska kapital står en mångfalt större bubbla på 2.000.000 miljarder dollar i spekulativa derivataffärer per år. General Motors' och potentiellt hela den amerikanska bilindustrins bankrutt är bara en av flera faktorer som kan få dollarn att störtdyka och därmed utlösa hela det globala finanssystemets kollaps.

För att skydda befolkningen från att drabbas av följderna av ett okontrollerat systemsammanbrott, kräver vi ett omedelbart sammankallande av en konferens som beslutar om en ny global finansarkitektur, i linje med det Bretton Woods-system som initierades av Franklin D. Roosevelt 1944. Vi vill framhålla att Lyndon LaRouche är den ekonom i världen som längst och djupast har analyserat orsakerna till systemkrisen och samtidigt har utarbetat ett omfattande åtgärdspaket för att övervinna den: ett Nytt Bretton Woods. Vi vill också framhålla att det italienska parlamentet har tagit fasta på LaRouches förslag och den 6 april 2005 röstade igenom en motion som uppmanar den italienska regeringen att verka för sammankallandet av "en internationell konferens på statschefsnivå, som drar upp riktlinjerna för ett nytt och mer rättvist finans- och valutasystem".

För att rätta till den felaktiga kurs som världen slog in på genom framför allt president Nixons upphävande 1971 av de fasta växelkurserna, och som genom den hämningslösa "globaliseringen" efter Sovjetunionens upplösning har lett till den nuvarande brutala rovdjurskapitalismen, behöver följande vidtas. Den nya Bretton Woods-konferensen bör besluta att:

1. Fasta växelkurser omedelbart återinförs.

2. Derivatspekulation förbjuds genom en överenskommelse mellan regeringarna.

3. En stor del av skulderna avskrivs eller omplaneras.

4. Nya kreditlinjer öppnas genom en statlig kreditexpansion, för att med hjälp av investeringar i grundläggande infrastruktur och teknologisk förnyelse skapa full, produktiv sysselsättning.

5. Byggandet av den eurasiska landbron som kärnan i en återuppbyggnad av världsekonomin är visionen som inte bara kan åstadkomma ett nytt ekonomiskt under, utan också trygga fred i världen på 2000-talet.

6. En ny "Westfalisk fred" måste garantera att råvaror utvinns och förädlas till gagn för alla världens länder för åtminstone femtio år framåt.

Vi anser att den s.k. "globaliseringen" med sin tygellösa rovdjurskapitalism har gjort ekonomisk, finansiell och moralisk bankrutt. Människan måste åter ställas i centrum, och ekonomin måste först och främst tjäna det gemensamma bästa. Den nya ekonomiska världsordningen skall garantera alla människors oförytterliga rättigheter. Undertecknat av:

Helga Zepp-LaRouche, ordf. Schillerinstitutet

Ulf Sandmark, partiledare EAP, Vällingby

Birger Karlmark, företagare, Huddinge

Mats Johansson, företagare, Göteborg

Stefan Jönsson, egen företagare, Stockholm

Erol Curmak, pens. företagare, Stockholm

Johan Sjöstrand, leg. läkare, Tomelilla

Gabriela Meszáros, Ösmo

Läs den ständigt uppdaterade listan påhttp://www.nysol.se/schillerinstitutet/nyheter/monitor/www.bueso.de/seiten/weltweit/nbwcall.htm

Schillerinstitutet mobiliserar för att samla så många namn som möjligt för detta upprop i Sverige och internationellt. Tryck fram ett svenskt original påhttp://www.nysol.se/schillerinstitutet/nyheter/monitor/www.nysol.se/eap/flygblad/pdf/nbw.pdf och faxa det till Schillerinstitutet 08-98 30 90 eller skriv och beställ information och original för underskrift.

 

Alternativ till globaliseringen

Schillerinstitutets grundare och internationella ordförande går ut med ett nytt upprop till Europas och den övriga världens ledare att samlas till en konferens med målet att dra upp de politiska ramarna för ett nytt internationellt finans- och betalningssystem. Modellen är det som man gjorde 1944 i den amerikanska badorten Bretton Woods, då efterkrigstidens internationella finanssystem grundlades. Första gången Schillerinstitutet samlade namnunderskrifter på ett sådant upprop för ett Nytt Bretton Woods var i februari 1997. Några månader dessförinnan hade en ödeläggande valutakris sköljt in över den sydöstra delen av Asien. Land efter land fick se tjugo års samlade ekonomiska och sociala framgångar sjunka ner i dyn. Med uppbackning av mer än 500 parlamentariker och fackföreningsledare från mer än 40 länder förnyade Schillerinstitutet sitt krav i mars 1998. Men regeringsledarna slog dövörat till.

Så nådde krisen Ryssland. En grotesk spekulationscirkus med ryska statsobligationer fick ett brått slut när den ryska staten ställde in betalningarna. Världens ledande spekulationsfond, LTCM, hotades av konkurs, och en internationell bankkris hotade att slita sönder hela det internationella finanssystemet. Då fick hela världens politiska ledare plötsligt bråttom att tala om behovet av en "ny finansiell arkitektur". Den internationella bankvärlden stretade emot, och satsade i stället på nya finansbubblor. Men förslaget levde vidare, och stöddes nyligen av det italienska parlamentet. (Se sid. 1.)

 

USA försvarades mot Bush!

De neokonservativa revolutionärerna i maktens centrum i USA bestämde att man tisdagen den 24 maj 2005 skulle göra president Bush till tyrann genom ett sensationellt kuppförsök i senaten. Under ledning av talmannen i senaten, vicepresident Dick Cheney, ville Bushs rådgivare ändra konstitutionen så att maktdelningen mellan den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten eliminerades. Kuppförsöket avvärjdes på måndagskvällen genom ett samråd mellan sju demokratiska och sju republikanska senatorer. Dessa republikanska senatorer gjorde på så sätt uppror mot Cheney och partilinjen, till försvar för konstitutionens maktdelning. Med detta uppror har Bush paralyserats och blivit vad som kallas en "lam anka". Det är de sju republikanska senatorerna som nu har makten i USA; de kan forma en majoritet i kongressen mot Bushs politik. Därmed finns en möjlighet att denna majoritet också kan stoppa de krig mot Iran och en rad andra stater, som redan är planerade av Bush och hans neokonservativa krigshökar.

Frågan gällde senatens uppgift att ge råd och godkännande till presidentens utnämningar av domare. Det är avgörande för att domarna i Högsta domstolen, som väljs på livstid, skall kunna vara opartiska. Senatsminoriteten har rätt att blockera majoritetsbeslut, i praktiken en vetorätt, genom filibuster, dvs ändlösa tal från talarstolen. På så sätt kan förhandlingarna blockeras till dess att regeringen drar tillbaka förslaget.

För att stoppa en filibuster krävs 60 röster i senaten. Republikanerna ville i en påbörjad debatt genomdriva ett streck med enkel majoritet, 51 röster. För en sådan regelförändring krävs egentligen 67 röster. Om de neokonservativa hade lyckats driva igenom detta beslut om domarutnämningar, skulle hela maktdelningen och konstitutionen ha fallit, och USA ha fått en presidentdiktatur.

 

Bush rädd för LaRouche

Tillförlitliga källor i Washington uppger att en känd republikansk senator ställdes till svars för sina påstådda "förbindelser med Lyndon LaRouche" av Vita husets politiske rådgivare Karl Rove och andra tjänstemän i Vita huset. Senatorn, som inte har något samröre med LaRouche, nekade till anklagelserna, men blev inte trodd. Rove ville att senatorn offentligt skulle ta avstånd från LaRouche, för att "bevisa" att han talade sanning.

Incidenten med den amerikanske senatorn, som menade att det var LaRouches "fel" att Bush-administrationen hade så svårt att få igenom sin politiska agenda, visar att paranoian tilltar i "bunkern" i Vita huset. Bush har t.ex. inte lyckats mobilisera något tvärpolitiskt stöd för sin planerade privatisering av pensionssystemet och turerna kring utnämningen av John Bolton till ny FN-ambassadör har varit pinsamt utdragna.

Vid ett framträdande i Galveston, Texas, omnämnde Bush de pamfletter som LaRoucherörelsen har delar ut i massupplagor mot den planerade "pensionsreformen". - Jag struntar i vad dom säger i dom där pamfletterna." sa Bush. På sin presskonferens i Vita huset den 28 april var Bush mer osammanhängande än vanligt; han kallade återigen de amerikanska statsobligationer som innehas av den statliga pensionsfonden för värdelösa "skuldsedlar".

I den europeiska pressens rapportering från Bushs presskonferens användes uttrycket "lam anka" för första gången, för att beskriva läget för Bush, 100 dagar in på hans andra presidentperiod. LaRouche sa i november förra året att Bush skulle vingklippas politiskt och bli en "lam anka", om det demokratiska partiet började driva LaRouches politiska och ekonomiska agenda. Financial Times nämnde inte LaRouche men skrev att "pensionsreformen ... går på knäna. Det är inte säkert att John Bolton blir godkänd som FN-ambassadör ... ekonomin sackar, och Bushs popularitetssiffror är rekordlåga. Otroligt nog har, bara ett halvår efter ett val i vilket republikanerna ansåg sig ha fått väljarnas förtroende, uttrycket 'lam anka' börjat smyga sig in i samtalen."

Samma dag skrev Daily Telegraph att Bush är på väg att bli en "lam anka". Artikeln börjar: "Trettio meter från ingången till Vita huset har secret service uppfört ett dubbelt säkerhetsstängsel runt en meterstor fyrkantig inhägnad. I den ligger en knubbig gräsand. På stängslet hänger en skylt med texten: 'Stör ej. Ruvande anka.' Det är lite tidigt att ta president George W. Bushs 'ruvande' granne som en metafor för hans presidentskap ... Men om Bushs stapplande inrikespolitiska lopp fortsätter, kan gräsanden räkna med att inte bara turisterna och Vita husets anställda kommer att ägna den intresse. För landets kameramän kan den visa sig vara en oemotståndig illustration till presidentens vedermödor."

 

Nyval i Tyskland

På kvällen den 22 maj, när det stod klart att SPD hade förlorat det viktiga valet i delstaten Nordrhein-Westfalen, gjorde förbundskansler Gerhard Schröder det överraskande utspelet att han vill ha nyval i Tyskland så fort som möjligt, antagligen i september. Nordrhein-Westfalen kommer nu att regeras av CDU och FDP, vilket betyder att de konservativa och liberalerna får nästan två tredjedels majoritet i förbundsrådet i Berlin. Eftersom förbundsrådet har vetorätt mot all lagstiftning av betydelse blir det nu mer eller mindre omöjligt för Schröders röd-gröna regering att regera fram till nästa ordinarie förbundsdagsval, som ska hållas 2006.

Schröders troliga motkandidat blir Angela Merkel - vars ekonomiska politik är radikal åtstramning, och vars utrikespolitik är neokonservativ. Schröders styrka är att hans utrikespolitik går hem hos väljarna, vilket Merkels inte gör. Men hans och SPD:s akilleshäl är ekonomin. I Nordrhein-Westfalen förlorade SPD av ett enda skäl: nästan en miljon av delstatens 17 miljoner invånare är utan arbete. SPD-ordföranden Franz Münteferings "grundlagsdebatt" var ett steg i rätt riktning, men den kom för sent. Och SPD vägrade distansera sig från det industrifientliga gröna partiet.

Schröders enda chans är att SPD går tillbaka till sin traditionella profil som ett tillväxtvänligt, arbetarvänligt parti som försvarar välfärden. Om massarbetslösheten ska kunna motas krävs stora statliga satsningar på infrastruktur- och industriprojekt, som skapar massor med nya, produktiva jobb. Detta är det "råd" som Helga Zepp-LaRouche och hennes parti BüSo hela tiden har gett Schröder. Hon har också sagt att Schröder måste lägga en transaktionsskatt på handel med finansderivat och annan spekulation, och aktivt stödja införandet av ett nytt Bretton Woods-system. I valet i Nordrhein-Westfalen fick de flesta av BüSos 41 kandidater, med minimala ekonomiska resurser men med en enorm politisk stridsvilja, 0,5 procent av rösterna i sina valdistrikt.

Schröder kommer att visa vilken väg han tänker gå, i sitt tal på SPD:s extrainkallade kongress i Berlin den 13 juni.

Det gemensamma bästa på tapeten

SPD-ordföranden Franz Münteferings attacker på "nyliberalismens överdrifter" har rört om ordentligt i den tyska politiska debatten. De blev ett tema i valet i Nordrhein-Westfalen. BüSo-ordföranden Helga Zepp-LaRouche har länge fört fram det gemensamma bästa som den princip som måste styra den ekonomiska politiken, och har pekat på att det faktiskt finns inskrivet i den tyska grundlagen från 1949. Frankfurter Allgemeine Zeitung, nyliberalernas språkrör i Tyskland, har i två artiklar erkänt att det är Zepp-LaRouche som har drivit fram den här debatten.

Den 24 april skrev FAZ att det verkligt farliga med Müntefering är att han försvarar den tyska grundlagens artikel 14 - som klart och tydligt säger att privat egendom har en skyldighet att tjäna det gemensamma bästa. Detta är, enligt FAZ, ett ifrågasättande av den "liberala egendomsordningen", och innebär "tyvärr" ett förkastande av "penningekonomins kyliga rationalitet" och av den "romerska rätten". Det var den "germanska" traditionen med " samhällelig egendom" som togs upp av 1800-talets "socialism" och sedan dök upp i den tyska grundlagen, hävdar tidningen. FAZ tillade att artikel 15 är ännu farligare, eftersom den uttryckligen medger konfiskation av egendom som bryter mot eller äventyrar det gemensamma bästa.

Detta har också tagits upp av flera tyska fackliga ledare och förbundsdagsledamöter. Franz-Josef Möllenberg, ordförande för livsmedelsarbetarnas fackförbund NGG sa t.ex. i Süddeutsche Zeitung den 25 april: "Det som står på spel är den sociala biten i den sociala marknadsekonomin. Detta är ingen klasskamp, utan ett krav i grundlagen: Förbundsrepubliken är en social stat, ägande medför skyldigheter, och människovärdet är okränkbart. Den som tycker att det är för radikalt, är det något fel på."

Rainer Wend, socialdemokratisk ordförande för förbundsdagens ekonomiska utskott, sa den 27 april att Münteferings attacker inte är riktade mot företagare som investerar och skapar jobb, utan mot dem som bara är ute efter kortsiktiga spekulationsvinster. SPD, sa han, vill fokusera debatten på grundlagens artikel 14 som slår fast att "egendom förpliktigar, den ska samtidigt tjäna det gemensamma bästa ... Det är detta gemensamma bästa som vi ibland måste försvara, när marknaden inte kan göra det enligt sina egna regler."

 

CDU:are håller med Müntefering

Krafter inom det tyska kristdemokratiska partiet CDU fronderar öppet mot partiledaren Angela Merkels industrifientliga monetarism. I den österrikiska affärstidningen Trend sa CDU:s förre partisekreterare, Heiner Geissler, att det finns globalt verkande företag som "agerar lika fritt som maffian, knarkhandlarna och terroristerna ... Denna anarkokapitalism, denna återuppståndna tidiga kapitalism, är just nu den förhärskande ideologin ... Den rätta vägen är en ordnad konkurrens, den ordnade marknaden ... Den moderna kapitalismen är en modern form av totalitarianism." I Frankfurter Rundschau den 28 april sa Geissler att SPD ännu inte har visat att man verkligen vill bekämpa nyliberalismen: "Det finns ett lackmusprov, och det heter Hartz-4." Detta sociala nedskärningsprogram "är prototypen för en politik som förnedrar människan till bara ett ekonomiskt ting ... Folk begriper att det inte kan fortsätta på det här viset ... Grundproblemet är pensions- och aktiefondernas makt ... Fondförvaltarna vill ha hög och helst stigande avkastning varje kvartal. Därför kräver de att vinsten ska användas enbart för utdelning till aktieägarna ... Men den allra största delen av vinsten måste återinvesteras, i innovationer, forskning och nya maskiner. Om dessa investeringar är lönsamma visar sig först efter några år. Det är därför som spekulanterna inte är intresserade av sådana investeringar." Vissa överdrifter kan man komma åt med lagstiftning, menade Geissler, och tillade att "i slutändan behöver vi en internationell reform av systemet: ordningen måste återställas i denna oordnade konkurrens." Tyvärr tog Geissler inte nästa steg, och sa att det behövs ett Nytt Bretton Woods, som LaRouche länge har föreslagit.

Geopolitik eller Vernadskijstrategi?

Försöken från anglo-amerikansk sida att skaffa sig geopolitisk kontroll över Centralasien tar sig allt våldsammare uttryck. Den anglo-amerikanska framstöten är riktad inte bara mot Ryssland, utan också mot Kina, Indien och deras allierade i Europa och Asien. Den är riktad mot försöken att förverkliga det som Lyndon LaRouche har betecknat som Vernadskijstrategin - ett fredligt samarbete mellan de eurasiska nationerna om att utveckla råvarutillgångarna och låta alla nationer få ta del av dem.

Det senaste exemplet är destabiliseringen av Uzbekistan. Mediernas försök att framställa våldsamheterna där som en upprepning av det som hände i Kirgizistan, ett uppror mot "tyranniet" och för demokrati, är antingen ett medvetet bedrägeri eller fria fantasier. För det första är de två grupper som låg bakom provokationen som ledde till blodsutgjutelsen i städerna Andizjan och Karasuu narkotikaligor som opererar under täckmantel av "islamiska rörelser". Uzbekistans islamiska rörelse (IMU) och Hizb ut-Tahir (HT) är "fotsoldaterna" i den brittiska underrättelsetjänstens och de amerikanska neokonservativas geopolitiska planer. De är djupt indragna i narkotikasmugglingen från Afghanistan genom Ferganadalen till Europa.

IMU har kopplingar till talibanerna och beskyddas, med USA:s och Storbritanniens goda minne, av den pakistanska underrättelsetjänsten. HT, som är terroristklassad i Ryssland, opererar fritt i Storbritannien och har sitt huvudkontor i London. HT:s planer på att upprätta en islamisk stat omfattar även den kinesiska provinsen Xinjiang! Dessa och andra grupper sponsras av amerikanska och brittiska "privata" organisationer och stiftelser. Till de mest aktiva hör spekulanten och knarklegaliseraren George Soros' stiftelser, som finansierar en mängd "människorättsorganisationer" i Ferganadalen i Uzbekistan och i hela Centralasien (liksom även i Georgien och Ukraina). Ferganadalen är enligt Soros en av de strategiskt viktigaste platserna i världen. Oppositionen i Uzbekistan stöds också av Freedom House, som leds av den f.d. CIA-chefen James Woolsey, en av de mest galna neokonservativa i USA. En annan grupp är National Democratic Institute, som betalas med amerikanska skattepengar och vars ordförande är den f.d. utrikesministern Madeleine Albright. Detta institut har kontor i Karasuu.

Medierapporteringen i väst från Andizjan och Karasuu bestod till största delen av rapporter från sådana " demokratigrupper" som hade folk på plats i dessa städer. (Se http://www.nysol.se/schillerinstitutet/nyheter/monitor/www.hizb-ut-tahir.org%20och%20www.soros.org) Den uzbekiske presidenten Karimov har hamnat i en omöjlig sits. Å ena sidan har han sedan kriget i Afghanistan 2001-02 haft en amerikansk militärbas i landet, och tror sig ha USA:s stöd. Å andra sidan destabiliseras hans land och hans regering av " informella" anglo-amerikanska "demokratigrupper", terrorister och massmedier. Samtidigt tvingas landets traditionella "storebror", Ryssland, att göra något åt försöken att ringa in det. Alltså måste regeringen i Uzbekistan och andra centralasiatiska republiker återigen förlita sig på Ryssland för politiskt, militärt och ekonomiskt stöd.

Maktspelet om Uzbekistan och området runt Kaspiska havet handlar inte bara om demokrati eller olja. Ett samarbete mellan Ryssland, Iran, Indien och Kina - som suveräna nationalstater - är absolut nödvändigt för att skapa ekonomisk och politisk stabilitet i Eurasien i en tid när det internationella finans- och valutasystemet håller på att kollapsa under trycket från " globalisering" och "frihandel". Den internationella finansoligarkin, som kontrollerar både de internationella råvarukartellerna och Bushs och Blairs regeringar, har två målsättningar: att lägga beslag på alla länders råvarutillgångar, och att förhindra att de stora nationerna i Europa och Asien samarbetar med varandra. Om det inte går med "globalisering" och "privatisering", är man beredd att ta till krig, destabiliseringar och terrorism.

Uzbekistan har en viktig roll att spela genom sitt centrala läge i Centralasien, och genom sin närhet till Ryssland, Kina och Indien. Det har alla förutsättningar att bli ett ekonomiskt blomstrande land, tack vare sin tidigare agro-industriella roll, och sin rikedom på olja, naturgas och vatten. Alla nationer förlorar på den anglo-amerikanska destabiliseringen av Centralasien i "demokratins" namn. Men de har allt att vinna på LaRouches Vernadskijstrategi.

 

"Ny ekonomisk världsordning"

Den 14 april höll Argentinas president Nestor Kirchner ett mycket anmärkningsvärt tal på Friedrich-Ebert-stiftelsen i Berlin. Kirchner sa att den s.k. anpassningspolitik som teknokraterna på Internationella valutafonden, IMF, kräver, håller på att krossa det ena landet efter det andra. Världen måste reagera, sa han: det behövs en ny ekonomisk världsordning. Utdrag ur president Kirchners tal följer:

"Argentina skulle kunna vara ett mycket starkt land. Även med mediokra regeringar har det stora förutsättningar att gå framåt ... Vi är ett land med starka mänskliga resurser, men det finns andra länder i världen som ligger mycket sämre till, och som nästintill krossas av en anpassningspolitik de inte förstår, inte kan begripa, och för vars skull länder utsätts för en fruktansvärd marginalisering ... Det är därför som världen måste reagera; som de multilaterala kreditinstituten måste moderniseras; och som det måste föras en livlig och förnuftig debatt om dessa frågor. Jag tycker att den generation som vi tillhör, vi som tror på att världen kan förändras, som gav oss in i politiken därför att vi trodde på att världen kunde förändras, och som drabbades av förföljelse, auktoritarianism och försvinnanden, som hände med oss i Argentina, och som ni drabbades av i en mycket värre form här [i Tyskland] - vi måste verkligen vara modiga och beslutsamma nog att se till att den där nya ekonomiska världsordningen införs, som ger oss möjlighet att leva i en mycket mer stabil och rättvis värld ...

Men det är viktigt att känna till att den teknokrati som i princip styr världen i dag, medan länderna nästan bara låter sig utsättas för alla dessa saker, faktiskt kan driva oss till bristningsgränsen ... Vad gäller utrikespolitiken har Argentina gjort klart att det inte kommer att ge upp sitt självbestämmande, och kommer att verka aktivt och konstruktivt till förmån för den nya ekonomiska världsordningen - en ny världsordning som kommer att tillåta utvecklingsländerna att öka sysselsättningen, höja inkomsterna för de fattiga, och ge dem ökad tillgång till utbildning, sjukvård, bostäder och viktiga tjänster ...

Behovet av en omstrukturering av dessa multilaterala kreditinstitutet, först och främst IMF, framstår tydligt när vi hör hur dess teknokrati framställer nya krav precis när vi är på väg att lösa våra problem. Vi har sett olika regeringar i olika länder fällas som käglor därför att de följt detta recept och fångats i en ond cirkel ... Vi har kommit för att, med Guds hjälp, så fröet tillsammans med er till en annan världsordning, i hopp om att vår generation kan betyda vändpunkten för byggandet av ett samhälle mer i linje med oss som tycker att världen inte bara ska vara till för ett fåtal utan för alla, utan någon form av segregation."

 

Påve Benedictus XVI

Johannes Paulus II efterträds på påvestolen av sin närmaste vän och medarbetare, den tyske kardinalen Josef Ratzinger. Den nye påven tog sig namnet Benedictus XVI efter påve Benedictus XV som under första världskriget gjorde stora ansträngningar att stoppa kriget och skipa fred. Benedictus XV var känd för sin oupphörliga kritik av den politiska makteliten i Europa. Påve Benedictus XVI ser sig som en "trofast augustinier", och han skrev sin teologiska avhandling om den store kyrkofadern Augustinus (1985 arrangerade Schillerinstitutet en internationell konferens i Rom om Augustinus). Den nye påven har i många år varit engagerad i ekumeniskt arbete och har i sitt tänkande lagt sig nära den store teologiske filosofen Nicolaus Cusanus och dennes skrift om fred mellan religionerna, "De pace fidei", Om trosfred, från 1453.

Under sin tid som kardinal var Josef Ratzinger en obönhörlig kritiker av den materialistiska tidsandan och moralisk relativism, och han var den intellektuella inspiratören bakom påve Johannes Paulus II:s ihållande kritik av den lössläppta och giriga kapitalismen. 1992 skrev han en krönika i Schillerinstitutets tyska kulturtidskrift Ibykus, där han polemiserade mot nyttomoralens tidsanda och föreställningen att en högre moral inskränker individens frihet. Krönikan byggde på ett tal han hade hållit på den katolska universitetet i Milano om grundtankarna i hans bok från 1991, "En vändpunkt för Europa?"

Påve Benedictus XVI representerar en fortsättning av påve Johannes Paulus II:s samhällskritiska linje. Och för Tysklands del kan den politiska effekten bli lika djupgående, som valet 1978 av den polske kardinalen Karol Jozef Wojtyla blev för Polen. I första omgången kan man konstatera en anmärkningsvärd överensstämelse mellan de politiska kretsar i Tyskland som i det närmaste är panikslagna över påvevalet, och dem som med fruktan ser ett återuppväckande av Franklin D. Roosevelts ekonomiska tankegångar som ett hot mot den härskande nyliberala frimarknadsfanatismen.

Se EAP:s närmast profetiska flygblad på http://www.nysol.se/schillerinstitutet/nyheter/monitor/www.nysol.se/eap/flygblad/pdf/forsvflyg.pdf

Fysisk ekonomi

 

 

Produktion i Sverige?

Under Ingenjörsvetenskapsakademins paraply har verkstadsindustrin, facket och högskolorna samlat sig för att försöka hejda utflyttningen av tillverkningsindustri från Sverige. I slutrapporten "Produktion för konkurrenskraft", som presenterades på en IVA-konferens i Stockholm den 24 april, slår man fast: "De som är insatta i hur industriella processer fungerar är överens: Flyttar tillverkningen utomlands så flyttar stora delar av företagens övriga verksamhet också med. Framgångsrik utveckling av nya produkter kräver att produktutveckling, konstruktion, tillverkning och logistik arbetar hand i hand - och att de fysiskt sitter nära varandra." Man varnar: "Om internationaliseringen leder till en utflyttning av konstruktionsverksamheten kan detta få mycket negativa konsekvenser för Sverige som kunskaps- och produktionsland."

Volvo PV-chefen Hans-Olov Olsson spetsade till denna formulering vid sin muntliga presentation av rapporten: - Utan tillverkning i landet är talet om kunskaps- och informationssamhälle en fantasi! Rapporten betonar att det inte betyder att all produktion måste läggas i anslutning till konstruktion och utveckling. "Det viktiga är att utvecklingsverksamheten kan integreras med en viss kritisk massa av produktion: 'Det måste finnas en hemmaplan att träna på.' För övrig produktion kan faktorer som kostnadseffektivitet och närhet till stora marknader få styra och vara de främsta lokaliseringsfaktorerna." "Sverige har en världsledande ställning inom de etablerade produktionsblocken: maskinindustrin, fordon, järn & stål, skogsprodukter, läkemedel och telekom. Att de inom en överskådlig framtid ska kunna ersättas av annan, för landet inkomstbringande industri är inte troligt. Det är här huvuddelen av Sveriges forskning och utveckling bedrivs. Förnyelsen inom industrin kommer i huvudsak att ha sin utgångspunkt från dessa block." Rapporten kan laddas ned eller beställas på www.iva.se

Det IVA-ledda arbetet kan bli början till en bred offensiv för att vända nedgången för svensk industriproduktion. De sanningar som slås fast i de ovannämnda rapporterna går helt på tvärs mot globaliseringen, mot miljöfundamentalismen (t.ex. Barsebäckstängningen) och mot de spekulationsinriktade el-, råvaru- och finansmarknaderna. Att man inte vågar säga detta rent ut är den uppenbara svagheten i denna satsning. Man ställer sig därmed helt försvarslös inför hotet om en finanskris. Ambitionen är dock stor. Man talar om att få i gång en folkrörelse för produktion i Sverige. På konferensen i Stockholm uppmanades de deltagande direktörerna att följa Carl Bennets exempel, och erbjuda sig att tala på arbetarrörelsens 1-majmanifestationer nästa år. IVA spelade bollen vidare till Teknikföretagen i Svenskt Näringsliv och den breda grupp för Framtidens näringsliv som Carl Bennet har samlat omkring sig.

Skall det bli någon fart på kampanjen för att behålla industriproduktion i Sverige måste alla intresserade ingripa i vad som händer. Annars blir det bara feg byråkrati och torra utredningar som inte berör någon. Den GM-ägda Saabfabriken i Trollhättan är hotad precis som GM:s amerikanska fabriker. Likaså Ford-ägda Volvo Personvagnar. Ericsson har beslutat stänga en av sina tre sista fabriker i Sverige, i en förödande strategi att göra sig av med sin egenägda industriproduktion. För att lyckas med offensiven är det avgörande att man studerar Lyndon LaRouche och hans metod att sätta den fysiska ekonomin i centrum, både i den ekonomiska politiken och i det internationella finanssystemet genom ett Nytt Bretton Woods.

 

"Power to Prosper"

Som ett led i sin krigsförklaring mot hela det globaliseringstänkande som har fått bestämma samhällsutvecklingen de senaste 30 åren har Lyndon LaRouche gett ut ett nytt dokument, "The Power to Prosper". Han konstaterar där, att om man ska kunna förstå hur den fysisk-ekonomiska processen ska styras, måste man förstå hur en allmängiltig fysikalisk princip bestämmer ett fält, vilket i sin tur anger vilka möjligheter som finns i den situation i vilken produktionen sker. Med detta som utgångspunkt kan man, säger LaRouche, förstå varför "utflyttning av tillverkningen av en vara, trots användning av samma teknik i konstruktion och produktion, från en utvecklad ekonomi till en mindre utvecklad ekonomi under de senaste 25 åren totalt sett har lett till att ökningstakten i produktiviteten per capita i världen har kollapsat!"

Om denna s.k. globalisering får fortsätta kommer världens överlevnadsförmåga att sjunka så lågt att vi inte kommer att kunna undvika en ny mörk tid. I ett samtal med diplomater den 26 april förtydligade LaRouche sitt resonemang: - Om man flyttar en fabrik från ett höglöneområde, där lönerna är höga just därför att en utvecklad ekonomi måste upprätthålla den uppbyggda infrastrukturen, till ett låglöneområde, där lönerna är låga just därför att man ännu inte har utvecklat den infrastrukturen, sänker man den fabrikens produktivitet, vilket är till nackdel för den totala produktiviteten i världsekonomin. Varken låglöne- eller höglönelandet tjänar någonting på det, det är ohållbart i längden och det sänker produktiviteten globalt. Detta är ett världsproblem, trots att varken ekonomerna eller politikerna, och ännu mindre den breda allmänheten, har en aning om det.

LaRouche menade att kineserna i princip hade det rätta perspektivet: en politik som sträcker sig över två generationer, där den nuvarande generationen gör uppoffringar för att bygga upp den nödvändiga infrastrukturen, och nästa generation kan dra nytta av denna infrastruktur i uppbyggnaden av industrin och jordbruket. Men långsiktigt kommer man inte att lyckas med den metoden. Fattigdomen i Kina och Indien fordrar jättelika infrastruktursatsningar, som man bara kan klara av med hjälp av, framför allt, ett uppryckt USA, men även Europa och Japan, vilka alla är i desperat behov av sådana satsningar.

 

Hur LaRouche tacklar hotet mot bilindustrin i USA

Kreditvärderingsinstituten har nedvärderat General Motors och Fords skulder till skräpobligationsnivå. Det visar att situationen är akut. Stora delar av den amerikanska bilindustrin är i fara att nedmonteras. Redan har Wall Street signalerat att det är plundring som gäller, inte rekonstruktion, som förut när biljätten Chrysler var på fallrepet. Efter alla utflyttningar av industriell produktion är det nu bara bilindustrin och flyg- och rymdindustin som fortfarande gör USA till en industrination. LaRouche har därför dragit i gång en stor mobilisering för att rädda Fords och General Motors produktionskapacitet i form av ingenjörskunnande, utbildad arbetskraft och maskinpark. I "Recreate Our Economy", en skrift som delas ut i miljonupplaga i USA (och kan beställas från Monitor eller laddas ned från www.larouche.pac) uppmanar LaRouche den amerikanska kongressen att ta initiativ till att staten skall gå in och rädda produktionsanläggningarna. Det är det enda sättet att hindra att de styckas och säljs i en kortsiktig slutlig plundring för att få in kapital till att betala skulderna.

Ford har 170 miljarder dollar i skulder. GM har 302 miljarder dollar i skulder, varav uppemot 50-60 skall återfinansieras i år. Den nästan obefintliga kreditvärdigheten har drivit upp straffräntorna till 7,3 procentenheter över Federal Reserves diskontoränta, vilket betyder en omöjlig räntenivå på 11-12 procent, om Ford och GM över huvud taget får låna. LaRouche framhåller att en tvångsförvaltning är nödvändig för att genomdriva ett ackord på skulderna som uppstått i framför allt GM:s finansavdelningar genom spekulation i fastigheter och finansiella derivat.

Förutom för skuldsaneringen behövs statens ingripande också för att sätta GM och Ford i arbete. Bilindustrin har en bred kompetens som tidigare utnyttjats i stora omställningar både i samband med Franklin D. Roosevelts krigsmobilisering under andra världskriget och i Kennedys rymdprogram. Med dessa förebilder föreslår LaRouche till kongressledamöterna att de lanserar stora projekt för en återuppbyggnad av USA:s infrastruktur. Speciellt lämpat för bilindustrins produktionskapacitet är förverkligandet av planerna på ett nationellt järnvägsnät för snabba gods- och persontransporter.

 

Rädda GM/Saab, Ford/Volvo och Ericsson i Nynäshamn

Det behövs omedelbara samfällda aktioner från facket, näringslivet och staten för att skydda Saab- och Volvofabrikerna. De skall inte behöva drabbas av nedskärningar som orsakas av att Ford och GM behöver pengar till sina respektive finansiella kriser. En nationell mobilisering för detta är just det som skulle kunna vinna allmänhetens stöd för produktion i Sverige. Det skulle kunna få som omedelbar effekt att påskynda den amerikanska kongressens ingripande, genom att det direkt skulle uppmuntra de amerikanska politikerna att rädda GM och Ford.

Saabs biltillverkning har sin grund i den omställning som flygplanstillverkaren Saab gjorde i sökandet efter civila produktionsalternativ efter andra världskriget. En omställning i dag borde kunna göras lika förutsättningslöst. Saabfabrikens räddning förutsätter dock att staten beslutsamt skyddar den från finansiella plundrare och även tar initiativ för att skapa nya marknader för produktionen. Närmast till hands, förutom fortsatt tillverkning av bilar, är produktion av nya lokaltrafiksystem med helautomatiska förarlösa kabiner, så kallad spårtaxi. Det kan bli en massprodukt för att lösa trafikproblemen i världens städer. Näst efter USA och Sydkorea har Sverige världens mest omfattande spårtaxiplaner (för tiotals svenska städer) och de främsta experterna på spårtaxi.

Lika väl som att tvinga Stockholm att införa biltullar, skulle regeringen kunna stödja det redan projekterade spårtaxiprojektet i Stockholmsförorten Skärholmen och den planerade sydkoreanska testbanan i Uppsala. Om LKAB kan förmås till att satsa på spårtaxi för det Nya Kiruna, skulle spårtaxisystemet kunna integreras med gruvans persontransportsystem och bli en produkt för de hundratals nya gruvstäder som måste byggas för världens framtida råvaruförsörjning. Denna metod, att staten genom sina företag lägger beställningar för utveckling av provanläggningar som sedan kan säljas över hela världen, borde också användas för att rädda Ericssons Nynäshamnsfabrik. Det är just en sådan "masterfabrik", dvs en fabrik som tillverkar prototyper och genomför industrialiseringsprojekt, som behövs för att konstruktionsavdelningarna skall kunna fungera. Sedan produktionslinjerna fåtts att fungera skickas de iväg till fabriker ägda av andra tillverkare. Staten kan genom sitt innehav i TeliaSonera lägga order till Ericsson på nya produkter med villkoret att produktionen läggs i Nynäshamn. TeliaSonera kan också förstärka sin egen utveckling av ny teknik genom att återköpa fabriken, som en gång ägdes av Televerket.

Trovärdigheten för Svenskt Näringslivs hela satsning på "Produktion i Sverige" hänger på, att dess ordförande Michael Treschow lever som han lär. Treschow är även styrelseordförande i Ericsson, där han, med eller utan statens hjälp, kan se till att telekomindustrins svenska gigant ökar sina överlevnadschanser genom att behålla sitt fotfäste i produktionen.