Ulf Sandmarks nyårshälsning till svenska folket

Kära medborgare
Ulf Sandmarks nyårshälsning till svenska folket!

Prometheus
Det danska nyhetsbrevet. Nu på svenska!

USA: Kongressen tar de första stegen för att tygla Cheney
Av Jeffrey Steinberg, EIR, 26 jan. 2007

------------------------------------------------------------------- 

 

Ulf Sandmarks nyårshälsning till svenska folket

 

Nytt läge i USA, Sverige, Wallenberg och LaRouches ungdomsrörelse

 

Kära medborgare!

Vi har äntligen: Goda nyheter från USA! Det demokratiska partiets seger i USA:s kongressval den 7 november 2006 ger nytt hopp för Sverige. Demokraternas jordskredsseger berodde i allra högsta grad på den kraftiga tillströmningen av unga amerikaner i åldern 18-35 till valurnorna. Denna attitydförändring hos en växande del av det unga Amerika har blivit en avgörande faktor i internationell politik och i amerikansk utrikespolitik. En annan förändring i USA har också världsvid betydelse. Den sammanfaller tidsmässigt med demokraternas valseger och handlar om offentliggörandet av den så kallade Baker-Hamilton-rapporten, som föreslår en annan amerikansk politik gentemot Irak och hela Sydvästasien. I USA råder nu, trots tjurskallarna i Vita huset, en helt annan stämning. Kongressledamöter, bl.a. den tidigare presidentkandidaten senator John Kerry, för nu direkta samtal med arabländernas regeringar. Det är ett hoppfullt tecken om ett möjligt slut på mardrömmen i Sydvästasien. Om denna trend håller i sig kan Europa tillsammans med USA vidta konkreta åtgärder för att förhindra att inbördeskrigen i Irak, Libanon och de palestinska områdena utvidgas till hela Sydvästasien.

Slut på krigspolitiken avgörande för ekonomin

Lika viktig är denna amerikanska förändring för att USA skall kunna spela den roll man måste, för att lösa den dramatiska systemkrisen i det globala finanssystemet. Vid sidan av USA finns ingen nation eller grupp av nationer med kraft att effektivt föreslå och genomföra de åtgärder som krävs för att, när finansbubblorna spricker, ta världen igenom den värsta paniken på flera århundraden. Jordskredssegern för demokraterna öppnar nu möjligheten att USA i en nära framtid kan börja genomföra reformer i Franklin D. Roosevelts anda, och i samarbete med nyckelländer i Eurasien och Latinamerika inte bara förhindra att världen störtar ned i en djup depression, utan vända världsekonomin till återuppbyggnad.

Nytt hopp för Sverige

Den nya andan bland Amerikas unga väljare katalyserades framför allt av LaRouches ungdomsrörelse och har fått fäste i det demokratiska partiet. Om denna anda växer sig starkare har vi i Sverige och andra europeiska länder möjlighet att, som samarbetspartner med det riktiga Amerika, spela en viktig roll för att utforma världspolitiken till hela mänsklighetens bästa. Dessa förändringar i den amerikanska politiken är oerhört viktiga för oss här i Sverige eftersom det stärker vårt hopp att finna en utväg ur massarbetslösheten och andra ännu värre hotande faror. Om USA sätter igång reformer i stil med Roosevelt och hans New Deal, dvs. stora produktiva projekt för utbyggnad av infrastruktur, industri och jordbruk finansierade av långfristiga, statliga lågräntekrediter, så kan Sverige och andra europeiska länder sätta igång liknande åtgärder i stil med den svenska riksbanks- och pensionsfondspolitiken under rekordåren på 1960-talet, då svensk industri värvade arbetskraft utomlands. Ett sådant ekonomiskt nybyggnadsprogram är det bästa botemedlet mot den oro och förtvivlan som råder i globaliseringens utflyttningsorter på båda sidor av Atlanten.

Sluta hoppas på överheten och Wallenberg!

Den största faran som hotar Sverige idag är kulturpessimismen som tar sig uttryck i passivitet mot överheten/marknaden/globaliseringen. Jag har många gånger hört svenskar, även våra folkvalda i regering och riksdag, ge luft åt förlamande känslor som: "Man kan inte ändra systemet!" Visst är läget prekärt. Passivitet och brist på goda initiativ gör att politikerna, direktörerna och kultureliten aldrig förr har varit så misskrediterade som de är idag. Och massmedierna hamrar in kulturpessimismen med en massiv propaganda om klimatkatastrofer och globaliseringens oundviklighet. Våra största banker har samlat jättelika fonder hos sina riskkapitalbolag för ett värre plundringståg än någonsin. De bara väntar på att den nya regeringen skall servera dem statens bolag på ett fat. Våra stora organisationer, med facket i spetsen, är lika passiva mot detta plundringståg. De kämpar inte för helheten utan bara för sina nuvarande medlemmars intressen, trots att den fascistiska globaliseringspolitiken med hjälp av massarbetslösheten här och slavarbetsliknande förhållanden i tredje världen syftar till att slå sönder industriländernas välfärdssamhällen i en nedgående spiral av sänkta löner och åtstramningar. Kort sagt: Vårt lands elit är på väg att återigen stöda en fascistisk lösning på en felaktig ekonomisk politik. Men om vi kapitulerar för detta, är det bara att stänga ner energin, transporterna och basindustrierna och vi får försöka leva på att klippa håret eller skicka e-post till varandra.

Massfattigdom är globaliseringens ideologi

Klimatpropagandan mot tillväxt av industri- och kraftproduktion visar att oligarkin inte avser att utveckla världens fattiga länder till välfärdssamhällen. Den nya regeringens stöd för klimatpropagandan och industriminister Maud Olovssons hysteriska motstånd mot kärnkraftsutbyggnad går hand i hand med globaliseringspolitiken. I Svenska Dagbladet på nyårsafton hyllade utrikesminister Carl Bildt globaliseringen bl.a. för den medelklass den givit upphov till i tredje världen, men under globaliseringen kommer ingen medelklass att kunna växa till att omfatta de enorma utfattiga folkhaven i t.ex. Kina och Indien. Stiger lönerna flyttar företagen vidare till andra länder så att lönerna kan pressas ned igen. Globaliseringen är en slavarbetsekonomi som inte är till för att de arbetande skall kunna köpa de varor de själva tillverkar. Det visar på systemets ohållbarhet. Systemet lever på en konsumtionslånebubbla i framför allt USA. Globaliseringens nya exportländer har gjorts enormt sårbara för en dollarkris och konsumtionskollaps i USA. Globaliseringen och massfattigdomen kan bekämpas genom att all produktiv arbetskraft i världen sätts i arbete med att tillverka de maskiner och annan utrustning, som behövs för att de fattiga skall bli lika produktiva och därmed välbetalda, som arbetarna i välfärdsländerna. För det krävs en ekonomisk politik mot massarbetslösheten liknande Roosevelts och den av honom inspirerade återuppbyggnaden efter andra världskriget i det strikt kapitalreglerade Bretton Woods-systemet. Det är det LaRouche föreslår. Med den demokratiskt styrda kongressen i USA har detta blivit en reell möjlighet.

Återfinn den svenska själen

Därmed står det klart för en välinformerad medborgare att den amerikanska omsvängningen kan bli den avgörande möjligheten för oss svenskar att genomföra den mest genomgripande förändringen av våra existensbetingelser. Möjligheten till samarbete med det verkliga USA, som nu öppnas, kan hjälpa oss att äntligen befria oss från oligarkins förlamande kontroll över ekonomi och samhälle genom att införa ett verkligt medborgarstyre liknande den amerikanska konstitutionens. Vi måste i Sverige återfinna vår själ, dvs. den själ som kämpade för frihet mot ett feodalt herravälde för att kunna bryta ny mark, kämpa för kunskap och skapa livsmöjligheter för ett växande samhälle. Det betyder att vi måste återuppliva de idéer som närt våra stora diktare, tänkare och vetenskapare. Dessa idéer är inte föråldrade, utan har, likt Prometheusmyten i den västerländska civilisationen, präglat all kamp för frihet i Sverige. Det Amerika som LaRouche har upptäckt åt oss, kan hjälpa oss att finna våra gemensamma europeiska rötter och göra en sann renässans möjlig. Det hjälper oss att förstå inte bara Vilhelm Mobergs utvandrare, utan även de återvandrare som Tore Fredin talar om i sin bok. De, som kom tillbaka från USA, förde med sig inte bara uppfinnarandan som grundade de flesta av dagens svenska storföretag. De förde också med sig den revolutionära människosyn som grundade USA och som alltjämt gör sig gällande bland de många amerikanska vetenskapsmän som får nobelpriset. Det finns en släktskap mellan det amerikanska folket och det svenska, som är djupare än något Hollywood kan spegla, men som syns i LaRouches ungdomsrörelses seriösa beslutsamhet. Vi i EAP är fast beslutna att driva fram en renässans för denna stora amerikansk-europeiska kulturella tradition, så att vi ur detta kan skapa något helt nytt, en ekonomisk nybyggnadspolitik, som går hand i hand med framväxten av ett riktigt medborgarstyre i Sverige. LaRouches ungdomsrörelse i USA var avgörande för att skapa denna nya situation i världspolitiken. På samma sätt kommer LaRouches växande ungdomsrörelse i Europa att vara avgörande för att vi skall lyckas använda den nya situationen och göra det nya året till en nystart även för politiken i Europa och Sverige! Den 17 december 2006 talade Lyndon LaRouche till vårt systerparti BüSo och det följande uppdraget till ungdomsrörelsen kommer därifrån: Detta är ingen lek. Detta är ingen sport. Detta är inte en spekulation, och inte en investering. Det handlar om mänsklighetens räddning, åtminstone för ett bra tag framöver. Därför måste vi förstå att vi behöver revolutionärer. Vi måste tänka som revolutionärer. Vi måste rätta till det som gått fel i världen. Vi måste gå ut och skapa allianser och knyta kontakter med olika delar av världen, och få igång ett samarbete och diskussion med dem. Vi måste tänka ut ett system, som skall rädda den här planeten. Vi måste berätta för regeringar och folk i andra delar av världen vad vi tänker göra, meddela dem våra förslag, så att de hinner tänka över det, och bestämma om de är beredda att anta dem eller inte. Och därför behöver vi i Europa, och särskilt i Tyskland, en ungdomsrörelse av den typ vi har i USA, som arbetar på det sätt vi håller på att lära oss att arbeta i USA. Vi behöver en ungdomsfaktor här, unga människor som törstar, i det ordets bästa bemärkelse; som törstar efter en framtid för sin identitet, törstar efter en framtid för landet som de bor i, törstar efter en framtid för civilisationen. Törstar efter ett meningsfullt liv."

 

-------------------------------------------------------------------

 

Prometheus Nr 1
Jan 2007

Nya tider - ny politik

Den 4 januari svor de nyinvalda och omvalda ledamöterna av den amerikanska kongressen för 110:e gången i USA:s historia sin trohet till den amerikanska författningen. Och för första gången i landets historia var det en kvinna, demokraten Nancy Pelosi, som satt i ordförandestolen i representanthuset, landets tredje högsta politiska ämbete efter presidenten och vicepresidenten. Även om fru Pelosis kön självfallet kan betecknas som en historisk kuriositet är det snarare hennes politiska tillhörighet som bör fånga folks uppmärksamhet, även utanför USA:s gränser. Med en nyvald demokratisk majoritet i båda kamrarna i kongressen är det nämligen upplagt för en ytterst dramatisk uppgörelse med de senaste sex årens radikala, neokonservativa politiska kurs under president George W. Bush och vicepresident Dick Cheney. Och den uppgörelsen kommer att få globala politiska konsekvenser.

Den politiska atmosfären i Washington är så spänd att det inte går att säga någonting bestämt om vilken ordning de kommande händelserna kommer att följa. Den demokratiske f.d. presidentkandidaten Lyndon LaRouche betecknade situationen som: "A moment of indecision - with a decisive quality", ett obestämt ögonblick - men med en bestämd betydelse. Viktiga politiska omvälvningar kommer att äga rum, men exakt vilka de blir, och i vilken ordning de kommer, är omöjligt att förutse.

En stor grupp aktivister från LaRouches ungdomsrörelse, LaRouche Youth Movement - LYM, sörjde för att det blev den rätta politiska stämningen, vartefter de nya och gamla senatorerna och kongressledamöterna anlände till sin första arbetsdag i den amerikanska huvudstaden. Vid huvudingången till den amerikanska kongressbyggnaden fångade en stor LYM-kör allas uppmärksamhet med vackert framförda flerstämmiga amerikanska julsånger, för tillfället försedda med nya politisk-satiriska texter, som väckte stor munterhet (se nedan). Överallt på gatorna runt kongressbyggnaden och på kontoren som hade öppnats igen efter julledigheten engagerade LYM-ungdomarna de folkvalda och deras medarbetare i diskussioner om de kommande månadernas politiska dagordning. Och alla fick med sig ett exemplar av Lyndon LaRouches omfattande pm till den nya kongressen om nationalekonomi, "What the Congress Needs to Learn: The Lost Art of the Capital Budget" ("Vad kongressen behöver lära sig: Den glömda konsten att lägga upp en kapitalbudget", kan läsas på engelska på www.larouchepub.com) och det första numret 2007 av veckomagasinet Executive Intelligence Review, EIR, som under rubriken "The Power of the New Politics", "Den nya politikens styrka", innehåller en noggrann genomgång av den underliggande politiska processen som ledde till maktskiftet genom mellanårsvalet den 7 november 2006.

Att demokraterna genom det valet fick majoritet i både representanthuset och senaten tack vare ett markant ökat valdeltagande bland unga människor i åldern 18-30 år kom som en överraskning för de flesta. Men inte för LaRouche och ungdomarna i LYM. I hela landet ökade valdeltagandet från 20 till 24 procent (vilket är högt med amerikanska mått), men i universitetsstäderna i delstaterna i mellanvästern, där LYM-rörelsen hade koncentrerat sitt politiska kampanjarbete, exploderade de ungas valdeltagande med hela 157 procent jämfört med mellanårsvalet 2002.

För att konsolidera den demokratiska valsegern i representanthuset och för att bevisa att det verkligen var LYM:s nya, utåtriktade massorienterade politiska kampanjarbete som hade fällt avgörandet, meddelade LYM i slutet av november att man skulle göra en särskild insats i det 23:e kongressdistriktet i Texas, där valet skulle göras om mellan den sittande republikanske kongressmannen Henry Bonila och den demokratiske veteranen Ciro Rodriguez. Rodriguez hade förlorat valet i sitt distrikt och därmed sin plats i representanthuset därför att den f.d. republikanske majoritetsledaren Tom Delay på bästa maffiamaner hade ändrat valdistriktsindelningen i Texas med det klara syftet att försvåra för demokraterna. I den första valomgången i det nya 23:e kongressvaldistriktet, där hela sju kandidater ställde upp, hade Bonila, som är god vän med president Bush och den republikanske valstrategen Karl Rove, fått 49 procent av rösterna, medan Rodriguez hade kommit tvåa med bara 20 procent.

Därför räknade alla kommentatorer och väljarbarometrar med en säker seger för Bonila. Och det demokratiska partiets nationella ledning, med partiordföranden Howard Dean i spetsen, gjorde ingenting för att hjälpa Rodriguez, som såg ut som en säker förlorare. Men så anlände sju unga aktivister från LYM till San Antonio i Texas. De kartlade valdistriktet, prickade in alla de högre läroanstalterna, med universiteten University at Texas at San Antonio och Palo Alto College i spetsen, och valde ut de områden där ungdomarnas röster verkligen kunde göra skillnad. Utan hjälp från de etablerade demokratiska studentföreningarna, som antingen inte vågade trotsa påbudet från Democratic Leadership Council om att inte samarbeta med LYM, eller som tyckte att det var viktigare att plugga till examen än att arbeta för en demokratisk valseger, inledde LYM-medlemmarna ett koncentrerat politiskt kampanjarbete bland stadens ungdomar. På bara fjorton dagar delades tiotusentals flygblad och tusentals valpamfletter ut på universitetsområdena och vid alla större vägkorsningar i staden. Gradvis började valvinden vändas. Till och med traditionella republikanska områden omkring universiteten utvecklades till "krigszoner", där röstetalet kunde tippa över åt ena eller andra hållet. Och den sista knuffen i rätt riktning kom två dagar före valdagen, då den förre presidenten Bill Clinton dök upp och höll ett brandtal på Palo Alto College.

Den 12 december var sensationen ett faktum: med 55 procent av rösterna hade Ciro Rodriguez vunnit en jordskredsseger över Henry Bonila. VSB: LaRouches och LYM:s "nya politik" fungerar.

Avsätt Cheney - sedan Bush

Efter ett par dagars intensivt politiskt kampanjarbete i Washington i samband med öppnandet av USA:s 110:e kongress den 4 januari rapporterade LaRouches ungdomsrörelse om en markant ändrad politisk stämning i landets huvudstad. Aldrig förr hade det funnits en så stor villighet, bland både demokrater och republikaner, att diskutera behovet av ett riksrättsförfarande mot vicepresident Dick Cheney och - om nödvändigt - mot president George W. Bush. Den stora demokratiska segern i mellanårsvalet i november ses av alla som en massiv protest mot kriget i Irak från den amerikanska befolkningen, och den fortsatta strömmen av dåliga nyheter från Irak, med ett ständigt ökande antal dödade amerikanska soldater, samt en ändlös räcka skandaler om tortyr i både Irak och Afghanistan och korruptionsskandaler kring de privata företag som är verksamma där, bl.a. vicepresident Cheneys gamla företag Halliburton, har fått kraven på att de ansvariga ska ställas till svars att nå förut oanade höjder. Samtidigt har igenkänningsfaktorn för LYM och respekten för Lyndon LaRouches politiska arbete aldrig varit större.

Ödet var heller inte nådigt mot president Bush under julhelgen. Den 26 december avgick expresidenten Gerald Ford med döden, 93 år gammal. Under de följande dagarna spolade alla landets medier tillbaka hela befolkningens medvetande till de dramatiska händelserna i augusti 1974, då den robuste, ärlige och trovärdige vicepresidenten Ford svors in som landets 38:e president efter den konspiratoriske och paranoide Richard M. Nixon, som hade tvingats avgå på grund av Watergateskandalen. Bara nio månader tidigare, i december 1973, hade Gerald Ford ersatt den genomkorrumperade vicepresidenten Spiro T. Agnew, som hade ertappats med fingrarna i syltburken i ett skatteärende. På mindre än ett år hade USA bytt både vicepresident och president. Det går alltså att göra det. Och som Lyndon LaRouche påpekade med anledning av president Fords död: Det amerikanska republikanska systemet fungerade. Utan militärkupp eller revolution kunde man avsätta en korrupt regering. Och den amerikanska befolkningen är den avlidne president Ford stort tack skyldig. Han samlade en nation som var skakad i sina grundvalar av Watergate och Vietnamkrig.

Sålunda inspirerad av det förflutna kände sig den politiske kommentatorn Nicholas Kristof i New York Times den 31 december manad att ge president Bush några förslag till hur han kan rädda sitt politiska eftermäle. Det viktigaste goda rådet var förslaget att låta vicepresident Dick Cheney se sjuk och trött ut när han syns i tv. Då kommer ingen att bli förvånad om vicepresidenten redan under våren skulle träda tillbaka "av hälsoskäl". Enligt Nicholas Kristof har vicepresident Cheney varit den absolut mest ödeläggande faktorn för USA:s utrikespolitik och Bush-regeringens omdöme. Dessutom, föreslog Kristof, borde president Bush klart signalera till Israel och den övriga världen att USA inte stöder ett militärt angrepp på Iran. Men det kommer knappast att ske.

Den 10 januari ska president Bush lägga fram sin "nya strategi för Irak". Ignorerar han rådet han fick från den s.k. Baker-Hamilton-kommissionen i december om att inleda ett gradvist amerikanskt truppbortdragande från Irak inom ramarna för ett omfattande diplomatiskt fredsinitiativ för hela Mellanöstern, och i stället följer vicepresident Cheneys och den neokonservativa tankesmedjan American Enterprise Institutes vanvettiga förslag om en "tillfällig" ökning av den amerikanska militära närvaron med uppemot 20.000 eller 50.000 soldater, så kommer han att utlösa en av de mest dramatiska konfrontationerna med den amerikanska kongressen i USA:s historia.

Men det kan bli ännu värre. I en förstasidesartikel den 7 januari avslöjade den brittiska tidningen Sunday Times att israeliskt stridsflyg redan har tränat intensivt på angrepp på Irans kärntekniska anläggningar, och att dessa anläggningar ska bombas med taktiska kärnvapen, s.k. "bunker busters". Tidningen påpekade att det i så fall blir första gången sedan USA:s angrepp på Hiroshima och Nagasaki 1945 som kärnvapen används i en krigshandling. Enligt Sunday Times har israeliska och amerikanska regeringstjänstemän stått i kontinuerlig kontakt under hela förloppet. Samtidigt har Bush-regeringen klart signalerat att den inte tänker följa Baker-Hamilton-rapportens råd om att ge upp planerna på ett militärt angrepp på Iran. Därför kan världen om några få veckor konfronteras med en massiv amerikansk eskalering av kriget i Irak kombinerat med ett israeliskt kärnvapenangrepp på Iran. Flera källor i Washington varnar för att den verkliga orsaken till önskan om en "tillfällig" ökning av de amerikanska trupperna i Irak är att man vill vara säker på att kunna slå ned det massiva shiamuslimska uppror som kan väntas i kölvattnet på ett israeliskt angrepp på Iran. Det brådskar att få vicepresident Dick Cheney avsatt!

Det nödvändiga paradigmskiftet

Den nya demokratiska majoriteten i både senaten och representanthuset har gjort klart att det inte bara är ifråga om kriget i Irak som Bush-regeringen får räkna med att möta effektivt politiskt motstånd. Också vad gäller den amerikanska inrikespolitiken får Vita huset ställa in sig på att kongressen efter sex års passivitet återigen kommer att ta egna politiska initiativ. Tyvärr är det långtifrån klart vilka konkreta åtgärder demokraterna har tänkt sig att ta på sådana väsentliga områden som den växande ekonomiska krisen och det haltande amerikanska sjukvårdssystemet. Därför har LYM som redan nämnts sett till att samtliga av kongressens ledamöter och deras rådgivare har fått ett exemplar av Lyndon LaRouches pm "What the Congress Needs to Learn: The Lost Art of the Capital Budget".

Som titeln anger är rapportens omedelbara fokus det akuta behovet att återuppbygga USA:s svårt förfallna infrastruktur och att återuppliva en ekonomisk politik som innebär långsiktiga investeringar i den moderna infrastruktur som kan utgöra grundvalen för en fungerande nationalekonomi två till tre generationer in i framtiden. Men LaRouche gör mycket mer än så. Med en ironisk hänvisning till hans och Helga Zepp-LaRouches 29:e bröllopsdag den 29 december inleder han sin rapport med en djupgående genomgång av det nödvändiga paradigmskiftet bort från 40-talistgenerationens anti-industriella stryptag på samhället och de politiska besluten. 40-talisterna, vare sig de är miljöfanatiker på vänsterkanten eller nyliberaler på högerkanten, tror inte på långvariga äktenskap, och de tror inte på långvariga investeringar över huvud taget. Men den ekonomiska krisen kommer helt enkelt att diktera en dramatisk brytning med de senaste fyrtio årens ekonomiska vanetänkande, om USA och den övriga västvärlden ska ha en chans att överleva. Och de politiska beslutsfattarna blir nödgade till att "återupptäcka" en djupare förståelse för den dynamiska, fysiska lagbundenhet som ligger bakom verklig ekonomisk utveckling, och som låg inbyggd i grundandet av Amerikas förenta stater 1776, och som återupplivades med Franklin D. Roosevelts "New Deal" på 1930-talet.

Det politiska uppbrottet är redan i gång. 40-talisternas sätt att tänka är en oupplöslig del av det politiska och ekonomiska system som är i upplösning. Framtiden kommer att formas av en helt ny politik och ett nytt kulturellt paradigm. Men, som LaRouche understryker i sin rapport, den kommande generationen måste återetablera förbindelsen med de generationer som föregick 40-talisterna. Skapa sin egen förbindelse till det klassiska europeiska kulturarvet. Det har LYM redan börjat göra, och det är förklaringen till LYM-ungdomarnas effektiva politiska ingripande. I rapporten beskrev LaRouche det så här:

"Ungdomsrörelsen, som jag har skapat och utvecklat, har två relativt unika program för självutveckling. Det första är utvecklingen av insikt i vetenskapshistorien med utgångspunkt från de tidiga klassiska grekiska upptäckterna och vidare fram till de viktigaste moderna europeiska framstegen, som man finner i verk av Kepler, Leibniz, Gauss och Riemann. Det andra är ett regelbundet arbete med att utveckla klassisk körsång med utgångspunkt i den florentinska belcanto-röstträningen och J.S. Bachs motetter. Bland de avsedda upplevelserna, utlösta av samspelet mellan det naturvetenskapliga och det musikaliska arbetet, är att dessa körverks kontrapunkt ska utvecklas till en så hög grad av precision att man kan uppleva det lidelsefulla sambandet mellan sångarnas musikaliska kontrapunkt och den passion som borde upplevas under en självständig återupptäckt av en allmängiltig fysikalisk princip.

Denna sammansättning av musik och naturvetenskap är till för att ta itu med problemet att studerande ofta har en tendens att tänka på fysikaliska principer, som bevisas med hjälp av experiment, i 'svart och vitt', medan övning i klassisk kontrapunkt har en känd tendens att få övade konstnärer att drömma i färg. Förbindelsen mellan musik och naturvetenskap, i form av sammankopplingen av båda sidorna av arbetet i en och samma person, är den synnerligen önskvärda återföreningen av känslorna på det naturvetenskapliga och konstnärliga området: att skänka naturvetenskapen mer passion och konsten mera sträng precision. Målet är att föra samman dessa två sidor av det stora europeiska kulturarvet till en: att övervinna den paradox mellan de 'två kulturerna' som C.P. Snow pekade på i den moderna europeiska kulturen.

Vad jag vill illustrera med denna hänvisning, är att klassisk kultur, klassisk i den mån den fyller det syfte jag beskrivit ovan, i sig själv har en djupgående betydelse för samhället. Den enskilda människans mest väsentliga egenskap är den passion hon är i stånd att uppbåda i en insats till fördel för sin nation, sin kultur. En befolknings känsla av en uppsplittrad kultur - vetenskap utan passion, och passion utan lagbundenhet - har en tendens att redan i unga år leda till intellektuell impotens hos människor. Den politiska lärdomen av dessa reflektioner är att en befolkning handlar effektivt som följd av den passion den känner för ett uppdrag, och inte genom att importera ett känslomässigt stöd för en sak som är helt främmande för den passion som ska bära den. Därför är kultur och förmågan att uppbåda en passion för ett nödvändigt uppdrag faktiskt oupplösligt förbundna med varandra.

Eller, som både Cotton Mather och Benjamin Franklin formulerade det: Ett samhälles välmåga beror i hög grad på den passion att göra gott som väcks hos dess invånare. Om inte annat så för att göra vårt folk och vår nation moraliskt starkare, och mera effektivt främja den kreativa passion som tjänar som roten till ett folks rätta patriotism, som hjälper det att göra ett hållbart val av passion att göra gott. Valet måste vara det rätta valet, och det måste vara motiverat av passionen att göra gott."

-------------------------------------------------------------------

 

USA: Kongressen tar de första stegen för att tygla Cheney

Artikel av Jeffrey Steinbergs publicerad i Executive Intelligence Review 26 jan. 2007

 

Nya tider - ny politik

Knappt hade USA:s 110:e kongress hunnit tillträda förrän den levererade batalj mot det redan hårt ansatta Vita huset. Precis som Lyndon LaRouche sa skulle hända i sin webcast den 11 januari, ansluter sig allt fler republikaner till demokraternas strävan att få stopp på krigspolitiken, och uttrycket "dubbel riksrätt" hörs allt oftare på Capitol Hill, alltså ett riksrättsförfarande mot BÅDE president George W. Bush och vicepresident Dick Cheney.

Även om det redan fanns en rörelse mot ett ökat samarbete över partigränserna för att förhindra en upptrappning av konflikten i Sydvästasien, så gav president Bushs tal den 10 januari, där han presenterade detaljerna i sin plan på en förstärkt amerikansk militär närvaro i Irak, en ytterligare knuff åt revolten mot vad man uppfattade som en oprovocerad krigsförklaring mot Iran och ett totalt nonchalerande av Baker-Hamilton-rapporten. Efter att grundligt ha utrett Irakkriget hade två verkliga tungviktare i amerikansk politik, republikanen James Baker III och demokraten Lee Hamilton, i december förra året rekommenderat Bush-regeringen att börja tala med både Iran och Syrien, hjälpa till att få till stånd en tvåstatslösning i den israelisk-palestinska konflikten och bestämma en tidtabell för hemtagningen av den amerikanska ockupationsstyrkan från Irak.

Redan före talet var det känt att Vita huset, där det är vicepresident Dick Cheney som anger tonen, inte tänkte följa Baker-Hamiltons rekommendationer. Och att Bush ville öka truppnärvaron i Irak med 21.000 soldater var också känt. Men källor i Washington har bekräftat för EIR att när kongressmännen hörde presidentens kärva retorik mot Iran och Syrien, och ställde det mot USA:s uppträdande mot dessa länder, gick det plötsligt upp för dem att LaRouche hade rätt i sina varningar för att Bush-Cheney-regeringen absolut vill få till stånd en militär konfrontation med Teheran och Damaskus innan mandatperioden löper ut.

Kongressen börjar agera

Under veckan efter Bushs katastrofala tal den 10 januari lämnades det in ett antal nya lagförslag och motioner i kongressen, alla syftande till att kringgärda Vita husets möjligheter att trappa upp kriget.

Några av utspelen är:

  • En tvåpartimotion i senaten som går emot Bushs truppförstärkningspolitik, undertecknad av demokraterna Joe Biden och Carl Levin, som leder utrikes- resp. försvarsutskotten, samt republikanen och Vietnamkrigsveteranen Chuck Hagel (som också är en tänkbar republikansk presidentkandidat).

  • En motion i senaten som stöder Baker-Hamilton-rapportens rekommendationer, inlämnad av republikanen John Warner, f.d. ordförande i försvarsutskottet och marinminister under president Reagan. Motionen väntas få bred uppslutning från båda partierna, inbegripet många republikaner som inte vill frondera öppet mot Vita huset.

  • En motion i representanthuset inlämnad av republikanen Walter Jones om att förbjuda Bush-regeringen att begå någon form av krigshandling mot Iran utan kongressens godkännande.

  • En motion inlämnad av representanthusets Progressiva grupp som skulle häva kongressens tidigare godkännande av bruk av militära maktmedel i Irak, och anslå medel för en hemtagning av alla amerikanska soldater inom loppet av sex månader.

  • En tvåpartimotion i representanthuset undertecknad av republikanen Wayne Gilchrist som säger att "en ökning av den amerikanska truppnärvaron inte kan lösa denna konflikt" och ställer sig bakom Baker-Hamilton-rapportens uppmaning till samtal med Iran och Syrien.

  • Flera motioner i senaten, från Christopher Dodd, Hillary Clinton och andra, om att sätta ett tak för antalet amerikanska soldater i Irak vid nuvarande 130.000 - och därmed stoppa Bushs planerade förstärkning.

Den försvarspolitiske kommentatorn överste Patrick Lang, tidigare militär underrättelsechef för Mellanöstern, har sagt att om Vita huset verkställer sin planerade truppförstärkning mot kongressens vilja, så kliver presidenten och vicepresidenten rakt in i en "riksrättsfälla". En sådan fälla är precis vad Lyndon LaRouche efterlyste i sin webcast den 11 januari. LaRouche menade att enda sättet att förhindra ett upptrappat krig, som kan pågå i generationer, är att Cheney omgående avpolletteras från Bush-regeringen.

Tre vägar till riksrätt

Det finns minst tre vägar som leder fram till Cheneys snara avsked:

  1. President Bush skulle - på anmodan från sin far och andra i "Bush 41"-lägret - kunna komma fram till att Cheney är hans värsta black om foten. Bush senior, kampanjstrategen Karl Rove och andra familjen Bush närstående personer är djupt oroade över att George W. Bush, som det nu ser ut, kommer att gå till historien som en av de absolut sämsta presidenterna som USA någonsin haft. Med bara två år kvar av sin mandatperiod är Bush nödgad att göra något verkligt drastiskt för att rädda sitt eftermäle. Den 31 december 2006 gav New York Times-kolumnisten Nicholas Kristof presidenten tio goda råd om hur han skulle kunna försäkra sig om ett mindre katastrofalt eftermäle. Han uppmanade Bush att inte bara följa Baker-Hamilton-gruppens rekommendationer, utan också att utan vidare dröjsmål sparka Dick Cheney, eftersom Cheney var Bush-regeringens hatmagnet, och bara genom att byta ut honom mot en bättre omtyckt och mer kompetent vicepresident kunde Bush hoppas på att kunna vinna tillbaka lite folkligt stöd.

  2. Kongressen kan prioritera utskottsförhör med siktet inställt på Cheneys brottsliga agerande. Den nye ordföranden i representanthusets justitieutskott, John Conyers, har redan sammanställt en lista på 23 olika kriminella handlingar begångna av Cheney och Bush under deras första sex år vid makten. Nu när demokraterna är i majoritet i både representanthuset och senaten kan utskotten kalla in vittnen och begära fram dokument som inte varit åtkomliga under de gångna sex åren. Brott begångna av Cheney som redan är under utredning är bland annat: förfalskning av underrättelserapporter för att få kongressen att godkänna bruk av militärt våld i Irak; spionage mot amerikanska medborgare; brott mot Genèvekonventionens förbud mot tortyr av fångar; och att han ljugit för kongressen om sina förbindelser med Halliburton, det företag som han varit chef för och som fått kontrakt med den amerikanska staten värda tiotals miljarder dollar.

  3. Specialåklagaren Patrick Fitzgerald kan nagla Cheney för hans roll i läckandet av hemligstämplade uppgifter om CIA-agenter till journalister. Sedan december 2003 har Fitzgerald utrett vilka höga tjänstemän i Vita huset som var ansvariga för att en hemlig CIA-agent, Valerie Plame Wilson, gift med den f.d. ambassadören Joseph Wilson, fick sin identitet röjd. Att röja en hemlig CIA-agents identitet är ett allvarligt brott, och Cheneys f.d. stabschef Lewis Libby står nu åtalad för sin roll i detta brott. Libby är åtalad för att ha ljugit för en federal åtalsjury. Hans advokater har för avsikt att kalla Dick Cheney som vittne, och det kommer att ge Fitzgerald ett enastående tillfälle att fråga ut vicepresidenten, under ed, om hans roll i Plame Wilson-läckan. Om Cheneys roll i detta brott avslöjas offentligt kommer det att leda till en storm av krav på hans avgång.*

Någondera eller alla dessa vägar kan leda till att Cheney avlägsnas från sin maktposition, och det skulle betyda en revolution i amerikansk politik - en livsviktig sådan i nuläget.

Kapitalbudget

Irakkriget är visserligen den mest brännande frågan för de flesta amerikaner just nu, men det finns också en utbredd oro för ekonomin, för den sammanfallande infrastrukturen, för bristen på anständigt betalda jobb, för den hyperinflationistiska fastighetsbubblan som håller på att punkteras, och för andra ekonomiska och finansiella kriser. Som svar på förfrågningar från ledande demokrater i kongressen skrev Lyndon LaRouche ett handlingsprogram, "The Lost Art of The Capital Budget", som har varit i omlopp bland kongressledamöterna och deras medarbetare de senaste två veckorna. LaRouche uppmanar där kongressen att gå tillbaka till den gamla politiken att göra stora investeringar i infrastruktur med hjälp av statliga krediter med långa löptider och låg ränta. LaRouche framhåller att sådana långsiktiga investeringar alltid ger tillbaka mer statliga intäkter än de kostat, samtidigt som de skapar välbetalda jobb inom tillverknings- och byggnadsindustrin, och driver på en expansion av den fysiska ekonomin i stort.

Ett lagförslag som utarbetats på basis av LaRouches idéer, Economic Recovery Act, med inriktning på att rädda den amerikanska fordonsindustrin från fullständigt sammanbrott, kommer troligen att tas upp till debatt i samband med kongressförhör som ska hållas snart om det verkliga tillståndet i den amerikanska ekonomin. På samma linje går ett lagförslag från de båda senatorerna demokraten Frank Lautenberg och republikanen Trent Lott, om en miljardsatsning på en utbyggnad av det amerikanska järnvägsnätet. Även om Lautenberg-Lott-förslaget är begränsat till omfattningen visar det ändå på en vilja till samarbete över partigränserna för att ta itu med det ekonomiska sammanbrottet - något som vi säkert kommer att få se mer av.

* Första rättegångsdagen tisdagen den 23.1 blev sensationell. Det framkom att åklagaren har dokument som visar att det var vicepresidenten själv som avslöjade agentens identitet för Libby och sedan sade åt Libby vad som skulle läckas till den första journalisten. Dessutom raderade Cheney just detta dokument, när Libby första gången skulle förhöras av FBI. Både åklagaren och försvaret vill uppenbarligen dra in vicepresidenten!

-------------------------------------------------------------------