Två finansieringsmodeller: FDRs framgångsrika ”amerikanska system” och Mussolinis misslyckade OPS-modell

I slutet av 1920-talet stod USA och Europa inför den stora depressionen, men man gick helt olika vägar, med dramatiska följder för historiens gång. Nu har vi hamnat i en liknande situation. Världsekonomin och finanssystemet hotas av sammanbrott, och samma finanskrafter som förde Mussolini och Hitler till makten i Europa försöker driva igenom samma fascistiska politik. Lyndon LaRouche och hans internationella rörelse arbetar för att avslöja detta nya fascisthot, och har lagt fram en lösning i Roosevelts anda.

FDRs framgångsrika "amerikanska system" ...

av Nancy Spannaus

Franklin Delano Roosevelt är en av de "stora" amerikanska presidenterna, tillsammans med George Washington och Abraham Lincoln. Det var han som drog upp USA ur den djupa depressionen som följde på finanskraschen i slutet på 1920-talet. Tack vare hans politik kunde den amerikanska ekonomin byggas upp till en sådan styrka att USA kunde hjälpa Europa och världen att besegra fascismen och nazismen.

Roosevelt tillträdde som USA:s president i mars 1933, nästan samtidigt som Hitler insattes som diktator i Tyskland. Kontrasten mellan de båda systemen, det amerikanska systemet och den europeiska fascismen, var aldrig tydligare än då.

Mussolinis infrastruktursatsningar handlade mest av allt om ett slags ränteocker, om en möjlighet för finansoligarkin och dess banker att placera ut lån, där själva infrastrukturen byggdes bara för att banken skulle ha en fysisk säkerhet för att kunna driva in lånet. Att lånen var garanterade av staten betydde bara att så fort det blev problem med lånebetalningarna eller kostnaderna så gick staten in med offentliga medel och betalade, och till slut var det enorma penningsummor som rann rakt ner i fickorna på finansoligarkin och dess banker.

FDR:s ledstjärna var allmän välfärd

Roosevelts infrastrukturbyggen utgick från ett diametralt motsatt synsätt. De utformades för att uppfylla kravet i den amerikanska författningens portalparagraf att regeringens uppgift är att främja den "allmänna välfärden" för alla medborgare och att för detta ändamål underlätta näringsverksamheten, inte att berika dem som FDR kallade "finansvärldens rojalister".

Man valde alltså projekt som i största möjliga mån tillgodosåg de ekonomiska behoven i kommuner eller regioner eller i hela landet, och som samtidigt kunde ge arbete åt så många som möjligt till bra löner.

För att kunna genomföra detta använde FDR statliga krediter: antingen var det staten själv som uppbringade krediterna, eller så skedde upplåningen via någon myndighet som regeringen skapat för något specifikt syfte, t.ex. Tennessee Valley Authority. Under alla omständigheter eftersträvade regeringen att reglera och minimera lånekostnaderna, i tanken att den aktuella infrastrukturen så småningom skulle betala sig själv, genom den höjda produktiviteten i det kringliggande samhället. Samtidigt fortsatte infrastrukturen att vara offentligt ägd och reglerad, i statlig, delstatlig eller kommunal regi, eller genom någon statligt reglerad myndighet, som t.ex. TVA.

Tiotusentals offentliga byggnader och skolor byggdes inom ramarna för detta program; hela landsändar elektrifierades, t.ex. i den amerikanska Södern; nya motorvägar byggdes och järnvägslinjer moderniserades; jättelika dammar byggdes för vattenkraftproduktion, t.ex. Boulder- och Hooverdammarna; nationalparker anlades - men ingenting av allt detta hade varit möjligt om man inte först hade omorganiserat det bankrutta bankväsendet och reglerat finansmarknaderna, så att krediterna kunde styras dit där de behövdes.

Omorganiserade bankerna

FDR gjorde detta under sina första timmar som president i mars 1933, då han stängde bankerna, satte dem under statligt beskydd och lät tjänstemän plöja igenom deras räkenskaper och stryka fingerade och värdelösa finansiella "tillgångar". Därefter såg FDR till att kongressen röstade igenom en serie lagar som slog fast regeringens överhöghet över bankväsendet och marknaderna, och begränsade de "finansiella rojalisternas" makt.

Som ett led i att minimera kreditkostnaderna ville FDR att den amerikanska Federal Reserve Bank, som var en centralbank styrd av privata intressen, skulle fungera som en nationalbank, som inte tjänade Wall Streets och Londons intressen, utan samarbetade med FDR:s New Deal-program.

Han kunde ha förstatligat Federal Reserve, men han var rädd för att det skulle ställa till med ett bråk som skulle leda till farliga förseningar i de nödvändiga reformerna. Han valde i stället att ta över Fed inifrån, genom att låta banken ledas av en person, Marriner Eccles, som stödde New Deal och ville styra lågräntekrediter till att bygga infrastruktur och till att sätta folk i arbete med att bygga den.

I den första fasen av infrastrukturutbyggnaden var målsättningen att ge jobb åt så många som möjligt för att skapa hopp och optimism i ett läge med en 20-procentig arbetslöshet.

Man började med många mindre projekt, spridda över hela landet, som skapade miljontals jobb på bara några månader, men de förstärktes nästan genast av mer storskaliga projekt, typ TVA, som krävde mer kvalificerad arbetskraft.

I början var lönerna låga, för att maximera sysselsättningen, men senare användes projekten för att stärka fackföreningarnas ställning och höja lönenivåerna i hela landet. Till slut kom en lag som sa att alla som jobbade med regeringskontrakt skulle vara fackligt organiserade.

------------------

... och Mussolinis misslyckade OPS-modell

av Claudio Celani

Det första Benito Mussolini gjorde efter att ha utnämnts till Italiens fascistiska regeringschef 1922 var att godkänna en plan som dragits upp av en grupp företagare i Milano om tillstånd att bygga den första motorvägen i Italien (och som det verkar, i Europa). Det var motorvägen Milano-Laghi som skulle förbinda industristäderna Milano, Varese och Como. Tillståndet skulle gälla i 50 år, varefter motorvägen skulle lämnas över till staten.

Tillståndet innehöll en klausul om allmännytta, varför exproprieringen av mark kunde ske snabbt (och till en låg penning, kan man förmoda). Det innehöll också en statlig garanti på upp till en tredjedel av kostnaden, som de privata investerarna kunde ösa ur utifall pengarna tog slut, samt givetvis en vägtull så att de fick tillbaka byggkostnaden.

Samma upplägg skulle tilllämpas på alla Mussolinis motorvägsbyggen, sammanlagt 479 km, som färdigställdes mellan 1924 och 1935, med smärre variationer.

Mussolinis fascistiska OPS-modell (offentlig-privat samverkan) byggde på samma bluff som Schwarzenegger och Bloomberg kör med i dag: ekonomin behöver offentlig infrastruktur men staten har inga pengar. Det privata näringslivet har pengar och är berett att ta risken som det innebär att bygga sådan offentlig infrastruktur.

I motsats till det som president Franklin D. Roosevelt gjorde med sina stora offentliga arbeten, som t.ex. Tennessee Valley Authority, ingick Mussolinis program inte i någon större plan för ekonomisk återhämtning, och kunde inte göra det, för det enda som de privata företagarna var intresserade av var att tjäna pengar. Till slut visade det sig att trafikprognoserna för motorvägarna hade varit alltför optimistiska, och vinsterna blev inte så stora som man hade hoppats på. Då gick staten in och köpte tillbaka infrastrukturen.

"Vi marscherar in i framtiden utan pengar"

Under Mussolini slog bilismen aldrig igenom i Italien. Man får komma ihåg att i Italien 1922 fanns det en bil per tusen invånare, jämfört med 100 bilar per tusen invånare i USA. Så staten köpte tillbaka det ena OPS-projektet efter det andra, när vinsterna inte motsvarade de privata ägarnas förväntningar. När Milano-Laghi togs över av staten 1933 var motorvägen i uselt skick, eftersom inte pengar hade avsatts till underhåll.

Från och med 1929 gjorde man helt om i investeringspolitiken: marknadsekonomin hade kraschat och det privata näringslivet hade inga pengar, så staten fick gå in och lösa ut dem. Mussolini blev då en anhängare av "den starka staten".

För vägarna inrättade han en rikstäckande korporation, Azienda Autonoma Strade Statali (Autonoma förvaltningen för de statliga vägarna), med uppgift att bygga nya vägar och underhålla de gamla. AASS blev ett fiasko eftersom den fascistiska staten var oförmögen att skapa krediter. Om man undantar de nya motorvägarna så minskade faktiskt det italienska rikstäckande vägnätet mellan 1923 och 1938.

AASS var ett så stort fiasko att det i folkmun uttyddes som Andiamo Avanti Senza Soldi, ung. Vi marscherar in i framtiden utan pengar.

Om motorvägsbyggena hade varit en del av en allmän ekonomisk återhämtningsplan av Roosevelts modell, finansierad med en statlig kreditexpansion, så hade de blivit en succé. Som vinstgeneratorer var de dömda att misslyckas redan från start.