Tremonti utmanar Wallenberg

Bankerna och deras organisation IIF (Institute of International Finance), med Marcus Wallenberg som skattmästare, har i ett sexsidigt brev ställt sitt ultimatum till eurogruppens finansministrar att hosta upp pengar för att lösa ut bankernas statsobligationer från krisländerna samt införa en politisk union. Samtidigt genomförde ”marknaden” en samordnad attack mot Italien som vred upp eurokrisen till en ny paniknivå. Den italienske finansministern Giulio Tremonti vägrade ställa upp på bankernas ultimatum och hotade iskallt med att avgå, väl medveten om att hans avgång skulle få hela korthuset att falla ihop. Bankerna backade. Tremonti fick därefter parlamentet att anta budgeten, en förskräcklig åtstramningsbudget, men utan bankernas värsta krav.

Wallenbergbanken uttalade genom Carl Hammer, chefstrateg för valuta på SEB, att ”huvudalternativet är mer politisk integration, det vill säga att europeiska politiker tar fler steg mot en union”  i SvD Näringsliv den 14 juli. Hammer beskrev den politiska kupp IIF försöker genomdriva:
- Att säga att vi ska gå mot en politisk union inom en vecka eller två är självklart inte orimligt.

Samtidigt oroade han sig för att politiskt motstånd mot denna plan kunde göra att ”euron försvinner som valuta”. Det skarpa läget mellan dessa två alternativ underströks av Hammer genom konstaterandet att ”vi inte längre kan ha något mellanting”. Det Hammer har rätt i är att Europa står inför ett politiskt vägskäl.

Tremonti synade bankernas  bluff

Svenska Dagbladets gamle vänsterjournalist Tomas Lundin skyllde hela krisen på Tremonti, med en artikel samma dag rubricerad ”Bråk i Rom förvärrar hela krisen”. Där citeras Tremontis uttalande i Corriere della Sera:
-Faller jag, faller Italien och då faller också eurozonen!

Vad Tremonti gjorde, var att syna bankernas bluff. Lyndon LaRouche, som tidigare diskuterat med Tremonti och fått med honom på förslaget om att reorganisera valutasystemet i ett Nytt Bretton Woods, pekade den 11 juli på att Tremonti med sitt uttalande stjälpte hela bankekipaget över ända. LaRouche slog fast att bankerna, inklusive Wallenberg, inte har något alternativ som fungerar. Finanssystemet är så uppblåst att det inte kan hållas flytande med fler räddningspaket. Den "lösning" som bankerna försöker kuppa igenom med hjälp av krisen, är ökad övernationell kontroll och begränsning av euroländernas frihet, för att driva fram en brutal åtstramning. Dessa diktaturmetoder skulle i sig destabilisera länderna, så mycket att inte ens finansmarknaderna skulle vilja ha med dem att göra och finanskrisen skulle inte hejdas.

För att förstå omöjligheten i bankernas projekt kan man göra tankeexperimentet att bankerna, för att driva igenom den önskade åtstramningen, låter tillsätta en ren diktaturregering i Grekland. Landet, som inte för så länge sedan hade en militärdiktatur, skulle då snabbt bli paria på marknaderna och utestängas från lån. Bankerna kommer därför med tomma hot och Tremonti fick dem att inse det.

Lösningen på eurokrisen är Glass-Steagall

LaRouche framhåller att den enda möjligheten att undvika en kollaps i Europa, som kommer att utlösa en kollaps i USA, är att återgå till nationella valutor och genomdriva en bankdelning enligt Glass-Steagall, där staten begränsar sina garantier till de delar av finanssystemet som är nödvändiga. Därmed återlämnas hela berget av spekulationspapper till bankerna. LaRouches budskap till bankerna är:
- Hör här, Wall Street! Jag har goda nyheter åt er! Ni får äga skuldberget helt och hållet själva. Vi har inget med det att göra. Vi betalar det inte, vi är inte skyldiga något för det. Det är inte vårt, det är ert! Ni får det! Ni kan ju försöka tugga i er det! Om inte, tryck ner det i halsen bara!

LaRouche kräver också att man omedelbart inför ett system med fasta växelkurser, vilket är enda chansen för Europa. USA kan med en återgång till Glass-Steagall, som har massivt stöd i landet och allt mer i kongressen, snabbt sanera sitt finanssystem och ersätta president Obama. USA kan sedan använda sin självständighet mot det brittiska imperiets finanssystem till att ge ut riktade krediter, dels för att sätta delstaternas budgetar på fötter, dels för att sätta igång infrastrukturprojekt och sätta människor i produktivt arbete. De europeiska länderna, som inte har något kreditsystem med riktade riksbankslån i någon av sina grundlagar, kommer att behöva använda sig av USA:s system för att få långsiktiga krediter till sina egna ekonomier, men också för internationella utvecklingsprojekt och sin teknologiexport till Afrika, Asien och Sydamerika. Dagens rörliga växelkurser och valutasäkringar hos spekulanter riskerar däremot att kosta så mycket att lönsamheten för långsiktiga projekt försvinner. Därför kan långsiktiga internationella krediter bara fungera om Europa tillsammans med USA inför ett fast växelkurssystem i ett Nytt Bretton Woods.

Tremonti fick se bankernas fascism i vitögat

Attacken på Italien var brutal och kastade landet in i centrum för eurokrisen.  En grupp hedgefonder hade mötts i New York och bestämt sig för attacken som skedde på fredagen den 8 juli. I krisen attackerade premiärminister Silvio Berlusconi sin egen finansminister, som han allt mer ser som en rival. Tremonti bet ifrån sig och vägrade avgå. Han lät införa en daglig rapportering om blankningsaffärer på den italienska aktie- och kapitalmarknaden, eftersom blankningsaffärer var det främsta vapnet hedgefonderna använde för att driva ned Milanobörsen och upp statskuldsräntorna. På måndagen varnade hela finanspressen för att den italienska skuldkrisen i kombination med regeringskrisen kunde få hela eurosystemet att bryta samman och tvinga fram räddningspaket på tusentals miljarder euro. Man varnade för att Malta och Cypern omedelbart skulle ställa in betalningarna och krisen sprida sig till Spanien och Frankrike. Dagen efter talade Danske Banks chefsekonom om ett ”Europa på randen till sammanbrott" och  Svenska Handelsbankens analytiker Martin Enlund sa: ”Det börjar kännas lite som Lehman Brothers igen”.

Marknaden lät meddela att budgetförstärkningarna på 40 miljarder euro inte räckte, utan tolv miljarder extra krävdes. Chefen för jättefonden PIMCO Andrew Bosomworth skröt öppet i Die Welt att han deltog i attacken genom att först ha sålt alla sina italienska statsobligationer och sedan köpa tillbaka dem när de hade 50 procent högre ränta än tidigare.

I Italien berättade Tremonti om hur han hade fått ta emot bankernas krav på ett papper som inte ens var översatt. För tidningen La Repubblica berättade han den 12 juli: "J”jag mottog kravet på engelska: Inom sex månader måste Italien ta fram en trovärdig plan för privatiseringar och liberaliseringar.”  I samma tidning läste en annan representant för ”marknaden” upp ännu fler krav. Det var tidningens grundare Eugenio Scalfaro, som hade talat med Mario Draghi, som nu är chef för Europeiska Centralbanken och tidigare var italiensk riksbankschef. Scalfaro attackerade Tremonti för skattehöjningar i budgeten och framför allt för att nedskärningarna var framskjutna till 2013-14. Han nämnde också marknadens krav på ytterligare tolv miljarder euro i nedskärningar. Efter att ha drivit genom detta nedskärningsjobb [och gjort sig politiskt impopulär] skulle sedan Tremonti och Berlusconi avgå. I media cirkulerar redan namnen på den som anses vara lämplig att leda en ”teknokratregering” för att hantera åtstramningen, nämligen Mario Monti, Italiens tidigare medlem i EU-kommissionen.

LaRoucherörelsen agerar i Italien

LaRouches medarbetare i EAP:s italienska systerparti Movisol framträdde den  12 juli i två intervjuer för den lokala radiostationen Radio Padana och fördömde attacken på Italien. Liliana Gorini pekade på att samtidigt som hedgefonderna driver upp den italienska statsräntan genom att dumpa italienska statsobligationer och använda kreditförsäkringsderivat, CDS, med kraftiga hävstångseffekter,  så pressar Trojkan (IMF, ECB och EU) på med samma krav på drakoniska åtstramningar som mot Grekland, vilket bara hjälper spekulanterna och inte ekonomin. Tremonti, sa hon, attackerades för att han ställt sig bakom LaRouches förslag om ett nytt Bretton Woods och också vill förbjuda derivathandeln. Hon pekade slutligen på nödvändigheten att genomföra hela LaRouches förslag som finns i Movisols program.

I en andra intervju för samma radiostation sa Andrew Spannaus att man nu måste inse att slutet på eurosystemet inte är en akademisk fråga, utan en påtaglig realitet som nationerna måste ta itu med snabbt för att överleva.
- Nyckelfrågan är att återta suveräniteten och lansera en ekonomisk utvecklingspolitik. Det är hög tid för seriösa krafter i de europeiska länderna och USA att skapa en allians för att få slut på detta eländiga finanssystem och se till att människorna överlever, sa Spannaus.

Läs hela LaRouches uttalande den 11 juli om "Europas enda chans att överleva" (på engelska) här