Tre steg mot överlevnad

Artikel ur Ny Solidaritet nr 2/2012. Läs den som pdf på sid 6:
Liborskandalen och offentliggörandet av jättebanken HSBC:s knarkaffärer har sent omsider lett till att fler och fler börjat uppmärksamma behovet av en mer strikt och kontrollerad banksektor, där möjligheterna för dessa typer av kriminella aktiviteter försvinner helt. Vi presenterar här lösningen för den rådande finanskrisen i det transatlantiska området i tre steg. Målet med dessa steg är att uppnå en mer rättvis ekonomisk världsordning – där människans kreativitet står i centrum, istället för pengarna.

1. Lagstifta om bankdelning i Glass-Steagall-anda

Den spekulativa verksamheten som bankerna bedriver – den del som sysslar med bland annat derivat, hedgefonder och swaps – har vuxit sig gigantisk. På grund av de astronomiska summor som det rör sig om, talas det om banker som är ”too big to fail” – då de, om de går under, kommer att dra med sig hela betalningssystemet – ja, hela nationer – i fördärvet. Situationen bottnar i att bankerna genom avregleringspolitiken tillåts skapa sina egna spelregler sinsemellan med vinstmaximering som enda mål. Nu behöver de regeringars stöd för att inte gå omkull. Staterna går in med en garanti att till varje pris rädda bankerna.

Vad vi föreslår är att inte betala investmentbankerna för deras förlustaffärer, utan istället låta dem gå omkull. Enbart den delen av banken som är allmännyttig för samhällsuppbyggnad och välfärd ska räddas. Paradoxalt, med nuvarande linje om att prioritera bankernas vinstmaximering framför allt, är att bankerna kommer att ha svårt att överleva när räddningsaktionerna är genomförda, då de som tidigare varit kunder inte har råd att gå till banken, eftersom tillgången på arbete kommer att vara så begränsad att majoriteten inte kommer att ha någon lön, vilket kan resultera i att ingen kommer att kunna spara eller låna. För att omintetgöra denna katastrofala utgång behövs en bankdelningslag lik den som Franklin D. Roosevelt införde i USA under depressionen 1933. Denna lag heter Glass-Steagall.

Vad Glass-Steagall gör är att den separerar den legitima delen av banken, den så kallade affärsbankverksamheten, som bland annat sköter besparingar, utbetalningar av pensioner och industrikrediter, från den illegitima delen, som går under beteckningen ”investmentbank” eller ”finansbolag”. Med en total separation har regeringen aldrig något ansvar att betala tillbaka det som i spekulativ aktivitet har gått förlorat. Det är endast den legitima delen som står under statligt skydd. Med införandet av Glass-Steagall återtar medborgarna inte enbart omedelbar kontroll över bankverksamheten igen, utan stoppar även utbetalningar till bankerna i form av räddningspaket, som, istället för att ha som syfte att lösa problemen, förvärrar dem och pressar nationer till katastrofala åtstramningsprogram som försätter länderna i än djupare recessioner.

Intentionerna med Glass-Steagall är att förse varje nation med ett tryggare och mer effektivt banksystem som tjänar den allmänna välfärden. Glass-Steagall är vad som omedelbart krävs, då den systemkollaps som tidigare skymtats på avstånd, inte bara har närmat sig med stormsteg, utan faktiskt knackar på dörren och snart står i farstun.

Glass-Stegall löser inte problemet med att nationer blivit improduktiva, men det sätter stopp för att fiktiva flöden av pengar blandas med den allmännyttiga banksektorn – vilket är ett fundament i helhetslösningen.

2. Inrätta ett nationalbankssystem som står under de folkvaldas kontroll

För att kunna få de ekonomiska kugghjulen att röra på sig igen behövs ett effektivt ekonomiskt verktyg som öppnar upp för produktion. Vad som först och främst behöver fastslås är att pengar i sig inte innehar något reellt värde. Värde är det som nationer lyckas producera genom tekniska framsteg och arbete för framtida expandering av nationens ekonomi som en helhet. Detta tankesätt är radikalt skilt från de nuvarande förhärskande monetaristiska uppfattningarna om vad pengar är och vad som är värdefullt för en nation. Ett monetaristiskt system har som uppgift att enbart skapa pengar – gärna ur ingenting för det blir billigare så – och vare sig återinvesteringar eller långsiktighet premieras.

Det är en fördom att pengarnas egna inneboende värde är en helighet i sig självt och till varje pris skall bejakas och tillfredsställas i form av ett större inflöde av papperslappar (pengar). Med en omdefiniering kring pengabegreppet kan varje nation fokusera på en återuppbyggnad av nationen och ta varje avgörande steg för att förbättra levnadsvillkoren och bygga framtiden för nästkommande generationer.

Det kan organiseras på många olika sätt, fast det måste innefatta nationell kreditutgivning i Alexander Hamiltons tradition (se artikeln ”Produktiv kreditgenerering fungerar alltid” på detta uppslag).

Det som sker är att, istället för att betala tillbaka alla de monetära lånen där fiktiv skuld och ärlig skuld blandas, omvandlas skulderna till en långfristig kredit som skall vara kopplad till rikstäckande eller internationella projekt. Krediter kan i Sverige, efter att Glass-Steagall genomförts, ges ut på något av följande två sätt. 1. Riksbanken återgår till att vara en myndighet under Riksdagens kontroll och kan därigenom ge ut pengar för att finansiera målen. 2. En sorts fond upprättas med syfte att cirkulera krediterna, i likhet med Reconstruction Finance Corporations (RFC) roll under Franklin Roosevelts presidentskap. Riksgälden skulle med fördel kunna organiseras för att passa detta syfte, då riksbanken enligt grundlagen nu är ”oberoende”. När denna ”fond” upprättas kan den med framgång användas till att ge ut långfristiga krediter med låg ränta. All manufaktur, infrastruktur och arbetskraft som projektet kräver kommer att kunna försörjas genom att olika tariffer sätts upp, designade till att bygga upp den efterfrågade kapacitetsökningen. Den kreditutlåning som görs, ”återbetalas” i form av det överskott som man lyckas åstadkomma inom områden som jordbruk, industri och ökad produktivitet sett till systemet som en helhet. Ett sådant kreditsystem, som inte enbart byggde upp hela den amerikanska nationen, utan även varit modellen för svensk utveckling under rekordåren, är nu ett måste för Sverige som nation om vi vill ta oss ur denna nedåtgående spiral, som år av avregleringar och nolltillväxtambitioner har försatt oss i. Det krävs för att kunna möta inte bara de behov som vi akut har idag, utan även framtidens behov och vad nästa generation behöver.

3. Bygg stora, gärna dyra, projekt som ändrar karaktär på realekonomin

Med finansieringen klar gäller det att bygga rätt sorts projekt. Här följer ett par exempel från olika delar av världen. Det här är bara en liten del av allt som behöver byggas de närmaste årtiondena.

NAWAPA

NAWAPA (North American Water And Power Alliance) är ett projekt som först utvecklades av The Parsons Company i USA och var planerat att genomföras med statliga krediter under John F. Kennedy –  i samma anda som Apolloprojektet. Han blev mördad och det ledde till att USA valde att satsa på Vietnamkrig och relaterade dumheter istället. Under de senaste åren har den amerikanska LaRoucherörelsen i samarbete med ideellt arbetande ingenjörer och andra experter tagit fram NAWAPA XXI som är en förbättrad version.

Idén med NAWAPA är lika enkel som genial och livsviktig. Ta vatten som faller i mängder över Alaska och nordvästra Kanada och led det söderut till sydvästra USA och norra Mexikos ökenområden för att få dessa att blomstra. Genom skapandet av kanaler som förbinder existerande vattenflöden, med hjälp av dammar och gigantiska kärnkraftsdrivna pumpar, kommer man att föra enorma mängder vatten söderöver genom av biosfären eller människan skapade diken och existerande floder och sjöar. Vatten som nu rinner rätt ut i oceanerna kommer istället att revolutionera biosfären i Nordamerika, och faktiskt i hela världen. Detta naturligt destillerade vatten kommer sedan att, som allt regnvatten, falla i genomsnitt 2,7 gånger på den nordamerikanska landmassan innan det hamnar i världshaven igen. NAWAPA kommer att bli det största enskilda infrastrukturprojektet hittills i världshistorien.

NAWAPA är dock bara en del av en större plan för att bland annat utveckla och industrialisera Arktis så att de naturresurser som vilar där kan komma till användning för mänsklighetens och biosfärens bästa. En förbindelse under Berings sund är en annan viktig komponent i den här delen av vår utvecklingsplan för världen.

Extended Transaqua

Extended Transaqua är en plan för att förse stora delar av Afrika med färskvatten för konsumtion och för jordbruk och industrier. Transaqua utvecklades av en italiensk ingenjörsfirma för flera årtionden sedan, men har av olika anledningar inte genomförts. Idén är att genom att bygga en kanal ta vatten från det ständigt översvämmande Kongoflodsystemet till det uttorkade flodsystem som mynnar i den lika uttorkade Tchadsjön. Detta kan göras utan att pumpa vattnet. Detta projekt har nu hamnat på dagordningen efter att en egyptisk ingenjör föreslagit att det byggs och att man sedan i sin tur leder vatten från den blomstrande regionen runt Tchadsjön vidare norrut. Detta system möter då upp med de föreslagna sötvattenskapande projekten i norra Afrika som kan byggas för att avsalta vatten från Medelhavet. På sikt kan hela Sahara grönska om detta görs.

IranRood-kanalen

IranRood-kanalen är ett ambitiöst projekt som redan påbörjats i Iran och som syftar till att göra de stora delar av Iran som är öken i centrala och östra Iran brukbara. Kärnkraft kommer att användas för att destillera vattnet så att kanalen och de sjöar som skapas ska vara användbara för jordbruk etc. Vattnet leds söderut från Kaspiska havet som i dagens läge är en saltvattensjö.

Operation modernisera Sverige

I Sverige, till skillnad från världen sedd som en helhet, är inte det mest akuta problemet brist på färskvatten. Här krävs det dock en hel del andra investeringar om vi fortsättningsvis vill ha en värdig levnadsstandard.

En miljon vackra bostäder bör byggas å det snaraste. För inte så länge sedan byggdes en miljon bostäder på tio år med hjälp av de kreditmekanismer som vi menar kan användas idag, om viljan finns. Skillnaden med vårt föreslagna Miljonprogram är att det ska vara vackra hus, gärna fristående villor eller parhus, och lägenheter ska byggas i slutna kvarter som har grönskande innergårdar. I städerna ska det finnas parker som andningshål. Detta skiljer sig från den vansinnesplanering som det förra miljonprojektets bostäder präglades av. Alla behöver inte bo på en återvändsgata som slutar i skogen för att de vill ha ett eget hus. Alla lägenheter behöver inte ha 360 graders ljusinsläpp så att husen ser ut som statarlängor på högkant – ofta utkastade i skogen någonstans.

Storstadsområdena behöver inte bara en utbyggd gammal god tunnelbana, utan även ett spårtaxinät vilket gör att fler kan bo inom pendelavstånd till fler delar av staden, så att flera stadskärnor inom staden blir möjliga.

Med samma moderna magnetsvävarteknik måste snabbt ett rikstäckande maglevtågsystem byggas omedelbart. Det uppenbara första steget är att bygga en triangel mellan Göteborg, Stockholm och Malmö. Denna triangel ska sedan ha förbindelser med maglev till Köpenhamn, Oslo, och, via en nybyggd landförbindelse, Helsingfors.

Maglevtriangeln är bara första byggklossen i ett rikstäckande nät som konstrueras längs de existerande stambanorna och sedan kompletteras ytterligare. Samtidigt ska den gammalmodiga järnvägen som trafikeras av tåg på hjul byggas ut. I framtiden ska vi inte frakta med lastbilar i onödan och viktiga transportleder ska inte ha enkelspår från förrförra seklet som enda rälsförbindelse. Nya motorvägar ska också konstrueras.

Med rikstäckande modern transportinfrastruktur kan till exempel gruvdriften i Sverige sättas igång på allvar. Och med det nya Miljonprogrammet kan de som arbetar i dessa gruvor få riktiga moderna bostäder. Vi behöver för övrigt ökad invandring och ökade födelsetal för att kunna klara att bygga hela landet.

SDI/SDE

SDE (Strategic Defense of Earth – jordens strategiska försvar) är ett ryskt satellit- och markbaserat initiativ som på allvar drar nytta av de framsteg som redan gjorts inom rymdforskning och för denna framåt. Initiativet innefattar dels försvar mot asteroidnedslag och förvarningssystem mot jordbävningar och liknande katastrofer på jorden; dels innefattar det ett ömsesidigt försvar mellan Ryssland och Nato mot de kärnvapen som flyger genom rymden i sin bana. Det senare är taget från LaRouches förslag från 1977, som Ronald Reagan kallade SDI när han 1983 anammade det som amerikansk policy. På den tiden vägrade Andropov, Gorbatjov och andra sovjetiska högdjur anamma Reagans inbjudan till samarbete, trots att de varnades av LaRouche, som skötte förhandlingarna med Moskva, att om de inte genomförde SDI skulle deras ekonomi kollapsa (inom cirka 5 år). Idag är Ryssland för detta samarbete och har vidareutvecklat konceptet, men vi i Väst säger nej – trots att vi nu är lika bankrutta som Sovjet var då.

Teknologiskt framåtskridande är nödvändigt för ekonomisk överlevnad. Lär vi oss den läxan innan det är för sent?

Pedagogiskt i fyra steg: Hur återupprättandet av ett kreditsystem går till. (på engelska)