Tänk 50 år framåt!

Monitor Nr 3
April 2005


Tänk 50 år framåt!

Ett maktskifte är på gång i världen. Det präglar all politik, ekonomi och samhällsliv på såväl internationell som lokal nivå. Inget kan vara viktigare än att se till att detta maktskifte landar i en utveckling som kan bli starten på en förbättring av liv och arbete för världens folk, 50 år framåt. I Detroit den 23 mars inbjöd LaRoucherörelsen den ledande demokratiske kongressmannen John Conyers att tala på ett möte. Han svarade med att bjuda in LaRouches ungdomsrörelse till en dialog med det demokratiska partiet, för att föra fram LaRouches förslag till lösningar på den ekonomiska krisen. Conyers och andra ledande demokrater vet, att de med LaRouches hjälp kan få en majoritet i kongressen för att svänga den amerikanska och därmed den internationella politiken.

Att detta är fullt möjligt visas av nederlaget som de arroganta nykonservativa makthavarna runt Bush led i senaten den 17 mars. Med 52 röster mot 48 stoppades stora nedskärningar i sjukvårdsförsäkringen Medicaid. Sju republikaner bröt ledet för att forma denna majoritet mot Bush.

Det största nederlaget hotar dock i pensionsfrågan. Bush har satsat hela sin trovärdighet på att han ska få igenom sin planerade stöld av de amerikanska löntagarnas enorma pensionsbetalningar för Wall Streets räkning. Han måste få igenom den för att Alan Greenspan ska kunna fortsätta politiken att pumpa upp USA:s aktie- och andra spekulationsbubblor med kapital från hela världen. Men många republikaner i kongressen är ytterst motvilliga att låna sig till den impopulära pensionsreformen. Om de stoppar den - tillsammans med de av LaRouche ledda demokraterna - blir Bush en "lame duck".

Då förlamas också Bushregeringen i den fascistiska krispolitik den nu bedriver, med mördande åtstramningar, drastiska lönesänkningar och planerade nya krig mot Syrien och Iran samt nya konflikter i det strategiskt högexplosiva området Kirgizistan och så nära Sverige som i Vitryssland. Striden om vilken politik som ska prägla de kommande 50 åren skakar hela världen in i alla vrår. Den gamla maktens enade fasader spricker och en ny politik är plötsligt möjligt. Det är många som inte vill vara med på det nyliberala tåget, där pengar, för några få, går före alla människors framtid.

I detta nummer av Monitor kan du läsa om hur det italienska parlamentet diskuterar LaRouches förslag till ett nytt Bretton Woods som lösning på den akuta dollarkrisen och finansbubblorna som hotar att spränga sönder hela systemet med flytande växelkurser som rått sedan början av 1970-talet. I Frankrike ingriper Jaques Cheminade mot den nya EU-grundlagen som förbjuder en krislösning efter Roosevelts New Deal-modell. I Tyskland ingriper Helga Zepp-LaRouche med en valkampanj för en industriell renässans i Ruhrområdet. På EU:s toppmöte den 22 mars var plötsligt inte marknadskrafterna allenarådande. Det var i stället arbetslösheten och de västeuropeiska kristet-sociala välfärdssystemen som stod i centrum när EU:s ledare både rev upp Maastricht och skickade tillbaka tjänstedirektivet till kommissionen för omarbetning. I oljekrisens spår står plötsligt kärnkraften åter i centrum. På en stor konferens i Paris presenterades planer på att bygga 127 nya kärnkraftverk runt om i världen med en optimism som inte synts sedan Eisenhowers plan Atomer för fred i mitten av 1950-talet. För svenskt vidkommande knakar det helt klart i maktens fogar. På något annat sätt kan inte de torgförda inre striderna och korruptionen inom SAP och SSU förstås.

Det är klart möjligt att nu få fram förslag som inte bara återstartar tillväxten som bröts i början på 1970-talet, utan även tar itu med den missriktade kultur och vetenskapssyn som tillät krisen att bryta ut. LaRouche vill med sin auktoritet som ekonomisk prognosmakare, med sina seminarier, sin nya bok och sina internetutsända tal lyfta diskussionen till ett femtioårigt perspektiv framåt på civilisationens utveckling för att skapa den debattram där krigshotet och depressionen kan övervinnas. I sitt förord till boken "The Earth's Next Fifty Years", 28 febr. 2005, skriver Lyndon LaRouche: "Vi är fångade, som ett skepp på ett stormigt hav, i en redan framrusande världskris, som hotar att kasta in hela världen i en ny mörk tid. Det är fortfarande möjligt att rädda världsekonomin från denna fasa, men vi kommer inte att överleva utan abrupta, radikala åtgärder som leder oss tillbaka till det Bretton Woods-system som Franklin D. Roosevelt planerade för efterkrigstiden. Antingen väljer vi den vägen, eller så får vi skylla oss själva för de fruktansvärda saker som snart kommer att följa."

_________________________________

Idéerna som behövs för att garantera framtiden!

Beställ boken

Earth's Next Fifty Years

av Lyndon H. LaRouche

332 sidor, 200 kr inkl. porto

Ur innehållet:

  • The Follies of the Economic Hitmen
  • The Dialogue of Eurasian Civilizations
  • Beyond Westphalia Now
  • Franklin Roosevelt's Miracle

__________________________________

 

Kirgizistan & det nya Great Game

Den 24 mars inträffade en kupp i den centralasiatiska republiken Kirgizistan. Oroligheter i södra Kirgizistan, på gränsen mot Ferganadalen i Uzbekistan, spred sig till huvudstaden Bishkek och efter bara några timmar lämnade president Akajev landet. Huvudpersonerna i den nya "interimsregimen" - Felix Kulov, Kurmanek Bakijev, Sjenbaik Kadyrbekov och Roza Otunbajeva - har alla suttit i tidigare regeringar. Vid värderingen av skeendet i Kirgizistan bör följande beaktas: 1) På det strategiska planet ingår det som sker i Kirgizistan i ett nytt Great Game i hela Centralasien, som berör såväl Afghanistan, Uzbekistan och Tadzjikistan som Kazachstan, Turkmenistan och Mongoliet, och måltavlan är både Ryssland och Kina. Kirgizistan gränsar mot den kinesiska provinsen Xinjiang - geopolitiskt ett mycket känsligt område. Både Kirgizistan och Xinjiang är geografiskt viktiga för det snabbt växande eurasiska samarbetet kring energi, råvaror och transporter. Både Ryssland och USA har militärbaser i Kirgizistan. I slutet av 1999 producerade Lyndon LaRouche en videofilm, "Storm Over Asia", som varnade för ett nytt Great Game från anglo-amerikansk sida, just det som nu utspelas i Kaukasus och Centralasien.

2) De klassiska bovarna i alla destabiliseringar - Bush-administrationen, National Endowment for Democracy och International Republican Institute - har förvisso varit insyltade i Kirgizistan. Men kaoset och plundringsvågen tillsammans med de "nya ledarna" i Bishkek kan tyda på ett annat modus operandi än i Georgien (december 2003) eller Ukraina (december 2004). Den ryska regeringen reagerade också med stor återhållsamhet på händelserna i Kirgizistan, och erbjöd sig att samarbeta med den nya regimen. Ex-presidenten Akajev kan ha rätt när han lägger skulden på en "tredje kraft".

3) Ett eldfängt instrument i den pågående destabiliseringen av Centralasien, och speciellt Kirgizistan, är narkotikaligor, som har infiltrerat de politiska och ekonomiska strukturerna i området. De är välrepresenterade i Ferganadalen, som löper mellan Kirgizistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. George Soros har kallat Ferganadalen för världens viktigaste tomtmark. Där utspelade sig i slutet av 1980-talet stora etniska sammandrabbningar och 1999-2000 strider med islamistiska grupper med förbindelser till talibanerna. I Kirgizistan lever 64 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen, med månadslöner i landets södra delar på mellan 10 och 12 euro.

 

Ryska varningar för råvarukrig

Leonid Sjerbasjin, tidigare nummer två i KGB, varnar för risken för framtida råvarukrig och den effekt som ett krig mot Iran kan få för Ryssland. I en skarpt formulerad intervju den 12 mars för RIA Novosti, som återutsändes utanför Ryssland av franska Reseau Voltaire, släppte Sjerbasjin all hänsyn till USA:s "krig mot terrorismen" och konstaterade att Usama bin-Ladin alltjämt är en amerikansk skapelse, och att Pentagons strategi leder rakt mot ett nytt krig mot Iran och konfrontation med andra stormakter i världen som Kina.

Ifråga om ett eventuellt krig mot Iran sa han att det skulle bli värre för Ryssland än Irakkriget. "Konsekvenserna skulle bli katastrofala", sa han, och pekade på att Iran har kust mot Kaspiska havet, vars officiella status fortfarande inte är klarlagd. Sjerbasjin förklarade: - Kaspiska havet är inte bara olja och gas, det är också en strategisk transportkorridor för Iran och Ryssland som förbinder norra och östra Europa med Mellanöstern och Indien. Det är ingen slump att president Vladimir Putin flera gånger har betonat behovet av att till fullo utnyttja denna nord-sydliga korridor. I Iran är man av samma uppfattning.

Sjerbasjin hänvisade till uppgifter om att godstransporter på denna rutt kommer att kosta 20 procent mindre och komma fram två veckor tidigare än via Suezkanalen och Röda havet. 2003 bildades ett rysk-tysk-iranskt konsortium för att undersöka möjligheterna med denna nord-sydliga korridor. Ett krig mot Iran skulle spoliera alla dessa möjligheter. Kriget om energitillgångarna har redan börjat, sa Sjerbasjin, och presenterade det geopolitiska synsätt på råvaruproblematiken som är dominerande i världen i dag. Afghanistan var ett strategiskt brohuvud som USA använde för att sätta ekonomisk, politisk och militär press på området runt Kaspiska havet, sa han. Olje- och gasfyndigheterna i detta område är fortfarande relativt modesta, men om 10-15 år kommer Kazachstan och Turkmenistan att vara fullt utvecklade och då aktualiseras frågan om kontrollen över deras transportvägar. Genom kriget mot Afghanistan kunde USA skaffa sig militärbaser i Uzbekistan och Kirgizistan, och Georgiens och Azerbajdzjans "försvarspolitiska" värde kommer att utnyttjas till fullo. Sjerbasjin pekade på det hot som detta innebär mot Ryssland:

- Det som händer är inget annat än att de rätta omständigheterna skapas för en amerikansk offensiv i området runt Kaspiska havet, och att USA förbereder sig för den oundvikliga konfrontationen med Kina.

- Varför behöver USA en militärbas i Kirgizistan? För att kunna flyga in i Afghanistan? Inte alls. USA börjar omringa Kina med militärbaser, och det är inte för intet som de förhandlar med Vietnam om att få tillbaka sina militärbaser i Cam Ranh-bukten.

 

Kongressman på LaRouche-möte

John Conyers, demokratisk kongressman från Michigan och medlem i kongressens Black Caucus, talade på ett offentligt möte arrangerat av Lyndon LaRouches organisation, LaRouche-PAC, i Detroit den 23 mars. Conyers har lett kampen mot valsabotaget som skedde i Ohio i förra årets presidentval, och 2001 höll han hearings om det brottsliga beslutet att stänga det enda offentligägda sjukhuset i Washington D.C. Inför de 90 deltagarna på LaRouche-PAC:s möte i Detroit talade också Gene Morey, som är ordförande för en avdelning i bilarbetarförbundet UAW.

Kongressman Conyers började med att tacka LaRouche-PAC för att han bjudits in som talare, och utvecklade sedan sina tankar om hur LaRoucherörelsens idéer kan föras ut i den allmänna debatten i USA. Han sa:

- Det som jag vill tala med er om i kväll, den första gången som jag blivit inbjuden att tala inför er, är att en ekonomisk teori, hyr lysande den är, inte kan slå igenom om den inte har en koppling till det politiska systemet.

Han pekade på att de flesta amerikaner inte vet att det fanns ett valutasystem som hette Bretton Woods-systemet, och ännu mindre har de förstått varför det var så bra. Därför hade Conyers med sig en inbjudan till LaRouche-PAC. Han sa:

- Jag kommer med en inbjudan att vi ska ta alla dessa argument, boken, nyhetsbrevet, och så ska vi se till att föra ut dem i debatten. Det som vi behöver är diskussioner kring detta, om var vi befinner oss och vart vi är på väg.

- Vi behöver gjuta liv i ungdomen, och vi måste få folk att fatta att vi kan vinna tillbaka vårt land. Det gör vi genom att öppna en dialog mellan mig och er och fackföreningsrörelsen, om vart vi vill komma och hur vi har tänkt oss att komma dit.

Dörren har därmed öppnats för en offentlig diskussion mellan LaRouche och ledande aktivister bland demokraterna i den amerikanska kongressen.

GM-krisen symptomatisk för USA

Bilgiganten General Motors har 300 miljarder dollar i skulder och har svårigheter att betala dem. Skulderna har uppstått genom att GM, i likhet med många andra storföretag, har blivit ett finansbolag med industriproduktion som hobby. Efter stora felspekulationer i fastigheter och derivat är GM:s vinst nu nere i 2 miljarder dollar.

Den 16 mars förvärrades krisen när ratingbolaget Standards & Poor's flaggade för en nedvärdering av GM:s kreditvärdighet till skräpobligationsnivå. Om det sker kommer många stora placeringsfonder att tvingas sälja alla sina GM-papper. Det låga förtroendet betyder högre räntor, precis som för skuldkrisländer. GM riskerar nu att få så svårt att ta nya lån, att hela kassan och mer därtill måste användas till låneåterbetalning, i år uppgående till runt 45 miljarder dollar. Det kan tvinga fram snabba och drastiska produktionsnedskärningar i hela koncernen, inklusive Saab i Trollhättan.

Samma dag steg oljepriset till den nya rekordnivån 56,3 dollar per fat, ett illavarslande tecken för GM:s bensinslukande stadsjeepar. GM försökte redan innan dess bli av med sitt stora lager av stadsjeepar med en kampanj kallad "March Madness", Marsgalenskapen. Man ger frikostiga rabatter eller säljer räntefritt upp till 60 månader. Att låna ut billigt, det som man själv får låna dyrt, var kännetecknet för Ebberöds bank.

GM:s svårigheter att sälja bilar är också en förklaring till att det amerikanska handelsunderskottet stiger. Samma dag, den 16 mars, tillkännagavs ett rekordunderskott i USA:s betalningar till utlandet. Från 2003 till 2004 steg det med 25 procent, till 665 miljarder dollar. I januari 2005 var inflödet av utländskt kapital till USA 92 miljarder dollar, motsvarande 4 miljarder dollar per arbetsdag. Hittills har Alan Greenspan "löst" problemet genom att hålla i gång sedelpressarna och se till att floden av kapital från utlandet inte sinar. Resultatet är att hela det amerikanska finanssystemet ser ut som Ebberöds bank. De höga oljepriserna, liksom slakten på infrastrukturinvesteringar, ökar kostnaderna/priserna i ekonomin vilket nu driver upp räntorna. Det kan bli det verkliga hammarslaget för världens mest skuldtyngda företag (GM) och land (USA). Om GM liksom hela USA:s ekonomi ska kunna räddas behövs en stor skuldsanering.

 

Valet av Wolfowitz ett slag i ansiktet

President Bushs utnämning av Paul Wolfowitz som USA:s kandidat till ny chef för Världsbanken uppfattades i större delen av världen som ett slag i ansiktet. Wolfowitz är mest känd för sin pådrivande roll i kriget mot Irak. Hans uppgift som chef för Världsbanken skulle vara att använda denna internationella finansinstitution som ett verktyg i Bushs kampanj för att "frälsa" världen med "demokrati".

Att Wolfowitz studerade filosofi för den ökände neokonservative filosofen Leo Strauss har framhållits av såväl Frankfurter Allgemeine Zeitung och Süddeutsche Zeitung som av flera ledande brittiska tidningar. Han hade också Alan Bloom och Albert Wohlstetter som lärare. Wolfowitz var den som först gick ut offentligt med tankar om hur USA kunde angripa med kärnvapen utan att behöva frukta vedergällning. För detta kallades han "Dr. Strangelove". SDZ påpekar att Wolfowitz i ett försvarspolitiskt memorandum 1992 efterlyste en världsordning i vilken FN nästan helt saknar betydelse. Det var Wolfowitz och Rumsfeld som låg bakom den beryktade lögnfabriken Office of Special Planning, OSP.

New York Times skrev den 17 mars att Wolfowitz skulle använda Världsbanken som en knölpåk för att krossa länder. Wolfowitz "skrev en gång att det som den amerikanska utrikespolitiken hade lärt sig av det kalla kriget var 'ledarskapets betydelse och vad det består av: inte att föreläsa och ta ställning och kräva, utan att visa att man skyddar och tar hand om sina vänner, att man bestraffar sina fiender och ser till att de som vägrat stödja en kommer att få ångra sig'."

Wall Street Journal stödde utnämningen och menade att den "neokonservativa intellektuella säkerhetspolitikern" Wolfowitz "kunde tänkas ta med sig" sin "expertis" till den internationella finansvärlden. I Indonesien och Filippinerna "såg han tidigare än de flesta, och talade offentligt om, behovet för diktatorer att planera övergångar till demokrati. Tråkigt att de inte följde hans råd", tyckte WSJ. "Det är faktiskt världens diktatorer som är den största orsaken till världsfattigdomen. Och om någon ska kunna gå emot världens alla Robert Mugabe, så måste det vara mannen som gick emot Saddam Hussein", slog tidningen fast.

Den f.d. presidentkandidaten John Kerry trodde inte att Wolfowitz var rätt person att leda Världsbanken, med hänvisning till hur grovt han hade felbedömt riskerna och kostnaderna med Irakkriget. Joseph Stiglitz, f.d. chefekonom på Världsbanken, befarade att Världsbanken skulle bli ett hatobjekt igen, och mötas av våldsamma protester i utvecklingsländerna. Den tyska biståndsministern konstaterade att "entusiasmen i det gamla Europa är mycket begränsad". Chefen för Institute for Political Studies sa att Wolfowitz skulle bli en efterföljare till Robert McNamara, "som också hjälpte till att döda tiotusentals människor i ett fattigt land som de flesta amerikaner inte kunde hitta på kartan ..."

En talesman för den katolska kyrkans biståndsorganisation i London sa att utnämningen av Wolfowitz väckte "farhågor". Vad gäller Afrika har Wolfowitz främst intresserat sig för kriget mot terrorismen. Ifråga om biståndspolitik är han "en okänd kvantitet".

 

Italien debatterar nytt Bretton Woods

Debatten om behovet av en ny internationell valutakonferens, ett Nytt Bretton Woods, öppnades i det italienska parlamentet den 14 mars 2005. Det handlar om en motion som lagts av Mario Lettieri, parlamentsledamot för center-vänsterpartiet Margherita, i samråd med Lyndon LaRouches medarbetare Paolo Raimondi, ordförande för den italienska Solidarietà-rörelsen. Mötesordförande i parlamentet den dagen var vice talmannen Publio Fiori, som i en interpellation redan i februari 1997 föreslog en ny Bretton Woods-konferens. Parlamentsledamöterna Lettieri, Paola Mariani och Sandro Delmastro delle Vedove gjorde inlägg till stöd för förslaget. Lettieri läste upp hela motionen, som innehåller

Stödd på statistik från Internationella regleringsbanken framhöll Lettieri risken för ett systemsammanbrott, mot bakgrund av att banker och hedgefonder är invecklade i en gigantisk derivatbubbla. Lettieri förklarade att "den amerikanske ekonomen och politikern Lyndon LaRouche länge har analyserat orsakerna till systemkrisen, och uppmanat till en omorganisering av hela det internationella finans- och valutasystemet, med hjälp av ett nytt Bretton Woods." På ett G8-möte, med medverkan av även andra länder, skulle man kunna diskutera grunddragen i ett nytt finans- och valutasystem som kan förhindra en finanskrasch och återuppliva den reala ekonomin, sa Lettieri. Han fortsatte:

- 1944, när den första Bretton Woods-konferensen sammankallades, hade vi just utkämpat ett krig. I dag är vi skyldiga att föra ett beslutsamt krig mot fattigdomen i världen. Detta är inte en ideologisk fråga, utan en fråga som förenar regeringspartierna och oppositionen, över partigränserna, förklarade Lettieri. - Vi har ingen tid att förlora. Det gäller att avvärja ett hot mot systemet som kan framkalla en värre kris än till och med den 1929-33, sa han.

Paola Mariani från partiet Vänsterdemokraterna siktade in sig på Internationella valutafondens ansvar för systemkrisen och för en lång rad "lokala" kriser, som t.ex. Argentinas statsbankrutt. Hon citerade Världsbankens f.d. chefekonom, nobelpristagaren Joseph Stiglitz, och gav sitt stöd till Lettieris motion med orden: - Tiden är inne att uppföra en ny finansarkitektur som skyddar den reala ekonomin, och därför behöver vi en internationell konferens i stil med den som hölls 1944 i Bretton Woods.

Siste talare i den första debattrundan var Sandro Delmastro delle Vedove från Nationella alliansen, som ingår i regeringskoalitionen. Han underströk att detta var den "absolut viktigaste frågan" som debatterades den dagen, och brännmärkte nyhetsmediernas "bedövande, fega tystnad". Han påminde om att finansvärlden styrs av "ett par hundra personer som inte är valda av någon och som har upphöjt spekulationen till lag", och gav sitt stöd till förslaget om ett Nytt Bretton Woods, "som man hör mer och mer talas om".

- Vi är på väg mot en kollaps. Särskilt allvarlig är krisen i USA, oavsett vem som sitter i Vita huset - demokrat eller republikan - och hur han försöker skyla över den. Underskotten i USA är skrämmande, och försätter landet i en situation där det har förlorat kontrollen över finanssystemet.

- Man har den obehagliga känslan att man befinner sig på däcket på Titanic, sa Delmastro delle Vedove. Han menade att man borde "gå tillbaka till en produktionsinriktad ekonomi", och det kan man göra genom att införa "nya bestämmelser som gör det möjligt för den reala ekonomin att utvecklas".

 

Ett bestämt nej till EU-konstitution

Den 29 maj ska Frankrike folkomrösta om förslaget till en grundlag för EU, det s.k. konstitutionella fördraget, och ingen vågar ännu sia om vad utgången blir. LaRoucherörelsen i Frankrike säger bestämt nej till fördraget. Hela idén med den föreslagna texten är fel, och det framgår tydligt om man jämför den med det riktiga ekonomiska och kulturella utvecklingsperspektiv som LaRouche står för. I ett flygblad som delas ut av partiet Solidarité & Progrès förklarar partiets ordförande Jacques Cheminade varför man måste säga nej till fördraget.

För det första innehåller fördraget all den politik som hittills har röstats igenom av EU. Det cementerar således de nu gällande spelreglerna. Hela Europa ska öppnas för den fria konkurrensen, d.v.s. en finansdiktatur. Ordet "marknad" förekommer 78 gånger, "konkurrens" 27 gånger och "social marknadsekonomi" en gång! Det europeiska centralbankssystemet, med Europeiska centralbanken i spetsen, har en enda uppgift: att slå vakt om penningvärdet. Alla regeringar och övriga EU-institutioner är förbjudna att försöka påverka ECB. Det är en finansdiktatur utan politisk insyn eller kontroll från medborgarna.

Konkurrensen kommer före allting annat. Kapitalets fria rörlighet, dvs djungelns lag, ska skyddas av grundlagen. Dessutom kommer det att bli extremt svårt, för att inte säga omöjligt, att ändra texten i grundlagen om den väl antagits, eftersom det kommer att krävas ett enhälligt beslut för att göra det. EU-politiken blir alltså huggen i sten, och kan aldrig ändras. Det betyder att kommande generationer döms till finansiell åtstramning, sociala nedskärningar och industriell tillbakagång, allt i namn av en deklaration om grundläggande rättigheter, som inte innehåller en enda ny rättighet.

Cheminade avslutar flygbladet med en genomgång av hur han vill se Europas framtid, med investeringar i stora infrastrukturprojekt och grundforskning, avskaffande av åtminstone vissa delar av Maastrichtfördraget, egna nationalbankssystem i de enskilda EU-länderna, och ett nytt Bretton Woods-system. Se www.cheminade2007.org

 

BüSo i ny stor flygbladskampanj

"En miljon röster på BüSo, en miljon nya jobb i Nordrhein-Westfalen", heter det i ett nytt massflygblad som delas ut av Bürgerrechtsbewegung Solidarität, skrivet av partiets ordförande Helga Zepp-LaRouche. BüSo kräver att den s.k. stabilitetspakten ska rivas upp, som en förutsättning för att EU, i samarbete med Ryssland och andra eurasiska länder, ska kunna dra i gång det investeringsprogram som behövs, och som kommer att skapa 10 miljoner nya jobb.

BüSo talar i klartext om det överhängande hotet om ett sammanbrott i det globala finanssystemet, och säger att EU-regeringarna måste förhindra en upprepning av tragedin på 1930-talet, då synarkistiska anglo-holländska finansintressen förde fascistregimer till makten i Europa. Om delstatsvalet den 22 maj i Nordrhein-Westfalen - Tysklands folkrikaste delstat, med 20 procent av alla tyska väljare - slutar med en seger för CDU-politikern Jürgen Rüttgers, kan det bli början till ett regimskifte i hela landet. Rüttgers program - 20-procentiga budgetnedskärningar och en satsning på lågavlönade "minijobb" - har inspirerats av Hitler-beundraren Arnie Schwarzeneggers framfart i Kalifornien. Rüttgers besökte Schwarzenegger i januari 2004 och Bayerns ministerpresident Edmund Stoiber vallfärdade till Kalifornien i mars i år. Se www.bueso.de

 

Schillerinstitutet i folketingsvalet

I det danska folketingsvalet den 8 februari var det för första gången möjligt att rösta på kandidater som ställde upp med Schillerinstitutets politiska perspektiv. I Köpenhamn stod Feride Istogu Gillesberg på valsedeln i den östra storketsen och i Århus hette kandidaten Janus Kramer Möller.

Båda ställde upp som kandidater utanför partierna, och med en energisk och entusiastisk valkampanj såg de till att den politiska debatten också kom att innehålla några av de frågor som Schillerinstitutet i många år haft monopol på: Vad ska vi göra med den internationella finanskrisen, där det fortsatta dollarraset kan starta en okontrollerbar kedjereaktion av ekonomiska sammanbrott? Och vad ska vi göra med den mördande exporten av produktiva arbetsplatser, som sker i "globaliseringens" heliga namn?

Här presenterade de två kandidaterna Schillerinstitutets och Lyndon LaRouches detaljerade förslag till införande av ett nytt Bretton Woods-system och förslaget till ett gigantiskt infrastrukturprojekt, en "eurasisk landbro", som ska förbinda nationerna på den eurasiska kontinenten. I den första stora direktsända valdebatten ställde Feride de två huvudkandidaterna Mogens Lykketoft och Anders Fogh Rasmussen mot väggen, och både hon och Janus intervjuades i tidningar och TV. Trots en ytterst begränsad budget delade man ut 40 000 flygblad och Schillerinstitutet gav ut en pamflett med rubriken "Valet 2005: Hur Danmark och världen överlever den globala ekonomiska krisen". Se vidare www.feride.dk och www.schillerinstitut.dk.

 

Fysisk Ekonomi april 2005

 

Så kan Saab-krisen tacklas

De två svenska personbilstillverkarnas amerikanska ägare General Motors och Ford och deras avknoppade underleverantörer Delphi och Visteon har sammanlagt 500 miljarder dollar i skulder och står inför omedelbara svårigheter att betala dem. Det innebär bland annat att hela GM-produktionen på Saab i Trollhättan är i omedelbar fara, och inte räddad fram till 2010, som det hette efter uppgörelsen nyligen med GM-ledningen. Den värdefulla produktionskapaciteten i Saab och andra fabriker som hotas av nedläggning i den nuvarande globaliseringspolitiken, måste räddas. Världen behöver all avancerad produktion som finns, om de fattiga länderna skall kunna lyftas upp till en modern levnadsstandard. För att behålla och utöka industriproduktionen i Sverige finns bara en regel, och det är att bryta med reglerna i det nyliberala globaliseringssystemet.

 

1) Öka investeringarna i industrin

För att investeringarna i produktion i Sverige skall kunna öka måste företagen saneras från kostnader för spekulationen och andra produktionsfientliga pålagor. Det gäller skuldbördor, höga realräntor, finansiella avgifter, valutasäkringar, spekulationsuppdrivna hyror, fastighets-, el- och drivmedelsskatter, miljöavgifter m.m.

Aktieägarnas plundring av de produktiva företagens rörelsekapital måste förhindras. Stimulanserna för kapitalägare i form av sänkta skatter och räntor bör riktas till dem som stöder produktion i Sverige. Samtidigt som man försvarar löner och kompetensnivå måste kostnaderna för produktionen sänkas genom framför allt stöd till ny teknik, effektivare infrastruktur, forskning och bättre utbildning. Inkomster från produktion som genererats av nya patent bör generellt skattebefrias de första åren. Staten måste använda sin upphandling och sina statsföretag för att stödja utvecklingen av nya produkter, såsom gjordes när de flesta stora verkstadsföretagen byggdes upp. SJ, Banverket, lokaltrafikbolag och LKAB kan på så sätt stöda Saab i utvecklingen av nya produkter inom transportsektorn, t.ex. magnettågsteknik och spårtaxisystem.

 

2) Bygg ut elproduktionen

Spekulationen på elmarknaden har lett till att Sverige gått från låga till höga priser på el. Idén att Vattenfall precis som ett enskilt företag skall skapa vinst har lagt en onödig hämsko på all industriproduktion i Sverige och därmed minskat statens skatteinkomster. Speciellt processindustrin, som varit grunden för svensk industri, har stora svårigheter att bygga ut produktionen.

Det som måste ske är att elprisbubblan omedelbart punkteras med hjälp av ökad elproduktion. Staten kan omedelbart öka elproduktionen genom att besluta att hålla i gång de båda Barsebäck-aggregaten och därefter organisera en snabb utbyggnad av produktionen med gas och kärnkraft. En punktering av elprisbubblan skulle innebära en omedelbar reallönehöjning för löntagarna och kostnadssänkning för industrin. Det skulle skapa incitament att återgå till ett reglerat elpris som är lågt men samtidigt möjliggör en utbyggnad av produktionen, så att det alltid finns billig ström för en utbyggnad av industrin.

Samtidigt bör oljepriser och andra viktiga råvarors priser sänkas genom att staten ingår långsiktiga direkta avtal med producentländer till ömsesidigt förmånliga priser. Det skulle eliminera spekulationens pålagor på för närvarande 10-20 dollar per oljefat.

 

3) Bygg moderna transportsystem

De infrastrukturprogram som finns på hyllan måste omedelbart dras i gång för att sy en kostym som gör det möjligt att skapa en miljon nya produktiva jobb i Sverige. Genom att EU:s s.k. stabilitetspakt nu är ändrad finns möjligheten att undanta infrastrukturinvesteringar från statsbudgetens mål för budgetbalans och överskott. Inga formella hinder finns därför för ett statligt New Deal. Staten kan göra som man brukade göra förut, nämligen lånefinansiera infrastrukturprojekt som sätter hela Byggsverige i arbete. Det gäller Europakorridoren, Nordiska triangeln, Norrbotniabanan och andra byggprojekt för att öppna nya möjligheter till produktion i landet. Sammanlagt måste investeringarna, framför allt i industri, övrig produktion, infrastruktur och bostäder, åter drivas upp till 200 miljarder kr per år, d.v.s. motsvarande den procentnivå som gällde före oljekriserna på 1970-talet.

 

4) Rädda produktionen, inte bankerna

Den finanskris som kan utlösas av en GM- eller dollarkrasch måste lösas på ett annat sätt än man "löste" den svenska bankkrisen 1991. Då räddades bankerna till priset av 200 000 industrijobb. Nu måste produktionen och människorna prioriteras före bankerna. I dag är bankerna indragna i ännu värre spekulationer än de var då.

Riktlinjerna för hur en ny bankkris bör hanteras finns noggrant fastlagda i den svenska banklagkommitténs utredning SOU 2000:66. Staten är numera i lag tvingad att gå in med stora pengar i bankerna för att garantera privata sparares kapital upp till 250 000 kr liksom banksystemets betalningsfunktioner. Utredningen slog fast att detta stora engagemang i varje krisbank kräver att staten får ta över banken och frysa alla övriga skulder och transaktioner till dess det är utrett vad som finns att hämta för andra och hur banken kan rekonstrueras. Detta följer exakt Franklin D. Roosevelts ingripande i den amerikanska bankpaniken 1933, som ledde till att bankerna åter kunde öppnas efter några dagar.

Banklagkommitténs metod gör det möjligt att hålla i gång produktion, handel och konsumtion och hindra den plundring som 1991 drev många företag till konkurs och nedläggning.

 

5) Inför rättvis handel

Det globaliserade systemets orättvisa behandling och plundring av tredje världen och Östeuropa används i dag systematiskt som en murbräcka för att införa en drastisk åtstramning i västvärldens industriländer. Med en "kris som ställer alla mot väggen" kan de låga lönerna och avsaknaden av sociala skyddsnät i tredje världen och Östeuropa importeras till Västeuropa med avsikt att slå sönder välfärdssystemen. Det är en rent fascistisk politik, som återigen, precis som på 1930-talet, har satts på dagordningen för att "lösa" en finanskris.

Utvägen ur globaliseringens dilemma är Lyndon LaRouches förslag till ett nytt Bretton Woods. Det innebär att en konkurssanering (ackord) genomförs för hela finanssystemet. Man lyfter av produktionen stora kostnader och frigör kapitalströmmar, som i dag går till spekulation, för produktiva investeringar. Dollarn kan på så sätt rekonstrueras, om än till lägre kurs mot guldet än i dag, och det internationella betalningssystemet hållas i gång.

För tredje världen innebär det en närmast total skuldavskrivning och en möjlighet till nytt kapital genom de långsiktiga bilaterala handelsavtal de därefter kan ingå. Skuldlättnaden innebär att dessa länder inte behöver exportera till vilket pris som helst för att få pengar till skuldbetalningar. De kan därför höja värdet på sina valutor för att få rättvis betalning för arbetet och inrikta sig på produktion för den egna befolkningens behov. Deras växande köpkraft, samt utvecklingsplaner, skapar enorma behov av industriländernas produktionskapacitet.

En ny "Bretton Woods-konferens" med de ledande nationerna i världen kan därför innebära att den i dag extrema låglönekonkurrensen snabbt avtar och folk i hela världen kan få bättre löner och tillgång till en växande välfärd. För att långsiktiga avtal skall bli möjliga måste växelkurserna göras fasta och system för lågräntekrediter för utveckling inrättas för hela världen, precis som gjordes för Västeuropa och Japan efter andra världskriget.