Sverige, en synarkistisk modell

Sveriges framtid – Synarkism eller republikanism?

För första gången läggs sanningen om Sveriges nutidshistoria på bordet i en tydlig exposé. Det är Tore Fredin, medlem i EAP och LaRoucherörelsen sedan början av 1970-talet, som står för den bedriften, med boken "Sverige, en synarkistisk modell".

Det är också första gången som en politisk rörelse tar på sig ansvaret att sprida denna sanning i en bred politisk kampanj.

Syftet med att låta Ny Solidaritets läsare ta del av viktiga avsnitt i boken är att blåsa liv i det döda politiska klimatet i landet. Sveriges potential att bidra till utveckling och fred i världen är stor. Men den är begraven under två hundra år av intellektuellt, politiskt och socialt förtryck.

Om vi lyckas med denna politiska kampanj, kommer historien att berätta att det var här som det första seriösa steget till befrielsen av den svenska individen och nationen togs.

Boktexten har kortats och sammanfattats. Sammanfattade avsnitt är kursiverade.

I Sveriges ekonomiska historia framträder under de senaste århundradena två motstridiga förlopp. Det ena utgörs av nätverk och individer vars främsta bekymmer är att säkerställa ett fortsatt maktinnehav för jordadeln och en framväxande finansaristokrati. Det var ur detta nätverk som en svensk synarkistisk ordning växte fram. För svenskt och nordiskt vidkommande framträdde och etablerade sig Wallenbergsfären som ett finansiellt maktcentrum under andra hälften av 1800-talet för att till dags dato bli synarkismens främsta representant i denna del av världen.

Den andra riktningen i svensk historia bärs upp av företagare, vetenskapsmän, ingenjörer, uppfinnare och likasinnade i arbetarleden som har drivits av en utvecklingssyn som säger att alla skall få skörda frukterna av framstegen, inte bara en arrogant maktelit. Det är i den senare republikanska andan som EAP under sin 30-åriga historia strävat till att förbättra svenskarnas förståelse av sin egen historia.

Efter mordet på Gustav III 1792 och det nästan tjugoåriga tumult som slutade i en statskupp där Gustav IV Adolf avsattes, förblev Sverige genom 1809 års författning en monarki, styrd av frimurarnas stormästare Karl XIII. Beslutsprocessen var som alltid i sådana sammanhang informell och dold. Den reella makten utövades av den jordägande adeln tillsammans med en framväxande finansaristokrati.

Jean Baptiste Bernadotte, som via adelns manipulerande utsågs till i praktiken Karl XIII:s medregent, besteg efter dennes död 1818 tronen, som Karl XIV Johan. Redan under Karl XIII hade en kontrollapparat av polisstatskaraktär installerats och den leddes av just Bernadotte, med ett förflutet som fältmarskalk i Napoleons armé.

På Wienkongressen 1815 bestämdes att Sverige i internationella sammanhang skulle förhålla sig neutralt vid militära konflikter. Gustav III:s stöd till de nordamerikanska koloniernas frigörelse från det brittiska imperiet fanns väl i för färskt minne.

Den brutala lynchningen av statsministern Axel von Fersen i juni 1810, där Karl XIII och den oligarkiska adeln spelade en obskyr roll, var en signal till alla som vågade ifrågasätta den nya regimen. von Fersen var en ledande politisk gestalt kring Gustav III och den europeiska pro-amerikanska rörelsen. Han deltog själv som officer under George Washington i det amerikanska befrielsekriget mot det brittiska imperiet.

Nationen Sverige var osjälvständig, och majoriteten av befolkningen levde ofri och fattig i ett agrart feodalsamhälle med kyrkan som ideologisk inpiskare. Landsbygdens folk försörjde sig som statare, torpare och backstugusittare eller självägande fattigbönder. Dessa feodala förhållanden var en god jordmån för Amerikabrevens innehåll; under en period av femtio år i slutet av 1800-talet utvandrade mer än en fjärdedel av befolkningen till USA.

Den fysiska ekonomins företrädare

I detta feodala mörker förvaltade Sverige paradoxalt nog en naturvetenskaplig tradition, med namn som Linné, Scheele och Celsius på 1700-talet, följt av Berzelius, Ångström m.fl. Detta bidrog på ett avgörande sätt till att Sverige var och i viss mån fortfarande är ett land av naturvetare, ingenjörer och uppfinnare. Den naturvetenskapliga traditionen går som en röd tråd genom den svenska ekonomiska historien från Christoffer Polhems olika industriprojekt under första hälften av 1700-talet. Hundra år efter Polhem fördes den vidare av bröderna John och Nils Ericson.

Det var USA, och inte det svenska feodala ståndssamhället, som gav John Ericson det utvecklingsklimat han behövde. Han bidrog med sin propellerdrivna och helt pansarklädda Monitor till Abraham Lincolns seger över de slavägande, brittisk-allierade sydstaterna. Ericson var en av de många européer som bidrog till att den amerikanska utvecklingsoptimismens idéer spreds i den gamla världen. En annan var ekonomen Johan Johansson som 1820 startade och drev Sveriges första moderna tidning. Argus var under sin 16-åriga existens den enda riktiga oppositionstidningen mot den "heliga alliansens" europeiska skräckvälde. (Se Ny Solidaritet 4 december 1991)

Vid tiden kring sekelskiftet 1900 fungerade Petersburg som en av norra Europas knutpunkter i de pro-amerikanska nätverken för vetenskapligt och tekniskt framåtskridande.

För den svenska industrikopplingen till Ryssland stod framför allt familjen Nobel, som under tre generationer från 1840 fram till 1917 var en av de ledande i att utveckla rysk industri. Ludvig Nobel grundade 1876 tillsammans med sina två bröder Alfred och Robert ett företag inom petroleumindustrin med ett raffinaderi baserat i Baku. I slutet av 1880-talet var bröderna Nobel teknologiskt världsledande inom oljebranschen. Tredje generationen Nobel, Ludvigs son Emanuel, bidrog aktivt bl.a. i sin funktion som rysk minister till den tekniska utvecklingen i Ryssland ända fram till 1917. Ett annat känt svenskt företag i Petersburg under denna period fram till ryska revolutionen 1917 var LM Ericsson, grundat av uppfinnaren och konstruktören Lars Magnus Ericsson. Andra uppfinnare, innovatörer och företagare i denna fysisk-ekonomiska tradition, som grundade flera av de svenska storföretagen som fortfarande till dags dato är världsledande, är Gustaf de Laval (Alfa Laval), Gustaf Dalén (AGA), Jonas Wenström (Asea), J.P. Johansson (Bahco), Sven Wingquist (SKF), Baltzar von Platen och Carl Munters (Electrolux) och Ruben Rausing (Tetrapak).

Spridningen av det "amerikanska systemets" inflytande i Tyskland, Ryssland, Frankrike, Japan och andra länder under andra hälften av 1800 betraktades av det brittiska imperiet som det allvarligaste hotet sedan den amerikanska revolutionen mot det anglo-holländska liberala frihandelssystemet. Det var ett imperiesystem som drevs av privata intressen som Ostindiska kompaniet, och inte av suveräna nationer. Vad som följde var ett "söndra och härska"-intrigerande från brittisk sida som ledde till första världskriget.

Stridslinjerna dras

Fredin beskriver Ivar Kreugers häpnadsväckande utveckling från ingenjör till världsledande industrialist och finansgeni. Den "amerikanska" andan i hans realekonomiska industriella expansion med hjälp av en förnuftig kreditpolitik, inte europeiska bankirernas ocker och monetära vinstdrivna mentalitet, var på väg att ändra Europas historia. Detta, vare sig han ville det eller inte, gjorde Ivar Kreuger till en fiende till den europeiska synarkin. Att han inte insåg den fulla politiska vidden av vad han gjorde bidrog kanske till att han blev ett lätt byte för synarkisterna, i synarkins främsta polisstat Frankrike.

Parallellt med Kreuger hade Wallenbergarna befäst sitt inflytande. Fredin beskriver hur Wallenbergdynastin växte fram till att bli den dominerande ekonomiska och ideologiska makten i Sveriges nutidshistoria. Metoderna var venetianska: att knyta ihop finansiella, sociala och politiska nät till ett privat underrättelseorgan. Banken SEB och Investor har varit tronen för "imperiet". Wallenbergdynastin var helt och hållet ett brittiskt verktyg för ekonomisk och strategisk manipulation.

Med sina decennielånga förhållanden med Hambros bank och andra finansiella organ i England i synnerhet men även med franska Crédit Lyonnais och Lazard Frères och tyska Warburg, kopplade dynastin Wallenberg upp sig till den europeiska synarkins inre kärna. Kopplingen till de amerikanska J.P. Morgan, Brown Brothers och Sachs-Lehman säkerställde, som vi skall se senare, kontakten med den transatlantiska gruppering som spelade en nyckelroll i att föra Hitler till makten i Tyskland.

Samtidigt som Kreuger seglade upp som den kommande stjärnan i svenskt företagande fortsatte Wallenbergarna att knoga på med sitt politiska maktmäklande via både informella nätverk och officiella positioner. Aktivast av bröderna i det sammanhanget var "häradshövdingen" Marcus sr som bl.a. via kortklubbar under slutet av 1800-talet och de två första årtiondena på 1900-talet byggde upp ett exklusivt och informellt nätverk av politiska makthavare inom bank- och finansvärlden både i Sverige och internationellt. Wallenbergarnas samarbete med Bonniergruppen och dess medier från sekelskiftet till dags dato var helt avgörande i pressens nedsvärtning av Kreugergruppen före och efter mordet på Ivar Kreuger. Kreuger utmålades som en förslagen svindlare rätt och slätt.

Häradshövdingen, Marcus sr, var dynastins verkliga politiker, som under seklets första fyra årtionden ständigt drev en oblyg politisk lobbyverksamhet. I sin strävan att säkerställa ett permanent politiskt ideologiskt inflytande bildade han 1900 affärstidningen Affärsvärlden. De organisatoriska kanalerna säkerställde han genom att bilda Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) 1903 och han var också drivande i att Industriförbundet grundades 1910. Detta var de två centrala arbetsgivar- och industriorganisationerna, som var avgörande för framväxten av den mjuka form av korporativism som kännetecknar den svenska modellen.

Striden om Tyskland 1929-32

Kring Kreugers stora lån till Tyskland utspelades den politiska strid på kniven som slutade tragiskt i Kreugers död och Hitlers maktövertagande med hjälp av de bankirer som ville sätta stopp för Kreuger. Kreuger organiserade kreditflöden oberoende av bankerna, och använde dessa kreditflöden för att stärka de utsatta nationalstaternas försvarsmöjligheter mot Versaillessystemets överstatlighet.

Kreugers plan att ge ett lån till Tyskland på 125 miljoner dollar, det största statslånet någonsin, offentliggjordes i oktober 1929. Tanken med detta lån var att lösa krisen kring krigsskulderna, så att dessa inte kunde utnyttjas för missnöjesagitation av nazister och andra.

Problemet var att Kreugers plan motarbetades av de mäktiga finansintressen som ville ha Hitlerdiktaturen i Tyskland, främst företrädda av den brittiske centralbankschefen Montagu Norman, Morganintressena och den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht med benäget bistånd från Marcus Wallenberg sr. De bestämde att all utlåning skulle upphöra. Det skedde genom en massiv nedvärdering av den amerikanska aktiemarknaden, som utlöstes av att europeiska och amerikanska finanskretsar drog bort mängder av kapital från den amerikanska aktiemarknaden samtidigt som räntan höjdes - ett agerande som på en sönderspekulerad Wall Street-börs bidrog till den stora krasch som inträffade den 29 oktober 1929.

Just den dagen hade Kreuger planerat en stor emission för att få in kapital till Tysklandslånet. Kreugerpapperna föll i värde, men de föll bara med hälften jämfört med andra aktier. Kreuger kunde därför få in de pengar han behövde för Tysklandslånet. Förtroendet för Kreuger hade därigenom stärkts.

Med detta bakslag var Hjalmar Schachts möjligheter att fortsätta "verka inom systemet" begränsade. Han avgick som tysk riksbankschef, och började i stället resa runt och propagera för att Hitlers nazistparti skulle komma till makten i Tyskland.

Bankerna ville genomdriva en hårdare åtstramning och behövde Hitlers diktatur för detta. Den åtstramning av det tyska folkets levnadsstandard som Schacht genomfört under sin tid som riksbankschef räckte inte för bankerna. Med hjälp av Hitler skulle Schacht kunna upprätta en slavekonomi - en politik som skulle driva fram en krigspolitik.

Den 2 oktober 1930 anlände Schacht till New York. Temat för de 40 föreläsningar han höll under sitt besök i USA var att Tyskland var opålitligt som låntagare. Alltså borde man under inga omständigheter ge några krediter till Tyskland. Trots Schachts massiva ansträngningar, så betalade Kreuger, genom Lee, Higginson & Co, ut den resterande delen av lånet till Tyskland. Kreuger gäckade därigenom återigen Schachts och Normans planer på en finansdiktatur med Hitler vid spakarna.

Men Kreuger och hans amerikanska och franska bankallierade var fast beslutna att fortsätta långivningen till Tyskland. Ända fram till morddagen den 12 mars 1932 stod Kreuger och hans allierade för en sådan lösning. Först efter mordet lyckades man. När Wallenberg drev igenom konkursförklaringen av Kreugerföretagen bidrog det till att skapa det finansiella kaos som den nazistiska agitationen kunde utnyttja.

Städpatrullen

Händelseförloppet den 12 mars 1932 utesluter självmord som relevant historieskrivning. Bara det påståendet att Kreuger skulle skjutit sig med en pistol som han personligen inköpt dagen innan av en vapenhandlare vid en tidpunkt då Kreuger bevisligen satt i ett möte med flera av sina medarbetare, bl.a. Oscar Rydbeck, faller på sin egen orimlighet. Parispolisens ofattbart inkompetenta brottsplatsundersökning och obestyrkta uttalanden tillsammans med en redan välsmord förtalsmaskin anförd av DN och GP som sattes på högvarv, skapade en maximal ryktes- och lögnkampanj. Budskapet var självmord, och det fick också ödesdigra följder för hur hanteringen av Kreugers döda kropp sköttes i Stockholm.

Familjen krävde obduktion sedan den tillkallade läkaren Karlmark kommenterat att detta inte var självmord utan mord. Men någon obduktion blev aldrig av efter beslut av landshövdingen Nils Edén. Innan någon hann protestera hade kroppen kremerats.

Hur kunde en revisionsbyrå med säte i Paris, Price Waterhouse, få uppdraget att gå igenom Kreugerkoncernens redovisning, utan att kunna ett ord svenska, och efter bara några dagar förklara den jättelika koncernen konkursmässig? Hur kunde advokat Hugo Stenbeck och Jacob Wallenberg få utse sig själva att ingå i en Kunglig kommission som skulle utreda Kreugerkoncernens ställning, när wallenbergarna var allierade med Kreugers fiender? Varför blev alla Kreugers nära medarbetare antingen vanärade, ruinerade eller fängslade, eller alla tre på en gång? Sådant händer inte utan att det finns en avsikt bakom.

Wallenbergs brittiska dans med Hitler

Den 28 januari 1933 utnämndes Hitler till rikskansler. Han utsåg sin kungamakare Schacht till riksbankschef. Fredins bok är en väl underbyggd "anklagelseakt" mot Wallenbergdynastin och dess allierade i kungahuset och socialdemokratin för deras ideologiska och materiella stöd för Nazitysklands folkmordspolitik, inte bara den föregående inblandningen i synarkins operation att föra Hitler till makten.

Några av de lysande exempel som Fredin ger är Wallenbergs vapenhandel med Hitlers industrier, bröderna Jacob och Marcus jr.s underrättelseoperationer som gynnade både Hitlers överlevnad fram till 1945 och britternas strategiska mål att förlänga kriget tills Tyskland som nation hade krossats totalt. Sveriges och socialdemokratins totala stöd för "rashygien" och "rasbiologi" gav nazismen den "vetenskapliga" grunden för att genomföra en av historiens grymmaste utrotningar av judar, zigenare, handikappade och mentalt sjuka personer och andra "underlägsna och främmande element" i samhället. Det "neutrala Sverige" var ett hån mot mänskligheten.

Jacob Wallenberg underrättade till exempel britterna om Tysklands förestående attack på Ryssland. Samtidigt agerade Jacob i maskopi med de tyska officerare som försökte avsätta Hitler. Genom sin far Marcus sr var Jacob bekant med den f.d. överborgmästaren i Leipzig Kurt Goerdeler som medverkade i flera av de kuppförsök som planerades och utfördes mot Hitler. Goerdeler uppmanade Jacob i april 1942 att uppsöka Churchill eftersom han ville försäkra sig om de allierades stöd för den händelse de lyckades störta Hitler. Under vintern 1943-44 skall brodern till den tyske officeren Claus von Stauffenberg, advokat Bertold Stauffenberg, ha rest till Stockholm och via bröderna Wallenberg försökt få kontakt med Churchill. Den 20 juli 1944 misslyckades attentatet mot Hitler. Intressant nog hade Goerdeler som deltog i förberedelserna tre dagar före det planerade attentatet fått veta att han var eftersökt. Han gick under jorden men tillfångatogs den 12 augusti på väg till Sverige för att söka asyl. Han avrättades i januari 1945.

SEB:s omfattande kamouflageägande av tyska företag både före och under kriget accepterades aldrig av delar av den amerikanska byråkratin. Det gällde företag och banker som antingen var spärrade eller konfiskerade av de allierade, bl.a. American Bosch Corporation, ABC. I ett kritiskt läge mobiliserades den svenska regeringen. Den 9 januari 1942 formulerade statsrådsberedningen i Stockholm ett svar till Washington som gick helt enligt Marcus jr.s riktlinjer. Man intygade att ABC var svenskt utan villkor från tyska Bosch AG.

Efter kriget påträffades dokument som visade att ABC ägdes av tyska Bosch AG, och därmed alltså inte var svenskt. Både Wallenberg och den socialdemokratiska regeringen stod där med byxorna nere.

Ett mer ökänt företag som SEB hade bulvansamarbete med var IG Farben, företaget som drev koncentrationslägret Auschwitz. Samarbetet med IG Farben pågick fram till 1944.

Andra dragningar som bröderna gjorde med de allierade under kriget och som gav surt efteråt var avtalen och förhandlingarna om att reducera svenska SKF:s kullagerexport till Tyskland. 1943 uppgick den till ett värde av 59 miljoner kronor, att jämföra med c:a 7 miljoner kronor 1938, m.a.o. åtta gånger större. Ökningen var mycket kraftig andra halvåret 1943 efter bombraider mot tyska kullagerfabriker i Schweinfurt. Så sent som i januari 1944 kunde Tyskland säkra 70 procent av sitt totala behov av sju viktiga typer av kullager för flygplanstillverkning genom import från Sverige.

Bluffen med parlamentarismen

Den anglo-holländska liberala formen av parlamentarism var en reaktion från den europeiska oligarkin på de internationella och nationella kraven på representativ demokrati och frihet. Den var ett försök att begränsa det amerikanska politiska inflytandet i Europa, och syftade till att rädda det monarkibaserade oligarkiska systemet i Storbritannien, Holland och norra Europa.

I Sverige t.ex. infördes den politiska demokratin med allmän rösträtt och parlamentarism i början på 1920-talet genom förhandlingar mellan kung Gustav V, Branting och Wallenberg. Den "demokratiska" parlamentarismen var med andra ord en uppgörelse inom eliten om hur maktordningen skulle utformas. Genom bluffen med parlamentarismen eliminerades alla tankar på en verklig konstitution. Bluffen bestod i att folkets representanter gavs kontroll över den lagstiftande makten men inte hela kontrollen över den exekutiva och den dömande makten.

Under 1920-talet utformades en specialdomstol, den s.k. Arbetsdomstolen, som instiftades 1928 sammansatt av arbetsmarknadens parter, d.v.s. arbetsgivarnas SAF och löntagarnas LO. Domstolens beslut kan ej överklagas, maktens godtycke. Det är en svensk juridisk variation på Mussolinis leggi fascistissime 1927. Den mjuka formen av svensk korporativism kröntes ett årtionde senare, 1938, med Saltsjöbadsavtalet vars ideologiska överbyggnad benämndes saltsjöbadsandan. Modellen kompletterades efter kriget med ytterligare en specialdomstol, den partssammansatta hyresnämnden. Den som inte tillhör någon av de i dessa domstolar representerade parterna hamnar utanför systemet, d.v.s arbetslösa, ej fackanslutna, småföretagare och oorganiserade hyresgäster. Dessa kategorier blir i praktiken rättslösa, vilket skiljer en korporativ stat från en rättsstat.

Centralt för den svenska arbetsmarknadsmodellen under större delen av 1900-talet är en välorganiserad fackföreningsrörelse kontrollerad av en statsbärande socialdemokrati, d.v.s. arbetarrörelsens s.k. två ben, LO och SAP. Sedan 1950-talet har den i ökad utsträckning finansierats med skattemedel med syftet att säkerställa en partikader, de facto en nomenklatura vars funktion blir att verkställa den synarkistiska statsviljan.

Det började med kung Gustav V som etablerade ett "förtroende" med den uppåtstigande socialdemokratins ledare under 1910-talet, vilket kröntes då han 1920 utsåg sin gamle skolkamrat "republikanen" Hjalmar Branting till statsminister. Efter Brantings död etablerades samma förtroliga samarbete med Per Albin Hansson 1925-46 och med Tage Erlander fram till kungens död 1950.

Med på den resan fram till sin död 1943 fanns den allestädes närvarande häradshövdingen. Den personliga kopplingen till både Branting och Hansson samt det faktum att SEB skötte kungafamiljens personliga ekonomi och hade direkt tillgång till riksmarskalksämbetets utövare gav häradshövdingen en strategisk position i den maktprocess som resulterade i den svenska modell som grundlades under 1920-talet. Han blev barnmorskan som frambar det system vars ordning gällt sedan början av 1930-talet.

Det som kulturellt bidrog mest till tolereringen av nazismen var två aspekter av den synarkistiska elitens långsiktiga strategi: dels att "makt är rätt", dels dess strävan sedan slutet av 1800-talet att underminera den klassiska humanismen och kristna människosynen. Den mer spektakulära attacken mot utvecklingsoptimismen som rådde vid slutet av 1800-talet levererades av bl.a. Nietzsche och Strindberg med minst sagt grovhuggna murbräckor av kulturpessimism. En mer försåtlig attack kom från den socialvetenskapliga universitetsutbildningen och forskningen. Den fick en allt större betydelse för den politiska utvecklingen. En socialvetenskap baserad på logisk positivism framstod som "objektiv" och bedrägligt värderingsfri. Vilket bidrog till att den vann politisk terräng.

En institution som bidrog aktivt till att socialvetenskapen som ideologi fick ett påtagligt inflytande i den politiska debatten var Fabiansällskapet, som bildades 1882 i London.

Två centrala personer för Fabiansällskapet var makarna Beatrice och Sidney Webb. De grundade 1895 London School of Economics. En som tidigt ingick i kretsarna runt makarna Webb var Knut Wicksell, en av Sveriges mest kända ekonomer i början av 1900-talet. Hans ränteteorier har haft betydelse för nobelpristagare i ekonomi ända in på 1980-talet. Under sin levnad var Wicksell känd för en bredare allmänhet som en militant nymalthusiansk agitator som menade att den brukbara jorden var en ändlig resurs och att fattigdomen bara var en logisk följd av att en ökande befolkning åt upp överskottet. Wicksell argumenterade för att Sverige var överbefolkat! Alltså samma argument och felsyn som dagens miljörörelse torgför med sitt oändliga prat om ändliga resurser.

Från 1920-talet och framåt hade makarna Alva och Gunnar Myrdal etablerat sig som en motsvarighet till makarna Webb i Fabiansällskapets anda. De blev ledande socialvetenskapliga ikoner inom den skandinaviska socialdemokratin och kom efter andra världskriget att få en internationell betydelse.

De socialvetenskapliga argumenten som såväl makarna Webb som makarna Myrdal producerade var främst ämnade för den massbaserade vänsterns ideologer och ledare. Argumenten förpackades i en moral vars innehåll var ett nihilistiskt budskap. En slags pseudovetenskaplig normlöshet blev det vapen som användes i undermineringen av den traditionella kärnfamiljens roll och den kristna kulturens universella människosyn.

Det var en attack på den kristna civilisationen där både kommunister, socialister och fascister under 1920- och 1930-talen uttryckte en likartad kulturpessimistisk brutalism, där folkhemsbegreppet skär som en gemensam nämnare rakt över alla politiska schatteringar.

Folkhemmets mörka botten

Den förste att använda folkhemsbegreppet var högerpolitikern och statsvetaren Rudolf Kjellén. Redan 1912 kom hans tankegångar om det lyckliga folkhemmet. Det handlade om att skapa en syntes av nationalism och socialism, m.a.o. nationalsocialism. Han hoppades på ett SAP som utvecklades från klassparti till nationalistisk rörelse. Han såg den allmänna rösträtten som en övergång till en korporativ beslutsordning, det system som rådde i Mussolinis Italien under två årtionden.

Framväxten av nationalsocialismen och fascismen efter första världskriget följde liknande tankemönster som Kjelléns folkhemsagitation men även Per Albin Hanssons. Skillnaden skulle vara att den svenska socialdemokratiska varianten "räddades" till demokratin.

1909 grundades i Sverige ett s.k. Rasbiologiskt sällskap med stöd från hela det politiska etablissemanget. Följdriktigt grundades 1922 världens första statliga Rasbiologiska institut vid Uppsala universitet. Det stöddes från höger till vänster av en enhällig riksdag med Hjalmar Branting i spetsen. Branting skrev själv under motionen som låg till grund för institutets tillblivelse.

Institutet drev från sin start en så framgångsrik agitation för rashygienpolitiken att de svenska steriliseringslagarna från 1934 specialstuderades av nazisterna. Flera av institutets skrifter cirkulerade i översättning bland "experterna" i Nazityskland. Ordförande för institutet 1929-47 var den f.d. statsministern Hjalmar Hammarskjöld, fadern till Dag som skulle bli FN-chef under 1950-talet, det årtionde då FN:s stora fråga blev den s.k. befolkningsexplosionen. Det var årtiondet då rasbiologer och svenska rashygienförespråkare hittade en ny nisch kallad familjeplanering och födelsekontroll i u-länder.

Tage Erlander beordrade 1942 som statssekreterare i socialdepartementet "en inventering av de tattare och zigenare som finnas i riket". Syftet med registreringen var att se till att detta "främmande folkelement" inte förenades med "det svenska".

Folkhemsbegreppet blev ett viktigt ideologiskt instrument i Per Albin Hanssons och socialdemokratins valpropaganda i 1928 års val och framåt. Kreugerskandalen spelade SAP i händerna och partiet vann inte oväntat valet 1932. Segervalet 1932 var början på en period som nu är inne på sitt åttonde årtionde av orubbad socialdemokratisk hegemoni, ett slags världsrekord i enpartistat. T.o.m. de borgerliga regeringarna har styrt i socialdemokratisk anda.

Nytt namn för folkmord

Samtidigt som den hägerströmska rättspositivismen legitimerade folkhemsrasismen fortsatte makarna Gunnar och Alva Myrdal och deras lärjungar att med sin socialingenjörsutopi attackera familjen som institution. I den utopin var det "det goda samhället" som skulle ta allt större ansvar för barnens uppfostran.

I nobelföreläsningen som Gunnar Myrdal höll våren 1975 framgick med all tydlighet vilken folkmordsideolog han var och vilken brutal människosyn han stod för. I den föreläsningen presenterade han den ekonomiska triagepolitik som skulle föras mot vad han kallade den fjärde världen, d.v.s. de delar av den s.k. tredje världen som inte kunde räddas och därför borde lämnas till sin egen undergång och dö.

Myrdals utspel skall ses i perspektivet av dokumentet NSSM-200,1 som skrevs 1974 för USA:s nationella säkerhetsråd under överinseende av dess dåvarande chef Henry Kissinger.

Myrdal fyller här den funktion som varit Socialistinternationalens uppgift: att under en demokratisk smet genomföra synarkismens överstatliga FN-politik via sådana till FN-systemet anknutna institutioner som Världsbanken och IMF. Den politiken har de senaste tre årtiondena varit att administrera ett permanent folkmord.

Detta hade inte kunnat genomföras utan en kylslagen kader av "icke-auktoritära" teknokrater som Socialistinternationalen levererat under FN:s hela existens ända från starten med de två första skandinaviska generalsekreterarna Tryggve Lie och Dag Hammarskjöld.

Efterkrigstiden: Från fascism till världsregering

Strax före andra världskrigets slut, i april 1945, dog USA:s president Franklin D. Roosevelt. Många av hans idéer för efterkrigstiden dog med honom, t.ex. att alla kolonialimperier skulle avskaffas och att de av bl.a. britterna, fransmännen och Japan koloniserade nationerna skulle få sin politiska och ekonomiska frihet, så fort hotet från nazism och fascism var eliminerat.

Roosevelts efterträdare Harry Truman var tyvärr ett verktyg för Churchill och de anglo-amerikanska finanskretserna som hatade Roosevelt och allt han stod för. I augusti 1945 fälldes två atombomber över ett Japan som redan var på väg att kapitulera. Det fanns inget militärt motiv för bombfällningen, men däremot ett politiskt. En ny epok, en världsregeringsepok, skulle inledas. Bertrand Russell ville att atombombterror skulle användas för att tvinga nationer till underkastelse under en världsregering. Russell, som på 1970-talet i Sverige hyllades som en "fredsaktivist", agiterade för att USA skulle atombomba Ryssland direkt efter kriget.

Med Churchills "järnridå"-tal i mars 1946 började det kalla kriget. Gamla nazister och fascister rentvåddes och rekryterades av anglo-amerikanska underrättelseorgan för att bekämpa den "röda faran". Hemliga nätverk som "råttgången" och "Stay behind" (Gladio ) byggdes upp i alla västländer och arbetade under direkt kontroll av CIA, brittiska MI-6 och Nato. Fredin dokumenterar hur Sverige var indraget i denna operation, och hur Olof Palme började sin politiska och underrättelsekarriär från den typen av operationer.

Det som levde kvar efter Roosevelt var det stabila ekonomiska Bretton Woods-systemet och Marshallplantänkandet, för infrastruktur och industriell expansion. Det var detta system som bidrog till Europas återuppbyggnad och Sveriges snabba ekonomiska tillväxt under åren närmast efter kriget. (Det upplöstes 1971 av president Nixon, under inflytande av synarkisterna George Shultz och Kissinger.) Men optimismen som freden och de ekonomiska framstegen skapade under 1950- och 1960-talen motarbetades av den internationella synarkin som hade överlevt kriget, med hjälp av den gröna ideologin. Nu användes atombomben för att skrämma folk för vetenskaplig och teknisk utveckling. Fredin visar hur Sverige under samma trio - kungen, Wallenberg och socialdemokratin - spelade en nyckelroll även här, med Palme som galjonsfigur.

Palme - från nazism till synarkism: Nolltillväxten lanseras

Fredin dokumenterar på ett häpnadsväckande sätt hur Olof Palmes liv bär synarkismens stämpel från start till hans dramatiska slut. Palmes familj var på både faderns och moderns sida präglad av den nationalistiska konservatism som banade vägen för nazismen. Några i familjen var rena nazisympatisörer och aktörer i Hitlers folkmord, som morbrodern Ottokar von Knieriem och moderns kusin August von Knieriem (åtalad i Nürnberg för brott mot mänskligheten).

Det var dessa avslöjanden som EAP gick ut med 1984 som fick hela det svenska etablissemanget, Palme och socialdemokraterna att gå helt i taket. De kallade det "Palmehat". Sanningen är att det var Palme och socialdemokraterna och deras lakejer i medierna som hatade EAP. För LaRoucherörelsen och EAP finns inget högre än sanningen.

Via sin roll i protesterna mot Vietnamkriget hade Palme skaffat sig en radikal täckmantel. Den skulle komma väl till pass när nästa viktiga internationella operation sattes i verket, nämligen att i Sverige, det land som näst efter Frankrike satsade mest på kärnkraft, organisera 1972 års FN-konferens om miljön och därmed sjösätta miljörörelsens utvecklingsfientliga politik.

Här i Sverige hade vi en befolkning som var emot alla resonemang om nolltillväxt eftersom man hade upplevt förbättringarna som den stadiga tillväxten sedan kriget hade inneburit. Palme hade däremot sina allierade bland delar av eliten både i Sverige och internationellt. I Sverige fanns de samlade i Erlanders hemliga forskningsberedning från 1962. I den ingick Torsten Gustavsson, Erlanders vetenskapliga rådgivare i kärnforskningsfrågor, och fusionsforskaren Hannes Alfvén. Den senare var mycket central i att via centerledaren Thorbjörn Fälldin påverka centerpartiets omsvängning från att vara ett kärnkraftspositivt parti till att bli ett populistiskt avvecklingsparti. Fälldin och centerpartiet blev m.a.o. en del i Palmes nolltillväxtstrategi.

Palme tog över som ny ordförande i forskningsberedningen 1969 och kunde på ett tidigt stadium föra in frågor om framtidsscenarier i den nolltillväxtförespråkande Romklubbens anda. Där diskuterades Romklubbens studier som Tillväxtens gränser med inlägg från genuina kulturpessimister som greve Gösta Ehrensvärd som ville ha en minskning av världsbefolkningen till högst två miljarder personer. Det var 1972 som den amerikanska myndigheten EPA tog beslutet att förbjuda bekämpningsmedlet DDT bl.a. som följd av Rachel Carsons lögner i boken Tyst vår. Det har lett till att minst 200 miljoner människor dött i malaria, mest i Afrika. Under samma tidsperiod kom också kampanjen om de försurade skogarna.

Romklubben bildades 1968 bl.a. på initiativ av dess blivande ordförande Aurelio Peccei, styrelseledamot i Fiat och Olivetti. Under organisationens två första år byggdes ett imponerande internationellt nätverk upp. Bland de svenska institutioner som var representerade fanns forskningsberedningen, Karolinska institutet, Ingenjörsvetenskapsakademin och Incentive, ett Wallenbergkontrollerat holdingbolag.

I augusti 1970 gav Romklubben ut boken Tillväxtens gränser vars folkmordsbudskap var rakt och klart: om den rådande tillväxten av befolkningen och industri- och livsmedelsproduktionen får fortsätta kommer det att leda till ett okontrollerat sammanbrott. Denna katastrof kunde enligt Romklubben förhindras endast om regeringarna ingrep för att skapa ett stabilt ekologiskt och ekonomiskt jämviktstillstånd (nolltillväxt) i hela världen.

Det var diskussioner runt detta perspektiv i början av 1970-talet som Palme deltog i och som han refererade till i tidskriften Tiden 1972.

Romklubben var nu inte den enda toppstyrda miljöorganisationen. En annan var Världsnaturfonden WWF, i vars ledning återfanns ledande representanter för den europeiska oligarkin som prins Bernhard av Holland, f.d. medlem i det nazistiska SS, prins Philip av Storbritannien, som uttalat sin beundran för nazisystemet, och kung Carl XVl Gustaf. Miljötänkandet hade också företrädare i Världsbanken, Nobelstiftelsen och FAO.

Den gröna mobbens skapare

Till stöd för den gröna offensiven använde dynastins Marcus jr sitt ordförandeskap i den internationella handelskammaren ICC till att organisera ett stort möte 1972 i Paris med 150 ledande industrimän från hela världen. De fick höra Maurice Strong, generalsekreterare för FN:s miljövårdskonferens i Stockholm, plädera för att industrin skulle skänka sitt bifall till propagandajippot i Stockholm.

Det framstår med all tydlighet att stora delar av eliten, i synnerhet den aristokratiska, ställde upp bakom Palmes internationella examensprov. Skulle han visa sig kapabel att leda attacken mot den fortfarande starka svenska industrioptimismen? Tillvägagångssättet var en utvecklad variant av den för svenskarna bara alltför bekanta sociala ingenjörskonsten. FN-konferensen gav Palme klartecken och vi fick början på en agitation för ett postindustriellt utopia, vars slutprodukt vi ser i dag i det dårhus som kallas det gröna folkhemmet.

Stödet från eliten fortsatte. 1972 bildade Marcus jr tillsammans med vännen från Bilderberggruppen prins Bernhard, Romklubbens Peccei, Aspeninstitutets Robert O. Anderson m.fl. en takorganisation som skulle samordna nolltillväxtpropagandan, International Federation of Institutes for Advanced Studies, IFIAS. Högkvarteret förlades till Sverige, först i Nobelhuset och sedan i ett kontor på det av kungen ägda Ulriksdals slott, där för övrigt även den oligarkiska Världsnaturfonden huserar.

Utmaningen

Den massiva skräckpropagandan mot kärnkraften, vilken jämställdes med kärnvapen, lade grunden till en industrifientlig grön mobb. För Palme och hans allierade löpte inte allting som på ett spår längre i den fortsatta manipuleringen av den röd-gröna mobben. In på scenen hade en för Europa helt ny politisk yttring klivit. Det var EAP. Inspirerad av den amerikanska konstitutionens republikanska humanism utmanade man den gamla världens maktstrukturer och parlamentariska partier.

Lyndon LaRouche, grundaren av den amerikanskt baserade internationella organisationen ICLC som EAP var en del av, var också den förste som belade att Romklubbens och MIT:s nolltillväxtpropaganda var en ohistorisk konstruktion. LaRouche förklarade att idén om begränsade resurser är ett fiktivt problem som har lösts genom historien med teknologisk utveckling. Det är teknologin som ett uttryck för människans kreativa förmåga som definierar vad som är en resurs.

Det som hotade Palme och SAP mest var EAP:s dramatiska inflytande hos de kärnkraftspositiva fackföreningarna men också bland de mindre industriföretagen som ville bryta det konsensus som låg bakom de tre avvecklingsalternativen.

Efter kärnkraftsincidenten i Harrisburg 1979 drev Palme tillsammans med de övriga partiledarna och stödd av Göbbelspressen igenom en folkomröstning i kärnkraftsfrågan 1980. Med delfisk manipulationsteknik fick svenskarna "välja" mellan tre avvecklingsalternativ.

Folkomröstningen var ett skolexempel på hur man maximalt missbrukar begreppet demokrati. Resultatet var givet och den svenska ekonomin stod inför en successiv avveckling av sin industri; marschen in i det post-industriella mörkret skulle påbörjas. Denna gång hade den profana treenigheten kung, dynasti och socialdemokrati visat på den svenska modellens funktionella flexibilitet och kontroll av all opposition; det enda man inte kunde kontrollera var EAP, som ensamt drev en Ja-kampanj.

Olof Palme, som i alla FN-sammanhang var en pålitlig "fredsvän" och framträdde som försvarare av de små nationerna, fortsatte sitt dubbla spel genom att i alla lägen också stödja IMF:s folkmordspolitik. Det har Sverige fortsatt göra efter hans död till dags dato.

Palmes destruktiva betydelse i internationella säkerhetsfrågor blev mer påtaglig i hans medverkan till att stoppa president Reagans SDI-förslag. Det var i mars 1983 som president Reagan anammade Lyndon LaRouches förslag från januari 1982 om att satsa på utveckling och stationering av strategiska strålvapen som en effektiv sköld mot ballistiska kärnvapenraketer. Att LaRouche, som en enskild medborgare, lyckades att nå USA:s president med sina idéer, blev ett prometeiskt "brott" i ögonen på den internationella maktoligarkin, som skulle straffas hårt. De har aldrig förlåtit LaRouche för det.

Det var betecknande nog statsminister Palmes sekreterare för Pugwashfrågor på försvarsdepartementet som var en av de första i världen att fördöma president Reagans utspel som en militarisering av rymden. Kritiken mot Reagans SDI passade perfekt in i den sovjetiska strategin för losskoppling av Europa från USA.

Konsumtions- och spekulationssamhället invigs

Före mordet i mars 1986 hade Palme och SAP inlett en monetaristisk nedskärnings- och avregleringspolitik.

Den hade påbörjats redan med maxidevalveringen på 16 procent efter SAP:s valseger 1982. Den följdes upp med avregleringspolitiken under finansminister Feldts ledning i Palmes regering.

Efter valet hösten 1985 genomförde SAP den s.k. novemberrevolutionen, en avreglering av kreditmarknaden. Några år senare släpptes också valutaregleringen.

Allt detta skedde under inflytande av Thatcher/Reagans s.k. konservativa revolution och dess nyliberala avregleringsideologi. Den främste apologeten i Sverige var den nyliberale blivande moderatledaren Carl Bildt.

Avregleringsbesluten gödde en spekulationsekonomi främst inom fastighetsmarknaden där bl.a. dynastins bolag deltog med liv och lust. Börsen utsattes också för en hausse där allt som man rörde vid steg. Tio år senare hade vi en ny bubbla på börsen som blåstes upp av giriga telekom- och IT-spekulanter. Nu nästan tio år senare är vi återigen på väg in i en ny bubbla. Minnet är begränsat och girighetens förmåga att förblinda upphör aldrig att förvåna.

Under 1980-talets spekulativa bonanza ökade den privata konsumtionen som ett led i en medveten politik att bygga upp en konsumtionsledd ekonomi. Konsumtionen skulle göras till en livsstil: det är som konsument man förverkligar sig själv. Detta gjorde att man i godan ro tilllät investeringsnivån i ekonomin att sjunka, i synnerhet inom infrastrukturen. Filosofin var att leva på rost och röta, vilket samtidigt i sin tur frigjorde likviditet till fortsatt spekulation. Det tillfredsställde dessutom förunderligt väl den gröna ideologin. För oligarkin började många pusselbitar falla på plats.

Investeringarna i infrastruktur var minimala och inom industrin gällde mottot "magrare och vassare" (leaner and meaner). De investeringar som gjordes i byggsektorn gick i stor utsträckning till att bygga nya inomhuscentra för att främja konsumtionen, den nya livsstilen.

Globalisering

Upprinnelsen till bank- och finanskrisen i 1990-talets början var en fastighetsspekulation gödd av en ohämmad kreditexpansion.

Staten hade genom avregleringsbesluten förlorat kontrollen över det egna kreditväsendet och valutan. George Soros' spekulationer mot bl.a. kronan var bara en tidig påminnelse om den impotens som nationalstaterna uppvisar inför dagens likvida rörelser i globaliseringens namn.

Den processen hade i realiteten inletts med att man vid ett internationellt valutamöte i Washington i december 1973 beslöt att överge Bretton Woods-systemets fasta växelkurser. Kjell Olof Feldt deltog vid mötet i sin funktion som statssekreterare i finansdepartementet. Man kan säga att han har gjort hela resan till dagens system av avreglerat valutakaos.

Göran Persson valdes till SAP:s partiordförande 1996 efter en del turbulens inom partiet och efterträdde Carlsson som statsminister. Perssons politiska strategi var att återuppta samarbetet med centerpartiet och dess ledare "Tok-Olle" Johansson på basis av vansinnesutopin det gröna folkhemmet. Den nu genomförda avstängningen av Barsebäcks två kärnreaktorer blev resultatet av den politiken. Ett makabert inslag i den gröna visionen var att man lanserade urinseparering som ett seriöst förslag.

Persson hade liksom Palme på 1970-talet dynastins stöd för den "ekologiska" ekonomin. Fjärde generationens Peter Wallenberg var en av grundarna till "The 1001 Club", som under huset Windsors ledning finansierar Världsnaturfonden WWF. Peter Wallenberg satt också i svenska WWF:s rådgivande expertkommitté under 1990-talet.

Denna gång tänker synarkisterna genomföra Schachts fascistiska ekonomi i global skala. Det är det som dagens "globalisering" handlar om. Kannibaliseringspolitiken riktas inte bara mot industrin och arbetskraften utan mot hela det sociala trygghetssystemet. Svagheten hos de synarkistiska dödgrävarna är deras arroganta maktutövning; de tror sig kunna våldföra sig på fundamentala utvecklingsprinciper när det passar deras kortsiktiga vinster.

Ett exempel är den nu pågående utflyttningen av industri till länder med låga löner och/eller slavarbetsliknande ekonomier. Vad denna utflyttning innebär är å ena sidan en förstörelse av den produktiva arbetskraften i väst, som friställs och försvinner som kostnad som följd av den nedlagda industrikapaciteten, och å andra sidan en kannibalisering på arbetskraften i låglöneländerna. Drivkraften är att sänka lönekostnaderna. Allt med ett enda syfte: att tillfredsställa kvartalskapitalismens och då i synnerhet riskkapitalbolagens och deras finansiärers behov av att i en ständig kortsiktighet öka vinsterna.

Ett republikanskt alternativ

En befolkning som likt valboskap cyniskt gång efter annan väljer sina politiker i full vetskap om att dessa politiker tillåter ett folkmord som är uppenbart för alla som vill se; en bättre beskrivning på en underlåtenhetssynd blir svår att hitta.

För att kunna lösa dagens kris måste man lyfta blicken över både den lokala och nationella horisonten. Man måste dra i gång ett internationellt ekonomiskt återuppbyggnadsprogram och med en republikansk förståelse mobilisera aktiva medborgare.

En sådan ansats kan förverkligas genom EAP:s programmatiska förslag kring landbrobegreppet, utvecklingskorridorer som sträcker sig tvärs över den euro-asiatiska landmassan. Här igen påminns vi om den positiva roll som svenskt industriellt ingenjörsskapande har spelat med John Ericson, familjen Nobel etc.

För att den traditionen skall fortleva och utvecklas krävs att Sverige en gång för alla sätter stopp för den post-industriella synarkismens utvecklingsfientliga hegemoni. Den gröna dårskapen måste brytas. Kärnkraften måste byggas ut. Kärnenergi är ett nödvändigt villkor om landbroprojekten skall förverkligas. Kärnenergi krävs i synnerhet för de insatser som måste till i tredje världen. Det ges ingen annan väg än att med atomteknologin som grund bygga upp en vatten- och livsmedelsförsörjning och en sjuk- och hälsovård som kan stoppa folkmordet, eliminera svält och aids i södra Afrika. Detta är uppenbarligen något som Sydafrika har förstått; där satsar man på atomteknologi av modernaste snitt.

En sådan global industrialisering kräver ett nytt Bretton Woods-system med ett skuldmoratorium och skuldavskrivningar i synnerhet för utvecklingsländerna och nya lågräntekrediter riktade till de prioriterade projekten. Dagens spekulativa finansordning måste ersättas med en protektionistisk kreditgivning som premierar de välståndsskapande sektorerna i ekonomin, jordbruket och industrin.

---------------

Läs mer i Tore Fredins bok: om Olof Palmes väg från nazism till synarkism, om hur LaRouche och EAP ingrep i historien och attackerades, om det gröna folkhemmet, och mycket mer.

Stöd kampanjen och beställ boken genom att sätta in minst 200 kr på Ny Solidaritets pg 57 50 45-0. Skriv "Sverige, en synarkistisk modell" på talongen.
---------------

Läs vidare: Vad är synarkism?

Audio: Tore Fredin berättar om "Sverige, en synarkistisk modell"

---------------


Synarkistträff i Berlin 1939. Från vänster: prins Gustaf Adolf, Hermann Göring och kung Gustav V 1939.

  1. Budskapet i NSSM-200 var att befolkningstillväxten i u-länderna var ett strategiskt och ekonomiskt hot mot USA och Europa, eftersom den skulle tvinga fram teknisk utveckling i u-länderna. Det skulle leda till att människorna där skulle förbruka de begränsade naturresurserna som USA och Europa behövde. NSSM-200 föreslog befolkningsminskning med alla möjliga metoder. Några årtionden tidigare hade Bertrand Russell framhållit att svält, epidemier och krig är de mest effektiva medlen för att minska befolkningen. I boken The Impact of Science on Society 1951, på svenska 1952, "Vetenskap och samhälle", skriver han följande:

    "För närvarande växer världens befolkning med ungefär 58 000 individer om dagen. Krigen har hittills inte haft någon större inverkan på denna ökning, som fortsatte tvärs igenom bägge världskrigen. ... Kriget har såsom jag för ett ögonblick sedan påpekade hittills varit en besvikelse i detta avseende, men kanske det bakteriologiska kriget kommer att visa sig effektivare. Om en ny digerdöd kunde spridas över världen en gång varje generation, skulle de överlevande kunna yngla fritt utan att världen bleve alltför överfull. ... Tillståndet skulle kunna kännas en smula otrevligt, men än sen?"

    Och det är vad vi har sett i Afrika sedan början av 1970-talet.